Den inbillade sjuke

Att under samma timme hava symptom av västvärldens alla kända sjukdomar har Eberhart Hällgrens son Horace lyckats med otaliga gånger. Allt började när familjen Hällgren voro på Stadsteatern i Lubboträsk och såg Molières pjäs Den inbillade sjuke, i regi av Leopold Lustig.

Efter detta blev Horace som förbytt. Han började vilja vara hemma från skolan en hel termin i taget med allehanda sjukdomar. Hans alldeles egna smittkoppsepidemi lamslog skolskjutsarna i Fiskberg hela hösten 1951.

Det är inte lätt, skriver Eberhart Hällgren, mannen som uppfann Rikskuponger, i sin dagbok, att förstå sig på Horace. Han ser ju med blotta ögat ut att vara precis lika frisk som Nygrens vita gris. Men att höra hans ojande läte om nätterna tager på allas vårt humör och så sent som igår slängde Inga Hill en 130-liters paltgryta i huvudet på mig.

Horace undersöktes av samtliga läkare på Länssjukhuset i Lubboträsk och alla kom fram till samma sak. Horace led av samtliga då uppfunna sjukdomar. Han hade som tur var frikort på både sjukhuset och Apoteket i Salberg annars hade medicinerna ruinerat den förvisso relativt förmögne Hällgren.

Eberhart blev tvungen att konstruera ett nytt medicinskåp för att rymma alla Horaces tabletter, pulver, salvor och sprutor. Det blev ett vackert skåp i japanskt körsbärsträ med egen ingång och elektriska hissar till de 3 planen. Som mest hade han 3/4 av allt som då fanns i FASS samt en prenumeration på Magnecyl.

1952 flögs Sigmund Freud in från Kattisträsk då Eberhart såg en glimt av hopp att detta skulle kunna vara en sjukdom å huvudets vägnar. Tre veckor senare voro det tvenne sjuklingar i Fiskberg och Sigmund hämtade sig egentligen aldrig efter sessionerna med Horace. Han återvände sedermera till Kattisträsk såsom en bruten man och började i stället med brodyr i beckmörker samt vaselinodlingar.

Horace var det inte mycket vetenskapen kunde göra åt. Han var sjuk jämt och när han dessutom fick snuva på det så led hela Fiskbergs befolkning med honom. Man samlade in pengar, tomflaskor och hjärterboken från gamla kortlekar för att försöka uppmuntra unge herr Hällgren lite. Men inget hjälpte. Han låg konstant med tyfus, malaria och kronärtskoppor som sina bassjukdomar.
Om lördagarna kunde han efter helgmålsringningen dessutom visa upp stigmata i sina ovalkade händer och tidiga söndagsmorgnar hade han fulltutvecklad harpest.

Lösningen kom när Gudrun Eriksson i Storklinten var ute och sålde obligationer med sin packmoped och knackade på di Eberharts. Inga Hill var på ICA Maxi i Lossmen och Eberhart på en forskningsresa i Järvträsk så Horace blev till slut tvungen att själv öppna dörren.

När dessa två möttes för första gången så lär det enligt grannarna ha hörts ljuv musik från det Hällgrenska palatset. Huruvida detta bara är en skröna eller inte låter jag vara osagt men vi hava ju otaliga bevis för att Horace efter detta ofta återfanns under hennes säng i Storklinten där han låg och med drömmande blick såsom i trans betraktade hennes sovrumsfönstermotiv.

Vad som sades under detta första möte är dock för alla en gåta och läkarkåren stodo stumma och undrade hur de nu skulle kunna bevisa att de haft rätt hela tiden.

Horace led förvisso fortfarande av samma sjukdomar som vanligt men han var inte hemma lika mycket vilket gladde hans fader och moder oerhört.