Mitt hemliga intresse

Jag äcklas av mig själv. I alla fall när det kommer till mina stundtals oerhört tveksamma val i tv-tablån. Det som började med Svenska Hollywoodfruar har fortsatt till ett tittande på även de norska och danska ditona. Och jag kan inte sluta kolla. Med en blandning av fascination och ilska fortsätter jag, avsnitt efter avsnitt, även om jag fylls av äckel över deras flärdfullhet, slöseri och förkastliga jämställdhetssyn.

Jag tror att jag hyser en märklig avundsjuka till deras (till synes) bekymmerslösa liv i soliga Kalifornien (har alltid drömt om att bo där vilket är helt och hållet Beach Boys fel) med champagne, exklusiva märkeskläder och botox. Botox in i det oändliga – nervgiftet som förhindrar åldrandet, förlamar ansiktet och är en självklarhet för kvinnor i Los Angeles-trakterna. Simone vill bli skådis men är så botoxberoende att hon knappt kan göra några ansiktsuttryck.

Med diamanter stora som hus (och till ett värde av ett mindre lands BNP), botoxpartyn, dyrbara hundkläder och klänningar för 18 000 dollar går det inte att sluta titta. Min mun är halvöppen. Limousine till jobbet, assistent som sköter ärenden och städfolk som fixar hemmet. En av kvinnorna säger "De flesta tror att jag lever på min mans pengar". Med stora ögon tänker hon efter. Det ser ut att knaka i hjärnmaskineriet. "Och det gör jag också, mesta delen av tiden" tillägger hon. Jämställdheten åt helvete.

Men mitt i det som känns galet exotiskt, skönt osvenskt och oändligt flott så lämnas jag alltid av en tomhet efteråt. En baksmälla till följd av deras ytliga och innehållslösa liv (åtminstone det som återges i tv). Jag kan inte tro att de är lyckliga innerst inne. Är det bara ett sätt för mig att försöka jämna ut balansen? Någon fin idé som säger att man aldrig kan vara dyngrik och helt lycklig, att det krävs ett visst mått av mjukisbrallor från H&M, Gredos-vin och ett slitsamt jobb för att man ska känna sig lycklig? Jag avväpnar mig från all lyx – "de kan ju inte vara lyckliga, innerst innerst inne". Och så myser jag i Ikea-soffan. 

Det vore ju trevligt för oss vanliga dödliga om det var så. Men jag tvivlar. Jag tror vardagens problem ser mindre ut när man bor i en lyxvilla i Malibu med en vinkällare värd tiotusentals dollar och tofflor på fötterna för en prislapp som min månadslön. Gjorda i chinchillapäls med Swarovskikristaller på.

(ja, jag kommer även att se nästa avsnitt)