Ett tidsfördriv att dö för

… som Jocke Berg sjunger. I dag är jag hemma från jobbet med hostan från helvetet som sällskap. För att fördriva tiden och inte bli galen av rastlöshet ser jag på The Seventies och läser The Complete Persepolis.

Det förstnämnda är en nostalgitripp i SVT tillsammans med Rolf Hammarlund, som i tio halvtimmeslånga avsnitt guidar oss genom 70-talets makalösa musikarv. Liveinspelningar och videosnuttar varvas med intervjuer med exempelvis Ian Gillan (sångaren i Deep Purple). Beroendeframkallande var bara förnamnet. På grund av detta har jag lagt in ett finfint klipp när Led Zeppelin spelar mästerverket Stairway to heaven i en utmärkt liveinspelning. Jag blir helt nostalgisk. Inte för att jag var ens i närheten av att vara född på 70-talet, utan för att jag lyssnade på mycket 70-talsmusik under tonåren.

Persepolis är en fyrdelad serieroman av iranska serietecknaren Marjane Satrapi som är helt fantastisk. Inte bara i sina starkt realistiska och självbiografiska inslag, och gestaltningar av krig och revolution i Iran, utan för att den är så sjukt snygg. Satrapi gör för mig de snyggaste serierna efter Zeina Abirached, som ju inspirerats av Satrapi. Vincent Parronaud gjorde en film av Persepolis för tre år sedan, och belönades med juryns pris vid filmfestivalen i Cannes 2007.