Senaste musikhajpen från Manchester

FOTO: BORDER

Jag sitter i dag och lyssnar på den senaste brittiska hajpen, från Manchester närmare bestämt. Wu Lyf. Hajpen är lite av en tvåstegsraket, det startade med en kryptisk bandhemsida och maskerade bandmedlemmar på promobilder. Det visade sig senare att Warren Bramley står för bandets PR, en man som arbetat med legendariske Tony Wilson som grundade Factory records (Joy Division, New Order, Happy Mondays) och Manchesterklubben The Hacienda. Kanske den mest inflytelserika personen på hela Madchester-scenen i slutet av 80- och början av 90-talet. Så kom stenen i rullning och med det färska debutalbumet Go tell fire to the mountain i bagaget så är det bara att konstatera att Wu Lyf även låter bra. Ellery Roberts brölar eller ylar fram rätt vänliga melodier mot en skramlig och ödesmättad grund, som ibland briserar i närapå Arcade Fireska poplandskap. Men här ryms också postrockiga ödevidder, primala vrål och riktig "heavy pop". Både märkligt och mäktigt, spännande och faktiskt riktigt, riktigt bra.

Wu Lyf – Go tell fire to the mountain (klicka för Spotify)

WU LYF – Dirt by Pias France