True Blood säsong tre – njaa…

Än så länge har True Bloods tredje säsong varit en besvikelse för min del. Handlingen rör sig i snigelfart och flera av karaktärerna harvar runt i samma hus utan att, både bokstavligen och bildligen, röra sig någonstans. Vi får anledning att ifrågasätta några av personernas intentioner och vems sida de egentligen står på. Men huvudsakligen har jag inte berörts nämnvärt av seriens tredje säsong.

Förutom en person då. Jason Stackhouse, porträtterad av Ryan Kwanten, börjar bli en alldeles lysande karaktär. Han vandrar en fin balansgång mellan total dumhet och att det faktiskt verkar finnas någon substans innanför pannbenet. I senaste avsnittet filmas han uppifrån, liggande i en fåtölj med bar överkropp och en pistol i ena handen. Ögonen sådär tindrande fyllda av fullkomlig IQ-befrielse.

– I never thought I was smart enough to get depressed.

Jason Stackhouse är en av höjdpunkterna med True Blood.

I övrigt verkar någon absurd humorist fått mer och mer utrymme inom seriens produktion. Homoerotiska drömmar, galna sexscener med brutna nackar och ännu mer blodbad vid händelse av vampyrdöd. Jag tittar bort oftare än jag vill erkänna. Men allt slafsande och snuskande sker med glimten i ögat och jag fnissar precis som med splatterfilmer. Kristofer Ahlström skriver mycket bra om True Bloods humor i en krönika på Weird Science.

Men. I senaste avsnittet blev serien faktiskt spännande och handlingen börjar sakta men säkert röra på sig igen. Jag vill se nästa avsnitt för att veta vad som händer, inte för att det är en vana. Man blir ju mäkta nyfiken på vad Sookie Stackhouse egentligen är för någonting – kanske en superhjälte? Lika ball som då hon spelade Rogue i X-men, med principen "rör du så dör du"? Yeah!