En gammal vän delade en text med mig ur boken "Då smälter det frusna", av Bengt Pleijel. Här kommer del 2 av 6:

Jesus bredvid mig
Jag är ofta så rädd, Herre, för det som är bredvid mej. Bredvid mej finns medvandrarna. En del tycker jag så mycket om. Men varför har jag så svårt att visa dem det? Och jag sårar dem. Och det gör så ont i dessa sår. Det känns ibland som om där var en massa osynliga snören och rep mellan oss. Jag känner mig så låst av dem och fångad av dem.

Jag vågar inte vara mig själv. Börjar leka låtsasleken. Spelar min roll. Knäpper till om mig. Blir otillgänglig. Oåtkomlig. Men nu,Herre, vill jag ta dej på orden: Du omsluter mig på alla sidor. Du, Jesus, är bredvid mej. Du ställer dig mellan mej och mina medvandrare. Du klipper av alla dessa felaktiga bindningar och låsningar. Du går fram till mina sår, tvättar dem rena, stryker din balsam över dem.

Och när du ställer dig här bredvid mej, så hör jag hur du säger: ” Nu ställer jag mig mellan dig och varje människa du möter. Det betyder att du först ser mig. Sedan dem. Och du får se dem tillsammans med mig. Med mina ögon. Med mina möjligheter.”

”Du får se”, säger du Herre, vad jag ser- att de är i nöd. Och deras nöd har jag en gång burit på korset. Jag vill att de ska få veta att jag älskar dem. "Såsom jag älskat er skall ni också älska varandra” (Joh. 13:34)

Fortsättning följer i morgon…