Vem bryr sig idag om det senaste kriget i Europa? Eller hellre, vem i Västerbotten bryr sig om krigen som upplöste det forna Jugoslavien? Inte många, tror jag. Och mer än allmänt intresserad var inte jag heller innan jag förra veckan hade möjligheten att besöka Kosovo och Makedonien. Så någon expert på balkanfrågan är jag definitivt inte. Men ändå berör händelseutvecklingen där oss alla på flera sätt.
Anledningen till att några av oss i Försvarsutskottet var där är att Riksdagens beslut om att vår militära närvaro i Kosovo sträcker sig fram till årsskiftet. Därefter är det en öppen fråga om hur vårt fortsatta engagemang ska se ut. Om jag, efter en veckas djupdykning i frågan, fick bestämma så skulle vår fortsatta närvaro i Kosovo bestå av fler poliser och färre soldater. Såpass stabilt är läget enligt alla experter, både militärer och den europeiska polisen EULEX gör samma bedömning. Fokus bör ligga på att bygga upp polisväsendet och rättsväsendet. Men för att understödja kravallpolisen behövs ett antal lättrörliga, helikopterburna militära förband. Det kan ju trots allt blossa upp oroligheter som sprider sig och därför behövs även i fortsättningen militär närvaro, om än i mindre antal än de 15 000 man som KFOR har där idag.
Varför bry sig om Balkans utveckling överhuvudtaget, frågar sig säkert en del. Svaret är lika enkelt som komplicerat. Kosovo är ett av Europas fattigaste länder med mycket begränsade naturtillgångar och försvinnande lite utlänska investeringar. En normalinkomst är €200/månad samtidigt som t.ex. bensinen kostar 10 kr/liter och en lägenhet i Pristina €300/månad. Det har lett till att Kosovo är ett transitland för bland annat narkotika och människosmuggling. Denna organiserade brottslighet har förgreningar till Sverige och övriga Europa. Så ett aktivt engagemang där begränsar brottslighet i Europa, samtidigt som det skapar förutsättningar för att landet kan bygga upp en sund ekonomi. Win-Win som det heter på nysvenska.
Att frågan om ett självständigt Kosovo inte är lätt att lösa fick vi många exempel på under resan. När vi träffade den serbiske polischefen vid gränsen mellan Serbien och Kosovo (som enligt serberna inte är någon gräns utan en administrativ gränslinje) och frågade honom hur han såg på framtiden så svarade han att det självklara var att Kosovo var en integrerad del i ett stor-Serbien.
När jag sedan tyckte att det var märkligt att Albaniens flagga alltid stod tillsammans med Kosovos flagga fick jag till svar av den albanskdominerade regeringen att eftersom Kosovo varit ockuperat i mer än 500 år och nu brutit sig loss, så utgör dom en viktig del av ett framtida stor-Albanien.
Inte undra på att man här stridit i snart 1000 år. Samtidigt blir jag väldigt konfunderad av det faktum att alla dessa hundratals år av konflikter och krig gjort att olika etniska grupper faktiskt lever tillsammans. Nu, på 2000-talet, kommer så några människor på att det är nog bäst för alla om de etniska grupperna skiljs åt och så brakar helvetet lös igen. Den moderna civilisationens vagga har en del att bevisa, tycker jag.

Arbetet här hemma har till stor del bestått i att läsa och lämna synpunkter på de tidiga utkasten till regeringens proposition om hur det framtida försvaret ska se ut. Propositionen lämnas till Riksdagen den 17 mars och då får vi se hur mycket av våra kloka synpunkter som kommit med.
En propositions födelse är en märklig process, har jag upptäckt. I höstas skickade Försvarsdepartementet ut planeringsanvisningar till Försvarsmakten som de hade fram till 30 januari på sig att svara. Enkelt uttryckt så fick Försvaret frågan ’Hur mycket försvarsförmåga får vi för 40 miljarder per år?’ Svaret som kom från FM är en viktig del i den proposition som regeringen komer att lämna. Sedan skriver departementet ett första utkast som skickas till ett starkt begränsat antal remissinstanser för synpunkter. Vi i den moderata Försvarskommittén var en av dem. Efter några varv, närmare bestämt revision fyra, skickades propositionen ut på en bredare remiss till andra departement. Deras och våra i Försvarskommitténs synpunkter skickas sedan till Samordningen. Det är nu det börjar hetta till på allvar för Samordningen är där alla fyra allianspartierna ska ensas. Om man ska vara snäll så är ju detta en viktig demokratisk hållplats, men jag tror att det i verkligheten mer liknar fia med knuff! Alliansens utgångspunkt i alla sådana här sammanhang är ändå att alla fyra partier ska bidra och alla vinna på samarbetet och det tror jag är fallet även när inriktningspropositionen för det framtida försvaret läggs.

Om det istället varit oppositionen som jobbat med propositionen hade det nog inte varit lika enkelt som det trots allt är. Vi är eniga om de stora penndragen medan den rödgröna röran till oppositioin har ett enda gemensamt och det är att dra ner på försvarsanslagen! Allt mellan 4 och 12 miljarder beroende på vilket parti du frågar. Om de landar någonstans i mitten betyder det trots allt att en fjärdedel av försvaret försvinner. Långt före finanskrisen noterades en ökad osäkerhet i vårt närområde och det har inte precis blivit lugnare när luften gick ur världsekonomin. Men det verkar inte bekomma vare sig sossar, miljöpartister eller vänsterpartister. De kör på som om inget har hänt! Och de verkar inte ha några planer på att presentera gemensamma förslag.

I morgon röstar vi igenom i Riksdagen om att skicka två kustkorvetter och ett stödfartyg till Somalia. De ska hjälpa till med att skydda FN’s mattransporter till Somalia. Nödvändigt och viktigt.

Vi hörs!
UlfG