Idag skriver Thomas Bodström, sosse och tidigare justitieminister, på DN-debatt att regeringen blandar bort korten när det gäller det sk. Stockholmpsprogrammet.

Om man ska vara snäll, och det ska man ju, så blandar Bodström själv bort korten. Eller så är hans minne grumligt av anda orsaker. För sanningen är den att system för gränskontroll (SIS), visering (VIS) och "flyktingkontroll" (Eurodac) som Bodström hänvisar till, de finns redan och de är beslutade under sossarnas regeringstid. Ridå!

Läste också en debattartikel i dagens Norra Västerbotten från Veronica Palm (!). Ännu ett inlägg att den nuvarande regeringen "inte gör något" och att detta får konsekvenserna av att en del barn inte har något att berätta för sina skolkamrater när de återsamlas inför höstterminen. Lösningen på det problemet, liksom alla problem, är att ge mer pengar till kommunerna. Tja, vad ska man säga. Sossar som lever i en marknadsekonomi verkar hela tiden längta till ett system där staten tar fullt ansvar för varje individ. Kallas inte det kommunism?

Andra dagen i Bryssel och NATO-utbildningen. Idag har det varit besök på den militära delen av NATO och det som förkortas SHAPE, Supreme Headquarters Allied Powers Europe. Det är härifrån all militär verksamhet som NATO genomför leds. Just nu pågår 6 olika opeationer under NATO’s kommando med totalt 75 000 soldater involverade. Att NATO genomför operationer är en relativt ny företeelse och det har ju att göra med den nya roll som organisationen fått efter kalla krigets slut. Den största operationen är naturligtvis Afghanistan med ungefär 63 000 soldater. Här har Sverige med sina dryga 500 soldater en framträdande roll eftesom vi anvarar för ett sk. PRT Provincial Reconstrution Team, trots att vi inte är fullvärdiga medlemmar av NATO. Vi bidrar också med folk i det regionala kommandot som leds av Tyskland och med ett transportflygplan som flyger över hela Afghanistan.

Dagens höjdpunkt var att besöka specialstyrkorna. Specialstyrkor är något som varje land ser som sin kronjuvel i den militära familjen. De är de bäst tränade och bäst utrustade soldaterna som varje land har och dom är till för att kunna utföra de mest riskfyllda och komplicerade uppdragen. Fram till nu så har dessa länders specialstyrkor varit en resurs i varje land som man inte pratat högt om. Hela idén bygger på att de ska kunna verka och operera ostört av både fienden, allmänheten och media. Och det har ju fungerat ända fram till att NATO blev operativt. Innan dess så var chansen att två eller flera länders specialstyrkor opererade i samma område obefintlig. Att en soldat från USA utklädd till byålderman i Afghanistan  skulle råka på en annan soldat från Storbrittanien också utklädd till byålderman fanns liksom inte på kartan tidigare. Men i och med att NATO  blir mer och mer operativt så ökar just sannolikheten för att specialstyrkorna träffar på varandra utan att veta om det innan det är för sent. Därför har NATO inrättat en gemensam specialstyrka där flera av medlemmarnas och partnerländernas specialförband bidrar. Man tar helt enkelt det bästa av det bästa från varje lands specialstyrkor och utbildar varandra till att bli NATO SOF, Special Operations Force. Jag tror att ingen behöver tvivla på att dom är bra.

Ungefär 1300 av dessa specialsoldater finns numera i Afghanistan. Vid sidan om de vanliga styrkorna som finns där så gör dessa specialförband operationer flera gånger per dag. Till sin hjälp har de en minst sagt imponerade underrättelseverksamhet. Vi fick se delar av det imponerande arbete som läggs ner på att till slut identifiera vem som är den lokale skurken och hur hans nätverk och tillvägagångssätt ser ut. Vilket tech-freak som helst hade gått igång när prylarna som används visades! Och för att inte vara beroende av någon så har det här gänget egna kommunikationssatelliter som INGEN annan har tillgång till. Jag säger bara: Bond, släng dig i väggen! Att hela verksamheten leddes av en extremt vältränad amerikan som hade märken på sin uniform där det stod: Special Operations Ranger, Airborn, gjorde hela besöket nästan overkligt. Det jag tidigare bara sett på film existerar i verkligheten.

För svensk del så finns här en unik möjlighet att vidareutbilda våra egna specialstyrkor eftersom vi är ett partnerland till NATO. Diskussioner pågår om att vi och Finland ska göra gemensam sak och det vore riktigt bra om vi tar tillvara på den möjligheten.

/// UlfG

Den allmänna uppfattningen av en riksdagsledamots arbete  är säkert att så fort riksdagen avslutats så är det semester för ledamöterna., från midsommar till mitten av september. Kanske är det så för en del, men för min del så är det fortfarande arbete som gäller. Veckorna efter midsommar  var jag i Afghanistan och denna vecka är jag i  Bryssel på NATO’s högkvarter för en veckas utbildning. På programmet står att lära sig mer om en organisation som utvecklats från att vara motpolen till Warszawapakten under kalla krigets dagar, till att idag vara FN’s brandkår som skickas till konfliktområden runt om vårt klot. Kosovo, Darfur och Afghanistan är exempel på operationer som NATO genomför med ett FN-mandat i botten.

Om NATO var svaret på, eller motpolen till, Warszawapakten, som upplöstes 1989, så kan man fråga sig varför NATO fortfarande existerar? Det enkla svaret är att det fortfarande behövs en organisation som i praktistk handling kan genomföra det som den politiska nivån, vare sig det är EU, FN eller någon annan, beslutar. Nu har NATO inte ståttt still under de 60 år som organisationen funnits, Mellan 1948,då NATO bildades, fram till 1989, fanns en klart definierad fiende i öst. Men efter murens fall så finns inte den fienden kvar. Kritiker till NATO vill påstå att NATO’s arbete går ut på at försöka identifiera en ny liknande fiende som Warszawapakten utgorde, och att denna nya fiende är den muslimska världen. Inget kan vara mer fel! De första skott som NATO avlossade skedde 45 år efter dess bildande och de avlossades för att skydda muslimska intressen i det forna Yogoslavien! Och så har det fortsatt både på Balkan och nu i Afghanistan. Nej NATO’s transformering har mer att göra med den säkerhetspolitiska dagordning som sattes efter  attackerna mot Word Trade Center 9/11 2001. Då visades på ett högst påtagligt sätt konsekvenserna av ett sk. asymetriskt hot, dvs det var inte ett annat land som attackerade USA,  utan en grupp eller organisation. Det är vad vi kommer att få se i framtiden och NATO’s utmaning ligger i att kunna formera en strategi bland sina 28 medlemsländer som kan hantera dessa assymetriska hot.

Som ni kanske kan utläsa av texten så har dagen varit mycket intressant och givande. I morrn bär det av till den militära delen av NATO, det ska också bli intressant att berätta mer om.

Vi hörs!

UlfG

Min skyddsutrustning var tillräckligt tung att bära i 45-gradig värme. Men det var inget mot soldaterna som varje dag släpar på 40 kg utrustning, puh!

Så är jag då hemma igen efter resan till Afghanistan. En på många sätt omtumlande resa. Många av mina förutfattade meningar om varför vi är där med svenska soldater har fått sig en rejäl uppdatering. Jag har aldrig tvivlat i övertygelsen om att våra soldater, tillsammans med övriga ISAF-styrkorna gör nytta och att se verkligheten på nära håll gjorde övertygelsen ännu starkare.
Afghanistan har genom alla tider varit indraget i krig och konflikter med olika imperiers arméer. Både Alexander den store och Djingis Khan har härjat här men den konflikt som vi ser resterna av idag startade redan 1977 då det afghanska kommunistpartiet tog makten genom en militärkupp. När dessa kommunister inte längre klarade av att styra landet fick de ’hjälp’ av sin större kusin i norr, Sovjetunionen, som invaderade Afghanistan 1979. Under det kriget, som pågick i tio år, stödde USA en motståndsrörelse vid namn Mujaheddin, det var kanske därför som kriget kunde vara så länge.
I de flyktingläger som upprättades i grannlandet Pakistan startade 1994 en islamistisk rörelse vid namn Taliban. Deras största tillgång var det hat mot både kommunismen och väst som frodades i flyktinglägren. Den enkla lösningen som framförallt unga män såg som den bästa utvecklingen, var att tillämpa strikta traditionella islamska regler. Rörelsen fick snabbt fotfäste och redan 1996 styrdes Afghanistan av talibanerna med stöd av grannlandet Pakistan. Talibanernas strikta tolkning av islam och dess sharia-lagar har slagit hårt mot det afghanska folket. Kvinnor förbjöds att arbeta och flickor fick inte gå i skola efter åtta års ålder. Sedan gällde burka för alla som någon gång fick lämna hemmet. Pojkarna fick gå i speciella koranskolor istället för i vanliga skolor. Tokerierna om hur man skulle underkuva folket frodades ända fram till 2001 då USA invaderade Afghanistan som en följd av attackerna mot World Trade Center och störtade talibanregimen. För det var inte bara talibaner som hittat en fristad i Afghanistan, utan även andra banditgäng som al-Qaida med Usama Bin Ladin i spetsen.
I slutet av 2001 beslutade FN’s säkerhetsråd att den nye presidenten och talibanmotståndaren Karzai skulle få internationell hjälp med säkerheten i landet. International Security Assistance Force, ISAF, bildades och i den militära styrkan ingår bland andra Sverige.

Den svenska militära styrkan på ca 500 personer håller till i norra Afghanistan. Deras uppgift är att hjälpa till med träningen av den afghanska armén och förse den med underrättelseinformation. Det går till så att svenska soldater följer med på uppdrag tillsammans med den afghanska armén och stödjer dem i deras uppdrag. Det innebär att det är skarpt läge varje dag. Vår sista dag hos svenskarna bekräftade också vilken risknivå som finns i landet när en grupp svenskar och afghaner blev beskjutna under flera timmar av talibaner. Lyckligtvis dog inga soldater den gången.

Det höjs röster här hemma, från framförallt vänsterhåll, att vi ska dra oss ur engagemanget i Afghanistan och lämna landet åt sitt eget öde. Motivet är att Afghanistan ligger så långt bort att vi kan skita i om landet åter faller i talibanernas händer. En demokrati mindre här i världen är tydligen en förlust vänstern här hemma är beredd att ta. Att låta Afghanistan åter igen bli en fristad för värsta sortens kvinnoförtryck och för al-Qaida och andra banditgäng, tycks inte heller vara något som bekymrar. Jag är av en annan åsikt.