För snart nio år sedan hände ett mirakel. Långt inne i Hälsinge-skogarna föddes jag…Ino, den enda hannen i en kull med ytterligare fem tikar. Jag var tingad sedan länge av  HSMSO…Hon Som Matar o Sköter Oss. En svart vit hanne med vita ben skulle hon absolut ha. Det blev som sagt en enda hanne och när jag var liten var jag helt svart vit med vita ben, så det fanns inte så mycket att välja på.

En av mina systrar, Yasmin, kom sig att bo rätt nära mig, så vi höll kontakten, men hon var ju mycket mindre och klenare än jag, så brottnings matcherna med henne tog slut ganska snart. Jag hade en annan kompis på den tiden också…en svart belgare, Trixie.

Trixie var snäll…alldeles för snäll. Jag fick kasta henne upp i luften och dra henne i svansen så mycket jag ville och hon morrade aldrig åt mig. Vi kom rätt bra överens.

HSMSO hade haft en plan med att skaffa mig…hon skulle dra iväg på dessa mardöms lika utställningar och visa upp mig…det var nåt alldeles fruktansvärt!

Min första utställning glömmer jag aldrig. Det var den sommarens varmaste dag och jag vägrade anstränga mig med att springa runt i en ring, så HSMSO fick dra mig runt…flera varv…domaren blev aldrig nöjd, men publiken jublade. Det slutade i alla fall med att jag fick en rosett och HSMSO fick ännu mer lust att dra runt mig.

Det är väl egentligen dom enda gångerna vi haft våra dispyter, HSMSO och jag…angående dessa förskräckliga utställningar…jo ett par gånger till blev det diskussion.

Man kan väl säga att utgången blev oavgjord, hon fick mig till champion, fast hon faktiskt fuskade då hon mutade mig till flera kilos övervikt…jag kunde ju inte motstå alla goda korvar och köttbullar, så motvilligt lunkade jag runt i ringarna, men när jag väl fått mina titlar fick jag vara i fred.

Jag hade ett bra liv med tiken Trixie och allt var lugnt, till en dag…

HSMSO hade bestämt att då jag var en sådan otroligt vacker och duktig akita, så skulle hon ha en ättling efter mig och jag skulle få en alldeles egen…Minda!!!!

En mardröm…en skräckfilm…ett liv i tortyr…en MINDA!!!!

Jag fick följa med långt ner till södern och där på en stor gård fanns massor av jättehundar som sprang runt…och så några akitor, däribland en pip-lisa som var vit med konstiga fläckar.

Jag tänkte, – Bara det inte är den där gnälliga fulingen!

Naturligtvis plockades hon upp ur valprummet och jag kände direkt att mitt liv fått en tvärvändning åt det mindre positiva hållet. När det var dags att åka hem och den där Mindan skulle läggas in i bilen, vrålade jag högt av missnöje!

Det hjälpte inte.

– Lämna tillbaka henne! skrek jag.

Hon blev inte tillbaka lämnad.

Jag blev dessutom placerad  längst bak i bilen, då Mindan skulle ha hela baksätet för sig själv och vara i säkerhet för mina sylvassa tänder, som var beredda att hugga ihjäl henne.

Jag lugnade ner mig en aning och med en dov röst sa jag till HSMSO, – Du kommer att ångra dig.

– Vad menar du? frågade hon.

– Du kommer att ångra att du släpade hem detta monster och glöm då inte att jag varnade dig.

– Men lilla Ino, du är bara svartsjuk och det behöver du inte vara för det finns bara en enda Ino och det är ju du.

– Det har inget med svartsjuka att göra. Den där valpen är ett monster! Ingen annan ville väl ha henne och du fick ju heller inte välja. Dom hade redan valt ut henne för att bli av med henne.

– Men Ino, det vet du väl inget om, sa HSMSO.

– Jag vet det jag vet och jag vet mer än du. Du är bara en vanlig tvåbening medan jag är en akita!

Med dom orden vände jag bort huvudet och lade mig ner.