Nästa  gång jag kom  till akitorna i Laggårn ville Hoshi och Niiro prata med mig ostört.

Att pratar ostört, betyder att alla varit ute och kommit in igen och fått sin mat och därefter får man prata ostört, den tid man behöver om man har behov av det.

Av Jansson hade Hoshi och Niiro fått veta om Jackie-Boys sorg.

Jackie-Boy var ju deras bror och dom hade ju tillbringat mycket tid med honom innan han flyttade.

– Vi ska skicka ett paket till J-B, sa Hoshi.

– Jaha, sa jag, – Vad ska det vara i paketet då? frågade jag.

– En katt! sa båda i munnen på varandra.

– En katt??? – Som ett gosedjur då? frågade jag.

– Näää, en riktig katt, sa Niiro. – När han öppnar paketet, smiter katten ut och då får han jaga den.

– Man kan inte skicka en katt i paket sådär, sa jag, – Det är förbjudet att skicka levande djur i paket.

– Ja men då fångar vi katten först då och biter ihjäl den och sen skickar vi den, sa Niiro.

– Nej, nej, nej! sa jag bestämt, – Man får inte skicka döda djur i paket heller! Ni är inte kloka! Nog kan ni skicka ett paket, men inte med några katter i.

Båda blev tysta en stund…sedan sa Hoshi, – Då skickar vi en berättelse till J-B om den gången som vi egentligen inte får prata om…då blir det ju lite ”kattigt” i alla fall.

Det kunde jag gå med på, så jag fick skriva ner händelsen ”vi inte pratar om”  till J-B.

 

 

”En regnig höstkväll för några år sedan, kom Hoshi och Niiro hem efter ett träningspass i skogen. Dom fick ligga kvar en stund i kofferten i bilen med bakluckan öppen. Jag gick och såg till dom andra hundarna medans. När jag kom tillbaka till Hoshi och Niiro, låg katten Vit-Tass på marken brevid bilen och åmade sig för hundarna. Som vanligt skrattade han åt dom och retade dom, för han visste ju att dom inte kunde komma ut därifrån.

Hoshi var alldeles svart i ögonen och  väste mellan tänderna, – Den där satans katten har snart skrattat åt mig för sista gången…

Niiro sa ingenting, men följde kattens rörelser med en blick, som visade att han höll med Hoshi.

När jag låste upp hundgrinden i kofferten för att ta ut Hoshi och Niiro, stack Vit-Tass iväg, för han visste att nu kom bestarna ut.

Men den här kvällen var ju regnig och retriver kopplena som jag hade till att ta hundar ut och in i bilen med, var blöta och ännu halare  än vanligt.

Det hade Hoshi och Niiro räknat ut, för innan jag hade fått in handen i koppelöglorna, störtade dom ut med full kraft. Det hjälpte inte att hålla i kopplen allt man var värd, dom gled ur handen och lämnade djupa brännande märken efter sig.

Hoshi och Niiro visste att Vit-Tass skulle upp i närmaste träd och dom visste vart det trädet var. Vit-Tass hade aldrig räknat med att något liknande skulle hända och när han var halvvägs till trädet insåg han att han aldrig skulle hinna dit, för bestarna var bara några decimeter ifrån honom nu.

På några sekunder såg han glimtar ur sitt 13 åriga liv passera förbi. Alla råttor han fångat, alla mörtar han fiskat upp och alla slagsmål han varit med om.

Och plötsligt stannade han.

Han var minsann ättling till Fläsk-Nisse, den tjockaste, svartaste katten i Ockelbo kommun och hans mamma Lill-Ida som slagit ner varenda räv som kommit in på hennes revir, aldrig att han skulle låta de där bestarna ta honom hur som helst.

Vit-Tass ställde sig på bakbenen och vrålade allt han kunde och spärrade ut sina vassa klor. Ett slag skulla han i alla fall kunna ge ifrån sig.

Hoshi närmade sig katten och dom sista centimetrarna flög hon fram med öppet gap, där hennes sylvassa huggtänder glimmade.

Vit-Tass vrålade ännu mer när han träffades av Hoshis tänder, men han vrålade inte av smärta, utan för honom var det ett stridsvrål och han slog vilt omkring sig med sina vassa klor och träffade Hoshi flera gånger i ansiktet.

Niiro tog tag i kattens ben och så klämde Hoshi ihop sitt gap och hennes tänder borrade sig igenom Vit-Tass bröstkorg.

Jag kom fram till dom precis när Niiro skulle slita av ett kattben och skrek åt dom att sluta. Niiro släppte genast greppet om kattens ben, men Hoshi klämde till en sista gång, så all luft gick ur Vit-Tass och hans vrål för alltid tystnade.

Allt hände på några sekunder och Vit-Tass hann inte plågas allt för mycket.

När han kände Hoshis huggtänder borra sig in i honom, försvann plötsligt den mörka höstkvällen och regnet.

Istället hade det kommit solljus och en behaglig sommarvärme och han satt på kanten av en stor damm. Där nere såg han glänsande fiskar simma omkring och precis när han skulle doppa ner tassen för att fånga en fisk, hörde han någon ropa på honom.

– Hallååå! Vit-Tass! Äntligen har jag fått lite värdigt sällskap…

En svartvit varelse på höga ben med enorma tassar svajade fram till Vit-Tass. Det var hans mamma Lill-Ida, som bara ett par år tidigare råkat hamna i Inos gap.”

 

– Hmmm, sa Hoshi. – Jag tycker ju att det inte riktigt blev en sån berättelse som jag hade tänkt mig att J-B skulle få. Det låter ju som om den där förskräckliga katten var en hjälte!

– Ja Hoshi, sa jag. – Han blev ju en hjälte, han, en trettonårig gammal katt ensam mot två supertränade akitor…

Niiro vände bort huvudet, han var känsligare än Hoshi och var inte så stolt över sig själv efter händelsen, men som han sa, skulle det hända igen, så skulle han förmodligen göra om det, fast i så fall själv sätta tänderna i offret först.

Hoshi däremot, hade fått en vass blick i ögonen efter sitt kattmord. Hon blev kallare och hårdare och en hel del instinkter i henne hade vaknat. Det började märkas att Minda var hennes moster.

– Ja skriv vad du vill då, men min åsikt är att alla katter och otyg ska dödas och det står jag för! sa Hoshi vresigt och rullade ihop sig i sin säng med ryggen mot mig och Niiro.

– Jag ska köpa lite hundgodis och skicka honom, sa jag.

– Ja och jag är säker på att J-B kommer ihåg oss, så vi tar några pälstussar och skickar med, sa Niiro.

Jag borstade av lite päls från Hoshi och Niiro och så gjorde vi iordning ett litet paket som skickades till Jackie-Boy.

 

Jackie-Boy blev glad åt sitt godis och tänkte även sluka sina syskons pälstussar och nu ligger han på sin terass och spanar efter kringstrykande katter att sätta tänderna i.