Under den mest intensiva mediadebatt om museernas vardande på senare år, har den här museibloggen varit tyst. Knäpptyst. Verkar ju ologiskt om den har utgett sig för att kommentera vad som händer inom museisektorn.

Först infann sig en obönhörlig känsla av att ”ta det lugnt i stormen nu”, och ”vänta och se”. Vill inte vara förhastad. ”Vad kommer ur detta?” Sedan några dagar av förvåning. ”Hur stort ska det här bli?” och ”Internkritik från museipersonal, vad är det jag inte vet?”. Så nu, kritikerna har blivit manglade med argument i alla delar av den spretiga debatten; om Regeringsuppdrag, behovet av normkritik, museihistoria och ekonomiska förutsättningar. Till slut har förhållanden klargjorts och raden av självsäkra debattsugna krönikörer har dramatiskt minskat. Kvar står Ola Wong som enträget fortsätter att kritisera det mesta som rör museer, i sin spalt i Svenska Dagbladet.

Istället för att kommentera debatten offentligt har vi internt på Västerbottens museum haft vårt första Temasamtal och diskuterat frågor om just normkritik på museer. Vi sitter ofta i möten och planerar verksamhet och hur vi bäst ska hantera olika perspektiv, men under konceptet Temasamtal finns det inget rätt eller fel, ingen koncensus, bara öppna dörrar och ”sky is the limit”. Det blev ett intressant och engagerat samtal där perspektiv vändes och vreds. Det enda vi kan göra är att fortsätta samtala, och se allas olika åsikter som berikande. Att ett normkritiskt förhållningssätt är en väg till ett mer jämlikt och fortsatt demokratiskt samhälle var vi dock rörande överens om.

Här hittar du Riksförbundet Sveriges museers sammanställning över några av debattinläggen.