För en tid sedan hade vi förmånen att ha Riksantikvarieämbetets chef för Kulturmiljöavdelningen, Qaisar Mahmood på besök en heldag. Han föreläste för museipersonal och personer ur de lokala styrgrupperna Alla tiders, och satte igång ett engagerat samtal om Riksantikvarieämbetets nya vision:

Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Visionen är nu riktmärke fram till 2030. Under Qaisars vägledning plockade vi isär visionen bit för bit, och diskuterade ordvalen. Vad menas med ”oavsett bakgrund”? Vad betyder ”upplever” i det här fallet? Hur ska ”anspråk” tolkas, och så vidare. Några hade invändningar mot att kulturarv benämns i singularis. Det finns väl flera kulturarv? Qaisar kunde reda ut detta och annat, med mycket välgrundade resonemang.

Frågan om hur vi som bor i Sverige idag och i framtiden kan göra anspråk på kulturarvet är intressant. Fundera på den en stund.

Qaisars egen berättelse om uppväxten i en Stockholmsförort, och hur en runsten som fanns i ett grönområde intill blev hans reträttplats, är talande. Inte förrän en lärare påpekade att ”det där är inte ditt kulturarv” upplevde han verkligt utanförskap. Varför skulle platsen han älskade att vara på, inte tillhöra honom lika mycket som den tillhörde hans klasskamrater? Läraren visade byggnader i Pakistan och upplyste honom om att ”det där är ditt kulturarv”. Han kände inte igen sig. Han har inga egna minnen från sina två första år i Pakistan utan för honom var Järvafältet hans bakgård.

En obekräftad uppgift gör gällande att hälften av alla människor i vårt avlånga land bor på en annan plats än där man föddes. Det låter ganska rimligt, även om jag som sagt inte kan säkerställa att så är fallet. Men ändå, vi leker med tanken. Med stor sannolikhet skulle det betyda att just du som läser detta är född någon annanstans än där du nu befinner dig. Känner du dig hemma eller främmande på platsen? Tycker du dig ha rätt att vara på den plats du befinner dig, och känner att den kommer att ha betydelse för dig i framtiden? Troligtvis. För mig är det din rättighet och förutsättningen för att du ska kunna göra anspråk på det kulturarv som formar Sverige. Må alla få uppleva det, och helst före 2030.

Här kan du läsa mer om visionen på Riksantikvarieämbetets hemsida.