Donald – den oansvarige…

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag skrev denna kommentar i ett inlägg av Marcus Oscarsson på FB ang att DT lovat att ”kill” klimatavtalet om han blev president, med tillägget att det var svårt att förstå att det finns människor som verkar gilla DT. Svar direkt: det kallas för demokrati. Sedan blev det diskussioner om mansplaining efter att jag tackat för upplysningen och gått vidare med: (efter ”oansvarigt att lägga astronomiska summor pengar på ett ”hot” som är extremt omtvistat och osäkert – ja. Ansvarigt att lägga pengar och fokus på andra saker. Trump har helt rätt här.”)

Mitt svar: Som vadå exv? Ett vapen till varje barn?

Jag kan inte låta bli att fundera över vad DT har som lockar folk att rösta på honom? Kanske är det en primitiv och förlegad stenålderskänsla i underdogs som vill ha någon som pekar med hela handen och låter någon annan bestämma var skåpet ska stå, någon som talar till det lägsta inom människan, men som människan måste stå emot.

Det är inte första gången någon med makt talar högt om skrämmande saker och människor faller in i ja-rop. Jag kan inte förstå det.

Någon som vill mansplaina här?

I plättan finns sanningen…

Av , , Bli först att kommentera 15

Man är aldrig uppställd i matväg när man kommer hem efter jobbet i det närmaste utsvulten om man har lite mjölk, ägg och mjöl.Man kan säkert göra någon lyxvariant av plättar (tunnpannkakor), men åh, det vanliga, enkla receptet räcker så bra. Plättar är förmodligen mitt tidigaste matminne, eller möjligtvis våfflor. Man kan gärna dricka kaffe till den sista lilla plättan – nästan som en avslutande dessert. Har man lite mera tid på sig och inte behöver mat genast är pannkaka (läs: ugnspannkaka) ett bra alternativ. När jag tänker närmare efter så tror jag inte att jag skulle bli less plättar även om jag åt dem varje dag – men med ett dagligt intag av räkor, oxfilé, pizza eller hamburgare så skulle jag nog tröttna fort. Kanske har det att göra med att smaken inte är så utpräglad, nästan som en välgräddad tortilla. Har man tid och syltburken är tom kan man gärna koka lite ny hallonsylt under tiden som pannkakan gräddas. Det är rena snabbmaten:-) Kanske finns sanningen i en enkel plätta eller våffla – i alla fall talar de till mig…

Plättar   

 

 

 

Jag har ju en rot i Umeå…

Av , , 2 kommentarer 13

Fast det visste jag inte förrän det året jag fyllde femtio och satt och googlade. Jag har provat på släktforskning en gång förut, för längesedan, men avbröt denna aktivitet efter några händelser som inte kändes så bra. I alla fall sökte jag på min farmors farfarsmor, som jag för övrigt har samma förnamn och kanske även samma tilltalsnamn som; hon hette Brita Stina och föddes 1806. Hennes farmorsmor var Sofia Elisabeth von Rohr och föddes 1701 och dog 1764 i Umeå. Jag blev löjligt glad när jag såg att en av mina förfäder bott i Umeå, jag som kommer från en liten by ”in the middle of nowhere” i Markbygdens församling i Norrbotten.

Jag har tittat på gamla foton tagna i Umeå under en tid då kvinnorna gick omkring med stora, vida hattar, långa kjolar och kappor och jag funderar över, var bodde hon någonstans, vad tänkte hon när hon såg ut över älven, vad drömde Sofia om?

När Brita Stina var i 24-årsåldern arbetade hon hos en lantmätare som piga. Hon arbetade där i ca fyra år och under tiden bodde i hushållet tidvis även en viss kapten Gabriel Petter Joakim Antonius Gyllengam. Brita Stina blev med barn. Fader okänd. Men barnet är inte okänt, för det blev min farmors farfar och han sökte sig ett ställe att bygga upp sitt liv på och hittade en underbar liten plats där så många barn vaknat om morgonen och tittat ut över en glittrande sjö – in the middle of nowhere. Så hej Sofia, hej Brita Stina, hej Kapten Gyllengam, hej lantmätare – jag har en rot i Umeå…

Sedan sist…

Av , , Bli först att kommentera 13

Så har jag skaffat ögonlinser. Jag tog mig en sväng ned på stan idag, kikade på en liten skylt i ett skyltfönster och såg att en damklippning kostade från 415 kr och sedan vidare till mataffären vid ett av torgen och strosade runt med en korg i armvecket. Jag läste det finstilta på små burkar, jag vred huvudet hit och dit och slapp konstiga avståndsfel man gör med progressiva glasögon. Jag njöt! och jag firade det hela med att köpa mig ett par solglasögon! Det är ett elände att få ut en av linserna, kanske för att den är så tunn – men det går bättre och bättre.

Jag har också varit till mina barnbarn, tvååringen som pratar så mycket och sedan den lille, nyfödde. Mörkt, tjockt hår och så söt.

Igår var jag på en AW efter jobbet. Härlig start på helgen!

Trevlig helg!