Man tror bara att alla är likadana som en själv…

Av , , Bli först att kommentera 5

Eller som svenskar är. På ett eller annat sätt är vi alltid speciella och drar oss inte för att sticka ut. Är det inte 60-talets sexupplysningsfilmer, så är det något annat som gör oss villiga att inte vara som alla andra. Gömda bakom kollektivets breda rygg står vi enade som folk och säger att vi tycker och tänker själva. Kanske har vi storhetsvansinne och tror att vi fortfarande har Karl XII vid rodret eller så är det bara bondesamhällets ättlingar som spridit sig i hela vårt land och av födsel och ohejdad vana gör som man själva tycker är bäst.

Drömmen om den rödmålade stugidyllen försvinner aldrig. Den sattes på pränt av Astrid och efter alla böcker om Bullerbyn och Lönneberga så är landsbygden fortfarande den ultimata paradisdrömmen. Det är våran Astrid som spridit den idyllen till andra länder, de som gillar oss och gärna köper ett fallfärdigt torp på någon avlägsen plats i vårt avlånga rike. Det är vi som har skickat drömmen vidare, om hur man kan leva i en idyll. Vi och Astrid.

Och inför varje midsommar är alla idyllers idyll som måste infrias. Det hjälper inte att man vet hur det sett ut föregående år – typ skyfall, frostvarning, blåst, trötthet – eller vad det månde vara – man måste helt enkelt vara lycklig på midsommar och man måste äta sill.

Snart är det Sveriges nationaldag. Den 6:e juni kommer flaggorna att hissas. Jag gör det redan idag och tackar vårt land för att vi har Stefan och inte Donald, att vi har med istället för emot, att vi tycker mer lika än olika, att vi har poliser som lägger ut en snutt på en improviserad morgondans i gryningen på en bro på sociala medier för att muntra upp folket, att vi inte skjuter journalister med gummikulor, att vi förstår att när man är stor och stark måste man vara snäll.

Låt aldrig vår idyll gå oss förbi – inkludera istället för exkludera – skicka drömmen vidare – man mår ju bara så bra av den…

Bli först att kommentera

Primo Paolo – sista avsnittet…

Av , , 2 kommentarer 12

Jag älskar ju Italien. Kan inte på rak arm förklara varför, men allt som har med Italien att göra fascinerar mig. Gillade programmen med Paolo Roberto när han lagade mat med sina stränga fastrar i Italien som liksom ville ta honom i örat. Paolo. Gör inte så. Gör så här!

Den stränga fastern finns i många av oss – rösten säger: Gör inte så. Gör så här.

Jag tror att den omoderna tillåtelsekulturen som enligt undersökningar 10 procent av Sveriges män kör med – måste få ett stopp. Gör inte så. Gör så här. Bli lite mindre macho, utnyttja inte kvinnor, förnedra dom inte, slå som inte, köp dom inte. Gör inte så. Gör så här.

Det måste till en diskussion om tillåtelsekultur istället för tycka-synd-om-mannen-syndromet. Det är ett problem, och det tycker även flertalet män som förstår det här. Det är inte ok att köpa en annan människa och ha sex med den personen. Det är ju inte en hårklippning eller en fotpedikyr man betalar för – man stjäl en själ…

2 kommentarer
Etiketter:

När coronaångesten slår till – lyssna på Barbro Hörberg…

Av , , Bli först att kommentera 7

Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya

Och tänk på parken på våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu

Jag var 14 år 1975 och jag älskade Barbro Hörberg, hennes sånger och texterna. Allt slog an i en tonårings hjärta. Lika som Edith Södergrans diktning och allt som var djupt, smärtsamt, ljuvligt, hoppfullt och glimrande. Jag älskar fortfarande Barbro och Edith. Allt är likadant. Fortfarande tonåring innerst inne. De djupa känslorna är att leva. Allt annat är konstgjort. Barbro Hörberg dog i cancer på valborgsmässoaftonen 1976, endast 44 år gammal. Hennes texter skänker tröst, glädje och igenkännande än idag.

Vi borde alla bli en Barbro. Vi fyllde våra ögon med ljuset och tankarna på allt det nya.

Jag älskade dej då – det gör jag nu…

Bli först att kommentera

Promenera mera!

Av , , 2 kommentarer 9

Jag är med i en aktivitet på jobbet som heter Get moving challenge: promenader ger poäng, motionsaktiviteter ger poäng, om man gör nya aktiviteter som man inte gjort förut – ger poäng. Målet är att under den här 30-dagarsperioden få ihop 3 500 poäng. Jag är en bra bit på väg. Promenerar mellan 8-10 km per dag. Jag har märkt att mina promenader motar bort coronaoron. Jag har något annat att fokusera på under tiden jag håller metersavståndet till andra flanörer och joggare. Jag får vara ute, känna frisk luft och frihet. Jag är inte satt i karantän, medborgare i Sverige får fortfarande röra sig ganska fritt (under ansvar). Det är märkligt hur man flyttar på sina lyckogränser.

Det är som det jag alltid har tänkt att det bästa i livet är helt gratis, det är känslan som räknas. Sitta vid en eld och grilla korv, se en vacker solnedgång, känna vårsolens värme mot ansiktet och doften av lera kittla i näsan. Kärlek är också gratis. Att känna den och ta emot den. Och vad vi behöver omtanke – inte bara i dessa dagar utan under skalet av allt man vanligtvis tror är så viktigt som status och massor med prylar.

Jag har sett Netflix-serien Unortodox som handlar om en ung judisk kvinna som ingår i den ultraortodoxa rörelsen chassidismen och gifter sig i ett arrangerat äktenskap. Om ni inte sett serien, gör det. Det slog mig när jag såg den hur mycket jag avskyr alla former av mänskligt förtryck och rörelser med egna, uppdiktade regelverk.

Höjden av frihet är att promenera fritt och att tänka fritt. Inte vara i klorna på någon upphöjd som säger sig veta bäst i allt. Frihet är att tänka själv…

2 kommentarer
Etiketter:

Jag har hemmalunch…

Av , , Bli först att kommentera 8

Jobbar hemifrån ganska frekvent nuförtiden. Mitt arbete passar utmärkt att utföra från hemmakontoret. En ständigt pågående renovering av huset jag bor i sätter ändå käppar i hjulet, men vadå när man fräser upp golvet i källaren under mig så att golvet vibrerar är det bara att ta på sig hörselskydd och jobba på. Det är ändå bara tillfälligt. I jämförelse med vad som pågår nu är det bara något att rycka på axlarna åt. Jag kontrar med att ge lite kärlek tillbaka – spelar Eros Ramazzotti och tänker att ljudet fungerar lika bra åt båda hållen:-)

Mina äldsta syskon har isolerat sig hemma. Inte för att vi träffas så ofta, men vetskapen också att man faktiskt inte kan träffas känns ovant och konstigt. Videochattar med min dotter och kidsen. Allt går…

Trevlig helg!

 

Bli först att kommentera

När vi känner oss små och ingenting är under kontroll…

Av , , Bli först att kommentera 8

I Dagens Industri läser jag att, citat: Stockholmare sämst i västvärlden på social distansering” – och ämnet är förstås Corona. I Stockholm verkar man ta det lugnt i det fallet och kanske har myndigheterna tryckt på lite för hårt om att Covid-19 enbart är farligt för de äldre, medans yngre knappt märker att man fått en släng av viruset. Ja, det är ju för det mesta ”yngre” människor som gillar att hänga i barer och att socialisera och numera när 70 är det nya 50 och folk känner sig alerta så kan man väl lika gärna åka en tur till fjällen medans det här pågår.

Kanske är beteendet en släng av förträngning. Att inte vilja vakna varje morgon och tänka ”Corona”. Det är det här med social distansering, att inte umgås, inte tränga ihop sig, inte söka sig till folk utan avskärma sig. För några månader sedan en suspekt handling – idag en solidaritetsgest. Upp- och nervända världen. Det är som när man var liten och ingenting fick bestämma själv, men alla som är vuxna vet ändå att det är alltid någon över en som bestämmer – till och med ärkebiskopen och kungen har uppdragsgivare som de måste rätta sig efter:-)

Idag är det Corona som styr och myndigheterna gör sitt bästa för att bringa ordning i ledet, utan att skapa panik, utan att vara alltför stränga. Det är som om de vill få oss att tänka själva och jag tänker att vår tid skulle behöva någon som Christine Charlotte Lindholm, en svensk författare och folkskollärare som levde mellan 1836 och 1917.

Det var hon som skrev psalmen jag gnolade på när jag var liten, ensam och stark: Ett litet fattigt barn jag är – I glädje och i nöd och sorg mitt hjärta sjunger glatt: Gud är mitt skydd, min fasta borg, min fröjd, min högsta skatt.

Det är lätt att fastna i aktier, företagande, nyhetslyssnande och kris – men barnen behöver trygghet. Kanske även barnet i oss…

Bli först att kommentera
Etiketter:

Nu får regeringen och Folkhälsomyndigheten steppa upp!

Av , , 1 kommentar 7

Jag blir så frustrerad. Det är som att alla tror att Sverige aldrig kommer att lida brist på någonting – det kommer alltid stå en myndighet som fixar situationen. Är man uppväxt med utedass och utan rinnande vatten ibland – så vet man – det finns ingen mirakelgubbe eller mirakelgumma i det fördolda som ordnar allt – man får göra det själv! Norge stänger skolar, Finland sätter folk i karantän om de varit utomlands – Sverige sätter ett gräns för sammankomster till högst 499 personer.

Vi ska ju igenom det här, överleva det här. Börserna faller – en tydlig signal vore ett starkt drag som får allt att lugna ned sig en smula. Något som inger förtroende – inte velighet…

 

1 kommentar

Folkhälsomyndighetens presskonferenser påminner om 1986…

Av , , 2 kommentarer 6

Olof Palmes mördare – vem var hen? Varje dag följde jag presskonferensen om utredningen av Palmemordet. Hans Holmér talade och svängde runt med en revolver. PKK, en småkriminell, utländska makter, en samhällshatare eller var det någon inom polisen? Till en början litade jag på Hans Holmér. Fick liksom det intrycket att det här skulle klaras upp. Sedan började spåren att växla och hoppet dalade. Det var som om själva presskonferensen var livbojen. Svenskarna behövde hopp och styrkas.

Nu följer jag Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Ja, inte alla, men några har jag sett och hört. De inger mig inte någon trygghet. Om någon bara för en månad sedan sagt: ”Nu tar vi till extraordinära åtgärder och jobbar proaktivt – avråder från stora folksamlingar (hej Mello) råder folk att stanna hemma på sportlovet och inte åka ut i Europa”. Istället har man invaggat folk i en falsk säkerhet. Lite som gör som du vill. Till en början, åk bara inte till Kina och norra Italien. Nu följer svenskar deras råd och åker på charterresor till länder som ännu inte har någon avrådan eller är satta i karantän – men vad är det som säger att det läget inte kommer att ändra sig under en tvåveckorssemesterresa? Ja, man kan ju alltid säga ”Vi följer Folkhälsomyndighetens råd och i nuläget finns ingen avrådan” – men ska vi inte också tänka själva?

 

2 kommentarer
Etiketter:

Idag spritade jag mina telefoner – vi borde alla lyssna på Agnes Wold

Av , , 2 kommentarer 9

Hörde på radion i morse att mobiltelefonen är värsta bakteriespridaren. Tester man gjort på mobiltelefoner visar både det ena och det andra, ja, folk tar ju till även med sig telefonen till toan och sedan kanske man ställer sig och lagar mat och trycker fram några recept, svarar i telefon. Tog även ett svep över datormusen och tangentbordet – en lysknapp fick också hänga med.

Sedan på kvällen läste jag en intervju med Agnes Wold professor i klinisk bakteriologi om Coronaspridningen citat: Agnes Wold säger att det enda vi kan göra nu är att lyssna på våra myndigheter – och låta bli att resa. – Jag skulle personligen inte ens tänka tanken att åka utanför Norden nu om det inte var något absolut nödvändigt som att hälsa på en döende mamma. Och enligt Wold är det ingen idé att planera resor till sommaren eller hösten heller.” Slut citat.

Om sjukvården i Italien säger Wold, citat: ”– De kan tvingas stänga ner vanliga operationer utom de allra viktigaste. De måste ställa om helt för att kunna hantera de som fått svår infektion av corona och svårt att andas. Även om det rör sig om en liten risk för den enskilda individen, blir det väldigt många människor totalt som vården måste ta hand om med en gång. Det är ett hemskt scenario och det kommer att vara så ända tills vi får ett läkemedel mot corona, och så småningom ett vaccin.”

Vi borde alla ta ansvar nu och inte resa. Det är rena skräckscenariot det som händer i Kina och Italien – lyssna på Agnes…

2 kommentarer

Plötsligt kände jag igen mig själv…

Av , , 2 kommentarer 10

Ni vet, åren går och plötsligt är man inte riktigt samma människa som man var när det begav sig:-) Men i förrgår vaknade några slumrande hjärnceller till liv igen och jag började möblera om. Jag hade en lång period i mitt liv när jag ständigt ändrade på alla prylar, men de sista åren har jag känt mig nöjd eller så har jag bara tänkt att nu får det se ut så här – what´s the point?

Jag nöjde mig inte bara med ommöbleringen utan beställde raskt nya gardiner till två rum. Marinblå. Mörklila. Långa. Sammet. Dessutom har jag inte på riktigt länge känt någon som helst lust att skriva, men ikväll fick jag den känslan igen! I detta flow passade jag på att beställa nytt bläck till skrivaren och hämta ut mina nya träningsskor. Inom mig finns fortfarande jag och det känns som om jag vill krama om mig själv lite. Säga att vad längesen vi sågs och vad kul det är att träffa på dig igen! Man ska ju bekräfta sig själv, men kanske inte gå till överdrift, men så mycket enklare allt blir när man gillar sig själv, som är den person man alltid har med sig.

Annars går mitt Netflix-liv vidare och när filmen ”Grabben i graven bredvid” dök upp – kunde jag inte låta bli att kolla på den igen. Den har något att säga, under humorn finns ett allvar, ett budskap om det yttre och inre och vad som verkligen betyder något här i livet – förutom långa sammetsgardiner…

2 kommentarer
Etiketter: