Systematiskt klämmande på avokado…

Det finns egentligen ingenting vardagligt man kan skriva om när krig, galenskaper och sjukdomar finns överallt – Ukrainakriget, terrorattacken i Moskva, Gaza och prinsessan Kates cancer. Men jag lyssnar på Miss Li ”Och du får mig och vilja leva livet, varje dag, aldrig ta nånting för givet. Och jag behöver inte stoppa tiden, för även om det går så fort så vet jag det är du och jag som sitter där en vacker dag och håller hand på ålderdomshemmet”.

Man behöver hopp, verklighetsflykt och människor som tänker själva. En ”tant” med rosa paraply, röda, korta brallor och blåblommig kappa och en tjej med turkost hår, turkos jacka och gul kjol fick mig idag att hoppas på mänskligheten. Knappast skulle dessa två vara mottagliga för någon som helst påverkan att falla in i svart-grå-skalan. Det kanske kommer en lag på det framöver, lagen mot disharmoniska färgkombinationer kombinerat med åldersgräns. Alla tanter hemma i byarna i Norrbotten på 60-talet hade garanterat hamnat i finkan då – alla dessa färgglada förkläden på missmatchade klänningar och yllestrumpor. Dom borde helt enkelt ha förbjudits redan då. För det är alltid någon annan som säger vad som är ok. Några stilsäkra influencers som går helt bananas av lycka när naturfärgernas trista skalor uppenbaras inför deras ögon. Det känns ingenting. Händer ingenting. Det är bara ljummet. Då är allt bra.

Jag tycker hellre man skulle förbjuda systematisk klämmande på avokado. Det tänkte jag på idag när jag tålmodigt stod och väntade på min tur när en par i samförstånd utan att känna sig obekväma klämde sig igenom hela lagret av 2-pack mogna avokador i plastförpackning (kan vi inte bara sluta med plast runt livsmedel-i den mån det går) – och till slut valde den först klämda. Man ser ju okulärt vilken som är mogen och vilken som är omogen. What you see is what you get – stämmer inte alltid, men det gäller väl bara att ana vad som finns innanför skalet…