Idag den 25 november är det FNs internationella dag mot våld mot kvinnor. I en debattartikel i DN av Jenny Westerstrand och Maja Ahrman, Roks, kan man läsa, citat ”Det råder inga tvivel om att det vi tagit för givet av vunna rättigheter nu är under angrepp. Vi vill mana till uppmärksamhet, ett kritiskt sinne och ett varmt hjärta för kvinnor och barn. Det är allvar nu.” och mera ”När vi möter våldsutsatta kvinnor och tjejer, liksom när vi talar med våra systrar som arbetar med dessa frågor i andra delar av Europa och världen, hör vi hur dessa röster får ett allt hårdare grepp om världen. Vi hör till exempel om en ökad önskan att ”låta män vara män och kvinnor kvinnor” och hur kvinnor i våra europeiska grannländer inte orkar anmäla det våld de utsatts för eftersom det finns en uppfattning om att det hör till mannens natur att slå. Vi möter politiker som öppet vill hindra ratificerandet av Istanbulkonventionen och förhindra andra reformer, för att det strider mot könens påstått biologiska olikhet och skapar ”onaturliga” relationer mellan kvinnor och män – det vill säga, ger kvinnor rätten att leva liv fria från våld. Vi möter ständigt stereotyper om kön och ser hur de skadar och krymper människor.”

Tidigare i veckan en artikel i Expressen, av Jan Emanuel Johansson, Om män vågar vara män så får vi ett bättre samhälle där han radar upp vad han tycker är kännetecknar en riktig man, citat:
”Att vara man är att våga agera mot vad som är fel även om det är obehagligt eller till och med farligt.
En man har heder.
En man är lojal.
En man tar hand om sin familj.
En man super inte upp familjens pengar.
En man är inte full och beter sig inför sina barn.
En man är inte egoist.
En man är utifrån sina förutsättningar ett föredöme.
En man har förmågan att bita ihop och göra sin plikt innan han kräver sin rätt.
En man bär den tyngsta stenen, han pratar inte om hur den ska bäras.
En man gömmer sig inte bakom en dataskärm och hatar anonymt på nätet.
En man dömer inte andra efter hur de väljer att leva sina liv, med vem de vill leva sitt liv, hur de klär sig eller hur de röstar.
En man behöver inte en stat som tvingar honom ta föräldradagar, för han vill vara med sina barn. Hur dagarna delas löser han själv med sin kära.
En man står upp för sin rätt att vara en man med det ansvar som det faktiskt innebär.

Detta kommer inte ske genom genusteori eller en myndighet till. Min övertygelse är att om män faktiskt vågade vara män så skulle vi ha ett bättre samhälle. Kortfattat: Det behövs inte mindre av manligt beteende, det behövs mer.” Slut citat.

Det var inte lite det. Mycket är väl bra i det han radar upp – men behöver vi verkligen lägga in hjälterollen i mansrollen? ”En man bär den tyngsta stenen, han pratar inte om hur den ska bäras”.

När jag växte upp kryllade det av normala, arbetande män som slet i skogen, i jordbruket och var roliga, lojala och ärliga. På sin höjd duttade de på sig någon droppe Aqua vera och var helgdagsklädda på söndagarna. Kvinnorna hade det inte lätt. Många barn, dåligt med moderniteter och slitsamt. Vi borde ha blivit bättre och tightare sedan dess – men istället känns det som om vi alltmer missförstår och känner hos hotade av varandra. Kvinnor behöver inga hjältar, kvinnor behöver en teammedlem, gäller säkert detsamma för mannen att han vill bli stark tillsammans med någon – inte över någon. Att vi är olika genetiskt och utseendemässigt är biologi, men det innebär inte att man ska behandlas olika och inte ha samma rättigheter.

Är inte det ganska enkelt?