Kanske är det hans sårbarhet, hans rättframma berättelser om tidigare problem med droger och alkohol, hans leende, hans konst eller hur han ser ut när han tittar på andra människor; lite skyggt och inte alls med någon framfusighet eller när han talar om sin sambo Junior. Det är min bild av Lars Lerin och förmodligen har han ett bredare register i vad han är och vad han gör, men av det jag ser och hör kan jag inte annat än att tycka om honom. Hans samtal med ABBA-Frida eller som igår med Leif GW Persson, så befriande utan någon överdriven glättig intervjustil utan samtal som rör sig på gränsen till det mest sårbara och ömma. Som livet kan vara. Han väjer inte för frågorna och inte heller för svaren. Det är något med Lars Lerin som gör mig väldigt glad. Han är som en hel människa, fast han säger att han har varit trasig.

Han verkar inte gilla att tävla och visa sig på styva linan, fast det behöver han inte med den talangen för måleri som han har. Faktum är att jag skulle gilla honom lika mycket även om han enbart kunde rita streckgubbar…