Det är som om de vill ingjuta skräck och rädslor; ordvalen är ofta: kaos, kris, jättekris. Panik. Jag var på ett föredrag förra veckan om kommunikation. Ett mycket underhållande föredrag där det bland annat det talades om hjärnans bästa sätt att ta in information som stannar kvar är genom intryck och upprepning. Det är inte första gången man hört det, men tål att hålla i minnet och tänka på – vad man säger till sig själv och hur man påverkas av ord.

Jag är emot all extrem användning av ord som är för mycket. De allvarligaste och tyngsta orden blir förbrukade. Ord är inte att leka med. Men ord kan vara lätta och ljuva. Ge mod och kraft. Den förfining språket hade försvann i takt med alla smilisar. En bild säger mer än tusen ord, men en bild också vara enfaldig, futtig och tom. En slags glättighetsfernissa som man dras med i. Är jag sur om jag inte sätter dit en smiley? Knappast. Behöver jag lägga tio små tecknade bilder som avslutning på en mening? En ros, ett paket, en get? Nej, det är inte alls nödvändigt. Jag är glad! Är jag glad? Glad är jag!

Att sätta flera utropstecken istället för ett känns aggressivt!!!! Eller hur, man känner riktigt hur huden börjar knottra sig av rädsla. Det är säkert också helt oacceptabelt om man googlar på ”språklåda”. Less is more eller less is a bore? Det kanske hänger på personligheten…

Snö…

skön snö
vit som snö
gnistrande snö
kristaller faller
överallt är
vit, vit snö

jag faller
av kristaller
blir jag en
ängel av snö
som virvlar
i min famn

om och
om igen
vit, vit snö
faller varsamt
sakta
i min hand

En dikt som jag, Britta, skrev 2012-12-05