Jaha då har jag trotsat snövädret till och från Droskan. Kvällens personliga höjdpunkt var faktiskt inte banden utan den trevliga komplimangen jag fick från en okänd gift man. Han frågade först om han fick ge mig en komplimang och poängterade att den inte var menad på ett sexistiskt sätt och hoppades på att jag inte skulle ta illa upp. Han ville egentligen bara få säga att jag var fin. Han började med att skorna var snygga, att egentligen hela jag var snygg, att min kropp var fin. Han trodde som de flesta att jag är betydligt yngre än mina 43 år. Det tackar jag så mycket för! Ärliga komplimanger utan baktankar värmer och glädjer mig!

Veckan (plus några dagar från föregående) lider mot sitt slut, har minst sagt varit heaven and hell för mig. Jag är ju en person som alltid vill vara snäll och hjälpsam så även nu. Men det blev lite för mycket runt om kring mig och jag såg inte hur stressen kröp upp och la sig som fetvadd runt hjärnan. Droppen som fick bägaren att rinna över var när en kollega bad om hjälp att fixa/laga ett smycke och det i sig är garanterat inte svårt. Hen räckte över smycket och sa att detta får absolut inte komma bort. Jag la det säkert i en ficka på arbetsvästen. Det var det sista jag mindes….

Från närmsta dagarna efter det har jag bara minnesfragment. Kände hur en olustkänsla pyrde inombords och jag fick panikångest. Då slog det mig att jag inte längre visste vart smycket var.

Skrev på facebook:

Jag är knäckt
Knäckt över att ha gjort någon annan illa
Det som inte fick hända, hände
Det hände utan att jag märkte det
Märkte inte att jag förlorade ett ovärderligt minne
Kan inte få det ogjort på något sätt
Kan inte förlåta mig för den smärta jag har åsamkat
Hur ska jag kunna möta de anklagande ögonen varje dag
Vill bara försvinna
Försvinna för att jag kan inte göra något
Är förkrossad
Men vad hjälper det när jag har gjort någon annan illa

Är av den åsikten att hade det varit mitt smycke hade de inte gjort så mycket, men nu var det någon annans. Ett smycke är egentligen bara en pryl, något materialistiskt. Men jag har inte rätten att förringa andras minnen och hur de vill minnas. Väljer en person att minnas något genom att knyta det till en pryl så är det just det deras val hur de vill gå till väga och hantera minnet. Därför blev jag förkrossad.

Med hjälp av en annan kollegas hjälp fick jag framföra en beklagan över vad som skett. Fick svar att det var ”inga hard feelings” och att hen förstod. Jag säger bara tack för så förstående människor! Nu har jag till stora delar bearbetat den känslomässiga bergochdalbanan.

De flesta vet väl redan att jag är kreatören Steampunkers och gör det som faller mig in. Nu håller jag på med min lägenhet. Ser inredning (om man vågar ta ut svängarna) som konst. Därför ska mitt hem spegla mig och mina idéer. Arbetar med grundtemat som är en blandning av steampunk, sci-fi och skräck. Självklart kommer det även finnas inslag av bla musik.

Vinstället blir bättre som paraplyhängare och ett dekorativt inslag. Fyndade kandelabrarna för ca tolv år sedan, då jag bokstavligen snubblade på dem i ett soprum men jag tyckte de var för fina för att gå skrotdöden till mötes. Nu ska jag bara köpa svarta fina stearinljus så är det färdiga att användas igen.

Vardagsrummet ska andas läslust och ska fyllas med böcker på olika sätt. Tänk er in i bilden av ett gammalt bibliotek så är ni på rätt väg.