Sedan jag kontaktade Lisa och tackade för det hon hade skrivit om ”att det är dyrt att vara fattig”, har det hänt en hel del. Känner mig omtumlad och lycklig, på sätt och vis rik men fortfarande ekonomiskt fattig.
Bloggen hamnade på andra plats av de mest lästa på Vk-bloggarna. Tur att jag tog en bild för det är på sätt och vis fortfarande för mig obegripligt, även om det till största delen var Lisas förtjänst.
Dessutom har jag idag fått ytterligare en matkasse men denna gång från någon okänd som tydligen även läst om mina tjugo år gamla trosor. Rätt storlek och dessutom den absolut bästa färgen var det på de nya trosorna. Tack så otroligt mycket! Tänk att folk tycker jag är värd att ges allt detta. Förundrad. Tacksam. Rörd. Glad.
Jag är inte förmer än någon annan.
Så trots det hoppas jag att ni får ut något av att läsa min blogg, kanske tom lite inspiration eller en och annan tankeställare.

Satt igår och tänkte att det blir inte till att gå på Hose of Metal nästa helg av uppenbara ekonomiska själ, hur mycket jag än vill. Men så får jag ett pm på facebook från en vän. Hen frågar mig om jag kan tänka mig att vara fotograf för en mycket intressant medieprojekts räkning på inte mindre än just House of Metal?

Jag vore puckad om jag tackade nej till den möjligheten! Tänk er själva att någon/några tycker att jag är värd att tillfrågas för uppdraget, få hjälpa vänner med deras projekt, samt grädden på moset få min dröm uppfylld att få lyssna på en massa bra musik. Kan det bli bättre?! Så nu känner jag minst sagt omtumlad och lycklig. Dock är jag som alltid orolig för om jag inte levererar upp till deras förväntan. Jag lovar att gör mitt yttersta så att de blir nöjda! Jobb går före nöje även om det kommer bli ett nöje att få göra detta jobb! 😉

Ja en ska ju både säga och känna så har jag förstått.

Dessutom ska en tydligen vara lite lätt hyper över att IKEA öppnar idag. IKEA denna koloss som är utformat på ett sätt att hela din dag försvinner, om du sedan har köpt något annat än värmeljus och servetter kommer du förmodligen förlora en dag till pga att du får montera ihop möbeln/möblerna själv. Nä nu ska jag inte klanka ner mer på IKEA som faktiskt är bra på sätt och vis. Tänker på arbetstillfällen, de som behövde få byta arbetsplats och så vidare. För det går inte att blunda för att staden växer.

Istället väntar jag och båsloppisen Sök&Finn på att folk ska byta inredning. Förhoppningsvis hyr de bås för de mindre prylarna som måste säljas. Under tiden hjälper jag min dotter att hålla snyggt i hennes bås E07.  Det är lagret av svarta/subkulturella kläder från ”Coras alternativ”/(Uma Obscura) som nu säljs iom att vi har andra planer och självklart behöver pengarna så att hon inte hamnar i samma sits som jag.

Så vad är min plan för helgen förövrigt? Ja det var ju inte som verkligheten skvallrar om att bara ha 4:- kvar på kontot. Tror att med matkassen som min vän lämnade, få lite kraft till att skapa så jag själv har något att sälja. Helst hade jag velat ha så mycket kraft att jag kunde ge mig på de stora idéerna i form av lampor men risken blir att det bara kommer skapas lite smycken och pimpa lite kläder som vanligt.

Det har varit omtumlande dygn. Är inte van att få så mycket uppmärksamhet. Det är ju vanligare att tycka jag är jobbig och därmed blunda för det jag skriver om min situation. Men jag är så otroligt tacksam för de som ser, peppar och hjälper mig. Väcktes i morse av en vän som helt på eget bevåg handlat en kasse med fantastisk mat och lämnat vid min dörr. Tack så otroligt mycket! Vilken lyxig känsla. Kan säga att det behövdes mer än väl. Jag har varken råd eller ork att känna skuld och skam. Så istället när jag får allmosor känner jag tacksamhet.

Som ni vet har jag inte den bästa ekonomiska situationen och tidningen expressen ville att jag skulle skriva en debattartikel med tanke på Lisa Förare Winbladhs debattartikel om att det är dyrt att vara fattig. De vill att jag ska skriva en utelämnande text om min personliga situation, gratis! Så mitt svar blev ”Okej iom att det är så pass utelämnande vore det på sin plats med arvode men iom att ni inte betalar ut sådant till mig i detta fall, så tackar jag nej. Har inte råd att bjuda så stor tidning på min historia.”

För att jag ska vara i balans, fungera så bra som möjligt och bland annat inte trigga mina diagnoser negativt, behöver jag mina förmiddagar. Nu sitter jag och skakar. Åter igen har en människa ringt från af, en människa som genom sitt sätt att vara får mig att sluta fungera. Problemet är att jag har varit på ett ställe inom kommunen för att se hur mycket jag klarar av. Så långt är tanken bra. Kommunen har ett ställe där vi ”som inte riktigt passar in” får mellanlanda/förvaras ett tag. Med fina ordalag beskrivs stället men verkligheten är en annan. Problemet är också de stora bristerna i okunskap om hur människor med NPF faktiskt fungerar. De förstod aldrig där att jag jobbar ihjäl mig, de förstod inte heller att pga det så finns varken ork eller liv efter en arbetsdag. De ställde aldrig de rätta frågorna och som aspis så svarade jag bara på exakt det de frågade. På så sätt missades det en hel del viktigt kan jag nu konstatera. Så jag fortsätter min kamp om att fungera så bra som möjligt. Kampen med af får jag tack och lov hjälp med från min fantastiska kurator på Råd och Stöd.

Samtidigt hände något stort i mitt liv. Tack alla ni som pga http://www.expressen.se/debatt/fa-vet-hur-dyrt-det-ar-att-vara-fattig/ av Lisa Förare Winbladh har hittat hit. Hon skrev så målande bra hur det är att vara fattig att jag bara satt och grät. Nu har det blivit ringar på vattnet och jag har fått en förfrågan från Expressen om att skriva typ en fortsättning på debattartikeln. Ska jag? Vill folk läsa vad (jag) dyslektikern med NPF skriver om att vara fattig? Bloggen har jag ju bara för att min svenskalärare på Komvux sa att jag måste hålla igång skrivandet.