Heaven and hell

Veckan (plus några dagar från föregående) lider mot sitt slut, har minst sagt varit heaven and hell för mig. Jag är ju en person som alltid vill vara snäll och hjälpsam så även nu. Men det blev lite för mycket runt om kring mig och jag såg inte hur stressen kröp upp och la sig som fetvadd runt hjärnan. Droppen som fick bägaren att rinna över var när en kollega bad om hjälp att fixa/laga ett smycke och det i sig är garanterat inte svårt. Hen räckte över smycket och sa att detta får absolut inte komma bort. Jag la det säkert i en ficka på arbetsvästen. Det var det sista jag mindes….

Från närmsta dagarna efter det har jag bara minnesfragment. Kände hur en olustkänsla pyrde inombords och jag fick panikångest. Då slog det mig att jag inte längre visste vart smycket var.

Skrev på facebook:

Jag är knäckt
Knäckt över att ha gjort någon annan illa
Det som inte fick hända, hände
Det hände utan att jag märkte det
Märkte inte att jag förlorade ett ovärderligt minne
Kan inte få det ogjort på något sätt
Kan inte förlåta mig för den smärta jag har åsamkat
Hur ska jag kunna möta de anklagande ögonen varje dag
Vill bara försvinna
Försvinna för att jag kan inte göra något
Är förkrossad
Men vad hjälper det när jag har gjort någon annan illa

Är av den åsikten att hade det varit mitt smycke hade de inte gjort så mycket, men nu var det någon annans. Ett smycke är egentligen bara en pryl, något materialistiskt. Men jag har inte rätten att förringa andras minnen och hur de vill minnas. Väljer en person att minnas något genom att knyta det till en pryl så är det just det deras val hur de vill gå till väga och hantera minnet. Därför blev jag förkrossad.

Med hjälp av en annan kollegas hjälp fick jag framföra en beklagan över vad som skett. Fick svar att det var ”inga hard feelings” och att hen förstod. Jag säger bara tack för så förstående människor! Nu har jag till stora delar bearbetat den känslomässiga bergochdalbanan.