Detta är inte ett aktuellt ämne men Hanne Kjöller skrev en krönika om att hon inte vill personer som skadats av plastikkirurgi ska behandlas i den offentliga sjukvården. För att få fram sitt budskap tvingas hon ta omvägen över utseendeideal, fotbindning i Kina och kvinnlig könsstympning:

“Såväl plastikopererade näsor som deformerade fötter och klitorisstympningar kan förklaras med samhälleliga förväntningar och idéer om attraktivitet. Och medan vi i Sverige applåderar mödrar som vågar gå emot en vämjelig och kvinnofientlig sedvänja långt där borta så fråntar vi kvinnor här hemma eget ansvar för att de chansar med sina framtida möjligheter att andas.”

Jag tror jag förstår hur hon menar. För henne handlar det om individens ansvar. Men jag ser inte anledningen att ta den omvägen. Det enklare synsättet är att sjukhuspersonal bara ska tittar på vad de har framför sig. I detta fall en skadad patient och tänka: “Vi behandlar skadade patienter, det är vad vi gör”.

Till viss del är jag partisk i målet. Jag har varit på plastikkirurgen inom landstinget. Det handlade om ärrbehandling, på ärr efter självskadebeteende. Om den offentliga sjukvården av ren kosmetiska skäl behandlar ärr jag själv direkt har orsakat, kan de behandla mycket värre skador efter plastikkirurgi. Det är inget att snacka om. Om man på nytt vill ta en omväg skar jag mig på grund av ångest som var en följd av odiagnostiserad asperger. Om sjukvården hade diagnostiserat mig från å början hade de kanske inte behövt behandla mina ärr. Men att på det sätter utvärdera individens ansvar, mitt ansvar, kontra sjukvården är i mina ögon onödigt. Förövrigt, jag hade inte ens något egentligt problem med ärren, jag genomgick behandlingen mest för att andra inte skulle behöva se de stora, röda ärren.

Nedan: Bara en liten bild på hur min arm såg ut innan ärrbehandling.

Foto: Wikimedia (Dr. Hagen Graebner, har givit tillstånd att dela bilden).

Jag tänkte som första inlägg på denna blogg skriva ett personligt inlägg. Jag reste nyligen söderut för skrivkursen. Reste med tåg och under tågresor brukar jag läsa antingen Robert Musil eller Claudio Magris. Författare som man kan läsa hur många gånger som helst och alltid hitta något nytt i. Denna gång läste jag Claudio Magris Donau.

Sedan första gången jag läste Magris kapitel om Regensburg, har jag velat besöka den  staden om jag skulle råka vara i Bayern. Inte för att staden har ett ungt universitet och jag tror jag därmed ska känna mig hemma. Nej, Magris tecknar staden som badande i nostalgi. “Lovord och nostalgi höljer sig kring den praktfulla gotiska och romantiska staden […] Kyrkorna, tornen, patricierpalatsen och skulpturerna berättar om förgången storhet, en berömmelse som man bara kan minnas men aldrig äga, som alltid funnits men aldrig finns. […] Regensburg har liknats vid Prag, den gyllene staden som också den endast tycks existera i minnet av en svunnen glans.” Från 1663 var Regensburg säte för riksdagen till Det heliga romerska kejsardömet av tysk nation. År 1663 var man redan nostalgisk till kejsardömets storhetstid. Och redan under Det heliga romerska kejsardömets storhetstid, var man nostalgisk till Romarriket.

Jag har alltid varit nostalgisk. Enligt Magris sträcker sig nostalgin i Regensburg tillbaka flera sekel. Min nostalgi handlar framförallt om 1990-talet. Jag var ung och det en tid med mycket färre islamister i Sverige och med mycket mindre högerextremism på internet. Det var en tid då vi trodde att den liberala demokratin hade vunnit och årtiondet inleddes med att Francis Fukuyama skrev boken Historiens slut*. Jag kan också vara nostalgisk till 2012. Ett år då jag började studera life science. Ett år då saker och ting verkade möjligt i mitt liv.

Saken är den att jag har en autismspektrumdiagnos. Ska jag fråga mig själv om min nostalgi har att göra med min autism? Om jag söker på orden “nostalgia autism” kommer jag naturligtvis att hitta personer som tror att autism och nostalgi hör ihop. Men också de som säger att autistiska är för rationella för att vara nostalgiska. Visst det finns något irrationellt med nostalgi, något farligt. I sammanhanget är Tyskland, en rörelse som började i Bayern, en historisk varning om politisk nostalgi. Ni vet vad jag menar. Längta aldrig tillbaka till en auktoritär, militaristisk tid. Tro aldrig att du tillhör ett tredje rike, efter Det heliga Romerska kejsardömet och Det Tyska kejsardömet.

* Jag antar boken har samma problem som Dawkins Den själviska genen. Personer som bara har läst titeln, tror sig veta vad boken handlar om och tro sig veta att författaren är en idiot. Fukuyama varnade förresten i sin bok Our posthuman future (2002) att bioteknik skulle vara ett hot mot demokratin. Ironiskt nog har jag alltid känt att det är tvärt om. Man kan drömma om en framtid då bioteknik, posthumanism, kan rädda oss från oss själva.