Jag återkommer till Douglas Coupland, faktiskt till samma roman som tidigare. En annan av besökarna på flygplatsbaren i Player one hette Karen och var anställd ett psykiatrisk avdelning. Hon säger att hur patienterna där beter sig beror helt och hållet om de har tagit sin medicin eller inte. Sedan tillägger hon att vi är våra gener, vi är vad mamma åt när hon var gravid, vi är vad vi såg på teve förra kvällen. Det är en krass verklighet, vi består av olika biologiska mekanismer, i ett komplicerat samspel.

Om det andra hon nämner: psykofarmaka. Jag har påverkats av debatten om att psykofarmaka inte fungerar. Jag jobbade länge på en vänstervriden bokhandel. Något som vänstervridna bokförlag, lite oväntat, gillar att ge ut är böcker som kritiserar psykofarmaka. Men jag måste säga att min erfarenhet ändå är att de fungerar. Både vad jag har hört andra säga och mina egna erfarenhet. Jag har träffat de som säger att de hör röster om de inte tar antipsykotiska medicin. Är det ”bara placebo”? Jag har även när jag varit skeptisk till medicin, fått resultat av antidepressiva läkemedel. Dessutom, om det bara hade varit ”placebo”, undrar jag varför jag inte har fått den effekten av när jag provat dieter och kosttillskott, utan bara fått effekt av läkemedel? Man kan till och med undra varför vissa läkemedel inte fungerade för mig. När jag fick några tabletter diazepam (kända under varumärket ”valium”) förväntade jag mig att bli helt lugn. Det heter ”lugnade tabletter” och de är starka nog att vara narkotikaklassade. Suggestivt! Men nej, jag blev inte lugn av dem. Det blev jag däremot av en behandling med det antidepressiva läkemedlet Efexor.

Och jag vill gärna skriva ytligare detalj från Douglas Couplands roman Player one. Egentligen skulle följande vara ett eget, väldigt kort, blogginlägg men i sådana fall hade det blivit tre blogginlägg om en enda roman. Coupland citerar sig själv. Både i nämnda roman och i hans roman Girlfriend in a coma (1998) finns följande hårda läxa om livet med: ”You know, from what I’ve seen, at twenty you know you’re not going to be a rock star. By twenty-five, you know you’re not going to be a dentist or a professions. And by thirty, a darkness starts moving in – you wonder if you’re ever going to be fulfilled, let alone wealthy or successful. By the thirty-five, you know, basically what you’re doing to be doing the rest of your life; you become resigned to your fate.”