Ekergårds fisk och grönt

Kategori: Medicin

Två eller tre saker till om romanen Player one

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag återkommer till Douglas Coupland, faktiskt till samma roman som tidigare. En annan av besökarna på flygplatsbaren i Player one hette Karen och var anställd ett psykiatrisk avdelning. Hon säger att hur patienterna där beter sig beror helt och hållet om de har tagit sin medicin eller inte. Sedan tillägger hon att vi är våra gener, vi är vad mamma åt när hon var gravid, vi är vad vi såg på teve förra kvällen. Det är en krass verklighet, vi består av olika biologiska mekanismer, i ett komplicerat samspel.

 

Om det andra hon nämner: psykofarmaka. Jag har påverkats av debatten om att psykofarmaka inte fungerar. Jag jobbade länge på en vänstervriden bokhandel. Något som vänstervridna bokförlag, lite oväntat, gillar att ge ut är böcker som kritiserar psykofarmaka. Men jag måste säga att min erfarenhet ändå är att de fungerar. Både vad jag har hört andra säga och mina egna erfarenhet. Jag har träffat de som säger att de hör röster om de inte tar antipsykotiska medicin. Är det ”bara placebo”? Jag har även när jag varit skeptisk till medicin, fått resultat av antidepressiva läkemedel. Dessutom, om det bara hade varit ”placebo”, undrar jag varför jag inte har fått den effekten av när jag provat dieter och kosttillskott, utan bara fått effekt av läkemedel? Man kan till och med undra varför vissa läkemedel inte fungerade för mig. När jag fick några tabletter diazepam (kända under varumärket ”valium”) förväntade jag mig att bli helt lugn. Det heter ”lugnade tabletter” och de är starka nog att vara narkotikaklassade. Suggestivt! Men nej, jag blev inte lugn av dem. Det blev jag däremot av en behandling med det antidepressiva läkemedlet Efexor.

Och jag vill gärna skriva ytligare detalj från Douglas Couplands roman Player one. Egentligen skulle följande vara ett eget, väldigt kort, blogginlägg men i sådana fall hade det blivit tre blogginlägg om en enda roman. Coupland citerar sig själv. Både i nämnda roman och i hans roman Girlfriend in a coma (1998) finns följande hårda läxa om livet med: ”You know, from what I’ve seen, at twenty you know you’re not going to be a rock star. By twenty-five, you know you’re not going to be a dentist or a professions. And by thirty, a darkness starts moving in – you wonder if you’re ever going to be fulfilled, let alone wealthy or successful. By the thirty-five, you know, basically what you’re doing to be doing the rest of your life; you become resigned to your fate.”

Jag funderar över autismbehandling

Av , , 2 kommentarer 3

Jag hittade en artikel om autism i ett nummer av Illustrerad vetenskap från 2003. Förutom att de skrev att autism förefaller öka, skrev de några ord om behandling. Behandling enligt Illustrerad vetenskap, 2003, var i vissa fall medicin, men det bästa var terapi. Som exempel på terapi tog skribenten att autistiska barn ska lära sig att se andra människor i ögonen. Spontant undrar man vad det är för behandling? Om ett barn tycker det är obehagligt att titta någon i ögonen, är den bästa behandlingen att utsätta barnet för det?

För att ta Lina Limans tidigare nämnda liknelse med kryckan. Om jag skulle ha en knäskada som gjorde det obehagligt och smärtsamt att gå utan krycka, är behandlingen då att ta bort kryckan och lära mig leva med obehaget och smärtan? Om ett barn tycker det är obehagligt och smärtsamt att titta en annan människa i ögonen, är behandlingen då att lära barnet titta andra i ögonen och leva med obehag? I båda fallen offras den handikappades bekvämlighet över att vara “normal”.

Därmed inte sagt att medicin automatiskt är bättre. Det finns ju ingen medicin mot autism. För att bara ta ett exempel, ibland ger så kallade antipsykotiska mediciner för att lugna patienter. Men för att igen bara ta ett exempel på biverkningar är den typen av medicinen ju ökända för viktuppgång. Intressant nog, jag nämnde nyligen vår bakterieflora. Det lär finnas en eller två studier som visar att en anledning till den biverkningen skulle kunna vara att de påverkar just bakteriefloran. (Ta det för vad det är värt och citera mig inte.)

När jag skriver om städning kommer jag naturligtvis in på ämnet läkemedel

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag är dålig på att städa. Kanske har jag en ursäkt i form av min diagnos, att jag har problem med exekutiva funktioner, kanske inte. I alla fall en ledig dag då jag insåg att jag inte kunde ligga i sängen och lyssna på poddar, en hel dag, städade jag köket samtidigt som jag lyssnade på Snedtäkts avsnitt om kulturmannen. Det startade en tankeprocess i mitt huvud som ledde fram till att jag kan berätta om gången en läkare erbjöd mig opioidantagonisten, Naltrexon. (Notera ordet “antagonist” att be en läkare om en opioid är något helt annat.)

Naltrexon, bild: Wikimedia

 

Ja medicin är ett återkommande tema i mina inlägg. Denna gången kom jag in på mediciner eftersom jag frågade mig själv: “Om jag hade lyckats som författare* hade jag då blivit en av dessa kulturmän?” Kulturmannen måste väl i princip vara alkis? Och alkoholism behandlas med just Naltrexon. Men det var inte därför jag erbjöds läkemedlet. Detta var för några år sedan, jag minns inte exakt hur länge sedan, men jag klagade för en psykiatriker på att jag åt för mycket. Psykiatrikern frågade om jag märkte jag gick upp i vikt, t.ex. om gamla kläder inte passade längre. Glatt kunde jag säga att det inte var så, att jag utan problem kunde ta på mig kortbyxor jag köpt för två år sedan. Trots det sa han, läkaren, att jag kunde få Naltrexon mot överätning. Jag var inte intresserad.

Visst, vissa skulle säga att vi lever i ett hemskt pillersamhälle där man kan få medicin mot överätning, istället för t.ex. gruppterapi. De kan trösta sig med att se t.ex. ett avsnitt av Lyxfällan. Det är relevant eftersom lyxfällans s.k. kickass coach diagnostiserar var och varannan deltagare med alkoholproblem, men han rekommenderar aldrig läkemedelsbehandling. Istället skickas deltagarna iväg på 12-stegsbehandling. Vår populärkultur, som antingen är amerikansk eller har amerikanska förebilder, säljer en behandlingsmetod från det religiösa, amerikanska 1930-talet. Inte läkemedelsbehandling. Nåja, det var en lite längre utläggning. Men det är en tröst du har om du ogillar pillersamhället. Annars kan man fundera på om kulturmannen skulle må bra av den medicinen som jag för åratal sedan tackade nej till.

* Naturligtvis har jag drömt om det. Nästan alla går igenom en period då de vill skriva.

Kort om bakterieflora och autism

Av , , Bli först att kommentera 3

Det har varit tal om att bakteriefloran, den så kallade mikrobiotan, i våra magar ska påverka oss mycket mer än tidigare känt. Att störningar i bakteriefloran kan orsaka t.ex. autism. Eftersom jag har en systerson som fick genomgå en antibiotikakur som spädbarn, försökte jag ta reda på vad man egentligen vet om mikrobiota, antibiotika och autism. Det visade sig att det är svårt att som lekman ta reda på vad forskningen egentligen säger. Om man försöker googla på det finns risken man kommer till skumma alternativmedicinska bloggar. Den typen av bloggar som sprider konspirationsteorier och tror på autismepidemier. Man kan inte vänta sig mer av google.

Om jag istället söker på pubmed har jag problemet att det är en databas för forskare inte för amatörer. Plus att jag mest hittar studier på försöksdjur. Jag vägrar oroa mig över något som kanske, eller kanske inte, händer med gnagare i forskningslaboratorium som får antibiotika.

Googles uppgift är att tjäna pengar, inte att informera (jag använde ofta ecosia.org istället för google, men det är nog ingen större skillnad). Pubmeds uppgift är att vara ett verktyg för forskare. Som sagt var, det är svårt att hitta bra information. I slutändan får jag fråga någon professionell inom området, om jag verkligen vill veta hur antibiotikakuren eventuellt skulle påverka min systerson. Ja det är min poäng, läkare vet fortfarande bäst.