Att hata…

 ..är något väldigt starkt och kraftfullt. Något som väger tungt i sinnet.

 

Kom nyligen hem, med massor av känslor, frågor, förvirring, tveksamhet och allt där emellan.. Till att faktiskt få känna sig avslappnad.. Jag är inte lugn ännu, vet inte om jag kommer bli det förrän jag fått kanske gråta ut ordentligt eller så. Av någon anledning har jag, för er som inte vet.. Gått och varit olyckligt kär rätt länge..

 

Det hela startade i Augusti. En lördag på en rätt normal utekväll. Plötsligt innan två befann jag mig utomhus, intill en annan person. Han hade kommit för att möta upp mig, för han kunde inte träffas på över månaden hade han sagt. Vi pratade, kysstes och kramades under en lampa. Det kändes som att vi spanade efter om folk såg oss, eller så var det bara så som det kändes. 

 

Jag kände i kroppen redan då att något var konstigt. Vi fortsatte prata, skämtade lite samt en och annan kram och kyss utdelades innan han skulle börja cykla hem. Efter jag sagt hejdå och jag vänt mig lite om, kändes det hur något i kroppen föll ned i magen. Något var inte "rätt" eller som det brukade vara. Jag kände mig ensam och tanken gick direkt till honom. Känslan som jag minst av allt önskade mig just nu, hade växt sig fast i köttet på mig. Bara på några minuter.

Fan, helvetes jävla skit. Kropphelvete. Varför!?

Gick tillbaka till kompisarna som var kvar, efter en stund sade man hejdå även till dem och begav sig sedan till bilen. När man väl satt där kände man hur trasig kroppen var, utan en annan. Även om det kändes nytt på något sätt, så visste jag redan att en tung tid började.. Att jag skulle hata min kropp för att jag fått dessa känslor..

 

Tiden gick. Dagar. Veckor. Han hade inte tid. Mer tid gick. Jag försökte skriva till honom någongång då och då, men kändes inte direkt som att jag fick någon respons. Själv visste jag dock att han hade mycket med studier, nollning och vad nu annat med inspark och universitet heter.. Ingen tid, nästan inget livstecken.

 

Mer tid gick, vi skrev någongång.. När jag såg att han var online och kände att jag inte störde allt för mycket… Sedan när han sa "Men jag kan skita i det jag gör för tillfället om du hör av dig.. För att vara med dig istället.." lät inte dåligt, men då blev  det ändå lagt på mig.. Att jag skulle höra av mig, vilket jag försökte.. 

Sedan att förvänta sig att få ett nej varje gång man ska fråga om personen vill hitta på något, det tar lixom ned peppen att ens försöka.. Blev dock att jag en kväll var i stan under denna tidsperioden jag skriver om.. Hade tänkt åka hem men det vart inte så.. For och väntade på honom, funderade på kidnappning.. Blev dock inget av det, men jag fick i alla fall sova i samma säng som honom när sömnen tillslut nalkades efter en lång natt.. 

 

Tillslut var jag less.. Tillräckligt less och försökte gå vidare.. Nummret på telefonen åkte, facebookvän till mig var han inte längre.. Jag kanske klarade mig ~2 veckor, sedan tog tanken "tänk om" och "jag måste prata med honom" över.. Han åkte tillbaka som vän på facebook, men ingen fråga kom..

 

Jag fortsatte vänta. Dagar. Veckor. Tiden gick. Hörde av mig som hastigast.
Våran kommunikation hade fortfarande bara bestått av textmeddelanden. Inget mer.. När vi pratat sa han att "jag ska försöka bättra mig" på att höra av sig.. Jag gjorde något halvhjärtat statusmeddelade.. Infogade en annan gång ett liknande och sedan hans namn, för han var en bidragande anledning till varför jag kände som jag gjorde..

 

Han kommenterade och tyckte det var lite hårt, men inget mer med det.. Först nu i veckan som var, vart jag väldigt förvånad. Han skrev till mig. HAN SKREV TILL MIG! Jag undrade direkt varför.. Han frågade hur läget var, vi utbytte några ord och sedan nämnde han att studierna hans skulle börja dra igång igen. Efter det skulle han sova. Natti natti du, du som fortfarande inget vet..

 

Jag själv sätter mig in i situationen. Försöker se hur han ser saker, men kan bara försöka förstå.. Vet att det är jobbigt och att han inte mått bra heller av att ha så mycket att göra. Att även fler där ute har tappat lite kontakt med honom..

 

Han kanske bara vill ha sexet, men har inget emot att umgås med mig.. För han har nämnt att jag är trevlig att vara med.. Men att det blir lite distraherande att ha mig i närheten när han ska studera.. Tankar om manipulation, vänners tankar kring det hela, samt ens egna tankar.. Han är inte intresserad, han gör det bara för dittan och dattan, eller så tänker han bara inte på saker och ting. Dåligt är hela sammanfattningen iaf. Jag försökte bearbeta det hela.. Men vet hur jag kunde ta itu med saken..

 

Idag var jag förbi honom och talade som hastigt om.. Lite av detta. Lade upp korten på bordet, de som jag han spela ut av min hand. Jag försökte lägga ut lite frågor, men fick inte så mycket till svar än de liknande dessa: "Sånt är livet.," eller "Jag har tid 2015..", Hur bra mår en själv av att höra det?.. Skenet häll jag ändå uppe, så gott jag kunde..

Jag kände medan jag stod där hur kroppen och tårarna tärde på mig. Ville inte belasta honom med mina problem. Jag ville inte vara för besvärlig, med allt annat som han nu kunde tänkas ha att göra.. Dumsnälla sympatiska, empatiska, omtänksamma och förstående jag. 

 

Fortfarande har jag inte fått alla mina svar jag ville ha något hum om.. Frågor om intresse.. Andra saker.. Jag fick i alla fall veta att han tyckte att han kände mig redan.. Vilket gjorde mig lite förvånad, när vi träffats kanske 6-8ggr? Hur väl känner man någon då? Hade vi verkligen pratat så mycket? Vi pratar knappt något nu?

 

Efter att ha gått ut genom dörren kände jag ännu mer tårar, kroppen som längtade och ett medvetande som försökte inse hur sårad jag egentligen är.. Jag biter ihop fortfarande, medan jag känner sånadär gråt-svullna ögon kan vara och hur både bihålor och hals känner sig förkyld.. Även om det bara är ledsamheten som gör det så..

 

Nu framöver får vi se, om han svarar på något av mina återstående små försök att få kontakt.. Om jag kommer ta bort honom igen, tills det har "läkt".. Eller saker och ting har rett sig åt det bättre.. Eller ifall det ens kommer vara lönt.. Ifall det finns något, om det finns något alls..