Tänk er att mor eller far sätter sig ner med de fyra barnen och plötsligt säger:
– En av er kommer hädanefter att få vara chefen bland er.
Den som bestämmer. Ni andra får givetvis vara med och säga ert och tycka till, och när veckopengen skall delas upp på olika saker är det ni tillsammans som får enas, och sedan får den av er som är chefen ordna så att det blir så. Chefen får också nyckeln till huset. Den som är chefen får vara den som för er talan bland andra kompisar och får lite snyggare kläder. Jag vill att ni tillsammans kommer överens om vem som skall vara chefen.

Skulle detta bli bra? Skulle det funka, och hur skulle relationen bli mellan syskonen? Betänk att alla syskonen är tävlingsmänniskor och verkligen skulle vilja ta den rollen.
Ungefär så har man hittills talat i regionfrågan när det gäller Norrland.
Jag tror att följden skulle bli att de gamla länen, dvs de olika delarna i Norrland kommer att bevaka sina egna intressen och inte jobba som ett lag, och jag tror att det skulle pågå mycket länge. Jag tror att ganska mycket energi skulle gå åt till fel saker och inte för lagets bästa.

Jag tror att man skulle behöva göra en sak till, för att få detta riktigt bra.

Man bör ge tydliga direktiv för att makten skall fördelas, innan själva indelningen görs och organisationen tar vid. Det bör finnas klara idéer om detta när man sedan skall komma överens om var de olika funktionerna skall finnas. Inte kanske för att det är mest effektivt på pappret, men för att i möjligaste mån undvika att massor av energi slösas på lurpassande och motarbetande och taktiserande mellan olika norrländska städer och orter.
Åter till liknelsen med barnen; om det från början är klar att den som har nyckeln till huset bara gör just detta och att makten och inflytandet verkligen är delat, kanske det går lättare att komma överens om vem som skall vara chefen.