Tekniska nämnden i Umeå kommun hade sammanträde i torsdags, och som man också kan läsa i VK så beslutade vi att återställa det stöd som kommunen haft till vägföreningarna, så att det framgent skall gälla enligt de gamla reglerna. Under förra mandatperioden togs detta bort som del i ett sparpaket, vilket var mycket beklagligt. Centerpartiet har på olika sätt drivit denna fråga därför att vi tycker att det är viktigt att göra förutsättningarna på landsbygden, där dessa vägar främst finns, något mer rimliga. Vi har bland annat motionerat i kommunfullmäktige i frågan, för att få detta beslut redan i maj 2015.

Vägföreningar fungerar helt genom att de boende och fastighetsägarna längs vägen bildar förening och ansvarar för underhållet och skötseln. Det är många idéella timmar som läggs på detta, något som inne i stan förmodligen inte skulle accepteras. Jag är övertygad om att de allra flesta inne i stan tar för givet att kommunen skall tillhandahålla vägnät i godtagbart skick. Alla de människor som tar ansvar i vägsamfälligheterna får lov att arbeta i styrelser och grupper för att hantera både snöröjning, grusning och eventuella reparationer på sin fritid. Vardagshjältar.

Beslutet var glädjande nog nästan i enighet, endast vänsterpartiet yrkade på annat: man ville ändra på förslaget så att återställning endast skulle ske till 50%, och valde att reservera sig mot beslutet.

Visst är det en ansträngd ekonomisk situation i kommunen men jag tycker att det är en självklarhet att bereda plats i budgeten för detta och låta underhållet på stadsgatorna i så fall gå i något långsammare takt. Den årliga kostnaden för detta stöd motsvarar inte så väldigt många meter asfaltsbeläggning på gator, så det är definitivt inget stort problem att hantera det inom driftsbudgeten för Gator och Parker. Behöver man välja, så tycker jag valet är enkelt, och jag tycker att det var rätt beslut om än det var sent.

Som ledamot i tekniska nämnden vill jag kommentera ämnet slöseri och granskning av detta.

På ordinarie sammanträde i förra veckan fick vi en kort genomgång av detta, inklusive historik, med anledning av artiklarna i VK. Eftersom det rör sig om frågor som inte varit föremål för politiska beslut har vi politiker i nämnden idag inte tillgång till alla papper eller uppgifter som behövs för att ta ställning till om och i så fall vilka åtgärder som behövs.

Jag förväntar mig att vi vid sammanträdet i januari har tillgång till ett material som det går att dra slutsatser av och att vi då kan komma fram till eventuella åtgärder som nämnden kan besluta.

Min egen reflexion i detta läge är att det finns flera olika frågor i detta, med gemensamma nämnaren att hushålla med kommunens resurser.
Jag tycker att hushålla med kommunens resurser betyder att man i princip i varje sak man gör skall kunna räkna hem det med tanke på de mål som kommunen har. Dvs väga nytta mot kostnad. Givetvis inte en stor räkneövning för varje litet gem; det är ett mindset. Men större eller potentiellt kontroversiella utgifter är mycket klädsamt att kunna räkna hem. Exempelvis är det för mig en självklarhet att vara noga med planeringen och programmen för utbildningar. På en arbetsresa jobbar man, det är naturligtvis det primära.

Jag ser i Gabriel Farryssons blogg att ärendet om förskolan Visionen föranleder honom att påstå att tekniska nämnden varit enig i frågan. Detta håller jag naturligtvis inte med om. Både Centerpartiet och Moderaterna lyfte frågan om att hanteringen med den hyresnivå som skulle drabba Visionen vid en omlokalisering blir mycket ofördelaktig beroende på systemet med genomsnittlig hyra. Det systemet gör, som jag också påtalade, att man bara kan klara hyrorna om man 1) har gamla och billiga lokaler eller 2) ett stort och blandat lokalbestånd, där billigt och dyrt tar ut varandra.

Beslutet att riva togs våren 2014 och därefter har processen gått flera år utan att ta sig framåt. Man kan givetvis spekulera i varför; frågan verkar inte haft en rak och tydlig väg alls, men det vi i nämnden i torsdags konstaterade var att det är mycket olyckligt och att kommunen behöver kommunicera bättre det skeende som varit.

Men jag tycker att det var tydligt att det finns olika idé med de privata alternativen. Jag tycker att (m) och (c) här var tydliga med att vi skulle vilja se en lösning för verksamheten, och att det är hyresersättningen man i så fall borde göra något åt. Som det är nu kan den uppgå till max genomsnittliga nivån för kommunens egna förskolor vilket ger kommunen en lätt match att slå ut en privat förskola som fungerar bra i ett sånt här fall.

Det, är det mest olyckliga i detta.

I fredags gav Annie Lööf och Jonas Sjöstedt en debatt i Humanisthuset på Umeå Universitet. Det drog glädjande nog fulla hus – ja till och med överfulla hus, då till och med angränsande hörsalar fick tas i anspråk. Så stort intresse för politisk debatt så här mitt emellan två riksdagsval? Ja, och åhörarna tror jag inte blev besvikna, för vad dessa två tillsammans gav oss var en ärlig, respektfull men ändå vass debatt i ett antal aktuella frågeställningar.

Här lyssnade debattörerna på varandra, och bemötte varandras argumentation och belyste att det ofta handlar om två olika värderingsbakgrunder och olika logiska resonemang som gör att de två partierna landar i olika åtgärdsförslag. Debattörerna fick prata till punkt. Moderatorn, vår briljante VK-journalist Ola Nordebo, lät debatten gå tills det kändes väl övervägt att byta ämne.

Om innehållet i debatten och dess sakfrågor skulle man kunna reflektera en hel del, exempelvis att bägge dessa partier är överens om att flyktingfamiljer bör kunna återförenas i Sverige. Allt annat är inhumant.
Men här och nu vill jag främst berömma Jonas och Annie för den trevliga och upplysande tonen i debatten och att det faktiskt fanns plats för idédebatt. Dvs att man resonerade en del kring varför vissa ställningstaganden gjorts. Det finns alldeles för lite sådana resonemang i dagens politiska diskussioner. Alldeles för lite.

Jag hoppas att detta är ett litet steg bort från den hätska Agenda-debatt-mallen som jag tror bara späder på politikerförakt. Där TV i utbyte mot talartid och exponering kräver och framkallar en rörig och mindre informativ debatt. Men kanske det tros ge mer intressant TV?

Jag tycker att denna debatt var mångfalt bättre än de flesta TV-debatter.

Det pågår just en diskussion i olika media om Umeås centrum. Funderingar kring hur det byggs om, kritik mot detta oh synkroniseringen mellan olika projekt blandas också med handlarnas perspektiv och svårigheter.
Det är definitivt sant att det inte kan vara det lättaste att i dagens samhälle vara detaljhandlare i centrum. Tungt att få rörelsen att gå runt på grund av höga hyresnivåer och andra höga kostnader som kräver att firman har mycket höga intäkter. Konkurrens från nätet och externa centra ”köplador” är svår.
Jag tror att det finns många olika komponenter i denna problembild som var för sig tål att analyseras närmare. Vad sedan lösningarna kan vara kan man givetvis ha olika åsikter om.

1. Att vara småföretagare idag är inte enkelt. Att vara detta med anställda är betydligt krångligare än att vara själv. Folk av idag kräver generösa öppettider och billiga priser parat med hög kompetens hos personalen samtidigt som myndigheterna kräver mycket i form av tillstånd, redovisningar och kontroller. En värld som lämpar sig bättre för större företag som kan bära fler administratörer, en värld som gynnar större kedjor jämfört med den mindre företagaren.

2. Det faktum att många konsumenter gärna tar bilen och åker till köpcentrum och shoppar loss är en svår nöt. Om nu många människor verkligen hellre vill shoppa i ett större köpcentrum och uppleva den atmosfären och titta på människorna där så är det mycket svårt att se naturliga krafter som motvikt till detta i stadskärnans favör.

3. Det som troligast gynnar stadskärnan är blandningen av saker att göra. Dels shopping, dels bibliotek, muséer och annat kulturellt och nöjen, dels vimmel, dels restauranger/pubar och dels urbana miljöer såsom gator/parker/torg/byggnader mm.

Jag tror, och nu är det min egen mening naturligtvis, att om man kommer åt punkterna 1) och 3) samt lägger sig vinn om att försöka få en stad stor nog att klara effekterna av 2) så har stadskärnan en god chans att klara sig bra.

Visionen bör vara en stad som är stor nog, som har en kärna med nog intressanta miljöer för att dra folk och med så schyssta förutsättningar som möjligt för alla de intressanta företagarna i centrum. Ett centrum dit folk gärna vill vara och uppehålla sig och träffa andra eller bara strosa och uppleva saker.

Att då jobba för ett bra planerat centrum och bra företagarvillkor tycker jag borde vara ett schysst recept.

I tekniska nämnden jobbar vi idag efter ett längre och större program antaget av kommunfullmäktige där olika delprojekt skall göras enligt den antagna översiktsplanen. Projekten syftar i regel till att få bättre tillgänglighet och bra gestaltning, men även som i fallet Vasaplan möjliggöra en framtida ordentlig kapacitetsökning på kollektivtrafiken längs de stråk som förtätas. Allt hänger ihop.

Man kan givetvis alltid diskutera koordineringen av projekten, man kan givetvis också diskutera kostnaderna. Man skall dock komma ihåg att vissa av dessa projekt började för ca 10 år sedan nu, medan vissa projekt kommer först om något år. En sådan omdaning tar tid, men det innebär ju inte att man ständigt gräver upp samma ställen i stan. Dock, det grävs nästan alltid någonstans i stan, det stämmer. När det gäller kostnaderna så jämför man ofta med vård, skola och omsorg, vilket är väldigt viktiga delar av en kommun. Men man skall ändå komma ihåg proportionerna. Att det läggs ner några tiotal miljoner på olika ställen i stan är givetvis en massa pengar, men om man i minnet har att vård, skola och omsorg drar många miljarder under den tidsrymd det handlar om så behöver det inte vara orimligt. En stad utan trevliga urbana miljöer blir nämligen en död håla till slut.

Om man lyckas skapa trevliga urbana miljöer? Det är en bra fråga, där framtiden torde ge ett bra svar.

Om framtidens stadskärna kommer att vara levande? Det är jag övertygad om, bara vi lyckas jobba med dessa frågor inklusive företagandefrågorna, på ett bra sätt. Precis som på landsbygden tror jag att man måste ha en solid grund i företagandet om det skall bli bra.

Tänk er att mor eller far sätter sig ner med de fyra barnen och plötsligt säger:
– En av er kommer hädanefter att få vara chefen bland er.
Den som bestämmer. Ni andra får givetvis vara med och säga ert och tycka till, och när veckopengen skall delas upp på olika saker är det ni tillsammans som får enas, och sedan får den av er som är chefen ordna så att det blir så. Chefen får också nyckeln till huset. Den som är chefen får vara den som för er talan bland andra kompisar och får lite snyggare kläder. Jag vill att ni tillsammans kommer överens om vem som skall vara chefen.

Skulle detta bli bra? Skulle det funka, och hur skulle relationen bli mellan syskonen? Betänk att alla syskonen är tävlingsmänniskor och verkligen skulle vilja ta den rollen.
Ungefär så har man hittills talat i regionfrågan när det gäller Norrland.
Jag tror att följden skulle bli att de gamla länen, dvs de olika delarna i Norrland kommer att bevaka sina egna intressen och inte jobba som ett lag, och jag tror att det skulle pågå mycket länge. Jag tror att ganska mycket energi skulle gå åt till fel saker och inte för lagets bästa.

Jag tror att man skulle behöva göra en sak till, för att få detta riktigt bra.

Man bör ge tydliga direktiv för att makten skall fördelas, innan själva indelningen görs och organisationen tar vid. Det bör finnas klara idéer om detta när man sedan skall komma överens om var de olika funktionerna skall finnas. Inte kanske för att det är mest effektivt på pappret, men för att i möjligaste mån undvika att massor av energi slösas på lurpassande och motarbetande och taktiserande mellan olika norrländska städer och orter.
Åter till liknelsen med barnen; om det från början är klar att den som har nyckeln till huset bara gör just detta och att makten och inflytandet verkligen är delat, kanske det går lättare att komma överens om vem som skall vara chefen.

Vi har ett bra tag haft historiskt låga räntor i Sverige, precis som i många andra länder. I dagens ledare i VK resonerar man om orsakerna till det faktum att detta mest ser ut att driva upp priserna på bostäder. Det är en dålig följd av de låga räntorna, och bidrar inte till lägre kostnader för bostäder, utom för de som bott länge i sina bostäder och av den anledningen blir kvar där på grund av att det kommer att kosta ganska mycket mer att flytta till annat boende.

Men företagen investerar för lite, påpekar man, och då behöver räntan sänkas för att få fart på detta för att i sin tur skapa nya jobb. Till viss del är det sant, men som läget är idag så är det mycket billigt att låna pengar.

Jag vill påstå att om det är något som hämmar företagens investeringar och jobbskapande, så är det bristen på bra idéer. För bra idéer går det ofta att skaffa kapital. Om företagen inte ur egna led kan vaska fram affärsidéer som bär kommer tillgång till investeringsmedel inte att göra någon stor skillnad. Om idéer att basera nya företag på saknas är det likaså ingen skillnad även om tillgången på billiga lån blir bra.

Jag tror att nyckeln till nya sunda och bra investeringar finns i ett kreativt klimat tillsammans med en väl fungerande försörjning av kapital eller lån. Bra mentorskap och uppbackning när det gäller att driva verksamheter. Ett klimat där kreativa, nya, fräscha idéer stöts, blöts och framför allt prövas.

När detta fungerar bra kan man få den skjutsen som behövs.

Man kan se det i områden som Kista, Gnosjö mfl. I rätt omgivning behövs inga minusräntor för att få fart på företagande och jobbskapande.

Politikens roll bör vara att underlätta uppkomsten av sådana omgivningar. För det finns många förslag och de är oftast inriktade på entreprenörens roll, möjligheter och villkor. Det är där vi bör fortsätta att nöta på, tycker jag.

Det är tydliga åsiktsskillnader i flyktingfrågan i Sverige idag, där ena lägret hävdar att det är bättre och billigare att hjälpa människor i nöd på plats i sitt närområde, och där andra lägret hävdar att vi behöver hantera situationen för de som faktiskt kommer hit till oss i Sverige.

Det finns en flora av argumentation och ofta skall det gå så fort i medier att man aldrig hinner borra mer i frågan än att bara redogöra för vad man själv kommit fram till som slutsats.

Jag tror att vi alla mår bra av att visa vad vi tar avstamp i när vi bildar oss vår uppfattning. Både för att inför sig själv förstå sitt ställningstagande och kunna argumentera för det, men även för av avdemonisera sin politiska motståndare för att hyfsa debatten.

Själv baserar jag mina ställningstaganden på den filosofiska frågan kring välfärden. Välfärden har byggts upp sakteliga av flera generationer i detta land, men bara för det är så finner jag inte att vi som redan bor här idag har en större rätt att åtnjuta dess skydd i svåra tider, än människor som fötts i ett annat land och befinner sig på flykt i någon form. Jag väljer medvetet att inte explicit tala om asylflyktingar här eftersom det inte gör någon skillnad i det filosofiska resonemanget.

Jag kan inte se att jag, mina barn, eller mina vänner eller deras barn har en större rätt till de omfördelade medel som den svenska välfärden kan erbjuda, än andra människor som kommer hit. Det är mitt ställningstagande. Givet detta, kan jag inte se något idémässigt problem med att vi efter bästa förmåga försöker hjälpa de personer på flykt som kommer hit. Det är en fråga om medmänsklighet, då de människor som är på flykt är i stor nöd.

Praktiska problem kan jag givetvis se, jag hävdar alltså inte att det är lätt att hjälpa alla de som kommer. Men jag kan inte komma fram till annat än att jag tycker att vi bör försöka, efter bästa förmåga.

Men hjälpa i närområdet då, säger någon, är inte det bättre? Blir det inte billigare? Blir det inte mer hjälp för pengarna då? Till viss grad, är min bedömning. Men när tältläger blir gigantiska börjar andra risker dyka upp. Sanitära problem, vattenförsörjning, andra typer av problem som kan följa av enorma ansamlingar av folk i nöd. Givetvis bör vi som nation försöka hjälpa till där flyktingarna är i närområdet, men jag tycker inte att det utesluter att vi försöker hjälpa dem som kommer hit till Sverige också. Jag tror vi behöver göra både och.

Jag tycker att det är en självklarhet att vi försöker ta hand om de som kommer hit, och att vi tar ett stort ansvar. Vi bor i ett ett land som trots allt är väl fungerande och har ganska stora resurser i olika former och en hel del plats rent geografiskt.

Givetvis kommer det att kosta oss en hel del, men så länge vi har råd att dela ut ej behovsprövade barnbidrag eller ränteavdrag för lån till stora fina hus mfl exempel, så kan vi rimligen inte hävda att vi inte har resurser. Vi har stora resurser som vi förfogar över och kan anslå till det vi finner lämpligt. Hur mycket vi klarar av att anslå måste vara en diskussion baserad på vårt grundläggande ställningstagande.

Praktiska frågor dyker självfallet upp här också, då det handlar om att hysa in människor, integrera människor i samhället, men där tycker jag rimligen målbilden bör vara att försöka göra det så bra som möjligt. Då bör vi snarare undersöka hur vi på bästa sätt kan förenkla processerna för att agera, så att vi snabbt kommer till skott.

Därför står jag bakom centerpartiets ställningstaganden, och tycker också det är bra att den breda överenskommelsen kommit till stånd trots att den inte i alla stycken är optimal med centerögon sett. Men i korthet tycker jag Johanna Jönsson gjort ett mycket bra förhandlingsjobb, och det är bra att man kommer till handling i alla fall.

Nu har också byggnadsnämnden i Umeå sagt sitt. Med rösterna 6-5 valde socialdemokrater, moderater och miljöpartister att godkänna en rivning av gamla lasarettet i Umeå, från 1907.

Om man tror att det bara är gammalt och dåligt kan man precis som Fredrik Elgh i medicinhistoriska föreningen säger, göra en jämförelse med byggnaderna på K4 och I20. Jag tror inte kasernerna där behövde rivas pga undermålighet…

Om man tror att det inte finns andra alternativ till placering, som socialdemokraterna i landstinget påskiner, så menar jag att man inte letat alternativ eller har förmågan att se dem när de presenteras av andra.

Att göra något som är dyrt, raderar ut medicinhistorien, och tar väldigt lång tid är en usel ide.

Att bygga stad är svårt och många gånger jobbigt, men omdöme och prestigelöshet är bra egenskaper om man vill hitta lösningar som är smarta. Bra politiker skall kunna hantera och väga bra idéer och förslag för att finna långsiktigt bra vägar framåt.

Riksbankens sänkning av räntan till att bli negativ innebär att bankerna får betala för att få ha pengar där över natten. Man kan spekulera i vad det säger om tillståndet i näringslivet. De flesta analyser jag har sett nu pekar på att detta är ett tecken på att utlåningen behöver stimuleras, för samhällets skull. Att det skulle ge som effekt att investeringarna ökade.

Jag är dock inte säker på att det är hela sanningen. Egentligen är nog inte problemet att det är för dyrt att låna, utan kanske är ett större problem att det antingen saknas bärkraftiga investeringsideer eller möjligheter att låna för riskfyllda idéer.

Nyckeln till ett sunt näringsliv i hela landet är att det finns driftiga människor med bra idéer att göra verksamheter av. Bristen på idéer och folk som vill, vågar och kan tror jag är större än bristen på pengar just nu i Sverige.

De flesta investeringar som görs inom befintliga verksamheter syftar antingen till bygga fler enheter av det som redan finns, och där handlar det oftast om marknadsbedömningar och tillståndsprövning, eller så handlar det om att rationalisera en känd verksamhet.

Nya idéer, som borde vara viktigt för det framtida näringslivet och vår sysselsättning, finansieras nog i högre grad av riskkapital på olika sätt och inte av banklån.

Därför tror jag att det är så mycket viktigare att tillgången till riskkapital är bra, än att räntan är låg. Låga bankräntor driver istället upp huspriser och priser på annan konsumtion. Och bra tillgång på riskkapital skulle kunna betyda bättre möjligheter till banklån för nyföretagande med risk, eller att folk skulle ta för vana att riskera lite mer av sitt sparande i sådana verksamheter istället för att spara i bankernas fondbolag.

Politikens roll i detta är klar tycker jag – man bör fundera över hur företagandet i hela landet faciliteras på bästa sätt. Då kommer den välbehövliga innovationen att dyka upp som följd. Och därmed ett sunt lånebehov, som gynnar samhället framöver eftersom nya tillgångar byggs.

”Bättre att låna till en ny mjölkko än en ny bil…”