Jag fick också Henrik Schyfferts facebookinlägg i mitt flöde häromdagen, och jag håller med om att det är bra och snyggt skrivet och visar på perspektivet i diskussionen on kostnader för migrationen. Henrik gör en snygg retorisk punka på den argumentation som så ofta syns i olika media och bland olika fikabord.

Men, jag skulle vilja ta det hela ett steg till. Jag skulle vilja att vi funderar över varför kostnader för flyktingar och invandring blir en så central del av diskussionen och vad det säger om oss själva.

Jag skulle faktiskt vilja att vi stannar upp och tänker efter en stund.

Brukar vi diskutera på samma sätt och med samma metodik när det gäller kostnaderna för vårt brandförsvar? När det gäller kostnaderna för vårt stöd till idéella föreningarna? När det gäller kostnaderna för socialtjänst och för skola? För fritidsgårdarna? Brukar vi tala om kostnaderna som är förknippade med växande städer? Utbyggnad av skolor pga inflyttning av folk. Nya busslinjer som behöver sättas in då det byggs nya bostadsområden? Man hör aldrig någon säga att ”Fy vad dyrt att bygga ett helt nytt dagis bara för att det kommer en massa folk”…

Jag kan inte se diskussionen med sådana förtecken i ovanstående frågor. Visst pratas det budget och effektiviseringar och allehanda ekonomi, men man ställer sig i stort sett aldrig frågande till om vi skall ha dessa verksamheter pga kostnaderna, utan har oftast istället en diskussion om hur vi kan lösa verksamheterna på ett bra sätt givet de ekonomiska ramar vi har. Oftast är det en arena för kreativa lösningar i vår kommunala politik, tro det eller ej.

Helt andra förtecken, inte sant?

Ärligt talat, helt andra förtecken.

Det är då vi bör börja med frågan: vilka vill vi vara? Vilket samhälle vill vi ha? Detta gjorde centerpartiet för ett antal år sedan nu, i en stor och fantastiskt öppen process. Vi kom då fram till att vi vill arbeta för ett öppet samhälle som bejakar och tar tillvara mångfalden. Det är det viktiga ställningstagandet i grunden och det står jag bakom.

Då har vi sagt att vi vill ha ett samhälle dit man också är välkommen från andra håll. Det skall inte vara märkvärdigare att komma hit till vår stad från Mali eller Syrien än från Skövde eller Sundsvall.

Har man väl bestämt sig för hur man skulle vilja att det var, så kommer diskussionen istället att handla om hur man skall få till det. Då ägnar man istället energin åt att hitta de bästa lösningarna man kan för att komma därhän, istället för att använda energin till att leta efter skäl till varför det inte skulle gå att göra.

I Umeå är vi vana att hantera en kraftigt växande stad, sedan jag flyttade in här 1987 har vi lyckats hysa in mer än 30000 personer till med allt vad det innebär. Jag har aldrig hört att kostnaderna skulle vara något problem, för då befolkning växer så växer bärkraften också om man lyckas bra.

Sverige bör som helhet kunna hantera invandring om vi bara vågar och vill.

Det handlar inte främst om kostnader utan om vilja och engagemang.

Det är med glädje som jag konstaterar att vi håller i vår linje inom centern att stå för en human flyktingpolitik. Annie Lööf och Johanna Jonssons debattartikel häromdagen är ett uttryck för just detta:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-far-flyktingarna-battre-mottagande_4294127.svd

Politik är att vilja.

Först av allt måste man formulera idéerna, vilket vi i centern gjorde för några år sedan då det nya idéprogrammet togs fram. I detta skede ställer man ju sig frågan: vem vill jag vara, vilket samhälle vill jag ha och så vidare. Då var vi tydliga i att det samhälle vi eftersträvar står för en human och generös inställning till invandringen. Mångfalden är viktig i vårt moderna samhälle.

Detta står vi nu fast vid, när det några år senare blåser ganska hårt i sådana frågor. Strömningar som vill annat har fått fäste i landet på ett större sätt än förut. Då kan man anpassa sig till det, eller stå upp för sina idéer. Centern har nu valt det senare vilket jag tycker är rakryggat och bra.

Med avstamp i det konstaterandet får man ta frågorna om hur detta kan klaras av. Det är där centern nu lägger förslagen som bl a omnämns i den refererade artikeln.

Angående presskonferensen där Löfven och Fridolin meddelar att man avser utlysa nyval snarast möjligt.

Jag tycker det gick väl fort, och framför allt att man ger upp alldeles för tidigt. Problemet är att ärliga försök till samarbete över blockgränsen inte förekommit. Med ärliga försök menar jag inte inviter av typen: vi behöver rösterna från era riksdagsledamöter, ställ upp på våra principer.

Sakfrågor kan man offra, men för ett riktigt samarbete måste man hitta en medelväg i de viktiga principfrågorna. Där är redan (s) och (mp) överens, men för ett samarbete över blockgränsen är det här utmaningen ligger. Att finna denna medelväg kräver ett gediget arbete. Bägge parter måste väga de viktiga principfrågorna och fundera på vad man skall göra i dessa frågor. Ändra, låta vara, eller ändra åt andra hållet. Man måste också finna frågor där kompromisslöshet föreligger, och fundera på värderingen av dessa. Och i andra vågskålen värdera regeringsförmågan.

Det är därför en samlingsregering fungerar i krig. Självklart. Då skruvar man inte i ideologiska stridsfrågor, utan hanterar landets säkerhet tillsammans.

I ett läge där man vill hantera ett svår läge, dock inte krigstillstånd, kommer detta att vara svårare, men säkert inte omöjligt.

Det kräver jämbördiga parter eller gemensamma ideologiska principer.

Därför anser jag att Löfven borde ha undersökt möjligheten att samarbeta med alliansen som helhet, och erbjudit en tyngdpunkt mer åt mitten ideologiskt i stället för att direkt gå på en tydlig vänsterbudget, och sedan utlysa nyval när detta inte gick.

Det premisser som förelåg i kammaren talade för tyngdpunkten i mitten och inte till vänster.

Om det ändå inte hade gått, då hade man i alla fall kunnat tala om ärliga samarbetsförsök.

Den som leder det demokratiska arbetet i ett parlament måste finna förslag som kan få stöd av ledamöterna.

Det handlar inte om att övertyga ledamöter i opposition att stödja en annan politik än den som de står för.

Nu avkräver media ansvar av mittenpartierna, för att det inte skall bli kaos etc.

Men sanningen är ju att det inte finns någon riksdagsmajoritet för en rent socialistisk budget. Det är statsministerns egentliga problem idag.

Magdalena Andersson i samma ämne 2013:

”– När vi har haft socialdemokratiska minoritetsregeringar så har vi sett till att vi har majoritet för våra förslag i riksdagen. Vi har förankrat dem via samerbeten med centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det har den här regeringen totalt brutit den praxisen och lägger förslag som det inte finns majoritet för. Det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar, säger Magdalena Andersson (S).”

Här kommenterar jag ett stycke Sundsvallspolitik, som har några små likheter med känsliga kapitel i Umeåpolitiken.

Ärenden som handlar om inlösen och rivning har fler facetter än bara ekonomisk kalkyl som skall gå ihop.

Ett inlösensärende handlar så mycket mer om äganderätt, respekt för individen och samhällsnyttan. Det är i värderingen av dessa argument som de politiska ställningstagandena kommer in, och där de olika politiska partierna av ideologiska skäl tar olika position.

Beroende på hur man värderar individens intressen jämfört med samhällets intressen kan man ha olika grundinställning till fall av inlösen.

Sedan kan man också göra olika bedömningar av värdet av samhällsintresset, naturligtvis. Det är ofta här som åsikter kan gå isär för politiker av samma eller liknande färg.

Till sist kan individuella politiker välja att driva frågor på grund av olika personliga insikter, även om partisystemet ofta ser till att moderera en del av dessa.

I fallet Nydalastugorna vill jag hävda att samhällets intressen väger mindre tungt än de enskilda intressena därför att:

Det finns tydliga lösningar som tillvaratar samhällsintresset att skapa tillgång till sjön för allmänheten utan att man skall behöva köra över de enskilda stugägarnas och arrendatorernas intressen. Många delar av sjön är redan tillgängliga; sydsidan, sträckan invid äventyrslekplatsen, Nydalabadet, Kärleksviken och Dödmansviken mfl ställen. Man behöver alltså inte riva fler stugor för att tillvarata det allmänna intresset.

I fallet Petersvik i Sundsvall finns samhällsintressen som talar för bevarande:

En särpräglad och unik bebyggelse som är ett arv av sågverksindustrins entrepenörer. Det är en miljö som har en historia att berätta för kommande generationer om ett liv som inte längre finns idag.

Det borde alltså snarast vara ett riksintresse att bevara, i klar analogi med Sundsvalls stenstad.

Samhällsintresset logistiknav bör också rimligen värderas, och skulle man anta ett riksintresse i den gamla bebyggelsen, så finner man att det alltså minst bör vara ett riksintresse med den föreslagna logistikanläggningen ”att den ligger just där”, för att ens en sådan etablering skall övervägas.

Är då samhällets intresse av att en sådan etablering görs? Häri ligger alla ekonomiska överväganden tillsammans med vad man kan anta om framtidens inriktning och bärkraft för industrin i närheten. Finns den tydliga ökningen i industriproduktion och/eller befolkning som leder till kraftigt ökade behov av skeppning av varor?

Är samhällets intressen så starka att etableringen sker i just detta läge? Här måste framtida logistikvolymer i regionen bedömas, givet den postindustriella omvandling som sker, där IT-infrastruktur blir allt viktigare och distribution av materia inte längre ökar i samma takt. Den politiska viljan till etablering i ett visst läge behöver dissekeras och förstås av beslutsfattarna. (Under detta händer det ibland att andra agendor trillar fram…)

Saknas alternativen som kan tillgodose samhällets intressen av transporter i regionen? Skulle värdet av en utbyggnad av hamnen i Söråker med nödvändiga järnvägskommunikationer vara så mycket mindre att samhällsintresset inte tillvaratas? Vilka andra alternativ har utretts?

Sist, men inte minst, bör det som alltid krävas synnerligen starka skäl för att människors egendom, miljöer och minnen skall lösas in mot deras vilja.

Man bör inte gå till inlösen eller rivning innan det står tydligt klart att ett sådant projekt är bärkraftigt eller ens blir av.

Under valrörelsen kritiserade miljöpartiet alliansen i mycket skarpa ordalag för att försäljning av den tyska kolkraften planerades. Tonen var kompromisslös, och Annie Lööf fick hård kritik för att sitta i en regering som skulle låta något sådant hända.

Partiledardebatt innan valet:
Fridolin får frågan om han kommer att sälja kolkraften om de får makten, men han säger att om man säljer tar någon annan över.
”Det viktiga för oss är att det avvecklas”, säger Fridolin. Han viftar med en kolbit.

P1 häromdagen:
Lise Nordin på Miljöpartiet vill inte utesluta att det kanske blir en försäljning i slutändan trots allt.
– I dag stänger jag inga dörrar, utan jag ser fram emot den arbetsgrupp med miljöpartister och socialdemokrater som kommer titta på vilka vägval som finns för Vattenfall, säger Nordin.

Nu ser vi vad många redan då visste: Miljöpartiet var inte ärliga under valdebatten, och det rödgröna regeringsalternativet var inte alls i ordning.

I valdebatterna var vänstern så otroligt tydlig och kritiserade bl a centerpartiet för vinster i välfärden och att man skulle sätta stopp för detta vid en valvinst.

Nu ser vi hur det artar sig, och jag har redan hört socialdemokrater som säger att det inte är problem med små företag i välfärden utan det är stora riskkapitalbolag man vill bli av med, som inte sätter verksamheten först utan bara försöker pressa kostnaderna. Det är ju i mycket en centerpartistisk hållning. Små ägare och småskaliga verksamheter bör särskilt gynnas, har jag och många centerpartister med mig hävdat. Det är inte valfriheten och vinsten som fenomen som är problemet, utan det faktum att det emellanåt funnits företag som inte haft en bra verksamhet.

Lösningen på det är inte att förbjuda vinst. Lösningen på det är inte att ta bort friheten att välja. Med de förändringar som nu skissas så kommer alla små aktörer att slås ut. Det finns ingen som rimligen kan klara av att äga och driva en sund rörelse utan någon form av vinst.

Att ägna massor av kraft kommande år till att arbeta fram förslag som syftar till att begränsa vinsterna i denna sektor kan kritiseras från många utgångspunkter.

Vinst är inget fult, utan något som behövs för att företag skall kunna födas och utvecklas. Då behövs nämligen ägare som har kapital att start upp nytt med, och först då kommer många nya idéer att prövas. I en jättelik aktör, typ landstinget eller ett jätteföretag, kommer små idéer och nischer att allt för ofta lämnas orörda.

Om man istället för missunnsamhet valde god verksamhet som utgångspunkt, skulle man kunna ägna tiden att fortsätta arbeta fram förslag som ger så bra förutsättningar som möjligt för de små aktörerna som gör att hela Sverige mår bättre.

Men det är klart, det vore ju centerpolitik…

Det är intressant att i dagens VK läsa Mattias X Lundbergs debattartikel.

http://www.vk.se/1288974/nu-behovs-ett-helt-nytt-politiskt-parti-i-sverige

Man skulle kunna tolka den som att Mattias tänker starta ett nytt parti för att jobba för småföretagande och mångfald, och sakta närma sig en vision av ett land som har en kultur av att det finns möjligheter både tekniskt och företagsmässigt.

Under 8 år har centerpartiet försökt påverka politiken så mycket som möjligt just i en riktning mot ett samhälle där småföretagsamheten inte är ett undantag utan ett självklart val för många. Ett samhälle där människor skall vara välkomna hit och där det skall finnas möjligheter att bidra. Ett samhälle där inte stora institutioner dikterar vad det skall satsas på utan där alla människor har möjligheter att skapa sina egna nischer på bra villkor. Ett land där det inte är en nackdel att vara liten utan där det är unga och idérika människor som är bra på att läsa möjligheterna i samtiden, som tillsammans med duktiga och erfarna ledare, mentorer eller ägare skapar nya verksamheter.
Det är så mångfald i utbud skapas, och mångfald i tillgångar kommer till sin rätt. Det är så ensidigt utbud från få stora aktörer kan kompletteras, och det är så människor från alla hörn och i alla landsändar kan få briljera.

2011 lanserade centerpartiet begreppet ”Nybyggarlandet”, för att tydligt markera partiets hållning i migrationsfrågan, och utifrån det bedömer jag att Mattias slår in åtminstone några öppna dörrar.

Vi har under ett antal år haft en färdriktning mot ett samhälle där man håller småföretagsamheten och det lokala ägandet högt. Det är en väldigt lång process, och med starkt centerinflytande under ytterligare ett antal år hade vi närmat oss detta lite till. Jag tror också att det under senare år har skett en viss förskjutning av värderingar i samhället, till dessa frågors fördel. Mindre likes för stormarknader och plastpryttlar och mer likes för småskaligt och kvalitet. Det är bra och där har centerpartiet haft en viktig roll.

Kanske egentligen Mattias egentligen hade önskat lite mer centerpartistisk profil på politiken?

– Blockpolitiken har spelat ut sin roll, sade Stefan Löfven häromdagen.

Media tycker plötsligt att detta låter moget och politiskt korrekt. Så ropar alla snart på att partierna skall ta ansvar genom att gå ihop och samarbeta.

Har alla plötsligt glömt att ”satsning på jobben” betyder olika åtgärder beroende på var man idémässigt står?

Har alla plötsligt glömt att de åtgärder socialdemokraterna tycker det är bråttom med är sådana åtgärder som Centern tycker är ett steg åt fel håll?

Att ta ansvar för landet i detta läge vore ju enligt centerns väljare att försöka minimera stegen bort från det samhälle vi strävar efter. Att minimera antalet steg som tas åt det socialistiska hållet borde vara att ta ansvar för en liberal person.

Men att som många nu gör, sätta likhetstecken mellan ”förmåga att regera” och ”möjlighet att genomföra socialistiska reformer” bör inte vara riktigt.

Självfallet är bara blockpolitiken ett resultat, ett symptom, som beror på skillnader i idé som står i konflikt med andra idéer.

Så, blockpolitik kommer att finnas så länge dessa skillnader i idé finns.

Därmed inte sagt att man inte kan samarbeta i frågor som inte handlar om de grundläggande principerna. Det är klart att det går.

Därför bör Löfven kunna regera så länge han inte försöker ta tydliga steg i socialistisk riktning.

Frågan är om han vill, kan och törs.

Här är några bra skäl till att centern inte bör gå in i samarbete med Löfvens nya regering:

1. Blockpolitiken är dags att skrota säger Löfven, men, blockpolitiken är inte främst frågan om vem som har makten utan däremot resultatet av den idémässiga skiljelinje som går mellan främst socialism och liberalism. Synen på enskild makt kontra samhällets makt. Här går idéerna isär, och några steg mot den socialistiska visionen är på många sätt några steg från den liberala visionen. Därför kommer någon av parterna som gör upp över blockgränsen att behöva ge upp själva grundriktningen i vilken man vill utveckla samhället.

2. Detta gör att grunden i socialdemokraternas och centerns jobbpolitik är helt olika. Här strävar centern mot ett samhälle där det är högst naturligt att vara småföretagare, där en mångfald av företag och människor ger utrymme för alla initiativ och även för den makt om annars ofta går förbi den lilla människan. Små nischer kan utvecklas och tas tillvara av driftiga människor vilket ger många fler chanser att ta steg mot jämställdhet mellan regioner, etniska grupper och kön.

3. Av 2) följer ett småskalighetsperspektiv och landsbygdsperspektiv, där centern och socialdemokraterna skiljer sig åt i grunden. Centerns idéer handlar nämligen om stark förankrad kultur av lokalt ägande, något som i grunden krockar med en socialistisk idé.

4. Historien har visat att väljarna inte belönar partier som överger sina idéer och ideal för att komma till makten. Skulle centern samarbeta med socialdemokraterna kan man kallt räkna med att många av centerns väljare skulle betrakta det som svek och fly partiet i nästa val. Det må vara ett problem för centerpartiet allena och inte för landet kanske någon tycker, men det vore en kortsiktig analys. Även om Löfven ger en del centerfrågor i utbyte i en förhandling så innebär det inte att han skulle vilja fortsätta längs den vägen efter nästa val. I så fall hade dessa frågor redan funnits i socialdemokraterna valmanifest. Om centern riskerar ett dåligt val nästa gång, innebär det med stor sannolikhet att centerns idéer och vision om ett framtida samhälle inte längre har någon representation i riksdagen därefter. Och man kan då inte heller förvänta sig att socialdemokraterna tänker driva sådana frågor, givetvis.

5. Den som tror på centerns idéer om landsbygd, småföretagande, mångfald och miljö har mest att vinna på att partiet ägnar sig åt att arbeta med sin politik och opinionsbildning i en oppositionsroll. Detta givet en regering som i grunden driver en socialistisk politik.

Därför hoppas och tror jag att centerpartiet och folkpartiet inte går in i budgetförhandlingar med socialdemokraterna, utan arbetar utifrån egna motioner och röstar efter egen övertygelse. Man måste göra det man tror på!