I lördags gick flyttlasset upp till Norrbotten. Vi lämnar nu Västerbotten bakom oss efter att ha bott här nere sedan 1998. Mycket har hänt under de år som passerat och jag är tacksam för de trevliga människär jag haft förmånen att komma i kontakt med under åren. 

Vi bodde några år i Umeå innan vi flyttade ut på landet till Hjuken, men det är ändå här jag känt mig riktigt hemma. 

Varje morgon när jag kommit till köket har jag ställt mig vid köksfönstret och tittat ut över älven. Den oreglerade Vindelälven har berättat så mycket om årstiden och om vädret. I huvudet har jag lagt upp den kommande dagen medan jag tittat på hur vattnet krusar sig av vinden, hur det på ytan syns att fiskar vakar, hur hela ytan brusar av ett regn eller hur det fina dagar bara är spegelblankt och stilla. 

På förskolan har våra barn spenderat mycket tid och jag känner en stor tacksamhet till hur personalen hjälpt våra barn att utvecklas. Särskilt tack till de fröknar som varit barnens favoriterl

Det ideella arbetet i Hällnäs Samhällsnämnd får jag också lägga bakom mig nu, men med tanke på att man fått in två duktiga resurser som tar över mina uppgifter så känner jag att den nya styrelsen nog kan göra ett väldigt bra jobb med att utveckla Hällnäs med omnejd.

Det känns skönt att man i kommunen lyckades hitta en rätt bra lösning för skolfrågan ute i byarna. Frågan med hur man löser de stora barngrupperna på förskolan löste sig liksom av sig själv när flera familjer väljer att flytta. Just osäkerheten i vad som skulle hända och de undvikande svaren och växlande åsikterna i vad som är bäst för barnen beroende på vad som kostar minst, gjorde i alla fall beslutet att lämna kommunen lättare. När sedan informationen kom var det ju redan för sent att fundera i andra banor.

Den största orsaken för oss att flytta upp är något så enkelt som närheten till familj och släkt. När barnen blir större krävs det ännu mer tid att ägna åt familjen. Att spendera den tiden i bilen på väg till och från jobbet i stället för med familjen känns inte rätt. Vi har dessutom varje dag fått ta med oss arbete hem för att inte ha barnen längre än nödvändigt på förskolan. 

Det kommer att kännas underligt att inte surfa in på vk.se/vindeln det första man gör. Jag lovar dock att tjuvkika på både hallnas.com och på vk.se för att se vad alla håller på med här nere!

Tack till alla ni som läst min blogg! Det har varit roligt att få nå ut och för alla kommentarer som kommit från er som läst och fångat mig på byn eller kanske skrivit en kommentar på nätet.

//Fredrik

Nu börjar det kännas verkligt när det bara är en och en halv månad tills flyttlasset norrut går. Huset i Sävast är under förberedande och hundgården ska få dörren monterad, vilket är en förutsättning för att man ska kunna ha hund där.

I dagarna tre ska den äldre sonen vara på inskolning i förskoleklass där han får möjlighet att träffa de andra barnen under kontrollerade former innan sommarlovet.

Vårt hus i Hjuken ligger ute på blocket som "Hus i Hjuken med stor tomt och högt läge" 

Nu börjar det bli lite bråttom att lägga ut allt det andra på blocket också när man flyttar från ett boende med gott om biytor med massod med utrymme till ett hus i ett villaområde med garage och en 15 kvadratmeters friggebod som möjligheter till förvaring.

Vi hade årsmöte på Samhällsnämnden och det kändes riktigt vemodigt att sluta nu, men det finns en bra styrelse som kommer att se till att det går bra framöver!

//Fredrik

Om ni fått ett kuvert i brevlådan idag från ett företag som säljer nummerupplysning i ett gult kuvert som ger intrycket av att man inte längre skickar ut kataloger utan hanterar allt på webben i stället ska ni riva det i stycken och kasta bort det.

Läser man innehållet i den väldigt långa texten så innebär det att om man skickar in en uppdatering på sina uppgifter till deras register så får man en faktura på minst 4000kr per år.

Företaget ser ut att tillhandahålla en svensk tjänst men är egentligen ett estniskt bolag.

//Fredrik

Som bybo är det en smått förvirrande insikt av hur mycket skräp det finns i städerna trots att det på regelbundet avstånd finns papperskorgar lite här och var. Ändå verkar man bara kasta skräp på marken lite hur som helst och lite var som helst. 

En av ungdomarna jag mötte längs vägen tillbaka till kontoret kastade en tom godispåse på marken och jag samlade mod till mig för att fråga varför han slängde den på marken och inte i papperskorgen 20 meter bort. Han svarade att alla andra kastar sitt skräp på marken och då kunde väl han också göra det. Påsen, den tänkte han inte plocka upp för det finns det andra som gör. Jahaja. Här har vi ett problem utan uppenbar enkel lösning.

Nu är det väl inte alla som medvetet skräpar ner. Vissa gör det helt utan att vara medvetna om det för stunden och märker det i stället långt senare.

Det visar sig nämligen att om det finns ett staket av något slag som man behöver korsa för att komma in på en genväg i snön, så finns det nästan alltid något paket cigaretter, en busslista, en hög med kvitton, tändare, näsdukar, servetter, handskar och förpackningspapper. 

Varför är det då på det viset?

Jo, nu när det blivit kallt och vitt ute har vinterkläderna kommit fram. Vinterkläder har generellt sett något rymligare fickor än sommar- och höstkläder och man kanske lägger något mer i fickorna då. När man då tar ett älgakliv över ett staket för att tjäna några meter på att gå längs den upptrampade genvägen trillar överskottet ur fickorna som man inte stängt.

Som tur är finns det ett enkelt sätt att minska på detta något ofrivilliga nedskräpare. Stäng fickorna!

//Fredrik

Nu vet jag inte hur många som filosoferat i ämnet plätt-trave och vad den kan berätta om historien bakom stekandet av densamma, men det slog mig idag att man blir rätt avslöjad på vad man gjorde allt eftersom högen krymper när man äter sin middag.

Den som är småbarnsförälder och försöker ta hand om ett eller flera barn samtidigt som man steker kan nog redan ana vad denna betraktelse handlar om.

Någonstans kring den tredje plättan hjälpte jag den äldre sonen att starta ett program på den linuxbaserade laptop han fått ärva. Eftersom det var Linux och inte Windows blev bottenfärgen gyllenbrun och möjligen bara lite knaprig.

En par senare var det dags att övertyga den yngre om att man visst kan bygga pussel på golvet och inte måste sitta med pusslet avsett för byggande på golvet vid köksbordet. Den övertalningen tog en hel del tid för det började lukta en aning färdigt innan jag hunnit tillbaka till spisen.

Lämpligt eller olämpligt nog ringde ytterligare en i raden av telefonförsäljare på min jobbmobil. Frustrationen över att NIX inte fungerar på mobiltelefoner resulterade i att de närmaste plättarna blev något lättstekta. När jag försökte övertyga vederbörande om olämpligheten i att störa i stekandet av plättar blev nog utläggningen en aning lång för det började lukta färdigt igen i kombination med en liten strimma av något som nästan kunde beskrivas som rök. Jag skyndade på samtalet och genast blev påföljande något lättstekta.

Micron plingade till och ärtsoppan på uppvärmning skapade febril aktivitet, men bara på den nivån att en par helt acceptabla exemplar landade i den växande högen.

Då kom vi till de orättvisa plättarna med en diskussion varför den ena pojken får sitta framför sin bärbara dator och den andra inte får göra det. Tempot i diskussionen var tydligen gynnsamt, för resultatet i den vid det här laget perfekt tempererade gjutjärnsstekpannan blev i det närmaste perfekt.

Avstyrandet av att den yngsta tyckte det blivit kallt i köket och nu var dags att göra upp eld i kaminen ledde till en par nästan på gränsen till knapergräddade plättar. Nu såg jag framför mig risken att behöva ingripa och då tappa kontrollen över den pågående matlagningen.

Nu kom lösningen något mer konkret serverat för mig, smeten var nämligen slut.

Så gick det till när högen med plättar blev en sorts historia över vad som hände när de tillagades. 

//Fredrik

Hunden Elliot blev 8 år gammal. Foto: Fredrik Gustavsson

Den gång man skaffar husdjur tar man på sig ett ansvar att se till att ge sitt husdjur ett bra liv och en del i sin familj. Man tar också på sig ansvaret och möjligheten att bestämma hur länge husdjuret ska få finnas kvar i jordelivet.

Vår äldre hund, den 8-årige Elliot av rasen Siberian Husky finns nu inte längre hos oss i jordelivet. 

Han kom till oss som 2-årig omplaceringshund efter att ha haft det svårt hos sina föregående ägare. Han var svält och misshandlad och var så rädd för beröring att man knappt fick röra vid honom. Han kom till oss och vår yngre hund Gordon som då var valp i stort behov av en kompis. 

Efter ungefär två år hade han fått upp vikten ordentligt och var inte längre dyster i sinnet. Han blev glad av människor och tvekade aldrig att visa sin uppskattning med rikliga hundpussar. När vi fått ordning på magen och hittat ett glutenfritt foder som gick att kombinera med ett färskfoder upplevdes en helt ny och väldigt trevlig hund.

Under det sista året blev det allt jobbigare för honom med löptikar och stressande moment i tillvaron. Han började springa in i saker och blev allt mer stressad av det mesta. 

När man har småbarn hemma fungerar det inte så bra med en hund som är stressad och drar igång på nätterna och vandrar fram och tillbaka där andra vaknar av trampandet och springandet. Han backade tillbaka flera år i sin tidigare så positiva utveckling. Omplacering skulle helt enkelt inte fungera för honom.

Vi fattade det oåterkalleliga beslutet att han skulle få lämna oss och förhoppningsvis komma till en plats av evig grönska och oändliga blomsterängar där han inte längre skulle plågas av sitt förflutna. Det var oändligt jobbigt att åka till veterinären.

Saknaden efter honom är stor men vi har många fina minnen att se tillbaka på. 

Så här några veckor efter märkte vi på vår andra hund och på resten av familjen att det nog faktiskt varit värre med honom än vi upplevde. Den stress som tidigare präglade båda hundarna var som borta och hela situationen har blivit mer harmonisk. (hur harmoniskt det nu kan vara med småbarn).

Man kan aldrig ersätta en hund med en annan. Man kan däremot bereda plats för en ny medlem i familjen. Valpen Mac har flyttat in till oss sedan en vecka. Nu får man vara vaken på nätterna för att hjälpa valpen att gå på hundtoaletten, men det går nog över inför hösten!

//Fredrik

Det är roligt att se att många tar sig tid att komma när Hällnäs Samhällsnämnd bjuder in till årsmöte!

Vi fick ihop till en styrelse utan större problem och efter en viss tvekan några som hyggligt frivilligt kan tänka sig att ställa upp när det ska arrangeras något. Ett problem i alla föreningar är ju att få ihop funktionärer och styrelser.

De kommande arrangemangen är

• Valborgsmässoafton vid lekparken
• Vårloppis den 8 maj
• Städdag

Vi fick en rapport från den studiecirkel som pågår kring Hällnäs historia. Jag önskar att jag haft tid att delta! De gör ett väldigt viktigt jobb då det är ont om sammanställd information på denna nivå!

//Fredrik