Nu vet jag inte hur många som filosoferat i ämnet plätt-trave och vad den kan berätta om historien bakom stekandet av densamma, men det slog mig idag att man blir rätt avslöjad på vad man gjorde allt eftersom högen krymper när man äter sin middag.

Den som är småbarnsförälder och försöker ta hand om ett eller flera barn samtidigt som man steker kan nog redan ana vad denna betraktelse handlar om.

Någonstans kring den tredje plättan hjälpte jag den äldre sonen att starta ett program på den linuxbaserade laptop han fått ärva. Eftersom det var Linux och inte Windows blev bottenfärgen gyllenbrun och möjligen bara lite knaprig.

En par senare var det dags att övertyga den yngre om att man visst kan bygga pussel på golvet och inte måste sitta med pusslet avsett för byggande på golvet vid köksbordet. Den övertalningen tog en hel del tid för det började lukta en aning färdigt innan jag hunnit tillbaka till spisen.

Lämpligt eller olämpligt nog ringde ytterligare en i raden av telefonförsäljare på min jobbmobil. Frustrationen över att NIX inte fungerar på mobiltelefoner resulterade i att de närmaste plättarna blev något lättstekta. När jag försökte övertyga vederbörande om olämpligheten i att störa i stekandet av plättar blev nog utläggningen en aning lång för det började lukta färdigt igen i kombination med en liten strimma av något som nästan kunde beskrivas som rök. Jag skyndade på samtalet och genast blev påföljande något lättstekta.

Micron plingade till och ärtsoppan på uppvärmning skapade febril aktivitet, men bara på den nivån att en par helt acceptabla exemplar landade i den växande högen.

Då kom vi till de orättvisa plättarna med en diskussion varför den ena pojken får sitta framför sin bärbara dator och den andra inte får göra det. Tempot i diskussionen var tydligen gynnsamt, för resultatet i den vid det här laget perfekt tempererade gjutjärnsstekpannan blev i det närmaste perfekt.

Avstyrandet av att den yngsta tyckte det blivit kallt i köket och nu var dags att göra upp eld i kaminen ledde till en par nästan på gränsen till knapergräddade plättar. Nu såg jag framför mig risken att behöva ingripa och då tappa kontrollen över den pågående matlagningen.

Nu kom lösningen något mer konkret serverat för mig, smeten var nämligen slut.

Så gick det till när högen med plättar blev en sorts historia över vad som hände när de tillagades. 

//Fredrik