Bombningen av Khadaffi – ett dubbelt nederlag för USA- och EU-imperialismen

Av , , Bli först att kommentera 3

Det var bara en tidsfråga innan den revolutionära vågen från bl a Tunisien och Egypten skulle utmana Libyens mångårige och grymme diktator Khadaffi. Så skedde också bara fyra dagar efter det att protesterna tvingat Egyptens Mubarak att avgå. I Tunisien och Egypten kunde proteströrelsen samlas i miljoner, på bl a Frihetstorget i Kairo, vilket i stor utsträckning ledde till en neutralisering av militären genom politiska och sociala metoder. Åtminstone för en tid. Men i Libyen har protesterna tvingats att ta sig uttryck i form av ett närmast renodlat inbördeskrig. Detta beroende på Libyens mer feodala struktur – bl a genom avsaknaden av exempelvis både legala och illegala fackföreningsrörelser. Och att Khadaffi misslyckats med att utveckla Libyen trots landets enorma oljetillgångar.

Khadaffi, och hans trogna, tvekade inte att sätta in tungt artilleri, stridsflyg och attackhelikoptrar mot folkmassorna. I en kraftmätning av denna, rent militära, typ var ”rebellerna” underlägsna. Detta gällde både i beväpning och militär träning. Efter att rebellerna haft stora framgångar i ett inledande skede lyckades Khadaffi – genom sin militära överlägsenhet och inhyrda legosoldater – vända situationen till sin fördel. Inför utsikten av en ren slakt på den libyiska delen av den arabiska proteströrelsen – inklusive 10 000-tals civila – pressades USA, Frankrike och Storbritannien (senare Nato) till militära insatser som har fått en avgörande betydelse för den militära sidan av upproret i Libyen.

Den svenska s.k. vänstern har splittrats i debatten kring västmakternas ingripande i Libyen. En riktning ser Natos ingripande som enbart ett uttryck för imperialismens strävan efter makt och olja. Men ingen kan påstå att Khadaffi, och den libyska regimen, i något avseende spelar en anti-imperialistisk roll i regionen. Andra partier gör precis tvärtom. De använder det militära hotet mot rebellerna för att kasta eventuella, antiimperialistiska principer över bord – de menar att det nu skulle vara fritt fram för USA och EU att följa upp med nya bombräder i resten av arabvärlden.

Var det då rätt att acceptera USA:s bomber mot Khadaffi?

Svaret på frågan bygger dels på vilka effekterna skulle ha blivit om USA inte bombat Khadaffis tunga vapenarsenal. Dels varifrån pressen kom – på USA och på EU – att gripa in.

Först effekterna: Om inget gjorts då Khadaffis armé anföll rebellernas viktigaste fäste Benghazi – beväpnad med tunga vapenslag från bl a USA och EU – skulle den libyska delen av den all-arabiska revolutionen ha utplånats genom en våldsam massaker. Detta skulle även ha inneburit ett nederlag för kämpande massorna i hela regionen.

Varifrån kom då pressen på USA och EU att gripa in? Detta innebar nämligen att de tvingades att överge sin mångårige allierade Khadaffi. Svaret är att pressen kom från den övriga delen från den arabiska rörelsen. USA och EU försökte in i det längsta att förhindra att deras allierade – de hatade ledarna i Tunisien och Egypten – tvingades bort av den revolutionära proteströrelsen. Men rörelsen var för stark och imperialisterna tvingades se sina allierade i regionen falla. Deras agerade avslöjade dem i de arabiska massornas ögon. Skulle USA, i detta läge, ha låtit Libyens motsvarighet till Egyptens Mubarak och Tunisiens Ben Ali – båda vänner till Väst – ha genomfört en regelrätt massaker på den libyska delen av den all-arabiska proteströrelsen, så skulle hatet mot USA och EU ha tagit sig okontrollerbara följder.

Tidigare hade USA och EU låtit Khadaffi bomba sin egen befolkning. Indirekt. Detta genom att utrusta regimen med de nödvändiga vapnen. Nu tvingas imperialisterna alltså, p g a trycket från protesterna i hela regionen, dels att överge Khadaffi i Libyen – precis som de tvingats överge Mubarak och Ben Ali i Egypten respektive Tunisien. Dels tvingas de rädda den libyska delen av den arabiska proteströrelsen – den arabiska proteströrelse som vill göra sig kvitt beroendet av USA och EU. USA:s bomber mot Khadaffi innebar alltså ett dubbelt nederlag för imperialisterna.

Utifrån detta perspektiv uppfattar Arbetarpartiet det som en seger för den arabiska rörelsen att USA, och övriga imperialister, tvingades att rädda den libyska delen av den arabiska proteströrelsen. Detta betyder inte att vi i allmänhet stöder bombningar från USA eller EU. Det betyder inte heller att vi nödvändigtvis stöder insatser med marktrupper. Men vi anser att det inte bara är tillåtet, utan även nödvändigt, att utnyttja motsättningar inom det imperialistiska läger som både USA/EU och Khadaffi tillhör. Ett exempel på detta är vad som skedde utanför Benghazi.

Men framtiden för arbetarna, bönderna och de fattiga i Libyen kommer inte att avgöras av USA:s bomber. Den är istället knuten till ödet för den all-arabiska revolutionära rörelsen, där det libyska folkets fortsatta kamp mot imperialism och för social rättvisa utgör en avgörande del. De arabiska revolutionerna står vid ett vägskäl. Nu krävs ett socialistiskt program mot imperialismen.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Än är det inte för sent – Stoppa flytten av Stadsbiblioteket!

Av , , 5 kommentarer 6

Umeås makthavare planerar att flytta stadsbiblioteket till kajen. Planerna att flytta stadsbiblioteket framgår av två beslut. Det första beslutet togs i Närlingslivs- och planeringsutskottet 21 dec ifjol. Sedan togs samma beslut i Umeå kommunfullmäktige 31 jan i år.

Innehållet i de båda besluten är bland annat följande: att ett ”Kulturmötenas hus” ska vara färdigställt vid årsskiftet 2013/2014, att innehållet i detta kulturhus ska baseras på ett nytt bibliotek.

Argument mot flytten:
* stadsbiblioteket flyttas bort från sitt centrala läge vid Vasaplan – där bussarna finns,
* Kulturmötenas hus beräknas kosta 700 miljoner kr att bygga, varav Umeå kommun får stå för hälften,
* flytten av stadsbiblioteket missgynnar biblioteksbesökarna – och den enorma kostnaden slår både mot kulturverksamheten och mot exempelvis äldreomsorgen,
* makthavarna bryr sig heller inte om att en flytt av stadsbiblioteket, bort från bussarna vid Vasaplan, kommer att försämra luften i centrala Umeå ytterligare (enligt kommunens eget samrådsdokument sid 4),
* invigningen av ”kulturbygget” måste ske under kulturhuvudstadsåret 2014; detta visar på kopplingen mellan skrytbygget på kajen och kulturhuvudstadsåret – ett jippo som kommer att kosta uppåt en halv miljard kr (500 miljoner) bara det.

Det är en allians av Umeås politiska och ekonomiska makthavare som står bakom bygget av kulturhuset på kajen och planerna på att flytta stadsbiblioteket till detta skrytbygge. Utan stadsbiblioteket bär sig nämligen inte bygget på kajen ekonomiskt! Det bolag som ska bygga kulturhuset kommer att ägas till lika delar av Umeå kommun och av Balticgruppen. Balticgruppen ska använda 7 000 m2 av skrytbygget på kajen till kommersiell verksamhet. I anslutning till det nya Kulturhuset ska Balticgruppen dessutom bygga ett nytt hotell, 13 våningar högt. En flytt av stadsbiblioteket till samma plats drar givetvis folk till Balticgruppens kommersiella lokaler. Och även till hotellet. Ständigt detta Baltic!

Förslaget att flytta stadsbiblioteket fördes först fram av köpmän. Dessa ville ta över stadsbibliotekets lokaler vid Vasaplan för att bygga ytterligare en köpgalleria. Men makthavarna märkte att förslaget att köra ut stadsbiblioteket från dagens lokaler för att bygga ytterligare en köpgalleria, väckte anstöt. Därför beslöt man att pröva en ny taktik.

”Vi behöver ett kulturhus – och stadsbibliotekets lokaler är för trånga!”
Med detta stridsrop återkom makthavarna efter cirka ett år. Men syftet, att köra ut stadsbiblioteket från lokalerna vid Vasaplan, var detsamma. Borta var det burdusa, Holmlund-aktiga, budskapet av typen: ”ut med böcker och kultur – åt köpmän ska vi ge för-tur”. Nej, istället fördes nu fram ett mer förfinat – ja, rent av ett ”kulturellt” – tonfall i form av förslaget att bygga ett kulturens hus på kajen. Och, påstod makthavarna, eftersom stadsbiblioteket inte ryms i sina nuvarande lokaler vad kan då vara mer naturligt än att flytta biblioteket till skrytbygget på kajen – som (inom parantes sagt) inte skulle bära sig utan just biblioteket. Och eftersom stadsbibliotekets lokaler vid Vasaplan, efter en flytt, kommer att stå tomma – vad kan då vara mer naturligt än att låta köpmän bygga om bibliotekets lokaler till, exempelvis, en köpgalleria! Precis som det var tänkt från början…

Men stadsbibliotekets lokaler är inte för trånga. Inte enligt personalen. Och den dag som de blir det kan lokalerna vid Vasaplan byggas ut med 50 %, från dagens 7 000 m2 med 3 500 m2 ytterligare.
Många, bl a biblioteksanställda, oroar sig för att de kulturella verksamheterna kommer att utarmas vid en flytt av biblioteket. Det finns två tunga skäl bakom denna oro. Det första är att antalet biblioteksbesökare riskerar att minska påtagligt om man överger det centrala läget vid Vasaplan. Det andra skälet har med hyreskostnaderna att göra. Kommunen kommer att få betala ca 44 miljoner kr i hyra för kulturhuset på kajen – fyra gånger högre än dagens hyra vid Vasaplan!

Hjälp till att stoppa flytten av stadsbiblioteket. Det Umeå behöver är mer pengar till själva verksamheterna. Detta gäller för kulturen. Men även för omsorg och skola. Det är inte nya byggnader som behövs. Varken när det gäller kulturen. Eller olika evenemangsarenor. Kulturen i Umeå är redan samlad runt Vasaplan. Det är där vi vill bygga vidare på de kulturmöten som redan finns.

Klicka här och läs om Arbetarpartiets alternativa förslag – en satsning på Kulturkvarteret kring Vasaplan (PDF-fil).

5 kommentarer
Etiketter: , ,

SMS:et, den elake hovnarren och maktkoncentrationen i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 12

Lennart Holmlund har, som de flesta vet, försökt skrämma en ”debatterande” tjänsteman vid länsmuseet till tystnad. På kommunfullmäktiges möte i måndags 28 mars försökte alla partier utom Arbetarpartiet att göra detta till en fråga om Lennart Holmlunds personlighet.

Men det är inte Holmlunds sms som är viktigt utan den maktkoncentration som ligger bakom sms:et.

Frågan om flytten av Stadsbiblioteket är viktig i sig själv. Detta på flera sätt. Det gäller en rad frågor som är avgörande för Umeås framtida utformning. Exempel: biblioteksverksamheten – både vid Vasaplan och ute på stadsdelarna, kulturens framtid, den fysiska utformningen av centrala Umeå, luftens kvalitet (eller snarare brist på kvalitet) samt hur man ska använda 700 miljoner kr.

Men frågan om stadsbibliotekets framtid har ställt en större fråga på dagordningen. Det handlar om den allt tydligare, och allt mer orimliga, maktkoncentrationen i Umeå. Denna maktkoncentration, som har växt fram under en lång tid, har nu funnit sina former och anser sig stå över vanliga demokratiska spelregler. I samband med den planerade flytten av stadsbiblioteket har denna maktkoncentration framträtt i all sin nakna och brutalt anti-demokratiska form. Jag återkommer till detta litet senare.

I skrivande stund har Lennart Holmlund som sagt försökt skrämma en ”debatterande” tjänsteman vid länsmuseet till tystnad. Namnet på denna tjänsteman är Anders E. Björkman. Det som understryker sammanväxten mellan staten (i detta fall Umeå kommun) och kapitalet (Balticgruppen) är det sätt på hur Holmlund skriver. Han riktar sig till tjänstemannens chef. Sedan försöker han att skrämma denna chef. Det antidemokratiska är inte bara ATT Holmlund skriver till en chef för att hon ska tysta en underlydande. Det är även intressant HUR Holmlund skriver. Läs själva Holmlunds sms till länsmuseets chef Ulrika Grubbström. (den kursiverade texten nedan).

”Hej Ulrica. Jag läste den debattartikel som din webbredaktör skrev om Baltic. Det är ju en person som haft flera sådana artiklar förut men nog är jag helt säker på att du och museet för all framtid inte bör kontakta Baltic för att de ska sponsra någon verksamhet. Jag vet ju att han skriver vad han vill som privatperson men han kan långt ifrån må bra med alla de insinuationer som fanns. Dessutom en massa fel, men det ansvaret ligger ju på VK som publicerar”.

Kommentar: lägg märke till att Lennart Holmlund, som innehar Umeå kommuns tyngsta politiska ämbete, inte bara försöker använda sig av den tyngd som detta ger honom. Holmlund gör sig, dessutom, till en direkt tolk för Balticgruppen (Christer Olssons) uppfattningar. Han går så långt som att säga att museets chef ”för all framtid inte bör kontakta Baltic för att de ska sponsra någon verksamhet”! Vi inom Arbetarpartiet frågar oss hur Holmlund vet detta? Svaret är den ”maktens triangel” som vi talat om tidigare. Denna "maktens triangel", bestående av a) några få kommuntoppar, b) Balticgruppen (undra på att andra affärsidkare klagar på ett dåligt företagsklimat – Baltic verkar ha företräde till allt), c) vår vanligaste morgontidnings mediaimperium, är de som styr Umeå. Holmlund använder sig alltså av två av kommunens tre tyngsta ”pjäser” för att skrämma till tystnad. Sig själv och Baltic.

Som om detta inte vore nog så har tjänstemannen, Anders E. Björkman, även angripits av en av Umeås tyngre, och Balticgruppen närstående, kulturentreprenörer. I ett brev från denne kulturentreprenör fanns en rockslagsknapp med texten: ”NO! Artists Against Everything”! I brevet fanns också en text med bl a följande innehåll: ”Bär den med stolthet, fortsätt att kämpa mot alla förändringar i vår stad”.

Många kapitalister som tjänat riktigt mycket pengar (inte sällan genom att ha använt brutala metoder) blir till slut så rika att de har råd att köpa sig ett bättre rykte. Detta är exakt vad Umeås ”furste” Christer Olsson sysslar med – vid sidan av sina nya och allt större fastighetsaffärer. Det är i detta sammanhang som man ska se Baltics penninggåvor: till universitetet (vilket fick universitetet att utnämna Olsson till hedersdoktor); till arbetslösa ungdomar (vilket fick Britt-Marie Löfgren, gruppledare för FP, att frenetiskt försvara Olsson på fullmäktige i måndags); till uppbygget av konstparken vid Umedalen (vilket köpt Baltic en massa gratisreklam). Christer Olsson vill verka som en fin och kultiverad människa – som en riktig mecenat – men för honom är allt detta bara en annan form av investeringar – en ”finare” form av reklam.

Baltics ägare, Christer Olsson, håller sig också med en egen kändis vid namn Staffan Ling. Ling är en före detta. Före detta medlem av Socialistiska Partiet (SP). Före detta komiker (känd från bl a TV-serien ”Staffan och Bengt”). Denne Staffan Ling ingår i Christer Olssons långsiktiga planering. Om konstparken syftar till att förgylla Olssons framfart så är syftet med den före detta vänsterpolitikern och komikern Staffan Ling att popularisera Baltics framfart. Men Olssons kultiverade attityd är just bara en attityd – köpt för pengar. Om inte Baltic får som de vill så drar de sig inte för att hota. De hotar med att investera i någon annan kommun (och då betyder inte ungdomarna i Umeå något längre för Baltic). Och Baltic kan, som vi vet, även få Lennart Holmlund att känna sig tvungen att skicka hotfulla sms – sms som är så klumpiga att Baltic nu känt sig tvingad att ta avstånd ifrån Holmlund.

Tillbaka till Staffan Ling. En gång var han rolig. Idag är han bara en köpt hovnarr. En billig lobbyist – fast troligtvis inte i pengar räknad. Men sedd mot bakgrund av Holmlunds sms, och Christer Olssons ekonomiska hot om att satsa sina pengar i någon annan kommun, är Ling även en hotfull hovnarr. För till saken hör att nämnde Ling deltagit, och det på ett mycket aggressivt sätt, i debatter som rör flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av centrala Umeå och Balticgruppens roll i denna. Detta bland annat på en debatt på Arkitekthögskolan – anordnad av föreningen Byggnadskultur. Ling deltog i debatten med bristande sakkunskap, men med all pondus som en lokal kändis kan uppbåda.

Detta är bakgrunden till att Arbetarpartiets representanter i fullmäktige blev upprörda då nämnde Ling även dök upp utanför fullmäktige – med det uppenbara syftet att påverka vissa viktiga politiker (alltså att bedriva lobbyverksamhet). I fullmäktigedebatten nämnde vi inte Ling vid namn. Däremot talade vi om för fullmäktige vad som pågick, nämligen att ”betalda bulvaner” för Baltic till och med hade fräckheten att agera utanför fullmäktigesalen – just den dag då frågan om Holmlunds, och därmed även indirekt Baltics, påtryckningar behandlades. Detta uppskattades inte av representanter för vissa partier i fullmäktige. De försökte tala om att ”hyfsa” språket. Vilket oerhört hyckleri! Representanterna för maktens triangel tillåter sig själva vad som helst. Men då de, och deras hovnarrar, blir kallade vid sitt rätta namn så blir de stötta i kanten. Ja, till och med ledsna. Så jag kunde inte undslippa mig ett uttalande som gick ut på att applåderna var ”patetiska”. Jag sa även att etablissemangets partier kunde applådera varandra inne i fullmäktigesalen, men att utanför fullmäktige fick de inga applåder av umeborna.

Två partier spelar falskt i denna fråga: Centern och Vänsterpartiet. C låtsas som om bygget på kajen INTE innebär att stadsbiblioteket ska flyttas. Inget annat parti anser detta. Vänsterpartiet kommer med en klädsam kritik av både Holmlund och Baltic. Just klädsam. Inte mer. För samtidigt har de röstat för att flytta stadsbiblioteket och de styr Umeå ihop med Socialdemokraterna – vilket innebär att även Vänsterpartiet ingår i maktens triangel. Så kritiken mot Holmlunds sms från V väger inte speciellt tungt. Ta Jan-Olov Carlssons försök att vara rolig som exempel. Jag anser att hela syftet med att fokusera på just Lennart Holmlund och hans sms är att ta bort uppmärksamheten från maktkoncentrationen. En fråga som är mycket viktigare.

Vi i Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet Offensiv) kommer att fortsätta att bekämpa flytten av Stadsbiblioteket samt den maktkoncentration som blir allt tydligare. En maktkoncentration som till och med oroar åtminstone EN medarbetare på VK.

PS. Jag utgick tidigare ifrån att den person som sände en rockslagsknapp med text till tjänstemannen på museet var Staffan Ling. Just detta har visat sig vara felaktigt. I övrigt står vi fast vid allt vi skrivit om nämnde före detta komiker. DS