Holmlund har rätt om föräldrar, knark och Whitney Houston

Av , , 9 kommentarer 17

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Under dessa nästan 24 år finns det ingen – absolut ingen – som Lennart Holmlund har angripit lika hårt som han har angripit mig. Och jag förväntar mig nya attacker i framtiden. Men det hindrar inte att även jag är en knarkmotståndare. Och som Lennart Holmlund anser jag att knarkande föräldrar utgör en fara för sina barn. Som Whitney Houston gjorde.

Media har beskrivit Houstons dotter som ett ”chanslöst” offer för den omgivning som mamma Whitney försatte henne i. En omgivning bestående av kändisar, knark och pengar. Det finns ingen anledning att misstro den beskrivningen. Whitney Houstons livsstil var tragiskt nog sådan under ett antal år fram till hennes död. Detta innebär att Houston inte var någon bra förälder – även om hon kunde sjunga.

Den 16 mars hade Folkbladet en artikel kallad ”Holmlund fick lektion i flum”. Där beskriver Folkbladet hur Holmlunds blogginlägg ”utsattes för granskande satir på Littfest i podcasten Flumskolan”. Vidare står det ”När Klenell säger att det är dags för det ökända inlägget om Whitney Houstons död suckar alla i lokalen högljutt” … Han [Holmlund] upptäckte den geniala lösningen att knarkare borde sluta knarka, sa Lundqvist och pekade på att Holmlunds skrivande ligger nära en narkomans beteende” och fortsätter (enligt referatet) ”Han kan inte sluta skriva, man säger åt honom att han inte borde, men han kan bara inte sluta, sade Lundqvist…”.

Jag utgår från att Folkbladets referat är rättvisande. Och utifrån detta måste jag säga att det är typiskt hur lättvindigt problemet med knarkande föräldrar avfärdas. Och hur typiskt detta avfärdande är för drogliberaler.

Först slår Klenell an tonen genom att säga att det är dags för det ”ökända” inlägget. Bara så att alla på Littfest (och alla läsare av Folkbladet) ska veta hur man ska tycka. Sedan kommer föraktet. Holmlund påstås ha upptäckt att knarkare borde sluta knarka. Till sist avslutas hela parodin med att en komiker (vad annars) säger att Holmlunds beteende är likt en narkomans.

Vips! Därmed var det bevisat, det som skulle bevisas, nämligen att det inte fanns någonting i det som Holmlund skrev. Samt att Holmlund, dessutom, var dum som över huvud taget skrev.

Denna metod är typisk för drogliberaler. Om den som kritiserar kändisföräldrar för att de låter sina barn fara illa är dum, då måste också kritiken mot knark och mot knarkande föräldrar vara dum! För att inte säga hur fruktansvärt dum kritiken mot själva knarket är.

Men kärnan i Holmlunds inlägg handlade främst om detta (citat): ”…Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes dotter inte följt i sin mammas fotspår …”.

Whitney Houston klarade inte av att hålla sitt barn borta från den värld som ledde till stjärnans egen död. För detta förtjänar Whitney Houston att kritiseras. Inte Lennart Holmlund. Holmlund har kritiserats för mycket (av mig och av andra) och det med rätta. Men han ska inte förlöjligas eller förfalskas för detta. Det var MODIGT av Holmlund att gå emot strömmen och ta upp frågan om media, knarkande megastjärnor som också borde vara föräldrar men inte är det.

Alla kan läsa Holmlunds blogginlägg, i sin helhet, längre ned. Jag formulerar mig annorlunda än Holmlund. Allt han skriver skulle inte jag ha skrivit – innehållsmässigt. Men jag är en svuren motståndare mot knark och mot knarkliberaler. Och knarkande föräldrar är för allvarligt och för trakiskt för att skrattas bort på det sätt som uppenbarligen skedde på Littfest – om man får tro referatet. Och jag tror på referatet.

Till sist: Jag anser att de i panelen förtjänar kritik för sin överslätande attityd mot knarket. Det är väldigt mycket bättre att resa frågan, som Holmlund gjorde, än att manövrera bort den, på det sätt som den oemotsagda panelen gjorde. Sedan kan panelen ha gjort hur många träffsäkra poäng som helst i Holmlunds övriga bloggmaterial. Detta förändrar ändå inte att det är fel att skratta bort ett så allvarligt problem. Tala om lättvunna segrar – inte över knarket, för mot knark slåss inte panelen – utan över alla oss icke-närvarande knarkmotståndare.

Här nedan följer det ”ökända” inlägget av Holmlund

”Sluta höja Whitney Houston till skyarna….
Av 18 februari 2012 kl 17:40,
Sluta höja Whitney Houston till skyarna. Idag begravs hon efter att ha knarkat ihjäl sig. Tidningar som Aftonbladet gör precis som knarkkungarna spekulerar för att få folk att köpa tidningen, så gör alla media i detta fall.
Visst var hon en bra sångerska men jag är helt övertygad om att ingen har tvingat henne till att knarka, inte en enda utan det är hennes eget beslut.
Däremot är det synd om alla som tycker om hennes musik och köpt skivor så hon har kunnat köpa knark för flera miljarder som hamnat i händerna på den organiserade
brottsligheten. De måste känna en besvikelse eftersom de har finansierat hennes knarkande. Jag har själv några skivor men för vad.
Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes dotter inte följt i sin mammas fotspår
Att bruka droger kan aldrig skyllas på någon annan än personen själv och eftersom Whitney har haft hur mycket pengar som helst har det funnits pengar till att komma bort från knarket men hon valde i stället både knarket och döden och den organiserade brottsligheten som är knarkleverantörer och som förstör livet för så många människor.
Media bör ta sitt ansvar och inte vara marknadsförare av ett liv i knark som ger framgång och en snabb väg till döden”

9 kommentarer
Etiketter: , , ,