Är den organiserade tävlingsidrotten fysiskt nyttig?

Av , , Bli först att kommentera 15

Kan den vara nyttig på andra sätt? Del I.

A. Detta är inget angrepp på idrott eller sport.

Det är ett ifrågasättande av om den organiserade tävlingsidrotten är fysiskt nyttig. Jag skiljer den organiserade (ord 1) tävlingsidrotten (ord 2) från motion. Jag är övertygad om att det är fysiskt nyttigt att motionera. Jag är inte heller emot tävlingsinslag i sport och idrott. Det uppstår spontant. Det jag ifrågasätter är kombinationen av (1) organiserad (2) tävlingsidrott.

Själv har jag tränat regelbundet sedan jag var sex år. Idag är jag 63 år fyllda och tränar fortfarande varje vecka. Jag har alltså tränat under 57 år. När jag var 18 år började jag träna styrketräning. Idag har jag ett eget, fullt utrustat, riktigt, gym. Inget skit-”hemgym” som man kan se på TV fram på småtimmarna. Det jag har är ”the real thing”. Fullstora skivstänger. Vikter av gummi och järn av alla viktklasser upp till 25-kilo. Maskiner: lats-rodd, sittande bencurl, benpress som kan ta mer än ett halv ton. Om det skulle behövas. Jag har gått den teoretiska delen för att få det diplom som gör att jag ska kunna kalla mig för ”instruktör” i styrketräning. Idag (fredag 18/3) har jag kört tre-fyra lätta set frivändningar. Jag säger detta eftersom den som ifrågasätter den organiserade tävlingsidrotten måste börja med att göra avbön. Detta genom att förklara att man själv faktiskt kan någonting om träning. Jag kan mer än de flesta. Jag vill också understryka: det jag ifrågasätter är den fysiska nyttan.

Men det kan finnas andra ”nyttigheter” (än de fysiska) med organiserad tävlingsidrott.

B. Jag var sex år då jag började åka skidor regelbundet. Och hänga efter farsan i löparspåret. Året var 1959. Då hade man ”allskidor” och dito pjäxor. Men 1963, tio år fyllda, hade jag tre typer av skidutrustningar. Speciella skidor för längdlöpning med råttfällebindningar och löparpjäxor. En andra typ av skidor för slalomåkning med stålkant, ”speciallås” och en tidig variant av utförsåkarpjäxor (som väckte stort avund bland kompisarna). Slutligen en tredje typ av skidor för att gå ”på tur” i fjällen. Också dom med stålkant, ”låg fästpunkt” vid behov samt en tredje typ av pjäxor. Mina föräldrar gillade aktiviteter, både vinter och sommar, och var med i Friluftsfrämjandet. De hade inte tänkt slutade med sina aktiviteter bara för att de fått en grinig unge. Så jag hade bara att följa med. Andra ungar misslyckades med att tjata sig till sportutrustning. Jag fick grejorna vare sig jag ville eller inte. Så det räckte och blev över.

Farsan var dessutom specialist på att valla. Då jag fyllde tio år och gick i trean hade vi en skoltävling i längdlöpning. Jag hade tränat och tränat i kommunens skidspår i Gammliaskogen och nästan nött ut både spåren och skidorna. Men det gjorde inget. Umeås store skidstjärna, min idol, Assar Rönnlund, sålde skidor på Monark nere på stan. Han sålde också sin ”Assar-mössa”. Den hade jag jämt på mig då jag åkte längd. På Gammlia fanns ett stånd där man kunde köpa en liten stjärna med ett tygband i, att sätta i mössan, om man åkt 2,5 km. Den kostade 25 öre. Min mössa var full av sådana stjärnor. Mina kompisar trodde inte att jag hade åkt 2,5 km så många gånger. Sanningen var att jag bara fick en stjärna var fjärde gång jag åkte. Jag var bra på längd. Dagen för tävlingen tog farsan en paus från vörtlimpor och mazariner (han jobbade då på I 20-regementsbageri). Han vallade mina skidor för exakt det antal grader som gällde just den förmiddagen. Jag hade jättebra kondis och ovanligt bra åkteknik. Hade den tidens mest avancerade skidutrustning och garanterat bäst vallat. Mina kompisar hade knappt åkt skidor och fick, i många fall, låna skolans mindre fina skidor. Övriga hade ”allskidor”. Min naturliga blygsamhet förbjuder mig att säga vem som vann. Vann förkrossande och brutalt överlägset.

C. Det var vintersporterna som jag hade naturliga förutsättningar för: skridskor med klubba, skidor utför och skidor längd. Jag gick i slalomskola under två säsonger på Bräntberget. Men det jag verkligen var bra på var längdåkning på skidor. Mycket god kondition, stark i armar och ben plus god åkteknik. Men min största tillgång var, trots allt, en enorm tjurskallighet. Jag fick en gång ”mjälthugg” då jag tävlade med farsan. Jag var cirka sju. Men fortsatte tjurigt att åka. Och åkte ”rakt igenom” detta onda. Det var en insikt. Inget dalt. (Det är daltet som har förstört det här landet). På mellanstadiet var jag en av de bästa längdåkarna i Västerbotten. I den åldern tävlade man på 2,5 km. Men jag och farsan brukade åka ikapp på tre mil. Jag vann. Några företagsamma personer inrättade en tävling kallad ”Sollöpan”. Loppet var på just 30 km och gick från Bjurholm till Agnäs. Jag kom i tidningen som den yngste deltagaren. Jag var då 13 år gammal. (Fast nästa år var det en tolvåring som åkte loppet – en tjej!) Det där med tjejer återkom i högstadiet. De blev betydligt mer intressanta en längdlöpning. Speciellt en tjej som också gick på Mimerskolans högstadium. I min klass. Dessutom. Så jag lade ned längdåkningen.

Styrketräning började jag med redan i lågstadiet. Återigen hade jag fördelar av att mina föräldrar gillade att träna. Det var inte så vanligt på den tiden. De uppmuntrade mig när det gällde allt som hade med träning att göra. Det låg i släkten. Jag hade en kusin som var Björn Borgs motsvarighet på tjejsidan i tennis. Gissa om jag var/är stolt över henne.

Tillbaka till lågstadiet. Jag hade en fjäder man böjde för att träna armar, bröst och axlar. Grön var lätt. Blå mellantung. Och röd var tyngst. Det var mycket vanligt att man tappade greppet om dessa och att någon fick den i hakan. (Även tänder slogs ut). Jag hade också en ”sträckare”, med spiralfjädrar, som kunde ökas i antal ju starkare man blev. Denna tränade skulderpartiets baksida). Jag hade också två par boxarhandskar. De stora handskarna gav klar fördel. Vi kunde halvt slå ihjäl varandra inne i mitt pojkrum. I nionde klass tränade jag boxning på Sporthallen, en kort period, under ledning av Umeås store, store, lille boxare Kenneth Israelsson. Och av den sympatiskt stränge Lars Dahlkarl.

Men jag tränade inte för att det var nyttigt. Inte då. Inte nu. Aldrig.

D. När man gick i låg- och mellanstadiet var det bara roligt att träna. Jag och en av mina kompisar, en verklig talang som sprinter och längdhoppare vid namn Lasse, var inspirerade av sprinters som Wilma Rudolph och Bob Hayes (olympiaderna i Rom och Tokyo, 1960 och 1964). Lasse och jag tänkte naturligtvis inte på att det skulle vara nyttigt. Inte då. Det fanns ingen anledning i den åldern. Det var kul och det räckte. Men i högstadiet föll en mörkare skugga över träningen. Det är inte många, inte på allvar, som tror på en, när man berättar att ens högstadietid på Mimer låg väldigt nära filmen ”Ondskan”. På riktigt. Men så var det. På riktigt. Tiden på Mimer präglade mig för resten av livet.

I högstadiet måste man slåss om man var duktig i idrott. Och om man inte tränade, och blev starkare, blev man ett lättare byte för den som bestämde på skolan. Under högstadiet på Mimerskolan – en kommunal skola i Umeå som jag tyvärr gick på hösten 1966 till våren 1969 – kunde du ställas inför valet: ”ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla dum”. Alternativet: att bli slagen sönder och samman.

Tanken på att ställa sig på knä inför den tjej man var kär i, inför de kompisar man ville skulle respektera en och inför resten av skolan (21 klasser a 30 elever) var inte tilltalande. Tanken var faktiskt fruktansvärd. Jag har aldrig kommit över detta. Mimer bidrog till att jag åt Novalukol för all magsyra som stressen i skolan skapade. Efter att några grabbar prövat att säga ”Nej” till att ställa sig på knä, och andra sett konsekvenserna i form av blod och blånader, började andra killar ställa sig på knä. Den totala förnedringen. Men du fick för mycket stryk om du inte stod på knä, med knäppta händer, och bad om ursäkt (den ursäkt som gällde för dagen). Begreppet ”misshandel” fanns inte under andra halvan av 60-talet på Mimerskolan. Jag och min tidigare omnämnde kompis Lasse strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra, under åttan, inne på Mimer. En och en klarade vi oss nämligen inte mot skolans ”kung”. Han hette ”H”. Men ”H” kunde inte ”ta oss” tillsammans. ”H” hade en annan egenhet än att tvinga ned folk på knä med knäppta händer. En butterfly stilett. Med den brukade han skära av en bit hår från sina offer. Som en trofé. På högstadiet började jag träna för att bli starkare. För att kunna slåss bättre. Och det har jag haft nytta av. Det var definitivt nyttigt att träna.

Fortsättning följer.

Religionskritik är inte rasism – slut upp i försvaret av det sekulära samhället

Av , , 3 kommentarer 47

Det sekulära samhället hotas. Detta innebär i sin tur att grundläggande värden som de demokratiska fri- och rättigheterna hotas. Hotas gör också kvinnans ställning. Och de homosexuellas rättigheter. Låt mig förklara.

Ett sekulärt samhälle innebär att folkvalda, genom institutioner som riksdag och parlament, har den politiska makten att stifta lagar och bedriva rättsskipning. I ett sekulärt (icke-religiöst) samhälle har denna makt fråntagits prästerskapet. Detta var ingen liten sak. Det tog över 300 år av strid, för vetenskaplig frihet och demokratiska fri- och rättigheter, att frigöra Europa från prästerskapets makt över samhället. Det var denna 300-åriga kamp som lade grunden för samhällets sekulära värden. I takt med att kyrkan förlorade sin världsliga makt har samhällets värderingar förändras, ofta radikalt, i frågor som brott och straff, kvinnans ställning och synen på homosexuella.

I ett sekulärt samhälle skiljer man på tron och på kyrkans prästerskap. Religionen har blivit en privatsak. Detta innebär å ena sidan att du som troende har rätt att be till den gud du tror på. Ensam på din kammare eller tillsammans med andra vid en gudstjänst. Den andra sidan av att religionen har blivit en privatsak är att prästerskapet, tidigare ofta i koalition med kungamakten, har fråntagits sin rätt att reglera samhällslivet utanför kyrkan. Exempelvis genom lagstiftning och rättsskipning. Eller när det gäller värdegrunden för undervisningen i skolan. Därför får även ateister framträda öppet. I det sekulära samhället har staten frigjort sig från präst- och kungavälde. De politiska besluten fattas av folkvalda, på basen av demokratiska fri- och rättigheter, och vetenskap.

Det kristna prästerskapet har alltså, till helt överväldigande del, förlorat sin världsliga makt. Vilket krävde 300 år av kamp. Islam har däremot inte genomgått samma process. I samhällen som styrs av islamister – där islam tolkas som en politisk ideologi – är religionen inte någon privatsak alls. Jag tänker på exempelvis Iran och Saudiarabien. I dessa länder styr prästerskapet inte bara hur tron ska tolkas inne i moskéerna. I Iran stiftar prästerskapet lagar och utövar rättsskipning. I Saudiarabien sker detta tillsammans med oljeshejkerna. Det islamistiska prästerskapet påverkar, med brutala metoder, samhället utanför moskén. Prästerskapet styr även det världsliga livet.

I många länder i Europa ökar nu antalet människor med muslimsk tro snabbt. På grund av arbetslösheten, och segregeringen i boendet, ökar även utanförskapet. Detta innebär i sin tur att islamisternas möjligheter att värva anhängare bland andra muslimer ökar. Detta utgör ett väldigt hot mot det sekulära samhället. De muslimer som accepterar att tron är en privatsak – att det är upp till var och en att leva ett rättfärdigt liv och som inte kräver att samhället ska styras enligt religiösa regler – kommer att tillhöra de viktigaste allierade för oss som försvara de sekulära värdena.

I takt med att islamisterna vinner mark kommer synen på demokratiska rättigheter, kvinnans ställning och homosexuella att ifrågasättas. Islamister arbetar idag för att införa sharia-domstolar i sekulariserade länder som Sverige. Och de har redan lyckats!

Länder som redan har shariadomstolar – med myndigheternas goda minne.

Storbritannien. Idag finns ett 100-tal shariadomstolar som tillåts fatta beslut i angelägenheter som rör familjen och affärsintressen. Formellt är domarna enbart rådgivande. Men de får legal status bland muslimer, både i väst och i de ursprungliga hemländerna. Därmed blir imamernas makt mycket stor.

Belgien. I Belgien finns en shariadomstol sedan 2011. Den islamistiska gruppen ”Sharia4Belgium” vill skapa ett landsomfattande, parallellt, islamiskt rättsväsende.

Danmark. I Århus finns en shariadomstol parallellt med det danska rättväsendet. Det drivs av ett muslimskt råd som väljer sig själva. Rådet saknar formell rätt att utöva rättsskipning men dömer i tvister som hustrumisshandel, blodspengar eller familjefejder.

Länder där islamisterna kampanjar för att införa shariadomstolar

Nederländerna. ”Sharia4Holland” bedriver en mycket synlig kampanj för att ersätta sekulära lagar med sharia, som de anser vara ett bättre alternativ än ”den korrumperade lag som människor stiftat”,

Norge. År 2011 uttalade sig chefen vid Domstolsadministrationen för att ge shariadomstolar en formell plats i norskt rättsväsende! Han ansåg att ”muslimska konfliktråd” borde få makt och officiell status. Han gick så långt som att föreslå en utredning om möjligheten att få in sharia i norska domstolar. Justitieministern tillbakavisade dock förslaget. Han sa att norsk lag ska gälla fullt ut.

Tyskland. Justitieministern i förbundsstaten Rheinland-Pfalz gick så långt som att föreslå att muslimsk rättsskipning skulle införlivas i den tyska grundlagen i civilmål. Han fick skarp kritik från kvinnohåll. Och från andra försvarare av demokratiska fri- och rättigheter.

Sverige. TV-programmet Uppdrag Granskning har visat att många moskéer i Sverige idag fungerar som shariadomstolar. I tysthet. I programmet framgick att flera av imamerna använder sin inofficiella myndighet till att försöka förbjuda muslimska kvinnor från att polisanmäla en man som misshandlar dem. Och att få dem att acceptera sex mot sin vilja. Islamisterna arbetar alltså redan för sharia (lagar och domstolar) även i Sverige.

I bygget av allianser blir muslimer våra viktigaste allierade

Jag har två syften med denna blogg. Dels att visa att det sekulariserade samhället hotas. Dels att uppmana till ett aktivt försvar av de sekulära värdena. I denna kamp måste vi sträva efter att bilda kraftfulla allianser. Många som flyr från muslimska länder kommer att välja bort religionen helt. Andra kommer att ansluta sig till en form av islam som anser att tron är en privatsak – och som vågar stå upp mot islamisterna. Jag vill upprepa: Dessa muslimer kommer att bli bland våra absolut viktigaste allierade.

Det finns också, exempelvis, liberala debattörer som vi måste samarbeta med i försvaret av det sekulära samhället. Trots att dessa ofta är för den anslutning till Nato som vi gör allt för att stoppa. Detta innebär inte att vi ger upp den demokratiska socialismen. Vår kamp för att kontrollera hur mycket av storföretagens vinster som ska delas ut till aktieägare och hur mycket som ska investeras – samt var investeringarna ska ske – är en absolut nödvändighet att bryta utanförskapet, skapa jobb och bryta boendesegregeringen. Men, och detta är grunden för bygget av allianser, vi kräver inte att andra ska dela alla våra uppfattningar. Så byggs inga kraftfulla allianser. Det som står på spel är de demokratiska fri- och rättigheterna, kvinnans ställning och synen på homosexuella. Vi måste enas mot krafter som det tog 300 år att besegra – krafter som återuppstått och som nu angriper det sekulära samhället. Arbetarpartiet kommer att bidra aktivt i bygget av allianser till försvar av det sekulära samhället och dess värderingar.