”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”. Mitt Mimer hösten 1967

Av , , 4 kommentarer 44

Heinz Rogersson utövade en brutalitet jag aldrig sett varken tidigare eller senare i mitt liv. Visserligen såg jag honom aldrig ge sig på någon liten plugghäst. De personer jag såg honom ge sig på var, till att börja med, oss killar och de större av oss. Men även om hans offer tillhörde de större och starkare var de så gott som försvarslösa. Jag ska återkomma till tjejerna i ett annat blogginlägg.

Heinz var tidigare kroppsligt utvecklad än oss andra. Han var inte väldigt lång men tillhörde de längre. Däremot var han väldigt muskulös redan i sjuan. Och mycket stark. Jag vet eftersom vi hade gymnastik tillsammans. Han måste ha gått i den parallellklass som vi i 7F hade gymnastik med, killarna med den andra klassens killar, och tjejerna med den andra klassens tjejer. Samtidigt kan jag inte svära på detta. Heinz Rogersson försvann från skolan under nian efter ett otal illdåd. Kanske hamnade han i OBS-klassen under resan genom Mimers tre årsklasser. Jag vet inte riktigt eftersom jag gjorde allt för att hålla mig undan honom. Det jag däremot kan redogöra för är vad han gjorde mot andra killar som jag hade koll på. Och hur detta påverkade mig. Jag var själv ingen ängel. Det fanns få änglar på Mimer. Däremot var det gott om djävlar.

Heinz verkade leva för att förnedra andra. Och i åttan blev han helt vansinnig – i mina ögon. De killar jag såg honom ge sig på under sjuan och åttan tillhörde själva de större och starkare. Men ingen var i Heinz division. Kroppsligt var han en ung man medan vi andra var småpojkar. Men detta var långtifrån allt. De flesta av oss har spärrar. När vi slogs höll vi oss till brottning eller till kroppsslag. Det finns något som tar emot när det gäller att slå någon rakt i ansiktet. För att bryta den spärren måste något speciellt ha hänt som rättfärdigar detta. Som att du själv har fått en smäll på käften. Så var det inte för Heinz. Han saknade den spärren.

För dig som sällan eller aldrig slagits i grundskolan, eller senare, låter säkert min ”saklighet” väldigt främmande. Men jag måste vara ”saklig” för att orka skriva detta. Det handlar om år som jag aldrig kunnat glömma och som gör att jag fortfarande bär på ett raseri och ett självförakt. Varför skriver jag detta och varför just nu? Jag ska återkomma till detta senare.

”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”!

Exakt så var det Heinz sa till de helt oförstående killarna, i hans ålder, på Mimers skolgård. Det var på den stora skolgården som vette mot vad som idag kallas ”vänortsparken”, och som låg mellan själva skolbyggnaden och Kungsgatan. Det var där nästan alla elever höll till. Vi var många som försökte gömma oss på olika ställen inne i skolan, eller hitta en anledning att ta rast på baksidan, mot den gamla fotbollsplanen där badet nu ligger. Men det var på framsidan som 90 procent eleverna höll till mellan lexionerna. I sjuan var vi 6 parallellklasser. Det måste ha varit så eftersom jag gick i 7F (det fanns inget G). Jag gick även i 8F. Det blir tolv klasser. Jag tror att vi var cirka 25 elever i varje klass. Jag vet inte hur många niorna var. På den tiden kunde du sluta efter åttan och börja jobba. (Snygga Barbro gjorde det). Till detta kom de killar som gick på Tekniska gymnasiet. Åtminstone i sjuan. De höll till i baracker som låg mellan själva Mimerskolan och det som idag är P-huset Nanna. Poängen är att det var ganska många som såg din förnedring. Och de som inte såg fick höra om den ryktesvägen.

Jag slapp uppleva denna valsituation. Jag ska strax berätta varför. Men en av mina bästa kompisar slapp inte. Och jag svek honom. Jag har föraktat mig själv sedan den dagen. Jag ska ta upp detta i ett annat blogginlägg.

Som jag minns det slog Heinz andra killar mest på kroppen, brottade ned och hotade oss under sjuan. Och det kunde jag leva med. Detta var vad jag, och många i den krets av killar jag tillhörde (som kom från Sofiehemsskolan) var vana vid. Fast slagen var tyngre och gjorde mer skada i högstadiet, speciellt när de levererades av Heinz. När jag tänker på vad som hände i efterhand var det som om Heinz etablerade sitt herravälde över skolan under sjuan. Men i åttan räckte inte detta för honom. Det var då som han började han slå ned folk på allvar. Med träffar i ansiktet. Och med att tvinga andra killar att förnedra sig på ett sätt som ingen varit med om tidigare. Eller ens hört talas om.

Jag inser, återigen, att detta kan låta väldigt främmande och ”sakligt”. Men jag kan inte berätta om jag inte håller känslorna så långt borta som jag bara kan. Därför denna stundtals sakliga ton. Men för mig började våldet på skolgårdarna, i omklädningsrummen och på toaletterna redan under lågstadiet, eskalerade under mellanstadiet och slog ut i fullt raseri under högstadiet. Så fysiskt våld var, och är, inget främmande för mig. Inte så att jag slåss. Men jag tror att jag förstår mig på våldets natur.

Valet mellan att ställa sig på knä, knäppa händerna och säga ”jag ber om ursäkt för att jag är så djävla ful” mitt på skolgården, inför den du är kär i, eller inför dina bästa kompisar, är inte kul. Faktiskt är det ett helvete. Jag tror att du får men för livet. Det går helt enkelt inte att glömma.

Alla såg lika oförstående ut när de ställdes inför valet att gå ned på knä eller slås blodiga.
Båda alternativen är, till en början, otänkbara. Det är inte roligt att bli slagen blodig, utan skrämmande. Mer än skrämmande. Det andra alternativet, att gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful – i närvaro av hela skolan – är overkligt. Ingen som börjar grundskolan tror sig bli ställd inför en sådan situation. Det du talade om, med kompisar och föräldrar, var vilka ämnen som skulle bli en pest och om de definitivt spännande tjejerna på högstadiet. Du tror inte att du någonsin kommer att tvingas till ett sådant val. Men på hösten 1967 på Mimer i Umeå var detta val en brutalt påtaglig realitet. Du tänkte på risken att bli slagen blodig, eller tvingas stå på knä inför bödeln Heinz, på vägen till skolan, under skoldagen och på vägen till och från ”matan”. Och som kille besökte du aldrig toaletten – om du behövde sitta ned. Aldrig. Du kommer aldrig över det val som Heinz gav dig. Eller dina kompisar. Det påverkar ditt liv. Troligen mer än du vill erkänna. Ens för dig själv. Personen som plötsligt dök upp framför dig och, med våldet lysande ur ögonen och i röstens tonfall, gav dig dessa två otänkbara alternativ var inte ens din fiende. Du visste självklart vem han var. Han hette Heinz, och var den som styrde skolgården, killtoaletten och korridorerna (när lärarna inte såg – och lärarna var alltid blinda). Och du hade inte gjort honom något för att försättas i denna situation med två ofattbara alternativ.

Jag tror att Heinz valde sina offer efter två kriterier.
Som sagt: han gick på andra som var stora eller såg starka ut. Eller, om du hade gymnastik med Heinz som jag hade, var bra i idrott. Det första inslaget var att det var lite av en merit att spöa dig. Eller genom att förnedra dig om du lät dig skrämmas ned på knä. Det andra kriteriet var att Heinz kände på sig din svaghet. Din mentala svaghet. Du var inte beredd att slåss med honom för att försvara dig. Han insåg att du skulle låta dig bli slagen. Eller bli förnedrad. Eller både slagen och förnedrad. Även om du hellre ville slåss, än att gå ned på knä med knäppte händer, visste ingen var gränsen gick för Heinz. Ingen visste om det fanns någon gräns för hur mycket våld Heinz skulle komma att utöva. Hade han någon spärr över huvud taget? Denna oberäknelighet gjorde honom ännu mer skrämmande. Så Heinz slog, eller tvingade ned killar på knä, och skapade ett formidabelt skräckregemente på Mimer.

Den som fick de två alternativen hamnade alltid i ett chocktillstånd.
Först kunde ingen fatta att han hörde det han hörde. Och försökte skratta bort det. Men ett kroppsslag rådde bot på detta. Sedan försökte ofta offret snacka sig ur situationen. Men en ytterligare smäll rådde bot även på detta. Sedan gick vissa ned på knä direkt. Andra försökte slåss. Fast halvhjärtat. Eller mycket halvhjärtat. Eller spelade slagsmål. Jag minns en kille som varken tillhörde min klass eller den parallellklass som vi hade gymnastik med. Han försökte slå tillbaka mot Heinz med en sorts scarf många killar hade. Jag glömmer aldrig denna gest. Jag har sett den om och om igen under hela mitt liv. I mitt huvud. Jag förstår nu att gesten var skrämmande – i sin kombination av desperation och svaghet. Killen hade inte en aning om vad gesten skulle resultera i. Låtsasslaget med låtsastillhygget visade att han inte ville ställa sig på knä men att han inte heller vågade slå. Fäktandet med en tygbit ökade endast blodtörsten. När scarfen nuddade Heinz ansikte skrattade han. Killen var rätt stor, men det riktigt lyste svaghet, och offer, om honom. Heinz slog, tror jag, både mot kroppen och ansiktet. Och sedan gick killen ned på knä. Han knäppte händerna och bad om ursäkt för att han var så djävla ful. Hans förnedring var total. Vad spelade det sedan för roll hur det hade gått på provräkningen, som det hette, när du inte kunde tänka på något annat än denna obeskrivliga förnedring.

Vad gjorde vi andra på den skolgård som vid dessa tillfällen förvandlades till en gladiatorarena. Med publik, fast utan nåd. Det fanns huvudsakligen två grupper av åskådare. Den grupp jag hörde till var den som måste följa med i vad som hände i hack-ordningen på skolan. Vi visste att vi själva kunde hamna i denna valsituation. Men vi kunde även tvingas att slåss med någon annan. Det fanns en pyramid under Heinz. Och varken du ville det eller inte blev du en del av pyramiden – eller hackordningen – på skolan. Du måste vara beredd på att tvingas slåss mot andra än Heinz. Du kunde tvingas delta i riktiga slagsmål där utgången var oviss. Så min krets måste vara där för att ha koll på andra som måste vara där för att hålla koll på oss. Den andra gruppen på gladiatorarenan var Heinz hejarklack. Eller fanclub. De som uppmuntrade honom. Vissa blev kompis med Heinz. Jag vet inte hur. Men de blev det och hängde på. Hans kompisar blev fler när det drog ihop sig till slagsmål. Eller, rättare sagt, till ensidig misshandel.

För när Heinz gav sig på någon var vi alla för rädda för att gripa in. Och glada över att det inte var vi som stod där. Ibland drabbades offret av både och. Det var straffet för att du inte valt knästående med knäppta händer snabbt nog. Och då stod offret där, på knäna, blodig i ansiktet och med tårarna rinnande efter att ha bett om ursäkt för sin fulhet. Eller för att han var så djävla dum. (Heinz visste att variera sig). Jag tror aldrig att det självförakt som sådana situationer skapar går över. Det kunde krossa killar mentalt. Det kunde också skapa farliga killar.

Stor T har jag berättat om tidigare. Han och jag hade haft ett kurr (brottning) på Sofiehemsskolan. Han var ju kompis med grabben som kört in en cigarett i kinden på mig, i fyran, då jag var ny på Sofiehemsskolan. Stor T hade en egen, mindre, hejarklack. Eller fanclub. Det var därför endast en tidsfråga innan Heinz skulle ”klippa” Stor T. Jag blev vittne till händelsen. Vi hade just kommit ut från ”matan”. Den låg i första huset på andra sidan ÖK, i korsningen ÖK och Norrlandsgatan, på en innergård. Där fanns inga lärare som rastvakter. Endast mattanterna. Och dom var ingen rädd för. Jag gillade inte Stor T. Han slog en av mina bästa kompisar – Sam – i magen nedanför trappen till Mimers huvudingång. Det var ett hårt slag som träffade perfekt mitt i solar plexus. Min kompis höll på att gå ned för räkning, men höll sig uppe, och log. Obekymrat. Det är så du slipper få nästa slag. En av skolgårdens mest värdefulla lärdomar. Visa aldrig svaghet. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Jag hade ingen anledning att tycka synd om Stor T. Han försökte ofta mucka gräl med mig och min krets. Men saknade både Heinz styrka och mentala brutalitet. Stor T hade som sagt ett eget rykte att försvara. Men jag tyckte synd om Stor T. Just då. Hans ansikte genomgick precis samma förändringar som alla andras. Först förvåning och sedan skräck. Därefter försöket att snacka sig ur situationen vilket avbröts av den fysiska smärtan som följer av ett kroppsslag. Detta var så nära huvudmatchen som det gick att komma. Just då. Men det var ingen match. Stor T valde att ta ett antal slag och sedan falla. Inte utslagen. Men som en hund som böjer på nacken inför ”the top dog”. Han låg framför fötterna på Heinz. Detta var tecknet på undergivelse. Alla visste att ryktet skulle sprida sig fort. Heinz var inte ensam. Ett mindre antal ur hans fanclub var med. Som vanligt. Även jag skulle sprida ryktet genom att varna killarna från min krets. Heinz var väldigt farlig då. Det gällde att vara på helspänn.

Heinz bar även kniv på skolan. Om jag minns rätt var det en butterfly. Han kunde skära bort en bit hår från andra killar. Både från de som han spöat. Och från killar som bara råkade stå nära honom på skolgården. Jag fick intrycket att han gjorde det av två skäl. Den som inte protesterade genom att börja slåss accepterade. Och VEM skulle börja slåss med Heinz – beväpnad med en kniv? Jag fick också intrycket av att det var en sorts souvenir. Han hade tagit din skalp.

Skälet till att jag aldrig ställdes inför valet mellan att stå på knä eller bli slagen blodig, var att jag, och den andre av mina två bästa kompisar, gjorde upp en plan. Vi kan kalla min kompis för Linn. Han var, möjligtvis, lika stark som Heinz. Linn var faktiskt övernaturligt stark. Stor T skulle inte ha haft en chans mot Linn. Men Linn ville inte slå någon rakt i ansiktet. Inte jag heller. Varken Linn eller jag skulle ha klarat oss mot Heinz. Men tillsammans skulle vi det. Det visste vi. Det visste även Heinz. Vi hade ju gymnastik ihop. Planen gick ut på att jag och Linn alltid skulle hålla ihop under varje rast. Jag tror att vi nästan aldrig var mer än en meter ifrån varandra på rasterna under hela åttan. I alla fall inte när vi befann oss i trakter där Heinz kunde tänkas dyka upp. Och vi gick nästan alltid till och från ”matan” tillsammans.

Trots det höll det på att gå illa för mig vid två tillfällen.
Den ena gången överraskade Heinz mig ensam i omklädningsrummet strax innan en gymnastiklektion skulle börja. Jag hade dragit benen efter mig. Heinz tvekade inte. Med ett par snabba steg var han framme och tog struptag. Han kramade åt, hårt, men på sidorna om halsen där musklerna sitter. Och trots att jag inte var kraftig på överkroppen, då, hade jag en mycket kraftig hals. Heinz var inte expert på strypning. Om han hade satt tummarna på struphuvudet hade det gått illa. Nu grep jag tag i hans armar och höll emot för allt vad livet var kärt. Mina hals- och armmuskler mot hans armmuskler. Vi stod i denna ”omfamning”, jag vet inte hur länge, en halv minut kan vara en evighet. Plötsligt dök gymnastikläraren upp. Heinz och jag saknades på uppställningen. Detta räddade mig. Jag minns att Heinz flinade. Flinet betydde att detta bara hade varit ett test. För att se vad jag gick för. Om jag skulle bryta ihop och börja gråta. Eller kämpa emot. Jag hade kämpat. Jag hade varit mentalt förberedd. Förr eller senare skulle jag kunna hamna i en sådan här situation. Hade du gymnastik med Heinz regelbundet, ett par gånger i veckan, kunde du både spela handboll i samma lag som honom, vilket var positivt, men du var också i närheten av honom på farliga ställen som omklädningsrummen. Och det var inte positivt alls. Bäst var det när Heinz skolkade. Det gjorde han ofta.

Den andra gången var när jag trodde Heinz skulle ge sig på min tjej Linda. Hade Heinz gjort det hade det gått riktig illa. Då skulle det ha blivit en strid på liv och död. Min död. Jag återkomma även till detta. Någon kanske undrar varför ingen gick till lärarna. Sanningen är att jag aldrig ansåg dom vara ett alternativ. Det känns konstigt idag när jag tänker på det. Med tanke på allt som hände. Men dom var verkligen aldrig ett alternativ. Kanske för att de alltid tittade bort. Kanske för att det fanns oskrivna regler för killar som tillhörde det skikt som måste slåss, åtminstone då och då. Och jag hörde till dom.

Hederskoden sa att en kille som jag måste dö i strid för att försvara sin tjej. Även om det var mot Heinz. Samma hederskod sa att jag aldrig skulle kunna gå till en lärare och beklaga mig. För något. Jag kände ingen som ens talade om att vända sig till lärarna. Ju mer jag nu tänker på saken desto säkrare blir jag. Vi hade oskrivna regler. Du tjallade inte för lärarna. Mimer var som ett fängelse. San Quentin. På många sätt.

Tyvärr lämnade min och Linns uppgörelse, om ömsesidigt beskydd, min andre kompis Sam oskyddad mot Heinz. Med katastrofala konsekvenser.

 

Fortsättning följer

Detta var det tredje blogginlägget om min tid i grundskolan.
De två tidigare publicerades den 24 aug respektive 19 aug. Jag har fått kommentarer som jag lagt ut. Och privata e-mail samt privata sms. De förblir privata. Gamla kompisar har också hört av sig. För det är jag mycket, mycket tacksam.

 

 

 

 

Mimerskolans skugga har jagat mig i 51 år – denna skugga räcker till helvetet och tillbaka

Av , , 4 kommentarer 38

Detta kommer att handla om Mimerskolans högstadium.
Jag började där hösten 1966 och jag lämnade detta helvete på jorden i början av juni 1969. Men Mimerskolans skugga är lång. Jag vandrar fortfarande omkring i Mimerskolans skugga. Och jag kommer aldrig att komma ut ur denna skugga. Men innan jag berättar mer om Mimer vill jag visa hur lång skuggan faktiskt är. För mig. Och för så många andra.

Om att be om förlåtelse efter 38 år.
Hösten 2004 ringde jag upp rektorn på ett av högstadierna i Umeå. Jag hade något på hjärtat som jag burit på under nästa fyra årtionden. Min dotter hade, precis som jag 38 år tidigare, lämnat mellanstadiet för att börja på en skrämmande stor högstadieskola. Som alla jobbiga föräldrar frågade jag en massa och fick några svar. Bland annat namnet på hennes rektor. Han jobbade en termin extra trots uppnådd pensionsålder. Då jag hörde hans namn vräkte sig  minnet, alltid så nära ytan, över mig och vrålade ”du vet vad ni gjorde, du vet vad du gjorde”.

Jag visste. Vi hade honom i matte och fysik. Han var ny som lärare och hade en lätt läspning. Och var snäll. Klassen, eller klassens tongivande, anade en svaghet. Pennalismen tog sig inte uttryck i form att vi kastade suddgummin eller papper. Det fick många lärare utstå när de vände ryggen till. Det vi gjorde var långt värre. Det var i början på höstterminen i sjuan. Han kom ut ur klassrummet på väg mot lärarrummet, glad och fylld av tro på godheten hos oss, små 13-åriga elever. Vi stod utanför klassrummet och väntade på att rasten skulle ta slut. Då han passerade oss sa den elev som stod närmast dörren: ”Hej Bert-Åke”, högt och glatt, med ett – nästan – omärkligt läspljud som fick det att låta som ”Hej, Bett-Åke”. Hej, svarade han glatt. Sedan sa nästa elev ”Hej-Bert-Åke” högt och glatt men utan läspljud. ”Hej, svarade han, nu ännu gladare. Han tyckte vi var trevliga och positiva elever.

Vi var nästa 30 stycken! Jag vet inte hur många av oss som uttalade hans namn med läspljud. Kanske varannan. Men det verkligt grymma var inte läspljudet utan att vi tvingade honom att svara oss, en och en, och att vi visste att han skulle göra det. Trots att vi drev med honom. Då han fick den höga glada hälsningen från de sista av oss nickade han bara. Hans ansikte var inte glatt längre. Han såg ledsen ut. Jag orkar inte tänka på hur många gånger vi utsatte honom för detta. Men vi hade honom både i matte och fysik. Det jag aldrig kan komma över är vad vi åstadkom. Under mindre än en minut tog vi ifrån honom något. Han kom ut neutral till sinnet. Vi gjorde honom först glad, sedan gladare och slutligen jätteglad. Men sedan tog vi tillbaka alltihopa. Och sedan tog vi ifrån honom mycket, mycket, mer. Han var en nykläckt och ledsen lärare då han kom in i lärarrummet. Och detta skedde många gånger.

Jag ringde honom på hösten 2004. Då jag sa mitt namn visste han vem jag var. Jag hade besökt skolan under 90-talet för att tala politik med eleverna, och då gått via honom för att få låna ett bord samt få mig tilldelad en plats att hålla till på. Han hade också sett min bild i tidningen. Jag berättade för honom att min dotter just hade börjat i ”hans” skola. Han tyckte att detta var roligt. Efter att ha ”värmt upp” gick jag över till mitt egentliga ärende. Med bultande hjärta. Jag inledde med att berätta även han och jag hade gått på samma högstadium. Fast på Mimer. Han som lärare och jag som elev. Naturligtvis. Det var möjligt, sa han, att han kom ihåg detta. Sedan berätta jag att mitt egentliga skäl att ringa honom var att jag ville be om ursäkt för det som hänt 38 år tidigare och som plågat mig under alla dessa år! ”Vad då”, sa han förvånat. Med skrovlig röst, och under långa pauser (för att orka), berättade jag vad vi hade gjort mot honom. Han var tyst. Jag trodde att han hämtade kraft för att ge mig det straff jag förtjänar. Hans tystnad tog verkligen hårt på mig. För att få igång samtalet varierade jag mitt uttalande. Jag sa att jag aldrig hade kommit över hur fruktansvärt illa vi hade behandlat honom. Jag sa, sanningsenligt, att jag inte kunde låta bli att tänka på detta – och på mycket annat som ägt rum på Mimer – nästan varje dag. Om inte varje dag.

Slutligen bröt han tystnaden. Han skrattade och sa: ”Du, Janne, om det verkligen var som du säger så har jag glömt det hela för länge sen. Jag minns inget sådant. Ni var ju en trevlig klass”. Nu var det min tur att vara tyst. ”Ni var ju en trevlig klass”. Han mindes oss alltså, tänkte jag. Jag sa ”ja, det hände precis som jag berättade det, och nu vill jag be om ursäkt”. (Det är en skillnad mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Och jag borde ha bett om förlåtelse, men jag fick helt enkelt inte ur mig det rätta ordet). Jag fortsatte: ”det har faktiskt knappt gått en enda dag under alla dessa 38 år som jag inte har ångrat det vi gjorde. Mot dig. Jag skämts fruktansvärt”.  Han avbröt mig. ”Inte behöver du be om ursäkt, Janne, om det nu var som du säger” sa han lättsamt. Ni var ju så små,13-14 år, kanske. Och jag minns verkligen inget sådant”. Jag kontrade med skrovlig röst: ”Men om det var som jag berättade, kan du då förlåta mig, och oss allihop”? Jag fick pressa ur mig det rätta ordet ”förlåt”. ”Självklart” svarade han, ”jag hör ju att det här är viktigt för dig”.

Han hade inte glömt.
Efteråt var jag alldeles blöt av svett. Kall svett. Samtalet hade övertygat mig om att han inte hade glömt. Men för att skydda sig själv, eller mig, eller både sig själv och mig, förnekade han att det hade inträffat. Inför mig. Han hämnades aldrig på oss för vår grymhet under hela högstadiet. Han förlät då. Han förlät nu. Han var och han är en fin människa. Men då jag gick på Mimer var denna egenskap en svaghet. Och svagheter bestraffades. Skoningslöst.

Jag hoppas att hans liv kom att formas av andra elever, från andra klasser, än vår. Av elever som var mindre grymma – utan att själva förstå det – än vi var. Vi förstod verkligen inte hur grymma vi var. Min ursäkt och mitt förlåt kom först efter 38 år. Det kom för alldeles för sent för att ge honom upprättelse. Jag hoppas verkligen att hans liv inte kom att formas av Mimer. Som mitt liv.

Vi som kom från Sofiehemsskolan till högstadiet på Mimerskolan hösten 1966 var rädda. Vi var bara sjätteklassare för vilka sommarlovet hade tagit slut dagen före. Under den första månaden samlades vi alltid, ängsligt, tillsammans på samma plats. Det var längst nere i hörnet på skolgården – det som bildades mellan ÖK och Kungsgatan. Där fick vi vara ensamma och samla kraft innan det ”ringde in” i den ”ringhörna” som bildades av det vinklade järnstaket som även fungerade som cykelställ.

Nu befann vi oss på en hotfull skola med alla stora och hotfulla killar som ägde skolgården. De såg farliga ut. Men ingen av oss visste ännu hur farliga de var. Eller hur farlig speciellt en av dom skulle visa sig vara – för hela skolan. Vi kände heller inte till hur fruktansvärt lärarna skulle komma att svika oss. Genom att titta bort precis vad som än hände. Men allt detta skulle vi tvingas lära oss. Väldigt ofta på ett sätt som var så brutalt att det är mycket svårt att bli trodd på sitt ord.

Fortsättning följer.

Nordkorea varnar USA för att militär övning kan leda ”till den okontrollerbara fasen av ett kärnvapenkrig”.

Av , , Bli först att kommentera 33

Jag arbetar med det mest känsliga jag någonsin skrivit – om min tid som offer och förövare på Mimerskolan. Det som hände under perioden hösten 1966 – våren 1969 har jag aldrig kommit över. Jag måste ta en paus från Mimer. Därför skriver jag om något annat fruktansvärt istället.
Den spända situationen mellan Nord- och Sydkorea har skärpts ytterligare. Vi tvingas nu dra en rad – verkligt skrämmande – historiska paralleller. Vi måste nämligen gå tillbaka hela 66 år i historien för att hitta en situation där parterna i en eskalerande konflikt har hotat varandra med kärnvapen. Det extra skrämmande är att detta hot om att sätta in kärnvapen även då skedde under konflikten mellan Nord- och Sydkorea.

Året var 1951. En av de högsta ledarna för de amerikanska trupperna i Koreakriget, General Douglas McArthur, krävde (efter att ha begått ett fruktansvärd militärt misstag (genom att från sin ledningsplats långt borta i Japan missa att 300 000 kinesiska soldater hade gått över gränsen till Nordkorea för att hjälpa till i kriget mot Sydkorea) att få använda kärnvapen mot Folkrepubliken Kina. Kina hade nämligen vid denna tidpunkt inga kärnvapen. Men den amerikanske presidenten Harry S. Truman visste att Sovjet hade kärnvapen – och att Kina och Sovjet vid denna tidpunkt måste ha ansetts vara allierade. President Truman, som var den som hade beordrat att Hiroshima och Nagasaki skulle bombas med kärnvapen för att tvinga Japan att kapitulera (och för att varna Sovjet för Bomben), visste att kärnvapen inte var något att leka med. Truman avskedade därför General D. McCarthur för dennes fruktansvärt egenmäktiga tal i media om att Kina borde bombas med kärnvapen. Han gick helt enkelt (halvt storhetsvansinnig som han var) över huvudet på presidenten i en fråga som i slutänden hade kunnat leda till ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Detta var också vad president Truman sa.

Tillbaka till nuet.

Med start idag (måndag 21 augusti) och cirka tio dagar framåt genomför USA och Sydkorea att genomföra en stor militärövning – i Sydkorea. USA deltar med 17 500 soldater och Sydkorea med 50 000. Dessutom deltar även Australien, Storbritannien, Kanada och Nya Zeeland i militärövningen. Nordkoreansk statlig media skriver öppet att övningen hotar att driva situationen ”till den okontrollerbara fasen av ett kärnvapenkrig”.

De senaste veckornas upptrappning inleddes med att Nordkorea genomförde ett test av en raket som enligt experter skulle kunna användas för att anfalla Kalifornien i västra USA – med kärnvapen. Donald Trump svarade genom att yttra följande uttalande i media: ”Nordkorea gör bäst i att inte rikta fler hot mot USA. De kommer att mötas av eld och vrede som världen aldrig skådat”! Trump passade även på att twittra om USA:s kärnvapen (han är helt säkert den förste och ende statschef i världshistorien som twittrar fram antydningar om att använda kärnvapen).

Nordkoreas diktator Kim Jong-Un svarade med att hota USA:s militärbas i Guam i Stilla Havet. Han ska ha sagt att USA:s militärbas skulle kunna omslutas av ”omslutas av eld”. Och Jong-Un höll redan på att förbereda fyra missiler som skulle avfyras mot Guam. Trump svarade med att säga att USA:s militär var ”locked and loaded” om Nordkorea skulle agera ”oklokt”. Detta spel spelas av två statschefer som båda är pressade på hemmaplan. Kim Jong-Un av ett svältande folk. Donald Trump av sitt eget sätt att leda USA. Risken finns att båda statscheferna försöker rikta blicken bort från kriserna i hemlandet genom en överdriven retorik och oansvariga militära aktioner.

Skulle det gå så långt som till militära aktioner kommer naturligtvis Nordkorea att utplånas på samma sätt som Irak. För att radera ut civilisationen i Nordkorea behöver USA inga kärnvapen. Nordkoreas missiler kommer däremot att bli nedskjutna direkt de avfyras mot ett amerikanskt mål – om nu detta skulle ske. Men katastrofen skulle då redan vara ett faktum.

Situationen är nämligen så allvarlig att Kina och Ryssland har uppmanat USA och Sydkorea att blåsa av militärövningen. Detta för att hejda det upptrappade ordkrig som pågått mellan USA och Nordkorea de senaste veckorna. Men USA ger fan i detta. USA har istället meddelat att de tänker fullfölja övningen. Jag vill avsluta med en annan historisk parallell. I början på 50-talet var – förutom Nord- och Sydkorea även de tre stormakterna USA, Kina och Sovjet inblandade. Idag heter stormakterna USA, Kina och Ryssland. Dagens Ryssland kan varken jämföras med gårdagens Sovjet i militär styrka eller på annat sätt. Men parallellerna är ändå kusligt skrämmande.

Situationen i världen har plötsligt blivit väldigt allvarlig.

Att gå på Mimer var nästan som filmen Ondskan – slå eller bli slagen. Ingen vill tro på hur hemskt det var

Av , , 9 kommentarer 41

Jag har tränat i hela mitt liv men aldrig för att det skulle ha varit nyttigt. Jag har tränat för att bli större och starkare. Dels för att det delvis höll slagskämparna borta, dels för att om det blev en fight så var man ju starkare. De tre först åren gick jag på Östermalmsskolan. Där hölls vi i tukt och herrans förmaning först av fröknarna Ceder och Johansson. Dessa var födda i slutet på 1800-talet och hade inte riktigt accepterat att skolagan togs bort 1958. Jag hade Ceder och parallellklassen Johansson. Då jag började första klass 1960 fanns alltså skolagan kvar. Det handlade inte om misshandel. Inte som vi såg det på den tiden. Men luggar fick man då och då. Eller ett slag med linjalen över fingrarna. Det var inte så farligt.

Vad som var värre var förhören.

Den som skulle besvara en fråga tvingades ställa sig upp. Vi hade gammaldags moduler där sattplatsen och skrivbordet satt ihop. Vi kallade detta schabrak för bänk tror jag. Allt var i trä utom en plastmugg som tidigare generationer hade haft bläck i. Då fröken ställde en fråga räckte vi upp händerna. Läxläsningen började tidigt. Men innan vi fick svara måste vi ställa oss upp intill trämodulen eller bänken. Sedan fick vi vänta till fröken sade till och då fick vi avge vårt svar. Efter vi hade besvarat frågan fick vi inte sätta oss. Vi måste stå kvar. Detta innebar att du var helt utelämnad. Svarade du då fel satt nämligen hela klassen och skrattade nervöst. Alla var glada att det inte hände dem. Vi var tvingade att stå kvar intill bänken / modulen och uthärda skratten ända till fröken sade åt oss att vi fick sätta oss. Då du svarade fel, och fick stå där och invänta att fröken gav frågan vidare till någon annan som kunde svara rätt, det var verkligen en hemsk upplevelse.

Detsamma kunde hända då vi hade ”räkning” eller ”stavning”. Ibland kallades du upp till svarta tavlan (den var svart och inte grön). Fröken sade åt dig vilka siffror du skulle räkna ut. Så inför de övriga i klassen stod du och skrev, med svettiga händer, och försökte räkna rätt. Eller stava rätt om vi hade ”stavning”. Gjorde du fel visste du det redan på grund av viskningarna från klasskamraterna. När du signalerade att du var klar fick du genomlida samma process som när du svarade stående vid bänken /modulen. Fröken frågade ofta om någon annan elev ville uttala sig om du räknat rätt eller skrivit fel. Samma skratt om du gjorde fel. Pressen att inte göra fel var hård.

I trean fick vi en ny fröken eftersom Ceder och Johansson hade gått i pension. Vi elever älskade dessa båda. Vi älskade vår fröken Ceder och parallellklassen sin fröken Johansson. Hur skulle den nya vara. Hon hette strandgren och var kyrkvärd i Umeå stadskyrka. Vi döpte henne snabbt till ”Strankan”. Farsan kom och tittade på våra skridskolektioner uppe vid Östra gymnasiet. Vi fick åka skridskor på deras isbanor då dessa jättestora gymnasieelever inte var där. Vi åt även i deras matsal. Allt var tävling. Alla sprang allt vad de orkade från Östermalmskolan, via det vi kallade spökskogen som låg efter vägen till Östra, och åt så snabbt vi bara kunde. Portionerna var redan upplagda på våra tallrikar som stod redo på bordet då vi kom. Vi vräkte i oss maten på snabbast möjliga tid. Det gällde att äta upp allt. Inget fick lämnas. Sedan sprang vi återigen allt vad vi kunde tillbaka till Östermalmskolan. Det hände ofta att nyätna ungar spydde på vägen tillbaka. Jag spydde också. Men det var viktigt att vinna.

Farsan tyckte om ”Strankan”.
Hon är tuff där hon står mitt på isen, den lilla skinntorra kärringen, med visselpipan i mun och håller ordning på er, brukade han säga. Vi älskade henne också. Vi var många som mötte henne ända borta vid Nettelblads affär efter Kungsgatan för att be om nyckeln till skolan och låsa upp. Det var roligt. Vi sprang som bara den för att hinna först. Den som fått nyckeln var lycklig. Det innebar ett förtroende att få låsa upp. Eftersom hon var kyrkvärd så var hon givetvis religiös. Det hade Ceder och Johansson också varit. Vi hade Kristendomskunskap på Kristendomskunskapen. Och när vi skulle rita. Det hette teckning. Jag vet inte hur många gånger jag ritade Jesus på en åsna på väg in i Jerusalem med palmblad på marken. Vi ritade detta vid påsk och vi ritade denna händelse vid andra tidpunkter på året också. Vi sjöng psalmer varje morgon. Högst sjöng två av mina kompisar Hans och Anders. Hans pappavar läkare (och skulle snart flytta för att bli överläkare i Ö-vik). Anders pappa var tandläkarprofessor. Båda grabbarna tvingades ta sånglektioner. Det var formidabla sångdueller dessa två emellan. Allt var tävling. Men detta gick ut över den tid de fick vara ute och leka. Det var synd om dom. Och Strankan trampade på den lilla skolorgeln, som stod i varje klass, och sjöng hon själv för allt hon var värd. Det var ett Herrans liv. Själv kunde jag inte sjunga. Men jag var bra på att springa och spela brännboll.

Det gick en hel del spännande invandrare på Östermalmskolan.
Gösta Skoglund och andra hyste planer på att förvandla det lilla länslasarettet till ett regionsjukhus. Så det värvades folk. Min första var ”kärlek” Mickela Larsson, tror jag hon hette, och var från Island. Hon hade en bror som hetter Bergur (det var för 55 år sedan så jag kan ha fått något om bakfoten). Jag tro att deras pappa var läkare. En annan kompis hette Sten van Der Linden. Deras familj kom från Holland som vi sa. Läkare till pappa även han. De bodde i ”läkarvillorna som vette mot Holmsundsvägen. Själv bodde jag på Ålidbacken 3B i ett trevåningshus alldeles intill bäcken. Den kom ut under lasarettet och rann vidare via lasarettsdammen och svängde tio meter från ytterdörren. Det gick att fiska i bäcken på den tiden.

Det var hårt även på ”matan” på Östra. Ingen, absolut ingen, mat fick lämnas. Jag kunde inte förmå mig att svälja blodpudding. Jag visste att jag skulle spy om jag försökte. Det är så än idag. Det var i ettan. Brottet att inte klara av att äta var stort. Jag satt och grät över mitt brott vid bordet. Men jag bara kunde inte svälja levrat blod. Faktiskt: jag kunde inte ens ta blodpuddingen i munnen. Det hade vi tränat på hemma innan jag började ettan. Jag var ensam kvar i den gigantiska matsalen (som den tog sig ut för en sjuåring). Mattanterna kom och frågade hur det var fatt. Jag hulkade och förklarade att jag skulle spy om jag försökte ta blodpuddingen i munnen. Då förbarmade de sig över mig. Mamma skrev sedan ett intyg om att vi inte åt någon form av blodmat hemma. Det var inte ritigt sant. Farsan och morsan år denna vedervärdiga ”kost”. Men inte jag. Inte då. Inte nu.

På Östermalmsskolan jag såg hakkorset för första gången.
En klasskompis som var född i ett mycket stort hus i Umeå men som flyttat därifrån till en gata som bar familjens efternamn kom en dag till skolan med ett märke. Han sa något i stil med: ”Det här är Hitlers märke. Får polisen veta att det är pappas kommer dom och tar honom till fängelset. Så ni får inte tala om det för någon”. Han sade det i flera grabbars närvaro. Jag vet inte vad de andra gjorde men jahg sprang extra fort hem och berättade flåsande historien för farsan.

Det var första gången jag såg stålet i honom.
Han blev helt förändrad. Han liksom mörknade inifrån i ansiktet. Hans röst blev också annorlunda. Han pressade fram orden: ”det var väl det jag visste, den djäveln var nazist under kriget”. Umeå var en mycket liten stad vid början av 60-talet och familjen var känd. Speciellt för farsan. ”Får jag inte leka med Pelle mer” frågade jag. Rädd. Jag förstod att detta var viktigt men jag hade aldrig sett farsan sådan. Han var tyst i någon sekund, men för mig var det en evighet. Sen sade han: ”det är inte hans fel”. Så vi fick leka. Senare fick jag veta att farsan hade varit inne under båda omgångarna under beredskapsåren. Han hade legat så nära den norska gränsen att han sett de tyska soldaterna. Han sa att han och de andra svenskarna i uniform visste alla att de skulle dö om de blev anfallna. Men hemmanazisterna i Umeå från överklassen slapp rycka in. De söp och sjöng nazistiska kampsånger samt jagade arbetarnas flickvänner, medan arbetarna – då i uniform – förberedde sig  för att eventuellt dö i kampen mot tysktalande nazister´. Då för att försvara friheten åt hemmanazisterna. Farsgubben var bagare och en hetlevrad en som slog hårt. Det gjorde många bagare, med underarmar som Karl-Alfred, starka handleder och stora händer. En av farsans bagarkompisar satte stopp för ett nazistsuparmöte en gång. Jag ska berätta mer om detta senare.

Apropå betyg.
Jag fick faktiskt bokstavsbetyg i tvåan. Men i trean blev det siffror som var det nya. Då vi skulle börja fyran splittrades klassen. Vi från Ålidbacken flyttades till Sofiehemsskolan. Vi var rätt många. Men flera andra Ante-limpan (Anders Lindberg) och Gunnar (starkast i klassen) fick börja i någon annan skola. Det fick även min andra kärlek Ingrid Bergkvist (senare Svanberg). Även Sten van der Linden försvann. Det var hemskt.

 

På Sofiehem fanns det ett rätt många brödrakullar. De yngre hade alltså sina äldre och tuffa bröder som förebilder. Vi som kom från Östermalmskolan var mindre för att slåss. Men det blev det ändring på. Redan i fyran kom en tuffing som rökte och körde cigaretten rakt in i min kind! Jag blev chockad men på skolgården fanns ingen nåd. Det gjorde alldeles förbannat ont. Men det låtsades jag inte om. Istället slog jag cigaretten ur killens hand. Rädd var jag men det kunde man inte visa. På skolgården fanns verkligen ingen nåd. Jag kom ihåg att jag, som spräng snabbast på Östermalmskolan (utom en liten kille som var snabbare än mig på korta sträckor – men inte till Östra), fick försvara min bästa kompis Hans. De som regerade på skolgården var bland annat Stor T tillsammans med den som kört in cigaretten i min kind. Stor T lade krokben och fällde mig. Jag var inte beredd. Men han var inte heller beredd. För jag för upp och fällde honom på samma sätt. Han såg förvånad ut. Det gjorde även killen med cigaretterna. Jag insåg att de där två var ute efter mig. Det var dags att skaffa sig allierade. Och jag fick två sådana. En bodde på Sofiehem. En kille, obeskrivligt stark och snabb, kom från Norrtälje. De är mina vänner än idag.

I fyran såg jag en manlig lärare för första gången. Det fanns manliga rektorer, det visste jag eftersom ensådan herre hade hälsat på i Östermalmskolan en gång. Våran klassföreståndaren kom att kallas ”jägarn”. Han jagade oss på rasterna. Vi som kom från Östermalmskolan klarade inte av att sitta ned då vi svarade. Likt små soldater, både pojkar och flickor, reste vi oss omedelbart upp och stod i en givaktsliknande ställning intill dem moderna bänken då vi skulle svara på en fråga. Och ”jägarn” åt oss snällt att vi fick sitta ned då vi skulle svara. men vi kunde inte. Vi flög upp, alla från Östermalmskolan, och stod där. Igen och igen. Till slut trodde ”jägarn” atyt vi drev med honom. Men det gjorde vi inte. Ungarna från Sofiehem skrattade åt oss. ”Äre nå fel i huve på er – kom ni från Umedalen eller … ?” Det tod oss en hel termin innan vi kunde sluta stå i givakt. På Östermalmskolan satt vi naturligtvis en och en i rad. På Sofiehem fick vi sitta i grupper med fyra till fem bord ihop-styrda. Hade jag kunnat skulle jag säkert ha sagt: vad är detta för dj…a flumpedagogik.

Det var där, på Sofiehem som jag lärde mig läxan.
Du måste slåss (brotta ned) och vinna över andra. Annars skulle du få ett helvete själv. Vi var inte så stora. Men det var brutalt i alla fall. Om du inte tryckte ned andra så blev du nedtryckt. I pissrännan på killarnas toa, närmare bestämt. Det fanns ingen nåd. Ingen alls. Jag bad farsan att köpa träningsredskap på Monark. Fjädrar att böja och fjädrar att dra ut. På Monark jobbade den blivande världsstjärnan i längdåkning – Assar Rönnlund. Och längd hade jag åkt regelbundet sedan jag var sju år. Jag fick ”Assar-mössan”. Jag tävlade faktiskt i längdlöpning på skidor vid denna tid. Jag var bra. Faktiskt bäst i Västerbotten då jag gick i femman. Men det var på skolgården fasan och äran fanns.

Nu ska jag samla mig för att orka berätta vidare. Fast Senare.

Om när jag och de andra från Sofiehem kom till högstadieskolan Mimerskolan. San Quentin. Ni som är i min ålder och /eller gillar Johnny Cash kan texten. Eller ni har kanske sett filmen ondskan. Så var det att gå på Mimer åren 1966-1969.

Hans Lindberg: Är du beredd att kartlägga hedersförtrycket i Umeå – som dina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm gör?

Av , , 1 kommentar 37

I januari i år behandlade fullmäktige en motion skriver av Ulrica Westerlund, L. Motionens krav var följande:
att det hedersrelaterade våldet och förtrycket ska kartläggas på alla skolor,
att Umeå kommun med kartläggningen som grund skapar ett tydligt och kraftfullt åtgärdspaket för att ingen flicka eller pojke i Umeå ska behöva leva i rädsla för hedersvåld.

Motionen avslogs av två skäl.
Det första skälet beskrevs så här: ”…Nämnderna uppger vidare att en kartläggning av det hedersrelaterade våldet på skolor på det sätt som motionären föreslår (vår kursivering) är inte genomförbart utan att riskera integritetskränkning…”.
Det andra skälet beskrevs på följande sätt: ”…För- och grundskolenämnden samt Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden ’uppger att de utifrån ovan beskrivna arbete har möjlighet att upptäcka samt i samverkan med andra aktörer ge eleverna stöd utan att riskera integritetskränkning’…”.

I början av augusti presenterades en kartläggning som visade följande:
-av de kvinnor som mördades under fjolåret, och som hade en nära relation med förövaren, har vart tredje mord identifierats som ett hedersrelaterat mord,
-av det totala antalet människor som föll offer för dödligt våld förra året har cirka tio procent identifierats som hedersmord.

De tre storstäderna i Sverige – Stockholm, Göteborg och Malmö – har nu inlett ett samarbete i syfte att göra lokala kartläggningar av hedersproblematiken. Detta har delvis skett mot bakgrund av regeringens nya jämställdhetsstrategi som presenterades i november i fjol där ett av inslagen skulle vara en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck. Initiativet till de lokala kartläggningarna i de tre storstäderna kommer dock från städerna själva. En motion från Liberalerna i Göteborg blev startskottet. Därefter togs kontakter med Stockholm respektive Malmö. Att alla tre kommuner styrs av S-dominerade kommunstyrelser underlättade sannolikt samarbetet.

Syftet med kartläggningen är att ”belysa hedersförtryckets omfattning, karaktär och komplexitet” med sikte på att kunna bedriva ett bättre förebyggande arbete mot både offer och förövare. Studien beräknas kosta 1,1 miljoner kronor per kommun. I Malmö beslutade kommunledningen – bestående av S och Mp – att anslå två miljoner till insatser mot hedersförtrycket. Dessa pengar går till att dels finansiera kartläggningen, dels till förebyggande insatser.

Denna utveckling gör att vi anser att frågan om en kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste återaktualiseras!

Frågan är om kommunalrådet Hans Lindberg (S) är beredd att följa bland annat sina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm och genomföra en lokal kartläggning av hedersproblematiken även i Umeå. Ska Umeå ligga i framkant i dessa frågor – eller vänta på att andra ska gå före?

Svaret får vi förhoppningsvis på kommunfullmäktige måndagen den 28 augusti – jag har nämligen varit med och skrivit en interpellation (ett slags fråga) till Hans Lindberg om detta.

Vi umebor måste skärpa kampen mot nazism och antisemitism

Av , , 2 kommentarer 37

Vi är väldigt många som upprörts över de hot och trakasserier som Judiska Föreningen i Umeå har utsatts för.

Många av oss umebor minns, med djupt allvar och stor glädje, när Judiska Föreningen kunde inviga sin nya lokal på Grubbe under hösten 2016. Och då vi samlades på Renmarkstorget ifjol, för att tillsammans med Judiska Föreningen högtidlighålla minnet av Kristallnatten den 9 november, fanns en känsla av att vi stod starka och enade i kampen mot nazism och antisemitism.

Vi som stod där tillsammans på torget minns alla vilka starka känslor som Dr. Herbert Hillel Goldbergs berättelse väckte. Denne, då 86-årige överlevare av både Kristallnatten och Förintelsen, hade som liten pojke tvingats bevittna hur SS-män grep och sköt hans far till döds.

Men vi minns också med vilken okuvlig optimism denna obrutne 86-åring avslutade sin berättelse. Hans ”hämnd” var, log han, att han överlevde! Och att han skaffade en stor familj. Nazisterna hade försökt utrota dem, men idag finns det fler ”goldbergare” än någonsin.

Dr. Goldberg förmedlade inte bara optimism utan även en väldig styrka. Denna styrka och enighet har förstärkts genom kippavandringar i Umeå. Det överväldigande antalet umebor stöder judarnas strävan efter en naturlig roll – och plats – i stadens offentliga liv.

Därför väckte det stor bestörtning bland umebor att medlemmarna i Judiska Föreningen känt sig tvingade att lämna sin lokal efter endast ett halvt år på grund av hot och trakasserier. Detta besked kastade utvecklingen i Umeå långt, långt bakåt i historien.

STRIDEN MOT NAZISM OCH ANTISEMITISM ÄR INTE ÖVER
Därför har det aldrig varit lika viktigt att vi åter sluter upp i kampen mot nazism och mot antisemitism. Vi umebor måste fortsätta striden mot dessa krafter. För det handlar verkligen om en strid – en strid mot nazism och antisemitism som binder samman historien både med nutid och framtid!

Vi vet alla att det numera finns organiserade nazister i Umeå. Vi vet att det finns de som inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och som därför tar ut sin kritik mot staten Israel i form av hets mot judar – bland annat i Umeå. Vi vet att detta stärker antisemitismen. Även i Umeå.

DEN JUDISKA BEFOLKNINGEN HAR EN ROLL ATT SPELA I UMEÅS OFFENTLIGA LIV
Vi måste stå upp för detta och visa att vi verkligen menar allvar. I år är det därför viktigare än någonsin att vi umebor markerar en bred och kraftfull uppslutning bakom Umeås judiska befolkning på Kristallnatten den 9 november.

Kristallnatten fick sitt namn av de mängder av krossat glas på gatorna i Tyskland då nazisterna löpte amok mot judar, judiskägda butiker, synagogor och bönehus den 9 november 1938. Den 7 september 2013 löpte nazisterna amok här i Umeå. De kastade läskedrycksflaskor av glas rakt in i grupper av umebor som befanns sig på gågatan för att delta i den festival som hölls just den dagen. Förutom att krossa glas stötte nazisterna sina ”fankäppar” in i kroppen på några umebor som befann sig på platsen. Tre fick uppsöka sjukhuset. Detta angrepp på Umeå utfördes av den grupp som idag kallas för ”Nordiska Motståndsrörelsen” (NMR). De utgör landets mest våldsbenägna nazister.

Vi kontrade. Två dagar senare var vi uppåt tre tusen umebor som samlades till en väldig manifestation mot nazisterna på Rådhustorget. I båda lokaltidningarna kunde vi efteråt, med stolthet, läsa en text som fyllde en helsida. Texten löd: ”VI ÄR UMEBOR, VI TAR INGEN SKIT”.

Vi måste åter samlas på Kristallnatten den 9 november. Vi måste i enighet sluta upp tillsammans med den judiska befolkningen i Umeå – mot den  nazism och antisemitism som i förlängningen även hotar allas demokratiska fri- och rättigheter.

Vi vill inte ha krossat glas på våra gator. Och allt vad detta representerar.

 

 

 

 

 

16 606 nedslag – och inte en siffra från Forss som visar att kommunens ekonomiska problem bara finns i ”Jan Hägglunds sinnevärld”

Av , , 6 kommentarer 82

Akt  I

Anders – ”Anders tankar om politik” – Forss berättar att han inte kan se den ”röda tråden” i mitt resonemang. Därefter slår Forss fast att det inte finns någon röd tråd i det jag skriver. Men det som är gömt för Forss kan vara tydligt, nästan övertydligt, för andra.

KOMMUNENS PERSONAL FÖRSTÅR
Själv är jag helt övertygad om att nästan alla förstår den röda tråden i det jag skriver. Tråden handlar om att då kommunens ekonomi är pressad borde detta i sin tur begränsa vad kommunens makthavare hittar på. Makthavarna borde exempelvis inte satsa väldiga summor på skrytprojekt, och på en ansvarslös bostadsplanering, eftersom detta kommer att slå mot personaltäthet och personalinflytande. Tilläggas bör att detta i sin tur leder till hög sjukfrånvaro vilket medför väldiga extrakostnader. De accepterade siffrorna är ca 100 miljoner i direkta sjukkostnader samt ytterligare ca 100 miljoner i produktionsbortfall. Plus allt mänskligt lidande.

Även om inte Anders Forss förstår detta är jag speciellt säker på att kommunens personal förstår vad jag talar om.

16 606  NEDSLAG UTAN EN ENDA SIFFRA
Mina tidigare blogginlägg – publicerade den 8, 9 och 12 augusti – har angripits av Anders Forss vid två tillfällen. Han står uppenbarligen fast vid sitt påståendet att det enbart är i ”Jan Hägglunds sinnevärld” som kommunens utgifter blir större och större i förhållande till kommunens inkomster!

Under sina angrepp har Forss lyckats producera sex A4-sidor (med punktstorlek 12) eller 16 606 nedslag (med blanksteg – enligt VK:s sätt att räkna). Allt detta utan att kunna producera en enda siffra till stöd för att jag har fel då jag påstår att kommunen befinner sig i ett pressat ekonomiskt läge.

Jag har tidigare sagt att då ett budskap ska analyseras måste både det som sägs, och det som inte sägs, tas med i analysen. När jag skriver att Forss inte har kunnat producera en enda siffra som stöder hans, mycket grova, påstående om mig menar jag detta bokstavligt. Det är egentligen ännu värre. Trots 16 606 nedslag har Forss inte producerat en enda siffra över huvud taget!

VILL DU VETA MER OM KOMMUNENS EKONOMI – LÄS MIN BLOGG  12/8
Forss utmanade mig på en ekonomisk debatt genom sitt påstående om att det endast var i min fantasi som Umeå kommun befann sig i ett pressat ekonomiskt läge. Mot denna bakgrund måste hans brist på siffror, för att underbygga sitt resonemang, troligen vara någon form av rekord.

Hans hänvisning till ”våra oerhört professionella kommunala tjänstemän” slog tillbaka på honom själv. Det var ett mycket fräckt försökt bluffa. Sanningen är jag bygger min ståndpunkt – om kommunens pressade ekonomiska läge – på uppgifter från just dessa duktiga tjänstemän. Vad Forss sedan gör, eftersom han inte har en aning om vilket faktamaterial dessa tjänstemän tagit fram under åratal till alla partier och förtroendevalda inför budgetarbetet, är att i praktiken förkasta kunskapen hos dessa tjänstemän! Det är mot denna bakgrund jag påstår att Forss saknar kunskap om Umeå kommuns ekonomi.

Till er som läser detta, och som vill veta mer om Umeå kommuns ekonomi (beräknade framtida utgifter och inkomster) rekommenderar jag mitt blogginlägg från den 12 augusti.

Akt II

INTE ÄRLIGT HITTA PÅ ÅSIKTER FÖR ATT SEDAN ANGRIPA DESSA
Anders Forss har, vid sina angrepp på mina blogginlägg, agerat allt annat än ärligt. Trots sex A4-sidor eller 16 606 nedslag kan han inte pressa ur sig ett enda ekonomiskt fakta! Det är troligen därför som Forss fortsätter (och till och med intensifierar) sin metod att hitta på åsikter som jag och Arbetarpartiet inte har – för att sedan angripa dessa icke existerande ståndpunkter. Låt mig visa på några exempel där Forss, helt utan skam, bara har fabricerat ståndpunkter som han påstår att jag och partiet står för:

1. alla framtida hyresrätter i Umeå kommun måste byggas i AB Bostadens regi,
2. de kedjebutiker som dominerar svensk handel ska finnas i centrumkärnan,
3. kommunen måste bygga allt som ska byggas i förvaltningsform och dessutom med egen finansiering,
4. vill bevara gammal bebyggelse in i absurdum,
5. kommunen måste själv äga alla byggnader i vilken kommunal verksamhet bedrivs,
6. kommunen ska bygga seniorlägenheter i förvaltningsform och inte via AB Bostaden,

SÅ TRAMPAR FORSS PÅ SANNINGEN
Låt oss nu jämföra ståndpunkt nummer 1. (se ovan) med sanningen när det gäller vad Arbetarpartiet och jag står för när det gäller synen på privat byggande av hyresrätter i Umeå.

Först ett citat av Forss 13/8. Han boldade detta citat i sin bloggtext för att understryka hur fel jag har och hur rätt han har. Forss formulering av vad jag står för lyder: ”Det finns inget som säger att alla framtida hyresrätter i Umeå måste byggas i AB Bostadens regi…” Han skriver alltså detta för att läsaren ska tro att det är vad jag och partiet står för.

Sedan ska jag redovisa min formulering om vad vi står för i frågan om privata aktörer och hyresrätter. Här kommer min formulering: ”Anders Ågren och jag är alltså överens om att det vore bra med 3 000 nya lägenheter i Holmsund. Speciellt som hälften sägs bli hyresrätter … ” (min understrykning).

Som alla själva kan se betonar jag det positiva med att den privata aktören sagt att hälften av bostäderna ska bli hyresrätter. Längre bort från att kräva att det kommunägda AB Bostaden ska bygga ”alla framtida hyresrätter i Umeå” (som Forss påstår att vi står för) är det svårt att komma. Det vore helt verklighetsfrämmande att kritisera en privat aktör som vill bygga hyresrätter. Det finns mig veterligen ingen politisk inriktning i Umeå som hyser denna åsikt. Forss är lika okunnig här som när det gäller siffror.

FORSS METOD ÄR MYCKET OBEHAGLIG
Då Forss helt saknar ekonomiska fakta väljer han metoden att hårt angripa icke existerande åsikter. Detta troligtvis i tron att ingen orkar kolla vad hans motståndare verkligen skrivit. Jag ber nu alla att läsa hela mitt blogginlägg från den 8/8 och kolla om något av Forss ovanstående (1-6) påståenden och antydningar finns i detta blogginlägg. De som fortfarande litar på Forss kan för säkerhets skull även läsa mina inlägg från den 9 och 12 aug. Tyvärr kommer det att visa sig att Forss, systematiskt, använder just den metod som jag har avslöjat. Gång på gång angriper han motståndaren för åsikter som denne inte har. Som tur är finns det andra ärliga sossar.

Akt III

KULTURVÄVEN OCH ÄVENTYRSBADET – IGEN
Det slår aldrig fel. Den som inte var (och är) för Kulturväven påstås vara emot kulturen och allt positivt som Väven innebär. (Arbetarpartiets ledamöter i fullmäktige var ensamma om att rösta emot detta oansvarigt dyra skrytprojekt). Forss har berättat positiva saker om Väven. Tror han att jag ska säga emot? Nej. Det vore nämligen väldigt konstigt om ett projekt som totalt har kostat en miljard inte skulle innebära något positivt. Det Arbetarpartiet hävdar är att vårt alternativ skulle ha gynnat kulturen mer – och detta till en mycket lägre kostnad. Vi vill nämligen hålla tillbaka kommunens utgifter för att minska krokodilgapet. OCH gynna kulturen. Återigen: Den som inte stöder Kulturväven är därför inte nödvändigtvis fiende till kulturen. Vi är inga kulturfiender.

Vårt alternativ till Väven var alltså att öka ytan i dåvarande biblioteket vid Vasaplan från 7 000 m2 till 10 500 m2 och samtidigt binda samman biblioteksbyggnaden med Folkets Hus som sedan bands samman med Vasaskolan vilket skulle ha inneburit en ”kulturvandring” från Rådhusesplanaden fram (nästan) till Norrlandsoperan! Detta samtidigt som vi tog vara på biografen Royal. Vårt mål var att skapa ett helt kulturkvarter. Det positiva med vårt alternativ var dels att lokalerna i nämnda byggnader kunde ha samutnyttjats på ett väldigt effektivt sätt, dels att kollektivtrafiken (liksom dittills) även hade kunnat föra föräldrar med barnvagnar, äldre med rullatorer samt folk i rullstol direkt till kulturens tröskel. Idag är bussförbindelserna till Kulturväven inte bra alls. Och bra lär de aldrig bli. Arbetarpartiets alternativ var inte att säga nej till kulturen, vare sig för svenskar eller för invandrare, utan att få lika ”mycket” kultur (eller mer) till ett oändligt mycket lägre pris! Men nu är vi inne på siffror igen (aj, aj). Med vårt alternativ hade dessutom Saga-teatern överlevt i gamla Saga-biografen.

BADET – BÅDE EKONOMISKT OCH MILJÖMÄSSIGT MISSTAG
I beräkningarna för Äventyrsbadet ingick att antalet besökare skulle uppgå till 380 000 om året – för att det beräknade underskottet inte skulle bli för stort. Umeå måste nödvändigtvis bygga för ett bad för 400 miljoner trots att andra kommuner fått till bra lösningar för 110-120 miljoner (d v s för en tredjedel av Umeås kostnad). 380 000 besökare per år innebär över 1000 besökare per dag. Och ändå beräknades badet (idag Navet) gå med ett underskott. De flesta inser att 380 000 besökare inte kan genereras av Umeå kommun ensam. Speciellt med mindre badhus i Sävar, Holmsund, m fl delar inom kommunen. För att uppnå 380 000 besökare måste hela familjer komma från både när och fjärran. Till fjärran hör Robertsfors, Vindeln, Vännäs, Bjurholm, Nordmaling samt Lycksele och helst även Vasa. Anders Forss talade om den goda miljön genom närheten till Vasaplan. Men detta argument håller för besökarna i ett kulturkvarter, huvudsakligen umebor, men det håller inte för en barnfamilj i Robertsfors eller från någon annan av Umeås kranskommuner.

För Forss kan inte tro på att att barnfamiljer från Umeås grannkommuner tar lokalbussen till badet. De tar bilen. Biltransporter för att uppnå över 1000 besökare per dag innebär ökade utsläpp av avgaser som i sin tur leder till höjda koncentrationer av kvävedioxid – speciellt inom centrumfyrkanten. Jag vet inte om Fors känner till detta – det har med siffror att göra – men utsläppen av kvävedioxid har överstigit Miljökvalitetsnormen (MKN) varje år sedan mätningarna började 2003. MKN blev till lag 2006. Eftersom MKN redan har passerats vad gäller kvävedioxid 2017 innebär detta att kommunens makthavare brutit mot lagen tolv år i rad! Detta gäller läget på V:a Esplanaden. Men MKN har även överstigits både efter Storgatan och vid två stället efter ÖK. Då den fösta riktigt kalla vintern kommer innebär detta att besökare av centrumfyrkanten kommer att leva ännu farligare än med de milda vintrar som varit. Vad betyder då dessa brott mot Miljökvalitetsnormen för människan? De innebär ökad risk att dö i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar samt i lungcancer. Det betyder ökad risk för astma, allerigier men även för demenssjukdomar som Alzheimer!

Till skillnad från Anders Forss kände Länsstyrelsen till farorna. Därför skrev denna, i sitt yttrande över placeringen av Navet på Mimerskolans gamla forbollsplan, att placeringen hotade att skapa en (jag citerar länsstyrelsen) ”trafikinfarkt”. Detta bland annat p g a ökad ”söktrafik”. Miljömässigt var placeringen av Navet den absolut sämsta tänkbara.

Så till Äventyrsbadets ekonomi. Om några dagar firar badhuset sitt ettårsjubileum. Antalet besökare har inte blivit de beräknade 380 000. Det har blivit under 70 procent av detta antal. Innebörden av detta är att det ekonomiska underskottet kommer att bli större än vad som var tänkt. Men låt oss se det från den ljusa sidan. Ju större ekonomiskt underskott – som kommer att tas från för-grund- och gymnasieskola, äldreomsorg, hemtjänst samt från underhållet av byggnader och gator – desto färre dör i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar eller drabbas av Alzheimer. Detta är ”valet” för makthavarna i kommunen. Antingen ett ökat ekonomiskt underskott som går ut över skolan och omsorger – eller ökade risker för de umebor som besöker centrumfyrkanten. Jag beklagar verkligen att Moderaterna bytte åsikt när det gällde placeringen av Navet. Både vi och M hade nämligen länge åsikten att Nolia var att föredra.

Akt  IV – slutet

FORSS TRO – RÖRANDE ELLER STÖRANDE
Fors tro på det han själv säger blir tragikomisk då han skriver följande: ”vi kan undvika ett läge där vi måste ställa anställda i verksamheterna mot att betala räntor och amorteringar. För oss Socialdemokrater råder det och har det aldrig rått några tvivel om att det går att klara både verksamhet och byggande samtidigt så länge det görs på rätt sätt”.

Men Forss är mer än tjugo år för sent ute!

Under 90-talet gick det 0,9 årsarbetare (en heltid under ett år) per brukare på kommunens särskilda boenden. Idag går det 0,6. Innebörden av detta är att tre anställda har minskats till två. Men inte nog med detta. Samtidigt har medelåldern för brukarna på kommunens boenden ökat och med detta antalet multisjuka. Dessa kräver fler mediciner, mer sjukvård och mer generell omvårdnad. Två anställda ska idag göra mer än vad tre gjorde under 90-talet.

Samtidigt har Umeå kommuns förvaltningar och bolag (kommunkoncernen) gått med vinst under 15 år i rad! Det handlar om totalt 3,1 miljarder kr under åren 2002–2016. Vinsterna har till stor del genererats genom att personaltätheten har minskat i kombination med att den totala arbetsbelastningen har ökat – vilket naturligtvis inneburit en brutal ökning av pressen inom bland annat äldre-, individ- och familjeomsorg samt hemtjänst. Effekten har blivit höga sjuktal och kostnader – vilket jag inledde med. Men situationen har även inneburit ökade problem med att få utbildade och lämplig personal. Antalet som utbildar sig till undersköterskor via omvårdnadsprogrammet har trendmässigt minskat. Och allt oftare berättar de ansvariga att de tvingas anställa folk ”från gatan” – folk som både saknar utbildning och inte alltid är lämpliga.

Och var gick vinsterna på 3,1 miljard. Till största delen gick de till att finansiera investeringar istället för att låna pengar till dessa. Den motsättning mellan å ena sidan personal och å andra sådan räntor och amorteringar har alltid existerat. Men motsättningen har skärpts under de senaste 20-25 åren.

Detta är skälet till att Arbetarpartiet vill stoppa nya skrytbyggen som den oförsvarligt dyra färjan för ca 2 miljarder (inkl hamnombyggnaderna) och en skidanläggning vid Vallberget. Vi vill stoppa dålig bostadsplanering i form av små bostadsområden, som det på Holmön, som kan bli fruktansvärt dyrt för andra hyresgäster. Vi vill stoppa stora bostadsområden (som det bortom Röbäck i riktning mot Skravelsjö) som kommer att leda till fördyringar av vatten och avlopp, kollektivtrafik och snöröjning, med mera, genom att sprida ut en redan alltför utspridd stad.

Forss vägrar ta till sig fakta. Istället fabricerar han åsikter åt mig och partiet som han bättre klarar av att bekämpa. Men sanningen har hunnit upp Forss.

Påståendet att Umeås ekonomiska problem endast finns i ”Jan Hägglunds sinnevärd” är pinsamt okunnigt

Av , , 8 kommentarer 75

Del I

Socialdemokraten Anders Forss skrev den 9 aug ett blogginlägg kallat ”Jan Hägglund och Arbetarpartiet har fel – i Umeå byggs inga skrytbyggen”.

Metoden att skapa den motståndare man vill ha.
Anders Forss påstår sedan att jag bygger mitt ”blogginlägg på ett helt felaktigt grundantagande om att Umeås styrande församling ägnar sig åt att bygga skrytbyggen och åt att skapa överetableringar av externa köpcentra”. Sedan förklarar han följande: a) tänker man bortom horisonten byggs inga skrytbyggen, b) dominerande kedjebutiker måste inte finnas i centrum, c) en dynamisk stad präglas inte av att man bevarar gammal bebyggelse in i absurdum. Anders använder sig av ett trick från ”de gamla grekerna”. Först formar han mina åsikter så att de passar honom. Sedan angriper han, djärvt, de åsikter som jag inte har.

Här är mina åsikter
Sanningen är att – för att använda Anders terminologi – mitt ”grundantagande” är att Umeå kommuns ekonomi är pressad. Detta innebär att det finns begränsningar för vad som kan göras. Vi i Arbetarpartiet upprörs av att begränsningarna endast lyfts fram då det passar makthavarna. Annars inte. Gäller det att motivera en minskad personaltäthet på kommunens särskilda boenden, eller att tvinga igenom ett arbetsschema mot personalens vilja, understryker makthavarna alltid begränsningarna i kommunens ekonomi.

Men då kulturhuset Väven och äventyrsbadet Navet byggdes underströks aldrig dessa begränsningar. De båda skrytprojekten innebär idag en extra kostnad på ca 100 miljoner per år. Dessa pengar måste tas från skola och omsorger, från underhåll av gator och fastigheter. Det finns dubbla måttstockar i Umeå kommun. En kort måttstock när det gäller personalen. En lång måttstock när det gäller skrytprojekt.

Den långa måttstocken gäller även för vissa bostadsområden. Kommunens skattebetalare, bl a de som bor i hyresrätt, kommer att tvingas subventionera ett fåtal mycket dyra nya året-runt-boenden på platser som exempelvis Holmön och Haddingen! (Min kritik är inte är riktad mot de äldre boenden som redan finns på dessa platser.) Jag vänder mig även mot satsningar på nya större bostadsområden som innebär att det redan alltför utsträckta Umeå blir ännu mer utsträckt. Detta eftersom det medför onödigt höga kostnader för vatten och avlopp, gator och vägar, kollektivtrafik och snöröjning. (När det gäller Holmön och Haddingen – läs min blogg från 8 augusti).

Forss undviker frågan om kommunens ekonomi
Till skillnad från Anders vet jag att kommunens ekonomi kommer att vara pressad under perioden fram till 2027. Detta innebär begränsningar. Frågan är vilka begränsningar? Ska det sparas genom minskad personaltäthet och mindre personalinflytande – eller ska det sparas genom ett stopp för skrytbyggen och ansvarslös bostadsplanering? Anders Forss viftar bort hela frågan om kommunens ekonomiska begränsningarna genom följande fantastiska formulering:

”Den beräkningen är jag som Socialdemokrat helt och fullt övertygad om att våra oerhört professionella kommunala tjänstemän är fullt kapabla att göra – Både nu och i framtiden. Med det sagt är min inställning att de krokodilkäftar Jan Hägglund varna för aldrig kommer att slå igen – Detta därför att krokodilen bara existerar i Jan Hägglunds sinnevärd.”

Krokodilkäftarna är det sätt på vilket Arbetarpartiet beskriver att Umeå kommuns utgifter kommer att öka mer och mer i förhållande till dess inkomster. Detta gap, anser den politiske tänkaren Anders, finns endast i ”Jan Hägglunds sinnevärld”. Den ökande skillnaden mellan kommunens utgifter och inkomster skulle alltså vara en vanföreställning i mitt huvud? Det var elegant av Forss. För om så är fallet behövs ju inget stopp varken för skrytbyggen eller ansvarslös bostadsplanering. Men låt oss titta på uppfattningen hos våra ”oerhört professionella kommunala tjänstemän” som Anders Forss kallar dem.

Del II

Ekonomiavdelningens uppfattning
Det är Umeå kommuns kompetenta tjänstemän som har gett alla ledamöter i kommunfullmäktige följande siffror inför arbetet med 2017 års budget:

1. Fram till 2027 beräknas kommunen ha fått 5 000 fler barn och unga att ta hand om i jämförelse med hur läget var 2014. Denna ökning beräknas kräva 34 nya avdelningar inom förskolan samt 15 nya grundskolor av Östtegs (ca 200 elever) storlek.

2. Under samma tidsperiod beräknas antalet invånare, 65 år och uppåt, ha ökat med 5 400. Av dessa kommer hela 3 000 att vara 80 år eller äldre. Detta beräknas kräva 540 nya boendeplatser eller 11 – 12  nya äldreboenden av vad som anses vara normalstorlek i Umeå.

3. Tittar vi på behovet av personal beräknas antalet årsarbetare (en heltid under ett år) öka fram till 2027 med sammanlagt 900. Det rör sig om behovet inom för- grund- och gymnasieskolan samt äldreomsorgen.

4. Till detta ska läggas ytterligare kostnader, i form av personal och lokaler, för att tillgodose behoven hos nyanlända.

5. Det är åldersgrupperna som inte arbetar – barn och unga samt äldre– som ökar i förhållande till åldersgrupperna som arbetar. Detta är en av de mest grundläggande faktorerna bakom att kommunens inkomster inte hänger med utgifterna.
Med nuvarande metoder är svårt att få kommunens budget att gå ihop redan idag.
Fram till år 2027 beräknas andelen umebor som arbetar och betalar skatt minska ytterligare i förhållande till barn, unga och gamla. Detta innebär alltså att utgifterna, trendmässigt. kommer att bli större och större i förhållande till inkomsterna.

Min kommentar: Det är inte svårt att inse att situationen är pressad. Det som krävs är endast modet att titta. Uppenbarligen krävs nya metoder och prioriteringar. Frågan är bara vilka nya metoder och vilka prioriteringar. Låt mig understryka att de här redovisade siffrorna, och resonemangen, inte är fantasier tagna ur ”Jan Hägglunds sinnevärld”. Detta är siffror och resonemang som alla i kommunfullmäktige har fått från våra ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”(ett omdöme som jag delar med Forss). Men den avgörande skillnaden mellan mig och Anders Forss är att jag vet vad tjänstemännen säger och jag tar deras budskap på allvar. Men låt oss gå vidare med andra uppgifter som vi fått från kommunens tjänstemän.

6. Låneskuld och investeringar: Under åren fram till och med 2008 hade Umeå kommun ingen låneskuld. Istället låg kommunen på plus. Innebörden av detta var att kommunens överskott i driftbudgeten gjorde det möjligt både att betalade alla investeringar själv – och ändå få en slant över. Men från och med år 2009 började låneskulden att öka. Skälet till detta var en kraftigt ökad investeringstakt. Kommunen hade inget val. På åtta år (fram till år 2016) ökade låneskulden snabbt och ligger idag på ca 2 miljarder. Inför 2017 års budget fanns ett önskemål om att kommunen skulle bygga upp en buffert genom att skapa ett överskott på minst 2 procent per år (men helst mer). Om detta överskottsmål kvarstått, samtidigt som den tidigare investeringstakten legat fast, skulle kommunens låneskuld troligen ha ökat i ett accelererande tempo och gått från 2 miljarder till 3 miljarder redan fram till år 2020!

7. Till detta ska läggas följande:
a) Som alla vet är räntorna är idag väldigt låga. Om räntorna höjs skulle kommunens låneskuld öka snabbare, vilket i sin tur skulle öka den redan idag avsevärda summa som kommunen betalar i form av amorteringar. Dessa pengar skulle annars kunna gå till att öka personaltätheten.
b) något årligt överskott på 3-4 procent, som kommunens professionella tjänstemän önskar, är inte i sikte. Inte ens med teleskop.

Min kommentar: Då budgeten för 2018 antogs beskrevs den allmänt som ett ”tvärstopp” när det gällde investeringar. Detta var ett försök att stoppa den ökande låneskulden. Med detta menas inte att kommunen slutade att investera. Däremot bromsades investeringarna in. En del onödigt togs bort. (Tyvärr stoppades inte bron till Bölesholmarna). Arbetarpartiet stödde inbromsningen. I debatten inför den nu gällande budgeten krävde vi ett moratorium (att beslutade investeringar skulle skjutas upp) för de flesta av kommunens investeringar.

8. Då AB Bostaden sålde tio procent av sitt lägenhetsbestånd var ett av argumenten, från de som förespråkade utförsäljningen, att kommunen som helhet (kommunen och dess bolag = Umeå kommunkoncern) hade tagit upp så stora lån att lånetaket nästan var nått. När blicken riktas framåt mot de väldiga behov av nya lokaler som krävs dels i för- grund- och gymnasieskolorna, dels för äldreboenden, är det lätt att förstå hur pressad kommunens ekonomi är.

Min kommentar: Det är okunnigt och förolämpande att, som Anders Forss, i en debatt försöka smita undan de ekonomiska problem som finns i Umeå kommun genom att kasta ur sig saker som att problemen endast finns i ”Jan Hägglunds sinnevärld”.

Min och Arbetarpartiets argumentation (krokodilgapet) bygger på kunskapen hos, och informationen från, de duktiga tjänstemän som Forss säger sig hylla. Men vilkas budskap han tyvärr inte har en aning om.

Del III

Det är inte samma sak att säga Nej till Väven som att säga Nej till kultur. Arbetarpartiets alternativ till det orimligt dyra kulturhuset på kajen var att bygga ett helt kulturkvarter. Kärnan i vårt alternativ, som var en vidareutveckling av den förre stadsarkitektens förslag, låg i att kulturen i Umeå redan fanns samlad runt Vasaplan! Denna möjlighet ville vi ta tillvara. Det gamla bibliotekets lokalytor vid Vasaplan hade kunnat ökas med hela 50 procent, från 7000 m2 till 10 500 m2, eftersom huset var byggt för en sådan expansion. Detta hus hade sedan kunnat byggas samman med Umeå Folkets Hus som i sin tur hade kunnat byggas ihop med Vasaskolan genom två gångpassager i luften på samma sätt som gjorts mellan en rad  byggnader på universitetsområdet. Från Vasaskolan är det sedan väldigt nära till Norrlandsoperan! Lägg till detta biografen Royal som också fanns vid Vasaplan och Umeå hade kunnat få ett helt kulturkvarter för en mycket billig penning. Med Väven sprängdes istället den koncentrationen av kultur som redan fanns runt Vasaplan med väldiga negativa följder som resultat.

När det gäller äventyrsbadet ska jag vara kortare. Andra kommuner kan skapa ett fint bad för upp mindre än 120 miljoner. Men Umeå skulle givetvis bygga 3½ gång så dyrt. Och än har vi  inte sett slutkostnaderna. Budgeten för Äventyrsbadet var baserad på 380 000 betalande besökare per år (och inte till subventionerade priser). Arbetarpartiet är inte emot ett bad i stan. Men det var orimligt dyrt och placerades på det miljömässigt sämsta stället.

Slutligen
Jag vet inte om Anders Forss har tagit till sig något av de fakta och resonemang kring kommunens ekonomi som jag har presenterat. Om han gjort det borde han ha förstått att det var mycket olyckligt att öka kommunens utgifter med 100 miljoner kr per år genom skrytbyggen som Väven och Navet. Jag misströstar. Men förhoppningsvis har Forss det lättare att förstå att det också gäller undvika kommande vansinnigheter exempelvis som att investera i en skidbacke vid Vallberget eller i en färja Umeå – Vasa som kostar 2 miljarder. Alla är för en färjeförbindelse. Det måste gå att hitta en bättre begagnad färja. Men det krävs troligen att INAB läggs ned och minst en pensionsavgång för att detta ska vara möjligt.

När det gäller externa köpcentra och kunkurser i centrum konstaterar jag bara vad alla vet: det handlar om otäckt många konkurser. En del av oss drar slutsatsen att det råder överetablering och kannibalism. Andra bryr sig inte. Jag vill också understryka att allt inte är svart vad gäller kommunens ekonomi. Problemen beror ju på en tillväxt av invånare. Motsatsen hade varit mycket värre. Arbetarpartiet har dessutom ett handlingsprogram som kan klara pressen. En del har vi tagit över från andra som släppt vad de tidigare stått för. Annat har vi utvecklat själva. Men det blir en fråga för andra blogginlägg.

Till sist: Den formulering Anders Forss inte gillade – den om att en kommun inte ska påbörja bygget av flera stora stadsdelar samtidigt – var inte min. Jag citerade ur det program för Umeås bostadsförsörjning som antogs av kommunfullmäktige 2013 och som naturligtvis då stöddes av bland annat Anders eget parti Socialdemokraterna. Han borde vara försiktigare med hur han skjuter. Vem vet vilket tidigare kommunalråd han kan träffa.

EN sak har dock Anders rätt i. Jag är påläst.

 

 

 

Jag vill tacka ambulanspersonalen – mitt inlägg om kommunens ekonomi skjuts fram en dag

Av , , 1 kommentar 24

I förmiddags drabbades min arbetskollega av en kollaps. Kollegan föll av stolen under morgonfikat och blev liggande. ”Inte nu igen” var det enda jag kunde tänka. Jag förlorade en annan kamrat, också yngre än mig, år 2010. Efter att ha kollat att livet fanns kvar sprang jag till en fast telefon och ringde 112. Konstigt nog slog det mig aldrig att ringa från min mobil. Jag tror inte att jag litade på den i denna situation. Det här var på riktigt.

Efter att ha försäkrat mig om att ambulansen skulle komma sprang jag tillbaka min kollega. Jag började fråga om kollegan kunde sitt namn och sitt personnummer samt mitt namn plus adressen där vi arbetade.Det enda som blev rätt var det egna namnet. Jag blev orolig igen. I det läget hörde jag sirenerna från ambulansen. Dessa brukar alltid göra mig stressad men nu kändes det väldigt lugnande. Sveriges sjukvårdssystem fungerar – i alla fall i Umeå. Det tog 5 minuter, inte mer, från det att jag förklarat vart ambulansen skulle till dess att en sjuksköterska (tror jag, tanken slog mig aldrig in att fråga) från ambulansen dök upp i dörröppningen. Det var en otrolig lättnad. Arbetsplatsen ligger nära – därför gick det extra fort.

Jag berättade vad som hänt och sedan tog de professionella över. Jag var, och är, fortfarande orolig. Men ansvaret togs över av de som med lugn röst ställde frågor, tog blodprover och blodtryck. Sedan bar det iväg med kollegan i ambulansen.

 

Efter ett antal timmar ringde jag. Som arbetsledare hade jag lämnat uppgifter om anhöriga samt om mig själv. De på avdelningen dit kollegan anlänt via akutmottagningen lovade att jag skulle bli uppringd. Det gick en del tid. Men sedan blev jag uppringd. Det var kollegans röst. Rösten lät som vanligt igen. Jag fick veta vilka insatser som gjorts. Fantastiskt. Jag tänkte på alla i USA som inte har dessa förmåner – på det system som sätts igång då det skulle kunna ha rört sig om en stroke eller hjärtinfarkt. Det är en enormt avancerad sjukvårdsapparet. I USA skulle detta bli oändligt dyrt för en oförsäkrad. Vissa kanske inte ens skulle få denna behandling. Eller också skulle de få betala av hämtning med ambulans och sjukhusvistelse under  resten av livet.

Ibland känner vi oss ödmjuka. Det gör jag.

Tack ni två på ambulansen som åkte till Ålidhem vid lunchtid under torsdagen – och tack alla ni andra inom sjukvården som räddar liv och som bevarar livets kvalitet hos de som plötsligt drabbas varje dag.

Till alla som väntade på mitt inlägg om Umeå kommuns ekonomi vill jag ödmjukt säga att det skjuts fram en dag.

Anders angriper mig utan ett enda ekonomiskt fakta – men dessa ska jag ge honom

Av , , 4 kommentarer 47

Anders saknar helt kunskap om Umeå kommuns ekonomi

Anders (som i ”Anders tankar om politik”) har angripit det jag skrev i blogginlägget ”Utbyggt Holmsund kräver kommundelsnämnderna åter – kannibalismen i centrum måste stoppas”.

Det är huvudsakligen tre saker som jag tar upp i detta inlägg på min blogg:
a) att kommunens stadsplanering inte speglar Umeås pressade ekonomiska läge – utan att vem som helst får bygga var som helst i en ”laglös” Vilda Västern-stil – vilket inte kommunens ekonomi klarar,
b) att Umeå kommun inte har råd med skrytbyggen som kulturhuset Väven eller äventyrsbadet Navet på vad som tidigare var Mimerskolans fotbollsplan,

c) att kommundelsnämnderna (kdn) bör återinföras då Holmsund går mot en ökning av invånarantalet från 6 000 invånare till 15 000 invånare, detta eftersom en ort större än Lycksele inte ska centralstyras från Stadshuset

Anders anser att jag ”bygger mitt blogginlägg på en i grunden felaktig ståndpunkt och slutsats”(min kursivering). Uppenbarligen gäller detta för att jag bland annat varnat för Umeå kommuns pressade ekonomiska situation

Då en text eller anförande ska analyseras bör analysen dels göras av vad som verkligen står eller sägs, dels av vad som inte står eller sägs. Då jag nu besvarar Anders angrepp kommer jag i hög grad ta upp vad Anders inte har skrivit.

Vår Anders tar nämligen inte upp en enda siffra som berör Umeås kommuns pressade ekonomi. Inte en enda siffra!
Denna brist på fakta, och på fakta baserade kunskaper, ”löser” vår Anders på ett både fräckt och sorglöst sätt genom följande formulering: ”Den beräkningen är jag som Socialdemokrat helt och fullt övertygad om att våra oerhört professionella kommunala tjänstemän är fullt kapabla att göra – Både nu och i framtiden. Med det sagt är min inställning att de krokodilkäftar Jan Hägglund varna för aldrig kommer att slå igen – Detta därför att krokodilen bara existerar i Jan Hägglunds sinnevärd.”

Då Anders skriver om ”krokodilen och dess käftar” syftar han på mitt resonemang om att kommunens utgifter kommer att överstiga kommunens inkomster minst fram till år 2017. Detta, tänker Anders, är något som endast existerar i Jan Hägglunds sinnevärld.

I morgon ska jag ge Anders något att tänka på.

Till skillnad från honom ska bygga på fakta. Många fakta. Jag ska inte ägna mig åt luftiga och bekymmerslösa resonemang, som Anders gör. Dessa fakta har jag, som gruppledare för Arbetarpartiet i Umeå kommunfullmäktige, fått just av vad Socialdemokraten Anders kallar för ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”.

I morgon ska Anders få en lektion i hur pressad Umeå kommuns ekonomi – när vi tittar fram mot år 2027. Han ska få veta det som jag fått reda på just av kommunens ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”. Skillnaden är att jag, till skillnad från Anders, dels vet hur allvarligt som de tjänstemän som arbetar med kommunens ekonomi ser på läget, dels att jag, till skillnad från Anders, tar dessa tjänstemäns oro på allvar.

Här stannar jag för idag.

Nu ska jag leta rätt på underlagen, dels inför Umeå kommuns budget 2018, dels de underlag som användes för att motivera utförsäljningen av tio procent av AB Bostadens fastighetsbestånd.

Vi hörs i morgon. Då ska du få något att tänka på. Anders.