Nazisternas nederlag totalt i Göteborg – i morgon ”så behandlades transpersonen Bertilda av Mimers kristne rektor”

Av , , 2 kommentarer 23

Polisen stoppade nazisternas demonstration i Göteborg efter cirka 15 meters marsch. Det var ett uppenbart mycket väl förberett ingripande. De som tror att detta var något som polisen improviserade fram på plats tror fel. Förberedelser måste ha skett på det rättsliga området, när det gäller mobiliseringen av antalet poliser samt vad gäller taktiken på platsen. Detta var naturligt med tanke på Göteborgskravallerna 2001.

I skrivande stund uppger Sveriges Radio P1 att antalet gripna nazister just nu uppgår till 29. Det uppges även att nazisternas medlöpare, i besvikelse över den uteblivna marschen, har gett sig på bland annat fotografer och journalister. Men vad nazisterna, och deras medlöpare, nu än gör kan inget dölja att deras nederlag i Göteborg var totalt.

Myndigheterna lurade helt enkelt nazisterna.

Bra.

Mindre bra var att tillresta motdemonstranter (från ”vänster”), i besvikelsen över uteblivna slagsmål, började kasta sten på polisen.

 

*                              *                              *                                  *                                 *

I morgon publicerar jag en ny berättelse från högstadiet på Mimerskolan. Den kommer att handla om hur den första (öppna) transpersonen ”Bertilda” blev behandlad av den kristne rektorn på Mimer (Stygge Stig). Detta sedan Bertilda först fått veta hur vi såg på sådana konstiga individer som honom på våren 1969.

Jag kommer inte att använda dagens uttryck eller värderingar. Min berättelse om Mimer handlar om hur det verkligen var. Detta är inte en berättelse av Astrid Lindgren som slipas till i efterhand.

Då gör den ingen nytta.

Vi hörs i morgon.

2 kommentarer

Mimers rektor tillät även mental misshandel – predikant fick skrämma med kärnvapenkrig och jordens undergång för att få oss att tro

Av , , Bli först att kommentera 37

Tidsoptimisten slog till igen.  Ser att många väntade. Jag ber om ursäkt.

*                             *                         *                *                *                   *                    *

Detta är del två om förtrycket från de kristna lärarna på Mimer – del ett igår

Mimerskolan tvingade dit oss på fritiden för att utsätta oss för en systematisk kristen hjärntvätt Jag undrar än idag på vilket lagrum som rektorn och den övriga lärarkåren stödde sig på då de utsatte oss för detta systematiska övergrepp.

Våra lektioner började 08.20. Men såvida vi inte hade sovmorgon skulle vi vara innanför dörrarna senast 08.05. Då stängdes alla portar. Varje måndag, onsdag och fredag hade vi nämligen lektioner utanför skoltid. ”Lektionerna” innebar att alla elever, jag har tidigare räknat ut att det potentiella antalet på skolan borde ha uppgått till 500, skulle samlas i aulan för att lyssna på predikningar! Dit kom svenska statskyrkan och statskyrkans undergrupper. Dit kom olika missionärer från en rad frikyrkor. Dit kom representanter från frikyrkor som inte hade missionärer. Dit kom Frälsningsarmén samt skolans egna förmågor. Till dessa hörde Galna Astrid.

De brutala fysiska och systematiserade mentala övergreppen
Det unika med mina erfarenheter, från låg- mellan- och högstadiet, är inte endast det naket brutala fysiska våldet. Det är också systematiken i de mentala övergreppen mot oss elever. I lågstadiet drillades vi som små tennsoldater när det gällde att stå upp bredvid vår modul och bli luggade och slagna på fingrarna med linjal. I mellanstadiet förnedrades vi genom att tvingas bada nakna. Killar med killar, tjejer med tjejer. Och i den begynnande och så känsliga puberteten var detta ett ohyggligt övergrepp. Sedan tvingades vi ut i den djupa delen i bassängen, där elever i dödsångest (på grund av rädslan för att drunkna) blev slagna i huvudet av badmästaren med hans metallstång – eftersom nakna och förnedrade 10-åringar i dödsångest inte klarade av att ”ta in” instruktionerna från den djävla sadisten till badmästare. Och lärarna accepterade misshandeln med metallstången och deltog själva i förnedringen av oss. Detta genom att beordra av oss kläderna och inte stoppa badmästaren då han slog oss i huvudet med metallstången. Det fanns systematik i detta.

Och på Mimer var det den kristna lärarkårens, troligtvis egenhändigt påhittade lagrum, som sa att vi skulle ha systematisk kristen indoktrinering i aulan tre gånger i veckan – varje vecka – under tre års tid. Utanför skoltid! Är det någon som förstår hur mycket indoktrinering detta innebär. Låt oss säga att vi skulle komma till Mimer 37 veckor om året. Låt oss sedan vara generösa mot dessa religiösa kristna fundamentalister och säga att vi missade ett antal indoktrineringar på grund av sovmorgnar eller gymnastiklektioner (första timmen) så att vi får 35 fulla veckor kvar. Per år. Det blir tre år, gånger tre dagar i veckan (mån, ons, fre) gånger 35 veckor. Summan av antalet ofrivilliga indoktrinerande predikningar i den kristna tron – utanför skoltid – blir alltså 315 gånger. Detta under min tid på Mimer.

 

Inget annat högstadium i centrala Umeå (Tegs Central, Haga eller Grubbe) hade indoktrinering i kristendom.
Men en sorts skolstadga måste den fundamentalistiska lärarkåren på Mimer ha stött sig på. För att, om jag nu minns rätt, så krävdes det tre anmärkningar för att få en hemanmärkning – som föräldrarna skulle skriva på. Och tre hemanmärkningar gav sänkt betyg i ordning (eller var det i uppförande). Detta ansågs inte vara bra om du skulle ut och jobba efter nian. Som jag gjorde under nästan ett år efter att jag muckat från Mimerfängelset. Så lärarkåren hade skaffat sig 315 ytterligare tillfällen att sätta anmärkningar på oss. Så förutom de vanliga tillfällena som skolgången innebar i form av sena ankomster och slagsmål, viskningar på lektioner eller allmänt oregerligt uppförande (som att slänga kritor i svarta tavlan då läraren vände ryggen till och bli sedd) hade de skaffat sig 315 extra tillfällen att ”sätta dit” dig!

 

Tvånget att lyssna på prästerna innebär ett systematisk försök till hjärntvätt.
Detta ständiga tvång att komma 15 minuter tidigare, tre gånger i veckan, med en tydlig straffsats för att ”motivera” oss, innebar naturligtvis att högstadiet kändes ännu mer som ett fängelse. Rastvakterna såg till att låsa alla dörrar till skolan för de som kom för sent till predikan (dagens ord). Efter predikan öppnades dörrarna och där stod sedan rastvakterna och räknade syndarna som en annan Sankte Per. Och satte anmärkningar. Det måste ha varit så nära bondesamhällets husförhör som du kunde komma på ett högstadium under åren 1966 till 1969. För mig innebar det att jag inte kunde missa en buss, och sedan springa till lasarettet för att ta en som gick några minuter senare de gånger som min hund tog lite längre tid på sig när det gällde att utföra sin behov. Utan den av lärarkåren självsvåldigt införda morgonpredikan hade jag hunnit i tid till den ordinarie lektionen. Och sluppit anmärkning. Men på grund av lärarkårens stöld av dessa 315 extra kvartar innebar en missad buss, på grund av hund, automatiskt en anmärkning. Det vore, fortfarande idag, intressant att få reda på hur lärarkåren på just Mimers högstadium skaffade sig tillgång till dessa morgonsamlingar och därmed även till rätten att både försöka hjärntvätta och bestraffa oss.

Vi hämnades på det mest oförargliga samfundet av alla: ”Frälsis” (Frälsningsarmén). Skälet var att vi kunde. Någon berättade, säkert någon riktigt idiot till lärare som var helt blind för de våldsamma spänningar som byggdes upp i fängelset Mimer, och som vi tog ut på varandra och på lärare som visade svaghet, att vi inte fick applådera efter att frälsis spelat och sjungit. Det ”brukliga var”, hade idioten sagt, ”att du under tystnad viftar med ett sånghäfte till bifall”.

Detta ”missuppfattades” av oss elever. Grovt. Eller uppfattades inte. Grovt. Så alla elever, i aulan, från sjuor till niornas tp-klasser och eventuella ”obsare”, applåderade hysteriskt efter varje sång frälsis framförde. Dessa kristna soldater i uniform misstänkte nog att vi, kanske, överdrev bifallet, åtminstone en liten aning. För de söta unga tjejerna rodnade lite under de våldsamma bifallen under sina uniformshattar. Detsamma gällde också för de mesiga unga killarna i frälsis. De lite äldre från frälsis höll dock masken. Våra lärare insåg mycket väl vad som skedde. Men de lät det passera. Det var ju inte alltid frälsis som var på besök.

Vi hade en missionär som, enligt hans egna berättelser, hade varit ute på farliga äventyr. Bland kannibaler och lejon. Nästan. Han var en lysande berättare. Hade du tur fick du honom. Men 315 predikningar. Herregud och utan halleluja. De malde ned oss.

 

Strax före avslutningen av sjuan, våren 1967, gjorde sig den kristna lärarkåren skyldig till ett allvarligt övergrepp
Det som vi blev utsatta för var så allvarligt att jag hatar lärarkåren på Mimer än idag. De såg aldrig de fysiska övergreppen på rasterna. Men här var de medansvariga för ett mentalt övergrepp. I mina ögon ingen finns ingen preskriptionstid för deras brott. Långt senare, kanske våren 1970, tog jag upp detta med just ”missionären” – som hälsat på hos kannibaler och lejon – då han besökte Centralgården. Den ungdomsgård där Umeås flesta ungdomar med åldern inne fylkades. Vi återkommer senare till det samtal som då utspann sig

Övergreppet låg i luften. Med 315 tvångsföreläsningar måste det hända någon gång. Och nu hade ”sexdagarskriget” mellan Israel och arabstaterna brutit ut. Detta utlöste övergreppet. Kriget bröt ut den 5 juni. Spekulationerna gick höga om detta åter skulle kunna ställa USA och Sovjetunionen ansikte mot ansikte i ett kärnvapenkrig. Ett sådant hade ju nästan brutit ut fem år tidigare i samband med ”Kubakrisen”. En av de värsta prästerna (med frikyrklig bakgrund) var, vad som brukar kalls för en ”helvetespredikant”, från Finland. Han kunde vräka ur sig vad som helst. Och med sin tordönstämma kunde han fylla varje vrå av aulan med en röstvolym som, även utan högtalare, måste ha närmat sig smärtgränsen på 125 decibell.

Det var vår. Det doftade sommar. Vi hade börjat lugna ned oss. Pressen från skolan, provräkningar och sadismen, avtog. Många av lektionerna blev inställda, eller hölls ute i det fria, i takt med att solen lyste allt starkare. Sommarlovet hägrade. Vi sänkte garden. Det var då som helvetespredikanten slog till. Hårt.

 

Kombinationen av sexdagarskriget och helvetespredikantens längtan efter att själv få uppleva den yttersta dagen, fick alla hans spärrar att släppa. Detta var troligen den enda gång som jag – på grund av den ”normaliseringsprocess” jag själv genomgått i skolan (vad gäller fysiskt och mentalt våld) – förstod att vi elever aktivt utsattes för ett verkligt övergrepp av lärarna (Galna Astrids angrepp på Gunhild undantaget). Helvetespredikantens tal var alltid hotfulla, och högljudda, och den dagen steg hans röst till ännu högre och hotfullare nivåer. Allt till de ”toner” av krig som skreks ut på alla tidningarnas löpsidor från alla kiosker vi cyklade förbi på väg till och ifrån skolan.

Jag minns inte exakt vad helvetespredikanten sa. Men dels tolkade han uppenbarelseboken och blandade sedan samman denna med världsnyheterna i form av sexdagarskriget samt de allmänna spekulationerna om ett kärnvapenkrig. Jag ryser än idag då jag, i mitt inre, återupplever hans röst och den stämning av undergång som han skapade. Undergång och ångest bland eleverna.

Uppenbarelsebokens text lyder ungefär så här: I den yttersta av tider ska Jesus komma tillbaka till jorden. Med sin härlighet. Denna yttersta dag kan inträffa när som helst eftersom tecken antyder detta. Även antikrist har framträtt. Här riktade han vår uppmärksamhet på arabstaterna…  På den yttersta dagen skall Herren Jesus döma alla människor efter deras gärningar. På den yttersta dagen skall världen gå under i eld och ersättas av nya himlar och en ny jord där rättfärdighet råder. Världen ska gå under i eld. Tanken var att rikta vår uppmärksamhet på ett möjligt kärnvapenkrig. Predikanten blev fruktansvärt skrämmande. Hans stämma påminde om metallstaven som vissa fick i huvudet då vi hade simlektioner. Och sedan sade denne predikant från helvetet något som jag kan ta rakt ur minnet trots att det har gått hela 50 år i år:  ”Och titta nu noggrant på det lilla landet Israel för det är därifrån som Jesus ska återkomma”.

Då trillade poletten ned för mig. ”Herregud”, minns jag att jag tänkte, ”det är Armageddon, jordens undergång, och domedagen han vrålar om”. Jag kunde min bibel efter all denna indoktrinering. Innan Jesus återkommer ska ju världen gå under med eld. Och det är ju om denna möjlighet det står om, i varje tidning, om USA och Sovjetunionen drabbar samman med kärnvapen. Jag blev mycket medveten om att det predikanten försökte var att, på ett fruktansvärt grovt sätt, använda hotetom ett kärnvapenkrig och en förestående domedag till att skrämma, utpressa, oss att bli lika toktroende som han. Det är i detta övergreppet består. Och det är för detta övergrepp som Mimerskolans kristna lärarkår är ansvariga. De lät två galningar härja fritt. Dels galna Astrid. Dels denne predikant från helvetet.

 

Jag hade politiskt aktiva föräldrar som en motvikt.
De var socialdemokrater som med stolthet kallade sig för demokratiska socialister, och som alltid diskuterade politik på varje ledig stund med min morfar som var (o-organiserad) kommunist. Och eftersom vi byggt en stuga med honom i Sörmjöle, och både vi och han och mormor bodde där, så hade det alltid först intensiva debatter så länge jag kan minnas. Så även om konflikten i Mellanöstern. Mina föräldrar, jag, alla klasskompisar och 99 procent av den svenska befolkningen stod på Israels sida. Det var enbart de mest troende kommunisterna som stod på arabländernas (jag skriver ”mest troende”, eftersom stämningen var sådan att även de flesta kommunister höll käften). Men morfar höll palestiniernas flagga högt (i diskussionerna inom familjen). Detsamma gjorde vår släkting på längre håll, en jättelik, också o-organiserad, kommunist och hamnarbetare, från Holmsund.

Tack vare att jag lyssnat till de allt mer intensiva diskussionerna, om Vietnam och Mellanöstern, hemma hade jag definitivt lärt mig att det var president Lyndon B. Johnson (som blivit president efter John F. Kennedy) och Sovjets Nikita ”Krusse” Chrusjtjov som hade liv och död i sin hand. Inte Jesus. Sittandes där i aulan insåg jag att det var något som höll på att gå över styr. Ordentligt. Predikanten hade arbetat upp sig till något som liknade extas. Han vräkte ur sig allt mer osammanhängande, flämtande och högljudda utsagor. ”Detta är inte rätt”. Jag tänkte det, om och om, igen och igen.

Vår klass 7F satt längst fram i aulan, på första bänk, och jag hade placerat mig allra längst ut mot fönstret som vette mot fotbollsplanen. Även om jag var skakad, jag med, hade alla diskussioner gett mig en grund att stå på som nästan ingen, möjligen med undantag för Sam, av mina klasskompisar hade i detta läge. Jag minns än idag att jag tänkte att ”så här får ingen säga, prästen hör inte till skolan, dom tvingar oss att höra på en galning, ingen lärare på samhällskunskapen har sagt något sånt här”. Jag visste att vi blev utsatt för en orätt. Jag visste också att många inte skulle kunna sova. Många var inte så tuffa. Jag var inte heller så tuff som jag gjorde allt för att framstå.

Jag slogs plötsligt av en tanke. Hur mår min tjej Linda? Och Sam, Linn och alla andra. I detta ögonblick kände jag en värme för dem allihop. Det var inte alltid så. Men jag insåg att de alla var utsatta för något hemskt. Och jag med. Jag hade sinnesnärvaro nog att böja mig framåt så långt jag kunde, trots en påtaglig närvaro av lärare som skulle se till att vi satt stilla under dessa ”extralektioner”, och vred huvudet åt höger för att se hur mina klasskompisar hade reagerat. Jag kommer aldrig att glömma vad jag såg.

Allihopa i 7F satt med öppna, eller halvöppna, munnar. De var vita i ansiktet. Anletsdragen var som fastfrusna. Jag såg att Linda (som inte trodde på gud, till skillnad mot mig, som utsatts för indoktrinering med början av farmor från det jag var fyra) såg ut som om hon skulle börja gråta. Det var det flera som gjorde. När jag nu skriver detta, inser jag att det var just i detta ögonblick, när jag såg hur chockade mina klasskompisar var, som jag insåg att vi just då utsattes för var ett övergrepp. Jag var också pressad. Helvetespredikanten hade utnyttjat den oro som även fanns hos mina (och alla andra) föräldrar och som vi ungar kände, och  slagit ihop denna oro med den skrämmande Uppenbarelseboken för att sedan utnyttjat detta för att framfört sitt budskap om jordens förestående undergång. Detta med en frenesi som bara en sjuk djävel som verkligen ville att jorden skulle gå under, fanatiskt övertygad om sin egen ”rättfärdighet”.

Tack vare mina föräldrars ständiga diskussioner med främst morfar om USA kontra Sovjet, om att Röda armén besegrat Hitlers Wehrmacht i Stalingrad, med mera, återvann jag min sinnesnärvaro. Om farsan och morfar var överens om något var det att Röda armén hade räddat oss från Hitler och att ”Krusse” (som ju till och med fanns på våra enkronor om man vred och placerade tummen på rätt ställe), och som hade erkänt Stalins brott (farsans paradargument mot morfar), inte var så dum att han skulle starta ett kärnvapenkrig. Allt detta flög igenom mitt huvud på någon bråkdel av en sekund.

Jag tänkte på farsan som alltid, till min stora förtjusning, väste ”rör på benen djävla svartrock” då vi skulle in på pastorsexpeditionen för att hämta något personbevis. Han och morsan hade med glädje befriat mig från pressen att konfirmeras. Farsan skulle ha slagit ned prästen, tänkte jag, mig tillfredställelse, för att svartrocken utövade en ny typ av sadism mot oss ungar, slog det mig plötsligt. Och troligen skulle farsan även ha skrämt skiten ur ”räkan” eftersom det var hans fel som släppt in svartrocken i skolan. Jag minns hur chocken gav plats för en värme och tacksamhet över mina föräldrar, och morfar, för jag kände mig inte ensam längre. Genom alla deras bråk och olika ståndpunkter gick ändå en råd tråd av att detta var en fråga som avgjordes av människor och inte av helvetespredikantens gud. Jag repade mod.

 

Vad skulle farsan ha gjort – efter att ha sopat till svartrocken – tänkte jag?
Jag visste plötsligt. Direkt efter att denna domedagspredikan var slut nästan sprang jag fram till Linda, la armen omkring henne, samtidigt som jag ropade lågt men hörbart åt alla i klassen som var på väg till samma klassrum: ”svartrocken har fel, lille Jesus kommer inte, och det blir inget kärnvapenkrig, för ”Kusse” är inte så dum”. Under alla de hemska åren på Mimer var detta en av de saker som jag faktiskt gjorde bra. Jag visste helt plötsligt att jag kunde få chocken att släppa hos mina klasskompisar, i alla  fall hos de flesta, och jag gjorde mitt bästa. Det var inte det att mina föräldrar tillhörde ett visst parti som gav mig denna styrka. Det var att de tillhörde något parti och ständigt talade och debatterade om världshändelserna i min närvaro som gav mig möjligheten att göra något. Fast min pappas motvilja mot svartrockar spelade definitivt in. Också.

 

Långt senare, år 2007, i samband med farsans begravning, berättade min kusin saker om pappa som jag inte hade vetat. Jag visste att min farfar inte var pappas biologiska far. Min jag visste inte att pappa var resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse mellan farmor och en gift man, med barn, i den lilla byn Håknäs söder om Umeå. Jag visste inte att farmor tog mannen till tinget men att han svor sig fri. Detta under en tid då få hade råd med en dagstidning och nästan ingen med radio. Denna rättegång var något byn kunde tala om i tio år. Och inte blev det mindre att tala om då farmor nu var mor till två oäktingar. Pappa och hans äldre bror Nisse. Och de båda bröderna fick försvara sin mors heder på skolgården i Håknäs. Med nävarna. Farmor själv fick slåss mot präster som trakasserade henne, samt mot fattigdomen, som innebar att hon periodvis tvingades låta sina båda pojkar bo hos de bättre bemedlade, och snälla bönderna Käck. Det fanns fyra av dem i Håknäs. Det var dessa erfarenheter av livet – plus att han hade varit inkallad båda omgångarna under ”beredskapsåren” och legat så nära gränsen att han själv sett tyskarna (han berättade för mig att både och hans och hans kompisar visste att de skulle dö snabbt om tyskarna fick order att angripa Sverige) – som gett farsan ”stålet” som ibland skymtade fram. Den sida som gjorde att han kunde skrämma folk genom sin blick och tonfall, och även slåss, om det behövdes. Därav också hans påtagliga motvilja mot svartrockar.

Efter detta övergrepp övertog jag hans motvilja mot svartrockar. Jag varken känner, eller är, hatisk mot kristna eller mot folk med annan religion. Tvärtom har jag alltid haft troende kompisar och vänner. Jag vet att vissa tjejer i klassen var aktiva i något kristet samfund. Jag var inte arg på dem. De var lika chockade som alla oss andra. De ville inte att domedagen skulle komma via något kärnvapenkrig. Som predikanten från helvetet. Själv trodde jag fortfarande på gud då jag gick ut Mimer. Efter all indoktrinering var en diffus tro på gud som en sorts försäkring, var det många som hjärntvättats på samma sätt som jag, trodde på. Och senare i livet, har lärt känna folk som både är muslimer och judar. Men handlade det om hat från min sida. Och det riktades mot Mimers lärarkår. Med tiden kom jag att hata dem, inte bara för allt vad de valde att inte se, utanför den kristna religiösa fanatism som var det som ”fanns i väggarna”. Enligt min mening. Dessa lärare var, nästan alla, förrädare mot oss ungar. Och just då äcklades jag av alltihop: av prästerna, av kyrkorna och främst av den kristna lärarkåren på Mimer.

Hur gick det för Galna Astrid, som misshandlade Gunhild,
och som hade guds änglar i baksätet då hon körde sin stora vita Mercedes. Svaret är att kärringen alltid körde för fort. Och hon startade alltid med rivstart. Konstigt, så djupt religiös som hon var, tyckte vi. En gång, hösten 1968, hade hon för bråttom i väg hemifrån. Änglarna hann helt enkelt inte in i hennes ”mercha” en morgon. Hon bodde på Mariehem. Och de av eleverna på Mimer som också bodde på Mariehem, och cyklade till skolan, brukade se henne komma brakande nedför Mariehemsbacken i minst 70 knyck. På den tiden var vänsterkurvan i slutet av backen mycket feldoserad. Kurvan var inte lägre på vänster sida trots att det var en vänstersväng. Snarare tvärt om. Men Galna Astrid hade aldrig brytt sig. Änglarna… Men just denna morgon hade hon, som sagt, kört ifrån dem. Någon annan förklaring finns inte till vad som sedan hände. Det finns de som hävdar att kurvan faktiskt var feldoserad, att det var höst och så kallt att frosten skapat halka och att Astrid körde för fort. Tro mot vetenskap. Det som alla är överens om, även Galna Astrid, är att hon vred ratten åt vänster men att bilen fortsatte rakt fram – och susade  genom luften – för att landa mitt på villatomten som idag ligger bakom det skyddande plank som du kan se när du åker nedför Mariehemsbacken.

Hur det gick för Galna Astrid? Änglarna måste ha hunnit upp henne – i sista stund. För kärringen klev ur bilen chockad men oskadd. Jag tror det var Håkan som var den förste som bevittnat händelsen och som kom till skolan. Upphetsad som den bara kan bli som har en verklig nyhet (breaking news) att berätta. ”Astrid körde ifrån änglarna och sedan av vägen och in på villatomten nederst i backen”. Ryktet spred sig som en präriebrand över hela Mimerskolan. Galna Astrid hade alltså kört av vägen i Mariehemskurvan. Hon hade glömt änglarna hon alltid hade i baksätet hemma. Det var underbart. För bra för att vara sant. Vi kunde leva på detta i en månad. Och hon tvingades berätta om luftfärden på lektionerna. ”Tror fröken att hon kan flyga”, minns jag att någon frågade, ”apropå hennes (starka) tro”.

Men detta var endast ett litet ljus av humor i ett stort och grymt mörker.
Vardagen var ändå att vi tvingades att lyssna på denna indoktrinering 315 gånger utanför skoltid under tiden på Mimer. Gunhild blev faktiskt misshandlad av Galna Astrid. Vi översattes av ett verkligt mentalt övergrepp av hevetspredikanten. Det våld som satt i Mimers väggar berodde enligt mig på den typ av auktoritär kristen lärarkår som härskade på skolan. När jag talade med missionären 1970 (jag tror det var då), om det som hände den där gången under sexdagarskriget, visste han precis vad jag menade. Han berättade också att detta hade lett till en intern diskussion bland lärarna på Mimerskolan. Men inte till något mer.

Jag skrev att ”The Summer of Love 1967 aldrig kom till Mimer. Det gjorde däremot Umeås första, öppna, transperson ”Bertilda” från Levar som ligger strax norr om Nordmaling. Bertilda försökte äta en lunchbricka (korv med mos) i det som idag är vänortsparken. Det gick inte bra. Inte bra alls. För detta var Mimerskolans elevers ”hood”.

Framöver ska jag berätta hur Bertilda förnedrades av den kristne rektorn,
Detta sedan Mimers värstingar, var färdiga. Jag stod bredvid. Ingrep inte. Det hade varit farligt för mig. Men jag borde ha gjort det. Detta är en av alla saker som jag inte är stolt över i den svarta historien om Mimer. En annan är om hur pojkarna från Finland blev behandlade. En tredje är hur du vissa morgnar bestämt dig för att spöa någon eftersom du visste att det var dags att förebygga att du skulle riskera att åka ned i hackordningen.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10, 15 och 24 september.

Bli först att kommentera

Beskrivningen av den kristna lärarkårens terror på Mimer läggs ut först 22.00

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag blev nedstämd och fastnade framför TVn. Detta på grund av å ena sidan den tyska arbetarrörelsens (socialdemokratins alternativlöshet). Vilket, å den andra sidan, utgjort en bidragande orsak till att den tyska extremhögern nära tredubblat sitt valresultat.

Bli först att kommentera

Mimerskolans kristna lärare tvingade på oss predikningar 3 gånger i veckan utanför skoltid – och misshandlade elever som protesterade

Av , , Bli först att kommentera 25

Detta är del om förtrycket från de kristna lärarna på Mimer

Jag arbetar, just nu, på ett nytt blogginlägg som handlar om det religiösa förtryck som vi utsattes för av den kristna lärarkåren på Mimerskolan, från det att vi började på skolan som 13-åringar till dess att vi gick ut som betydligt tuffare 16-ringar, tre år senare. Förtrycket var systematiserat. Och, som allt annat på Mimerskolan, brutalt.

Jag har fått många mail, sms, bloggkommentarer och även telefonsamtal. Därför känns det mycket viktigt för mig att fortsätta att berätta om den sadism jag upplevde (ojämförligt hårdast och mest naket) under högstadietiden på Mimerskolan. Men jag vill också fortsätta att berätta om tiden under låg- och mellanstadierna på Östermalms- respektive Sofiehemsskolorna.

* * * * *

Jag är sent ute med denna söndags blogginlägg. De brukar komma tidigt, tidigt, på söndagarnas morgnar. Nu kommer det klockan 21.00. Välkommen tillbaka om en dryg timme. Förseningen beror på att jag, under fredag, lördag och söndag (tillsammans med andra) har utfört förarbete med ett seminarium som också berör religiöst förtryck. Det ligger på en annan nivå och handlar om halshuggningar, våldtäkter och slavmarknader. Jag är, tillsammans med två andra, med om att arrangera ett seminarium på Umeå universitet nu kommande på tisdag 15.00. Seminariet handlar om framväxten av, och om kampen mot, terroristgruppen Islamiska Staten (IS). Också kallad Daesh. Seminariet handlar även om framväxten, och kampen mot, parallellsamhällen i Sverige. Vi arrangerar detta seminarium som privatpersoner understödda av ett studieförbund.

De som arbetar för IS/Daesh – genom att utföra dåd som det som skedde på Drottninggatan samt värva jihadisktkrigare åt IS/Daesh i Sverige (inklusive här i Umeå) – baserar sig på en speciell islamistisk tolkning av islam. Detsamma gör de som motarbetar integration och som strävar efter parallellsamhällen baserade på sharialagar.

En av Sveriges främsta forskare när det gäller terrorism, Magnus Norell, aktuell med boken Kalifatets återkomst – orsak och konsekvenser (som handlar just om IS/Daesh) är den som kommer för att samtala om dessa frågor under seminariet.

Det är förarbetet med detta unika möte som gjort att jag är sen med mitt blogginlägg om det religiösa förtrycket på Mimerskolan. Det känns löjligt, över gränsen till förnedrande, att behöva säga följande: För att inga missförstånd ska uppstå, medvetna missförstånd från de som vill smutskasta mig och de jag samarbetar med, vill jag betona att det inte på något sätt går att jämföra det religiösa förtrycket på Mimerskolan med det som utförs av IS/Daesh.

Men i Sverige idag har illviljan blivit så stor – när det gäller behovet att föra en nödvändiga diskussion om behovet att försvara en sekulära staten och ett demokratiskt samhälle – samt behovet att peka på, och varna för, framväxten framväxten av parallella samhällen baserade på sharialagar – att det tyvärr blivit nödvändigt med sådana markeringar.

Från ”vänsterhåll” har jag redan blivit kallad för ”rasist” med ”bajsbruna” åsikter. Detta naturligtvis för mitt ”brott” att delta i debatten kring militant islamism och framväxten av parallella samhällen. Detta från partier och grupper som vill förtrycka debatten i sann stalinistisk andra. Jag vill nu förebygga att jag blir kallad för islamistkramare från de nazister som terroriserat mig sedan 1991 då jag blev invald i fullmäktige för första gången.

Egentligen bryr jag mig inte vad sådana personer, grupper och partier tycker. Men jag har många anhöriga som tar illa vid sig sig. Och det finns ett STORT allmänintresse att hänga ut de som försöker slippa diskutera religiös fanatism genom att döma ut personer som mig. Och hänga ut dem det ska jag, i kommande blogginlägg.

*                            *                           *                           *

Det jag nu håller på att skriva om, när det gäller min tid på Mimer, och som kommer att läggas ut 21.00 ikväll, handlar om det religiösa förtryck som vi, också, blev utsatta för på Mimerskolan. Och detta på ett lika brutalt sätt som allt annat på den skolan. Det handlade inte ”bara” om ett treårigt försök till hjärntvätt. Det handlade också om direkt fysiskt våld. En av mina klasskompisar, en tjej vid namn Gunhild Barsk, gjorde något oerhört modigt. Inför hela klassen svarade Gunhild en helt vansinnig människa (för att tala med den tidens språk) – olämplig som lärarinna och bilförare – att hon inte trodde på gud!!!

Även de tuffaste av oss killar häpnade inför det förtvivlans mod hon visade. Förtvivlans mod, eftersom jag tror att hon fått en aktivt ateistisk uppfostran hemifrån, vilket var mycket ovanligt på den tiden. och nu kolliderade hennes egna starka värderingar med skolans, på ett våldsamt sätt. Jag minns att jag insåg att jag själv aldrig skulle ha vågat göra detta i åttan, då det skedde. Och jag beundrade henne för detta under resten av vår tid på Mimer.

Efter sitt uppror mot denna, en annan av Mimers – av lärarna formade – oskrivna lagar, gjorde Galna Astrid verkligen skäl för sitt namn. Galna Astrid slet nämligen tag i Gunhild långa, långa hår, och släpade flickan (framåtböjd och stapplande av smärta och av att inte kunna se något) ut ur klassrummet. Ur stånd att kontrollera sig själv, över detta oerhörda rebelliska tilltag, skrek Galna Astrid att flickan skulle upp till rektorn (Mark Stiglund) för att få svara för sitt uttalande. Det var chockerande att se en vuxen människa bli totalt galen och fysiskt misshandla en av våra kompisar. Men tyvärr, vi som kom från Östermalmsskolan, var bara alltför vana med våld även från lärare, och fungerade inte ”normalt”. Men chockade var vi. Det var Gunhild också. Hon hade trott, barn som hon var, och med utpräglat intellektuella föräldrar, att hennes uttalande skulle leda till någon form av dialog. Men Gunhild fick lära sig vad som gällde på Mimer. Här gällde brutalitet och våld. Detta utspelade sig under åttonde klass. Det betyder under hösten 1967 eller våren 1968. Gunhild var en riktig rebell. Återigen: jag beundrade dig Gunhild. Still do!

Galna Astrid var galen på riktigt. Om ni undrar. Det är inte bara ett skällsord från en åttondeklassare. Hon hade, på fullaste allvar, berättat att hon hade ”guds änglar i baksätet” på sin stora vita Mercedes då hon körde. Detta var svaret hon glatt och frimodigt gav, då hon tillfrågades av en av oss elever varför hon inte hade säkerhetsbältet på sig då hon körde. Ni ska få fortsättningen 21.00

 

Bli först att kommentera

Arbetarpartiet håller sina uppgörelser – något som tydligen är helt främmande för V

Av , , Bli först att kommentera 69

Mattias Sehlstedt (V) har angripit mig på sin blogg för att jag lade ned min röst på Kommunstyrelsen. Detta angrepp avslöjar en väldigt stor skillnad mellan Arbetarpartiet och V. Skillnaden mellan våra respektive partier består i att Arbetarpartiet håller sina uppgörelser – något som tydligen är helt främmande för V.

Efter alla val ingår partierna olika sorters valtekniska uppgörelser. Detta sker i alla Sveriges 290 kommuner och 20 landsting/regioner. Det har ingenting med politik att göra utan det handlar om varje partis vilja att bli representerad i så många politiska nämnder som möjligt. Arbetarpartiet ingick en sådan uppgörelse med V och MP efter valet 2002. Detta innebar på intet sätt att vi samordnade vår politik med dessa båda partier. En valteknisk samverkan har nämligen ingenting med politik att göra. Det var annorlunda då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gjorde upp efter valet 2010. Då handlade det om en politisk uppgörelse och ledde till att Vänsterpartiet bröt sitt vallöfte om att inte flytta Stadsbiblioteket (detta genom att V röstade för byggandet av kulturhuset Väven).

Efter valet 2014 gjorde Arbetarpartiet en valteknisk uppgörelse med Socialdemokraterna. Det vi ville ha var insyn i kommunstyrelsen. Det gör att vi bättre kan företräda våra väljare. Detta exempelvis genom föredragningar från de kommunala bolagen, där det framkommer information som annars inte skulle komma oss till del. Dessutom får vi ta del av de handlingar som ska gå vidare till kommunfullmäktige på ett tidigare stadium, vilket ofta är av avgörande betydelse för att vi inte bara ska kunna säga ”nej” utan även utarbeta ett eget positivt motförslag.

I vår uppgörelse med Socialdemokraterna avstod detta parti en ersättarplats till oss i kommunstyrelsen. Syftet var att vi skulle få denna insyn. Det är på sin plats att betona att det var S som avstod denna ersättarplats. Det var inte MP, det var inte M, det var inte C, det var inte L och det var inte KD. Det var S som avstod en ersättarplats – för att Arbetarpartiet skulle få insyn.

Arbetarpartiet sände ut signalen att vi var ute efter en sådan plats efter valet 2014 även till Vänsterpartiet. Men detta parti var uppenbarligen inte intresserade av att ge oss denna insyn. När Socialdemokraterna erbjöd oss ett valtekniskt samarbete och var beredda att avstå en ersättarplats i KS gick vi naturligtvis med på detta.

Vad hände på kommunstyrelsen?

Det fanns 13 beslutsärenden. Det fanns en socialdemokrat för lite. Det uppstod en situation där jag blev tjänstgörande eftersom så många socialdemokrater var borta. I detta läge frågade jag mig vad vår tekniska uppgörelse med S bestod i. Bestod den i att Arbetarpartiet skulle få insyn? Eller bestod den i att Arbetarpartiet skulle ersätta Socialdemokraterna, då dessa var frånvarande, för att driva politik?

Anledningen till att Mattias Sehlstedt angriper mig beror på att jag inte röstade för deras överklagande. Detta var ett beslutsärende. Men det fanns som sagt totalt 13 beslutsärenden på kommunstyrelsen. Jag avstod ifrån att använda min rösträtt i alla 13 ärenden. Efter föredragningslistan bad jag att få ordet för att förklara mitt agerande. Jag sa till alla närvarande att Arbetarpartiets uppgörelse med S inte handlade om politik utan om att ge Arbetarpartiet insyn. Om jag skulle ha använt min rösträtt hade jag brutit mot uppgörelsen. Inom Arbetarpartiet håller vi våra uppgörelser – i alla 13 beslutsärenden. Det är det enda hederliga.

Det finns ett gammalt resonemang som handlar om lagens bokstav och lagens anda. Ibland kommer dessa i konflikt med varandra. Då man använder lagens bokstav för att bryta mot lagens anda brukar detta ofta kallas för ”brännvinsadvokatyr”. Detsamma gäller för uppgörelser mellan partier. Då vi i Arbetarpartiet inte består av brännvinsadvokater ”passar vi inte på” att rösta bara för att lagens bokstav ger oss denna rätt. Istället håller vi oss till lagens anda. Och det är, som tidigare sagts, här vi och V skiljer oss åt.

När det gäller kommunstyrelse och kommunfullmäktige

Det finns ingenting som hindrar att Vänsterpartiet skriver en motion till Umeå kommunfullmäktige och föreslår att de 1601 bostäder som såldes ut av Bostaden AB återkommunaliseras. I detta läge kommer kommunfullmäktige att få en chans att avgöra frågan.

Till sist: På senaste kommunfullmäktige riktade vi i Arbetarpartiet en mycket skarp kritik mot handläggningen av försäljningen av de 1601 bostäderna. Det råder ingen tvekan om att vi tycker att denna handläggning var minst sagt undermålig. Just därför blir det desto viktigare för oss att själva uppträda korrekt.

Det finns andra partiet som borde ta lärdom.

Bli först att kommentera

På Mimer fick du välja – slås blodig eller rulla en halv kilometer i snön fram till ÖK. Jag borde ha stoppa Heinz – men svek

Av , , 4 kommentarer 33

 

Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet?
Ska du låta dig slås blodig – eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns? Inför en stor publik. Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet efter att du har gått ned på knä – efter denna omänskliga förnedring? Hur klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Du var för ung för att kunna formulera dessa frågor. Men du var inte för ung för att, sedan chocken och smärtan klingat av, oroa dig för hur dina kompisar skulle reagera. Skulle de ta avstånd från dig. Eller skulle de söka upp dig och säga att den där Heinz borde dödas? Och hur skulle HON reagera? Hon du var kär i. Skulle hon dra sig undan. Dra sig undan för att du var en fegis som inte hade slagits? Du kunde inte veta.

 

Min kompis tvingades rulla på marken, från Mimer, runt det som idag är Navet, över ÖK och ett halvt kvarter till
Jag märkte att något ovanligt var på gång eftersom så många elever gick i en så tät klunga och var så högljudda. Det jag ska berätta hände i åttan. Det var då som Heinz vansinne slog ut i full blom. Han hade etablerat sitt terrorvälde i sjuan. Åtminstone över oss andra sjundeklassare. Men i åttan räckte inte detta längre. Det var då han började ställa oss killar inför ett ”omöjligt” valet: att bli slagna blodiga – eller gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att vi fanns. Eller både och. Och helst inför en så stor publik som möjligt. Detta skolår inleddes hösten 1967 och avslutades våren 1968.

Situationen gjorde att jag och den ena av mina bästisar ”Linn” hade ingått en allians som innebar att vi strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra vid farliga tider och på farliga platser. Det vill säga då vi riskerade att träffa på Heinz. Min allians med Linn inkluderade inte Sam. Jag vet inte varför. Jag och Linn brukade träna tillsammans. Jag och Sam brukade tävla om vem som fick högst betyg. Speciellt i historia. Vi brukade spela ”Risk” och diskutera andra världskriget. Men i åttan drog jag mig undan från alla killkompisar. På fritiden. Det var inget medvetet beslut. Det var ett resultat av att jag var ihop med Linda. För att vara i högstadiet räckte vårt förhållande väldigt länge. Vi blev ihop i mars i sjuan och höll ihop ända till någon gång på hösten i nian efter valet (som vi nervöst lyssnade på tillsammans i radion). Så under hela åttan, då många andra killar skaffade moped – som de trimmade och sedan greps av polisen för – umgicks jag huvudsakligen med Linda.

Den där dagen fick det plötsligt stor betydelse att alliansen inte omfattade Sam. Jag minns inte om Linn var med. Jag minns bara det sjuka och skräckinjagande övergrepp som jag såg. Sam låg på marken framför fötterna på Heinz. ”Helvete”, tänkte jag. Sedan insåg jag att Sam inte låg framför fötterna på Heinz. Det hela var mycket värre än så. Sam rullade framför fötterna på Heinz! Han hade tvingats ned på marken, som var täckt med snö, eftersom detta utspelades i februari eller i mars 1968.

Min kompis tvingades sedan att rulla från baksidan av Mimerskolan, över Skolgatan, rakt ned efter Västra Kyrkogatan (inte Östra som i ÖK) ända fram till Nygatan, sedan tvingades han svänga, fortfarande liggande på marken, och fortsätta att rulla i snön längs efter Nygatan ända fram till ÖK, sedan över ÖK, och vidare ett halvt kvarter ytterligare längs efter Nygatan tills vi var framme vid ”matan”. Alternativt uttryckt: Sam tvingades att rulla från Mimerskolans baksida, runt den gamla grusplanen där äventyrsbadet Navet nu är beläget, över ÖK och sedan ett halvt kvarter till. I snö som var blöt. För tyvärr lyste solen den dagen. Om jag minns rätt. Och allt utspelade sig inför en mycket stor och mycket högljudd publik.

Jag följde efter i ett chocktillstånd.

Det enda riktiga hade varit att gå ifatt pöbeln – bestående av Heinz, hans skrikande fan club, och alla andra högljutt nyfikna – för att tränga sig fram för att sätta stopp för det mest utdragna och förnedrande övergrepp jag någonsin har sett med egna ögon. I en skola. För även om jag just då nästan bara umgicks med min tjej Linda så var Sam och jag fortfarande bästisar. Vi gick i samma klass och diskuterade ständigt: musik, andra världskriget och allt mer om Vietnam. Det var min skyldighet att hjälpa honom. Det övergrepp han utsattes för var oacceptabelt. Det kunde vara fysiskt skadligt. Men främst var det psykiskt skadligt. Jag borde ha satt stopp för detta även för att kunna bevara min egen självrespekt. Och för att visa alla andra på Mimer att det fanns någon djävla gräns. Men jag svek. Jag svek Sam, mig själv och alla andra.

Heinz skulle inte ha klarat sig mot mig och min andra bästis Linn. Som var övernaturligt stark. Heinz försökte därför aldrig slåss med någon av oss. Inte så länge Linn och jag höll ihop. Heinz skulle, troligen, inte heller ha klarat sig mot mig och Sam. Om vi hade resonerat ihop oss först. Eller skulle han det. Det var en öppen fråga. Hade jag försökt att sätta stopp för det som utspelade sig hade vi fått svaret. Det hade också varit detsamma som att utmana Heinz makt över skolan. Det hade kunnat jämföras med en titelmatch.

Jag visste att Heinz saknade spärrar. Sam visste också att Heinz saknade spärrar. Alla visste det. Han var ibland beväpnad med en kniv av typen butterfly. Så även om jag hade försökt stoppa övergreppet mot Sam, inte för att ta kontroll över skolan, så hade detta oundvikligt utvecklats till en maktkamp. För om Heinz hade förlorat mot mig och Sam hade han också förlorat kontrollen över skolan. Sedan spelade det ingen roll att varken Sam eller jag hade en tanke på att själva försöka ta över efter Heinz. Vi ville bara gå ut högstadiet, så snabbt och enkelt som möjligt, för att komma in på gymnasiet. Men Heinz skulle ha gjort vad som helst för att behålla sin kontroll över skolan. Heinz var beredd att slå den sönder och samman som försökte stoppa övergreppet och därmed utmana hans kontroll över skolan.

 

The ”summer of love nådde aldrig Mimer
Det slår mig, när jag skriver detta, att i TV-programmen om 1960-talet brukar året 1967 förknippas med begreppet ”The Summer of Love”. Beatles legendariska LP-skiva ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” gavs ut den sommaren. Det var 50 år sedan. Men stämningarna från ”The Summer of Love”, som hade sitt epicentrum i hippiekvarteren i San Francisco, nådde aldrig fram till Mimer.

 

I slutänden var jag ensam om beslutet – och för feg
Jag hade velat hålla ett krigsråd tillsammans med mina två bästisar Linn och Sam. Vi hade behövt ställa oss frågan om vi var beredda att gå för fullt redan från början med sikte på att slå ut Heinz. Men Linn var inte där. Det hade dock troligen räckt även om bara jag och Sam hade kunnat hålla ett krigsråd. Jag hade velat höra om han ansåg att vi skulle ta striden. Om vi båda var beredda att gå för fullt från allra först slaget. För det var exakt vad Heinz skulle göra när han insåg att det var hans kontroll över skolan som stod på spel. Vi behövde också värdera styrkan hos hans fan clubb. Var Sam var överens med mig om att vi kunde bortse ifrån den? (För mig framstod individerna i denna inte som något hot, bara som fega kräk). Men ett krigsråd var omöjligt. Sam var en vintergata bort. Rullandes på marken. Framför Heinz skor. Han visste inte ens att jag var i närheten. Han låg på marken, med sitt inre i uppror, och tänkte på hur han skulle överleva. Vad skulle han annars ha kunnat tänka på?

Jag insåg att i slutänden var det jag ensam som måste ta beslutet. Jag var tvungen att springa fram och ställa mig, öga mot öga, framför Heinz. Sedan måste jag skrika åt Sam ”upp för fan, det får vara nog nu, vi tar den djäveln en gång för alla”. Jag hade måste lita på att Sam var tillräckligt OK för att komma upp snabbt och dessutom med på noterna.

Jag borde ha fattat detta beslut. Oavsett konsekvenserna. Sams liv hade blivit bättre. Mitt också. Och många andras.

 

Därför vilade ansvaret på mig
”Varför ställer du dessa krav på dig själv”, tänker kanske någon som kanske tycker att jag gör mig märkvärdig. ”Sam hade väl lika stor anledning att ställa upp för sig själv som du hade”. Ni som tänker så har inte tänkt. Ni har inte haft snart 50 år på er att ångra er. Ni anser kanske inte heller att våld är rätta sättet att lösa en sådan konflikt på. Så ni försöker hitta en utväg åt mig – och därmed en utväg åt er själva. Kanske?

Men tänk nu efter. När Sam tvingades ned tittade han sig garanterat omkring först. Han ville försöka behålla sin mänskliga värdighet. Och ändå inte slås sönder och samman. Han letade, som alla andra jag sett, efter en allierad. Exempelvis efter mig. Men han såg ingen. Han var helt ensam. Därför hamnade han på marken. Med eller utan hjälp.

Men när jag, däremot, kom och såg det pågående övergreppet kunde jag utgå ifrån att jag inte skulle behöva slåss ensam. Om jag hade valt att stoppa övergreppet skulle Sam ha stigit upp. Med största säkerhet. Då hade vi varit två. Det är därför som jag hade ett så mycket större ansvar än Sam. För jag förstår hans val. Medan jag, däremot, hade en chans att vända på situationen, till Sams (min och alla andras) fördel. Och jag svek mitt ansvar.

Och när det gäller våld. Hur tror ni att det går till att stoppa ett pågående övergrepp av denna art från en person som Heinz? Genom att gå fram och säga: ”Min vän, har du tänkt på att det finns olika sätt att lösa konflikter, det går även att tala med varandra?” Problemet med detta var att Heinz ville skapa konflikter. Han ville inte lösa konflikter. Han ville slå andra blodiga. Eller förnedra dem. Eller både och. Helst inför en så stor publik som möjligt.

Det fanns ett enda sätt att stoppa detta övergrepp – ett övergrepp som byggde på Heinz överlägsenhet vad gäller styrka och på hans större villighet att använda våld – och det var genom att mobilisera en lika stor styrka. Minst. Och genom att använda lika mycket våld. Minst.

 

Jag har aldrig kommit över mitt svek
Därför var det jag som skulle ha utmanat Heinz. Det är inte så farligt att få en smäll på käften. Eller två. Eller tre. Däremot är det farligt att bli sparkad i huvudet om du ligger. Som Sam gjorde. Men Heinz hade inte kunnat spöa mig värre än vad boxaren Björn kom att göra sommaren 1969. Ett och ett halvt år senare. Hade jag försökt stoppat den här psykiska misshandel, och det fysiska övergreppet, hade kanske inte bara Sam anslutit sig. Kanske hade även andra slutit upp. För Heinz blev mer och mer hatad.

Hade jag vetat vad jag vet nu, att mitt svek mot Sam skulle komma att sammanfatta all skit under hela min tid på Mimer, och dessutom allt annat under alla nio åren i grundskolan, och förgifta mitt liv, så hade jag absolut utmanat den djäveln. I mina ögon förtjänade han att dö. (Som situationen var då, 1968, och jag just skulle fylla femton). Men jag svek. Och detta kom att innebära att jag, i mina ögon, var en nästan lika dålig människa som Heinz. Jag var en svikare.

 

Heinz hot mot Linda förde mig en viskning ifrån titelmatchen
Det felaktiga i mitt beslut underströks en kort tid därefter. Detta var alltså i åttan då Heinz blev vansinnig. Han började även ge sig på tjejerna. Först en hand mellan benen. Då tjejen skrek, och försökte slå undan hans hand, flyttade han snabbt sina båda händer till tjejens bröst. Och tryckte till. Detta utspelade sig cirka tio meter ifrån dörren till lärarrummet. Under en rast då lärarna kom och gick. Men lärarna såg inget – och fick heller aldrig veta vad Sam hade utsatts för – eller tjejerna. Varken från elevhåll eller från något annat håll. Detta visar hur lite dessa lärare betydde.

Till baka till hotet mot Linda. Jag stod vid mitt skåp och kunde se att Heinz gav sig på var tredje, eller var fjärde, tjej. Speciellt de som såg ut som Linda. Och nu kom hon, intet ont anandes, leende mot mig, men samtidigt gick hon också mot Heinz, helt  ovetandes om den hotande faran. Jag slängde blixtsnabbt in böckerna och skolväskan i mitt skåp och låste. Allt medan adrenalinet sprängde sig fram genom kroppen. Tillsammans med rädslan. Men rörde Heinz så mycket som ett hårstrå på Linda blev en titelmatch oundviklig. Jag skulle slåss. Ensam. Och jag skulle förlora. Blodigt. Men sådana var de oskrivna reglerna. Du försvarade din tjej mot övergrepp. Oavsett konsekvenserna. Och Linda var värd allt detta. Och så mycket, mycket mer.

 

Ska du slåss trots att det blir ett blodigt nederlag?
Eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns. Inför publik?
Hur upprätthåller du sedan din mänskliga värdighet – efter att du har gått ned på knä – efter denna förnedring?
Klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Går frågan till mig så har jag ett svar.

Jag höll ju på att tvingas gå en titelmatch mot Heinz, för att skydda Linda, strax efter övergreppet mot Sam. Sju månader senare fanns Linda inte längre kvar i mitt liv (inte på samma sätt, även om jag alltid kommer att minns henne med glädje, och ömhet). Men Sam och jag håller ännu regelbunden kontakt. Vi diskuterar fortfarande allt. Musik och politik. Så svaret är att jag skulle ha gått matchen. Kosta vad det kosta ville.

Då jag tog upp frågan med Sam, 35 år efter händelsen, sade han att det inte behövdes något förlåt. Han hade kommit över det som hänt. Men det var precis vad rektorn på min dotters skola sa år 2004, då jag tog upp det vi hade gjort mot honom i sjuan, på Mimer. Det är svårt att erkänna hur mycket dessa övergrepp, och sadismen, på Mimerskolan har påverkat ens liv. På ett negativt sätt. Svårt att erkänna ens för sig själv. Men minns Kim, vår klasskompis, som inte ville komma på återföreningsträffen, 40 år efter att vi gått ut nian. Hon sade som sanningen var. Vissa saker kommer du aldrig över.

Jag kan inte förlåta mig själv. Jag förlorade min självrespekt. Istället har jag levt vidare med ett ständigt närvarande ursinne och ett självförakt. Så än en gång: fick jag göra om det hela så skulle jag ha gått matchen. Även om den hade blivit blodig och blodet hade varit mitt.

 

Men tjejerna då?

Jag har ingen fullständig lösning på någonting. För då lärarna svek – de inte bara valde att titta bort utan deltog själva i övergreppen (badhuset) – kan ingen elev på 15 år presentera någon lösning. Men jag vet en sak: redan i mellanstadiet ingicks det överenskommelser om ”beskydd” där jag och Linn beskyddade två mindre grabbar (det var mest på skoj, men beskydd fick dom, mot alla utom mot Linn och mig). Och jag hade hellre dött än låtit Heinz behandla Linda som ett stycke kött. Och då vår slöjdlärare tafsade på tjejerna i vår klass, inne i materialrummet, behövde en tjej bara söka efter en killes blick så kom vi till undsättning och ställde oss demonstrativt i dörröppningen till materialrummet och stirrade på lärardjäveln.

Det fanns hjälp att få. Men tyvärr gällde detta bara för vissa.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10 och 15 september.

 

4 kommentarer

Vägen till våldet på Mimer gick via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på

Av , , 2 kommentarer 33

Anders Forss får vänta

*      *      *      *      *

 

Nakna med dödsångest
I fjärde klass, i mellanstadiet, skulle vi lära oss att simma. Det var i det lilla gamla gröna badhuset som låg i närheten av Scharinska villan, och som höll på att spränga hela kvarteret i luften, när klorgas läckte ut. Vi gick då på Sofiehemsskolan. Jag tror att det fanns två parallella klasser för varje årsklass. Så vi killar hade sammanslagen gympa med killarna från den andra fyran och tjejerna hade sammanslagen gympa med sin parallellklass. När vi skulle lära oss att simma for killarna ned till badhuset, medan tjejerna hade ett ”läsämne”, som exempelvis matte. Och då tjejerna for ned för att lära sig simma var det tvärt om. Killarna hade matte. Lycklig var den som inte behövde åka ned till badhuset. För där nere gick många barn sönder.

Ångesten började redan med lukten av klor. Än idag får jag ångest av klorlukt. Du som läser detta ska veta att jag kommer ihåg det hela som igår. Det började på hösten 1963. Samma höst som John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, Texas, USA. En hel värld sörjde. Även vi småglin på Sofiehemsskolan sörjde. Jag och lång-Tore talade med varandra om mordet. Han sa något om att Kennedy måste ha lidit eftersom han sköts i huvudet. Jag svarade att min pappa hade sagt att världen hade förlorat en stor ledare, men att Kennedy, som tur var, inte behövde plågas. Just eftersom han blivit skjuten i huvudet. Vi var tio år då. Och vi led. Men mest på grund av badhuset.

Vi skulle ta av oss kläderna. Detta var normalt. Men det var i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. Sedan fick vi gå genom duscharna. Detta var normalt. Men i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. De flesta, alltså alla, försökte att skyla sig med en eller med båda händer. Även i duschen. Men lärarna tvingade oss att att använda tvål vilket gjorde det omöjligt att skyla sig inför de övriga. De gloende. Jag undrar än idag: Varför fick inte vi killar ha badbyxor på oss. Och varför fick inte tjejerna ha en baddräkt på sig. Ska det vara så förbannat svårt att fatta vad effekten blir om vuxna tvingar barn att vara nakna inför varandra. I denna ålder. Och dessutom i samband med en aktivitet som för många var så ångestladdad. Var ni idioter? Var ni sadister? Ni som ansvarade för skolan och dess simundervisning.

Situationen var otroligt pinsamt. Efter duschen fick vi sitta på träbänkarna inne i själva rummet där den lilla simbassängen fanns och vänta på att få hoppa i. Och bara för att du som läser detta ska förstå hur extra obeskrivligt hemskt utsatta vi var ska jag berätta något som du redan vet. Men som du säkert inte tänkt på i ett sammanhang som detta. Det är så att även pojkar på tio år kan få ett ofrivilliga ”stånd” vid olämpliga tillfällen. Kanske på grund av rädsla. Jag tror inte att det går att uttrycka, i ord, vilken känsla av utsatthet som detta skapade för de som hamnade i denna belägenhet på badhuset. För ungar djävlas alltid med varandra. Men nakna på badhuset var skyddslöshet total. Så om någon större ville djävlas med någon mindre, som försökte skyla sig, så blev effekten obeskrivlig. Jag saknar de rätta orden för att kunna beskriva hur det kändes för de mest utsatta i samband med besöken på badhuset.

Det var lika hemskt för tjejerna. Även de skulle vara nakna. Totalt nakna. Ojämnheten i könsmognad, och gloendet, fanns i samma utsträckning bland tjejerna. Jag vet hur svårt många av dem led. Och tjejerna hade två ställen att skyla. I denna situation av total utsatthet skulle vi sedan lära oss att simma. Nakna på alla lektioner under två terminer. Varför fick inte vi killar ha badbyxor? Varför fick inte tjejerna ha baddräkter? Jag har aldrig träffat någon elev, inte av idag, inte i min egen ålder, som utsatts för det som drabbade oss. Det handlade om ett rent övergrepp. Ni som var ansvariga – och organiserade simundervisningen för barn, och ni lärare som lät det hela ske – ska veta att jag aldrig kommer att förlåta er. Det spelar ingen roll om ni lever eller är döda. Jag förlåter er aldrig.

Sedan skulle vi ned i bassängen på den delen där alla ”bottnade”. Även de kortaste. Vi fick en träbräda som flöt – och som hade ett namn som skulle vara skojigt. Jag ville såga sönder denna djävla bräda. Sedan var det tänkt att vi skulle hålla oss i brädan och sedan börja simma ut på den djupa delen av bassängen där ingen bottnade. Det förekom säkert några förövningar i den del av bassängen där alla bottnade. Men det minns jag inget av. Vissa var så rädda för den djupa delen av bassängen, där de inte bottnade, att de inte kunde tala om annat i bussen på vägen till badhusen. Och det var väldigt många som inte kunde somna kvällen innan.

Själv minns jag den förnedrande nakna utsattheten som det värsta. Men jag vet att mitt helvete var mindre hett än de flesta av mina klasskamrater. Jag hade nämligen redan lärt mig simma. Mamma ville alltid att jag skulle ha en fördel i förhållande till mina jämnåriga. Ibland drev hon mig mycket hårt. Men där, i vattnet på badhuset, då skräcken lyste ur ögonen på så många andra småkillar, blev jag plötslig oändligt tacksam mot mamma.

Jag hade lärt mig att simma rätt långt under vattnet, med ögonen öppna, redan då jag var sex år. Då var allt en lek. Det var däremot ingen lek då jag lärde mig att simma ovan vattnet. Det gjorde jag under sommaren innan jag skulle börja i fyran. Simlektionerna sabbade stora delar av mitt sommarlov. Och då var jag sur på mamma för att hon tvingade mig att ta simborgarmärket i Sörmjöle havsbad. Det var alltid kallt där. Och vågigt. Vi höll ju till i havet. Vid ”examenstillfället” blåste det extra mycket, varför vågorna var extra höga, och det var endast 12 grader i vattnet. Jag hade dessutom feber. Men efter allt elände med simlektioner som sabbat sommarlovet krävde jag själv att få avlägga provet och få detta förbannade simborgarmärke. Tjurig som jag var. Så påhejad av mormor, som cyklade med mig till simskolan varje dag, lyckades jag simma så långt som det krävdes.

Och nere i vattnet, i det gröna äckliga badhuset, kände jag plötsligt en oändlig tacksamhet mot mamma. Jag visste att jag kunde dyka rakt ned i den djupa delen i bassängen, från andra våningen om jag så ville, och sedan simma under vattnet i minst tio meter, för att elegant dyka upp ur vattnet och blixtsnabbt ta mig upp från kanten. Om jag ville. Det var en ren barnlek. Min kompis Sam var ännu bättre på att simma än vad jag var. Han kunde ryggsim och vann, simmandes på rygg, den simtävling som vi tvingades delta i på badhuset innan vi gick ut fyran. Min andra bästis Linn kunde också simma, tror jag. Men de övriga! De övriga drabbades av svår dödsångest då de kom ut i den djupa delen av bassängen. De var, naturligtvis, rädda för att drunkna. Nakna!

Och i denna totala utsatthet, fyllda av dödsångest för att drunkna, och skam för sin nakenhet, var eleverna inte särskilt mottagliga för instruktioner om hur det går till att simma. Många var gråtfärdiga, med munnarna hårt sammanpressade som i kramp, och med kramp även vad gällde tankeverksamheten. Dödsångest och förnedring skapar helt enkelt inte den optimala situationen för inlärning. De som gillar svart humor skulle kunna säga att många av mina klasskompisar saknade flyt dessa dagar. Det var så vi skämtade om denna period. Efteråt. Många år efteråt.

 

Medan lärarna och andra vuxna såg på – eller själva deltog i övergreppen
Allt utspelade sig medan lärarna såg på. Eller medan lärarna själva deltog i övergreppen. Sedan hade vi överdjävulen själv, badmästaren, som ledde ”simundervisningen”. Han var inte exakt den bästa pedagog som världen skådat. Jag minns att han höll i en lång stång av lättmetall, med en ögla längst fram, som var menad att använda för att rädda oss i från att drunkna. Men badmästaren hittade nya användningsområden för metallstången. Då det var min tur så simmade jag glatt ut i den djupa delen av bassängen. Utan den djävla träbrädan. Till badmästarens missnöje. ”Du ska inte simma som en groda”, skrek han. ”Först ska du sparka utåt-bakåt med benen, sedan pressa ihop benen samtidigt som du håller armarna rakt fram och glider på vattnet. Först därefter ska du föra armarna bakåt. Men du gör allting samtidigt, som en groda”. Jag mins att jag hatade honom för hans skrikande. Hatade honom. Men eftersom jag inte alls var rädd för vattnet, eller för den djupa delen av bassängen, eller för att få huvudet under vattnet, kunde jag uppfatta vad badmästaren sa. Och förstå. Så jag kunde förfina mitt simsätt.

Men många andra, för ångestladdade för att förstå instruktionerna, fick lära känna metallstången på ett sätt som jag inte tror att den var menad till. De blev slagna i huvudet med stången! Av badmästaren. Detta skedde mitt framför ögonen på våra förrädare till lärare. Den förnedrande utsattheten i att tvingas uppträda naken inför sina jämnåriga var inte nog. Dödsångesten för att drunkna var inte nog. Till detta kommer att vi tioåriga barn, både pojkar och flickor, blev slagna i huvudet med en stång av lättmetall. Hur kunde vuxna, lärare och andra, tillåta att detta hände?

Ute i Sörmjöle havsbad skulle våra föräldrar ha dränkt simläraren, om han försökt sig på något liknande, och efteråt sagt till polisen att han var sadist. Skulle simläraren i Sörmjöle ha försökt få oss att ta av kläderna skulle han också ha blivit dränkt, av våra föräldrar, för sitt osunda intresse för nakna barn. Så hur i helvete kunde detta ske på ett kommunalt badhus med våra egna lärare närvarande? Vad var det för fel på er?

Då stången var av lätt metall dog ingen. Ingen drunknade heller. Men en av mina bästisar på lågstadiet, Britt-Marie, kunde aldrig sova nätterna före besöken på badhuset. Dessutom fick hon stopp i magen och tvingades uppsöka lasarettet för detta. Britt-Marie var, som antytts, inte alls den enda som inte kunde sova natten före besöken på badhuset. Nästan alla som jag har kontakt med från den tiden känner fortfarande stark olust, eller ren ångest, när de känner doften av klor. För vissa har det till och med varit riktigt svårt att gå till badhuset tillsammans med sina egna barn. Jag känner själv alltid starka olustkänslor då det luktar klor. Det berodde inte för att jag var rädd för att drunkna. Det berodde på förnedringen.

Jag tror att vi åkte till badhuset två gånger i veckan under hela fjärde klass. Bussen luktade av äpplen, klor – och ångest. Mest av ångest. Till slut var det någon förälder som talade med vår klassföreståndare, och som i sin tur förde budskapet vidare, till badmästaren. Denne barnplågare fick höra, försiktigt, av vår lärare att han måste ta det lite lugnare med oss. Jag tror att det var Britt-Maries pappa som ringde till vår klassföreståndare. Det var bra. Och badmästaren slutade med att slå oss i huvudet med stången. Men han blev inte mer förstående inför den dödsångest som vissa elever aldrig kom över under hela det år som tortyren till ”simundervisning” varade. Det är Sofiehemsskolans lärare som jag håller ansvariga för detta. Och badmästaren. Och alla andra kräk till vuxna som var inblandade. Ni både såg och deltog själva. Umeå hade behövt mer civilkurage även på den tiden!

Säkert är det många som tänkt att nu tar han väl i, den där Hägglund, då han skrev rubriken till detta blogginlägg. ”Vägen till våldet på Mimer via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på”. Men jag skulle ha skrivit ”medan lärarna deltog”. Allt som jag skrivit är sant. Och jag hoppas att du läser vidare om hur det kunde gå till på Umeås skolor. Jag skriver främst för de som var med på den tiden. Jag skriver för att betala av på den skuld som jag har. För jag var med och gjorde andra illa.

 

De små tennsoldaterna
Jag anser att övergreppen mot oss började redan i lågstadiet. Då vi var sju år. Redan i första klass tvingades vi ställa oss upp bredvid vår trämodul – stol och skrivbord i ett stycke – och stående vänta på att få tillåtelse att besvara våra lärarinnors frågor. Och vi fick förbli stående, medan våra klasskamrater skrattade, om vårt svar hade varit felaktigt. Vi fick förbli stående, med blossande kinder och ett inre i uppror, till dess att fröken gav oss tillåtelse att sätta oss ned. Denna tillåtelse att sätta oss ned fick vi först efter att någon annan elev, som fröken valt ut, hade delgett klassen det rätta svaret. Under den tid som du stod upp, ensam inför hela klassen och ensammast i hela världen, medan alla skrattade åt din okunnighet, var du oerhört oskyddad. Men vi följde order. Vi stod i givakt som små tennsoldater. Fulla av smärta. Vi var bara sju år då vi började att drillas. Det var på hösten 1960. Den höst då John F. Kennedy valdes till USA:s president. Vi var små, och så oskyddade, att vi var nakna. Bildligt talat. Och ändå älskade vi våra lärarinnor. Detta var en verklig paradox.

 

Aldrig på dass under rast på tre år
Den insikt jag anser mig ha fått är denna: när vi kom till Mimerskolan i sjuan, 13 år gamla, hade vuxenvärlden i form av lärare och annan skolpersonal, redan försuttit sin chans. För många av oss hade lärarna och övrig skolpersonal straffat ut sig. De svek som jag beskrivit var fruktansvärda. Den hämnd som vi tog – på varandra, på lärarna och på ting som gick att förstöra (exempelvis på matvaror, hushållsapparater och porslin) i ämnet hemkunskap – var också fruktansvärd. Vi fick fyra kvinnliga lärare att bryta ihop under två terminer. Vi hade hemkunskap redan i sjuan på den tiden (osmart). Det krävdes en femte, kvinnlig, lärare för att orka med oss fram till slutet av vårterminen då hemkunskapsundervisningen var avslutad på högstadiet. Om vuxenvärlden velat ha verkligt inflytande på oss under högstadiet hade de behövt göra något långt tidigare än i sjuan. Men jag uppfattade aldrig att lärarna ville ha något inflytande på hur vi behandlade varandra. De titta alltid bort. Därför gick allt fullständigt åt helvete i högstadiet.

För att förstå något av den brutalitet som präglade vardagen på högstadiet ska jag avsluta detta blogginlägg med att berätta om killtoaletten. Brutaliteten på Mimer satt nämligen även i väggarna. Den satt inte bara i Holtz knytnävar. Eller, rättare sagt,  brutaliteten fanns i dörrarna. Eller, ännu rättare sagt, i bristen på dörrar! Och detta är bokstavligt. Precis som nakenheten var bokstavlig då vi skulle lära oss att simma i fyran.

Nere på killtoaletten fanns nämligen inga dörrar. Jag avser inte pissränna som ryktet sa att du kunde få ansiktet nedtryckt i, vilket alla var rädda för att få, även om jag aldrig minns att just detta öde drabbade någon. Då jag närvarade. Det jag avser är båsen där vi killar skulle uträtta de toalettbehov vi alla gör sittande. Jag använde båsen själv. Självklart. Det gjorde alla. Men bara under mycket speciella villkor. Det fanns nämligen inga dörrar till dessa bås för toalettstolarna! Det var inte så att någon glömt att köpa in och sätta upp dörrarna. Det var så att det aldrig varit menat att sitta några dörrar för båsen. Det fanns inga gångjärn vid dörröppningen och det hade heller aldrig funnits några!

Så om du satt på dass, med byxorna neddragna, kunde detta ses på fem meters hålls. Minst. Det var fri sikt in. Är det någon som tror att en enda kille gick på dass under rasterna? Fundera på vad som kunde ha hänt om Heinz, tillsammans med fem – tio ur hans fanclub, hade överraskat dig med byxorna bokstavligen nere inne på killtoaletten? Vi som gick på Mimer kunde föreställa oss detta. Mycket väl. Därför gjorde vi allt för att denna situation inte skulle uppstå.

Under mina tre år på Mimer gick jag aldrig på dass under en enda rast. Inte under en kortrast mellan två ämnen. Inte under en frukostrast. Däremot gjorde jag som alla andra killar. I min klass och i andra klasser. Jag räckte upp handen för att få gå på dass under lektionstid. Efter lunch kunde flera killar som räckte upp handen under samma lektioner. Det blev ett ständigt spring. Lärarna blev naturligtvis arga. De trodde att vi djävlades med dem. Det var begripligt. Samtidigt så reagerade de manliga idioterna till lärare aldrig på att det saknades dörrar på killtoaletten då dom någon gång patrullerade denna. Därför förtjänade de inte att få veta sanningen. Vi vågade helt enkelt inte gå på dass annat än under lektionstid.

Bäst var det att gå två och två. Då kunde en hålla vakt medan den andre gjorde sitt, och sedan gällde ombytta roller. Och alltid så snabbt som möjligt. Vi ville inte missa undervisningen. Dessutom fanns alltid risken för att dina fiender kunde dyka upp. Oftast gick du dit ensam. Och det behövde inte vara Heinz som kom. Det räckte med att vilken som helst av dina fiender kom för att situationen skulle ha kunnat bli förödande. För dig. Den som satt med byxorna nere var ett tacksamt offer.

Killtoaletten var en extremt farlig plats.

 

Röd tråd av naken utsatthet
På Mimer var det inte bara slagen som tog hårdare. Skammen över att bli förnedrad tog väldigt mycket hårdare. Vi var mindre av barn på högstadiet. När jag nu skriver detta inser jag att vi – jag och många klasskompisar – vid mycket tidig ålder hade blivit berövade en stor del av våra förväntningar på vad livet skulle kunna ge. Istället hade vi – redan på låg och mellanstadiet – börjat lära oss att acceptera nästan allt. Trots att skolagan hade klingat bort stegvis på mer moderna skolor, och hade varit totalförbjuden i 1½ år när jag började skolan, agades vi fortfarande under de första åren på Östermalmsskolan. Det var luggar i nackhår och öron, eller ett rapp med trälinjalen över fingrarna, om vi viskade mellan bänkraderna. Eller skickade lappar. Och blev påkomna. Jag har berättat om sadismen och övergreppen i samband med ”simundervisningen. Och i tidigare blogginlägg har jag berättat om hur det kunde gå till på skolgården på Sofiehem. Speciellt då vi kom dit, utifrån, i fyran.

Det var bland annat därför vi hade så lätt att ta till oss de oskrivna reglerna på Mimerskolan om att aldrig blanda in ”plitarna”. Vi befann oss i ett fängelse. Fast hos oss kallades plitarna för lärare. Jag förväntade mig aldrig någon nåd. Bara våld. Från de killar som var större och, ibland, starkare än jag. Och jag förväntade mig absolut inget skydd av lärarna. De fanns inte med i bilden hos någon som jag kände som en faktor när det gällde att stoppa våld och pennalism. Eller det som idag kallas för sexuella trakassioner.

Vi saknade förmågan att förstå att det som drabbat oss på låg- och mellanstadiet var orimligt. Jag tänker på drillen i Östermalmsskolan och på ”simundervisningen” på Sofiehem. Bland annat. Vuxenvärlden, i form av lärare och annan skolpersonal, hade inte bara vänt sig bort ifrån oss. De hade deltagit i misshandeln av oss. Både på Östermalm och på Sofiehem. Både mentalt och fysiskt.

Heinz maktställning på skolan berodde därför inte endast på hans styrka. De vuxna, lärare och vaktmästare, kunde ju ha stoppat honom. Men som jag tidigare har skrivit: Lärarna hade helt enkelt inte med saken att göra. De hade inte med brutaliteten som pågick mellan lektionerna att göra. De hade inte heller med brutaliteten under lektionstid, som på gympan och på hemkunskapen, att göra. De vuxna på skolan, lärare och vaktmästare, hade straffat ut sig själva för länge sedan i mina och andras ögon. I mina redan på mellanstadiet. De vuxnas, lärarnas och vaktmästarnas, regler gällde inte. Det var våra regler som gällde. Även om det var Heinz som skapade våra regler. Det tog mig lång tid att inse detta. För mig gällde dessa oskrivna regler under lång tid. Långt efter tiden på Mimer. Skulle du rädda dig undan måste du träna styrka och bilda en allians. Och under min lumpartid utmana folk på verkliga slagsmål. Farliga slagsmål eftersom dessa då hade ägt rum i kroppsligt fullvuxen ålder. Mellan killar som övat närstrid.

Från offer till förövare
Det vi varit med om tidigare innebar därför att lärarna inte längre var något alternativ då vi kom till högstadiet på Mimer. Och utsattes för det råaste våldet dittills. Inte undra på att det var självklart att vi accepterade de oskrivna lagarna om att aldrig blanda in lärarna. Vi tog istället hämnd på lärarna. Som kollektiv. Det fanns lärare som slapp undan. De som visste att sätta sig i respekt. Men annars gällde samma regler för en lärare som för en elev. Den som visade tecken på svaghet var det ute med. Utom för plugghästarna. Dessa trakasserades visserligen, men ganska förstrött.

Av sms och mail, som jag har fått sedan jag har börjat skriva om högstadiet på Mimer, har jag förstått att de flesta tjejer inte hade det lika djävligt som vi killar. Detta gällde alltså för de flesta tjejer. Men det är ingen tröst för Kim, som inte ville komma på vår återföreningsträff, trots att det gått 40 år. Du kanske inte tror mig Kim, men jag vet att jag är så ledsen, och jag vet att detta även gäller för andra – både killar och tjejer – för det lidande vi utsatte dig för. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Oss. Även om vi inte förtjänar det.

Jag skrev nyss att jag aldrig förväntade mig någon nåd.

Bara våld. Det som sedan hände, steg för steg, slag för slag, själva förvandlas och började förtrycka andra. Det hände mig och det hände många andra. Efter ett par år på Mimer spöade du själv upp killar. Ibland för att inte åka ned i hackordningen. Ibland för att du inte gillade någon. Och för att du hade hade upptäckt att du kunde vinna slagsmål. Och därför började vissa andra se på dig med rädsla. Visserligen blev ingen någon ny Heinz. Men för de som var rädd för att gå förbi dig i korridoren var det en klen tröst att det fanns de som hela skolan var rädda för.

Det fanns en röd tråd genom hela min grundskola. Den handlar om utsatthet. Denna utsatthet var ibland så total att den omvandlades till nakenhet. Och jag har försökt beskriva att denna nakenhet inte endast var bildlig. Ibland var nakenheten även bokstavlig.

Dödslekar mot ångest som terapi
Vissa av oss förvandlades alltså från offer till både till offer och förövare. Och det är svårt att leva detta. Det har visat sig oändligt mycket svårare än vad jag trodde då vi gick ut nian. Jag trodde att vi hade lämnat Mimer bakom oss. Men istället började en sanslöst destruktiv tid i mitt liv. Och i många andras. I min krets, vars ryggrad bestod av killar från Mimer, började vi spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du sätter ditt eget liv på spel i andras närvaro, ofta på en fest, och med alkohol med i bilden.Jag ska återkomma till dessa spel.

Jag kan inte lägga skulden på andra. Jag måste ta på mig den största delen av skulden själv. Det är därför det som hände är så svårt att komma över. Eller omöjligt att komma över. Sanningen är den: jag kan aldrig förlåta mig själv. Som jag skrivit tidigare: Skuggan av Mimer är väldigt lång.

Jag har länge försökt undvika att berätta om mitt svek mot Sam. Jag har skrivit att det ska komma, vid flera tillfällen, men varje gång har jag backat. Jag har inte förmått mig att publicera det jag skrivit. Men förhoppningsvis har jag ändå berättat något av värde på vägen. Men jag ska stiga upp tidigt i morgon. Och titta igenom det hela en sista gång. Sedan ska jag lägga ut det. I morgon lördag.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti samt den 10 september.

2 kommentarer

Vi lämnade helvetet på Mimer 1969. Fyrtio år senare träffades klassen för att fira detta. Men du kom inte. Detta är till dig.

Av , , 6 kommentarer 58
Detta blir min fjärde berättelse om grundskolan. Och den tredje som handlar om just Mimerskolan.Varför skriva detta just nu? Jag har försökt tidigare. I radion. Jag skrev till Sveriges Radio våren 2010 och bad att få berätta min historia i radioprogrammet ”Sommar” det året. Jag skrev att mitt högstadium, en vanlig grundskola under andra halvan på 60-talet, hade varit lika hemsk som filmen Ondskan. Men folket på radion verkade enbart roade över att en icke-kändis ville få programtid. Skälet till att jag gjorde ett första försök att berätta om det jag upplevt, och som jag aldrig kommer att bli fri ifrån, var att en av tjejerna inte ville komma till vår klassåterförening hösten 2009.
Elevträffen 40 år efter att vi lämnat Mimer.
Vi som höll i arbetet med att spåra och organisera alla från gamla 7F – den klass som börjat tillsammans hösten 1966 – och vars stomme bestod av killar och tjejer som hållit ihop ända sedan tiden på Sofiehemsskolan, fick en väldig respons. Vi nådde nästan alla. Och vi fick ett fantastiskt gensvar. Det var några som inte kunde komma och som djupt beklagade detta. Men det var alltså en tjej som inte ville komma. Hon hette Kim Ulvéus. När Anki berättade detta för oss andra – vi var två tjejer och två killar i kommittén plus Kerstin på distans – blev vi alldeles tysta. Både killar och tjejer på 56 år.Jag mindes att det var svårt att se på de andra tre vid bordet. Vi visste alla. För en stund kände vi oss förlägna för varandra. Och skamsna. Tiden hade hunnit ikapp oss.Vi hade varit vedervärdiga mot Kim. Vi killar hade på ett handfast sätt förvandlat hennes liv till ett helvete. Snöbollar var bara en metod. Vi hade markerat att hon inte tillhörde gemenskapen på ett fysiskt sätt. Tjejerna hade frusit ut henne. Det hade varit deras metod att visa Kim att hon inte utgjorde en del av gemenskapen. Därför satt vi tysta, alla fyra i kommittén, då Anki gav beskedet om att Kim inte ville komma. Jag vet inte vad de andra fyra hade gjort mot Kim. Jag visste bara vad jag hade gjort. Men vi visste alla att vi bar på en kollektiv skuld. Det var en fruktansvärd stund. Den varade inte länge. Det gör sådan stunder sällan. Det är ett av minnets trick. För det kan kännas som om smärtsamma ögonblick varar i en evighet.Vi i kommittén träffades på fiket intill Filmstaden och det var full rulle där inne. Folk var högljudda och sprang omkring. Jag tror även att musiken spelade. Allt var en djävla kakafoni. Men för mig försvann hela världen för en stund. Det slog mig återigen, hur fruktansvärt Kim måste ha lidit, och att smärtan fortfarande fanns kvar hos henne. Hon ville inte komma.

De av oss som inte hade gjort henne illa, aktivt, hade inte försvarat henne. Eller så hade de stött bort henne. Trots hennes utsatthet. Vår skuld var verkligen kollektiv. Därför satt vi tysta, alla medvetna om sin del av skulden, som plötsligt blev så brutalt tydlig. Kontrasten gjorde det hela värre. För de som ringt runt, jag och de övriga, hade alla fått en sådan positiv respons. Majoriteten av klassen kunde komma till vår återförening. De hade alla varit positiva. Glada. Till och med jätteglada. Över initiativet och över möjligheten att åter träffa de övriga. Och de som inte kunde komma till återföreningsfesten hade varit påtagligt ledsna över detta. Vi i kommittén hade känt oss ordentligt uppskattade. Kerstin, som hade värvat mig till kommittén, och som själv inte bodde kvar i Umeå, men som hölls informerad av oss andra, var också glad. Och så, mitt i alla denna glädje, detta Nej från Kim.

Det finns ett uttryck på engelska, som ofta sägs av någon av huvudkaraktärerna i en film, exempelvis när de fått höra att deras partner har varit otrogen med en nära vän vilket gjort att filmkaraktären drabbats av en chock. Uttrycket lyder: ”I didn´t see that one coming”.

Men när Anki redogjorde för de hon ringt, och slutligen kom till Kim, var det som om taket ramlade ned i huvudet på mig. Men först hängde taket löst. Och hotfullt. För jag minns att jag hann tänka ”måtte hon ha sagt Ja till att komma – så jag får en chans att be henne om förlåtelse”. Jag tror faktiskt att jag slutade andas när Anki kom till Kims namn. Men taket ramlade ned. För Kim ville inte komma. ”And I did see that one coming”.

Mina minnen gick till gågatan. Samma gågata som idag. Just sedan du gått över Vasagatan i riktning mot Rådhustorget. Vi ska strax dit.

Med minnet som källa
Innan jag går vidare vill jag reda ut en sak. Jag vet att minnet är en opålitlig källa. Minnet tar fasta på fragment av ens egna minnen samt av andras (berättade) minnesfragment. Och ur denna samling av fragmentariska minnen lägger hjärnan ett sorts pussel. Men inte nog med det. Hjärnan accepterar inte tomrum. Så då minnesfragmenten inte räcker till för att skapa en logisk helhet så fyller hjärnan själv ut tomrummen. Därför är verkligheten sällan eller aldrig som vi minns den. Även för de av oss som, liksom jag, har ett smärtsamt bra minne var verkligheten sällan som vi trodde.

Det har visat sig att saker som jag varit bombsäker på har varit felaktiga när jag kollat olika händelser mot fakta som ibland finns tillgängliga. Eller när jag jämför mina minnen med andras. För även om andra oftast accepterar min version, eftersom jag ofta minns mycket mer och mycket tydligare än andra, så är inte ens mitt minne pålitligt. Minnet spelar oss ständiga spratt.Minnet ljuger!

Men den känsla som lever kvar kring händelserna på Mimer ljuger inte.

Förödmjukelser som inte går att komma över.
Vi killar löpte risken att inför alla elever på hela skolgården – också inför den du var kär i och inför dina bästa kompisar – tvingas gå ned på knä, knäppa händerna och sedan be om ursäkt för att du var så djävla ful (eller så djävla dum). Antingen det eller slås blodig. Och det var heller ingen lögn att du var rädd för detta ögonblick, även om ögonblicket aldrig kom, under hela skoldagen. Speciellt under åttan. Vi levde under ett ständigt hot. ”Mimer, I hate every inch of you”. Vår version av Johnny Cash´s låt ”San Quentin”. Det var så vi såg skolan – som ett fängelse.

Detta minne är inget spratt. Ingen lögn. Vi är för många som kommer ihåg samma sak. Det var så det var. Det var just så outhärdligt djävla hemskt det var. Och som jag skrivit tidigare, vare sig du ville det eller inte – och du ville det verkligen inte – blev du en del av detta pennalistiska förtryckarsystem. Heinz Rogersson styrde. Och vi andra, som var något att räkna med vad gällde storlek eller styrka på gymnastiken, utgjorde delar av pyramiden under Heinz. Vi var tvungna att slåss för att inte åka ned i hackordningen – och då omvandlas till ett lovligt byte för ”alla”. För att förhindra  att detta skedde fick andra, oskyldiga killar, betala. Men du var ju också oskyldig. Så bättre att du skaffade dig ett rykte som hårding, på oskyldigas bekostnad, än att bli ett lovligt byte för alla. Jag kan inte beskriva det som hände på annat sätt än att det ägde rum en allmän brutalisering. Vi blev både offer och förövare. Och lärarna de blundade. Ständigt.
Det kollektiva minnet från Mimer är pålitlig källa. Men vissa minns inte, eftersom de slapp dras in, och de ska vara lyckliga för det.
Även vissa tjejer fick betala. En del då och då. Andra trakasserade på regelbunden basis. Kim var en av de oskyldiga som trakasserades regelbundet. Minnet ljuger inte heller när det gäller Kim. Vi hade haft ett öknamn på henne redan på Sofiehemsskolan. Hon hade utvecklats, kroppsligt, tidigt. Som Heinz. Men hon hade inte stora muskler. Kim hade stora bröst. Detta fick hon lida för. Men om en tjej hade stora bröst var detta oftast något positivt. Få saker var mer spännande i  sjuan (och på mellanstadiet). Brutaliteten letade sig alltid fram, den tog sig alltid något uttryck. Kärnan var, kanske, att Kim var för troskyldig, för öppen och sårbar, och att hon i denna fruktansvärt brutala miljö straffades för just detta. Kanske straffades hon för sin öppna blick som verkade tro det bästa om alla. Jämt. Och då blev hennes bröst något att driva med. En annan tjej kunde ha haft en rad beundrare för samma, tidigare, kroppsliga utveckling.

Människojakt på gågatan.
Det var vinter och vi gick troligtvis i åttan. Det var sannolikt i februari-mars 1968. Vi såg Kim med en kille (som jag tror) var ett par år äldre än henne. Detta utspelade sig sannolikt under en frukostrast kopplad till en håltimme. Så vi hade tid att dra runt på stan och härja. När vi såg Kim med killen på gågatan såg hon lycklig ut. Den ett par år äldre killen såg också lycklig ut. Vi som kom var ett killgäng från 8F. Åsynen av en Kim som gick där med en kille och såg lycklig ut skapade ett sorts ursinne som för mig, idag, framstår som om det kommit samtidigt för oss alla. Men en av oss kan ha tagit på sig ledarrollen. Någon vrålade Kims öknamn och flocken av killar böjde sig alla ned, som på kommande, och kramade snabbt en snöboll.

Sedan utspelade det sig en människojakt på gågatan. Kims ansikte förvandlades. Hon såg förtvivlad ut. Killen såg bara förvånad ut. Snöbollarna var redan i luften, på väg mot dem, och vi rörde oss nu framåt samtidigt som vi hade plockat upp mer snö och höll på att krama denna till nya snöbollar. Pang, pang, pang. Snöbollarna missade sina mål men smällde i marken. Då förvandlades även killens ansikte. Vi såg skräck. Och Kim försökte få honom att skynda sig därifrån. Men ingen börjar tokspringa direkt. Ingen går ned på knä, knäpper händerna och ber om ursäkt för att du finns till direkt heller. Människor försöker upprätthålla någon form av mänsklig värdighet. Så länge som möjligt. Men vi var som en kavalleripluton som började i skritt, för att sedan övergå till trav. Och vi var nu mycket närmare. Så andra salvan avfyrades. Och nu träffade en del av snöbollarna. Kim och killen började springa. Vi hade på ett tidigt stadium sett att han inte var någon hårding. Han var rädd. Och räddare blev han. Liksom Kim. Här blir mitt minne suddigt. Men jag är nästan helt säkert på att det hela övergick i galopp. I vild galopp.

Både Kim och killen sprang. För livet. Och hälften av oss följde efter. Vissa av grabbarna var riktiga ”hardhitters”. De kastade hårt. Halva styrkan förföljde Kim och killen, skrikande bland annat hennes öknamn. Vuxet folk vek undan. Vi var sannolikt en skräckinjagande syn. Jag tror att Kim och killen räddade sig in i en affär. Troligen sprang de in på Tempo. Ungefär där Utopia nu ligger. Vem fan trodde Kim att hon var. Vi bestämde vem som fick vara lycklig eller inte. Och hon tillhörde inte de som skulle vara lycklig. Ingen tänkte den tanken. Inte på detta tydliga sätt. Men ändå var det så vår reaktion hade varit. Hennes lycka hade väckt ett sorts ursinne. Jag tror även att vi senare frågade ut henne om vilken djävel hon gått omkring med på stan. Och hon fick veta att killen såg förbannat ful ut.

Jag är rädd att vi förstörde något fint. Mellan dom två. Jag är rädd för att hon hittat någon hon aldrig hade kunnat hitta på Mimer på något annat ställe. Och jag är rädd för att vi skrämde bort honom. Från henne. Jag vet inte. Jag vet inte om de var ett par. Men jag är rädd för att vi förstörde något fint. Jag hoppas att jag har fel. Men jag tror att det var just detta som vi åstadkom. Och det är svårt att laga något åt någon. Exempelvis 49 år senare. Times waits for no one. Inte heller på den ångerfulle.

Allt detta kom över mig då vi satt inne på fiket. Hela denna episod, som sannolikt slog sönder något fint, tog bara ett par sekunder att minnas inne på fiket tillsammans med de övriga i kommittén. Jag frågade Anki om jag fick ringa till Kim, säga att jag var ledsen och säga att det skulle betyda mycket för oss alla om hon kom. Anki var tyst en stund och sa sedan: ”Det är nog bäst att jag sköter kontakten med henne. Men  jag tror inte att hon kommer”. Anki var ledsen. Vi var alla ledsna.
Återföreningsfesten blev en succé.
Folk kom långväga ifrån. En kille som gått i en parallellklass till oss, och härstammade från tiden på Sofiehem, bad att få komma. Vårt initiativ hade spridit sig i vissa kretsar. Och visst fick Leif komma. Självklart. Min tjej under större delen av min tid på Mimer kom också. Hennes leende var lika vackert då, 2009, som det varit då vi blev ett par i sjuan på våren 1967. Det var överväldigande. Fantastiskt. Vi hade bland annat en tävling med musikfrågor baserad på låtar som legat på Tio i topp-listorna på den tiden. Och en av mina två bästisar, Linn, fotade och fick gamla foton av andra som han kopierade till alla.
”Ja. Fast ännu värre”.
Ett par veckor efter återföreningsfesten åkte jag hem och hälsade på hos Linn. Vi kom att prata om våra olika klasskompisar. Slutligen kom Kim upp. Vi satt och tittade på ett gammalt klassfoto där Kim var med. Linn frågade mig vad vi hade sett för fel på henne. Han sa ”hon ser ju så snäll och trevlig ut. Söt också”. Jag tror att fotot var från femte klass och därmed från mellanstadiet på Sofiehemsskolan. Vi talade plötsligt som om vi fortfarande gick på mellanstadiet.
”Jag vet inte” svarade jag. Ärligt. Linn och jag pratade lite till, kring olika personer och deras öden – vissa var döda, en av killarna hade tagit livet av sig – men Kim fanns kvar i luften. (Kim hade även varit närvarande under klassens återföreningsfest, hos vissa av oss, i sin frånvaro). Slutligen uttalade Linn försiktigt hennes öknamn och sa, liksom prövande, till mig: ” var vi verkligen så djävliga mot henne”?  Jag svarade, återigen ärligt: ”Ja. Fast ännu värre”.
Jag tänkte på människojakten på gågatan.
I mars förra året tog mitt liv plötsligt en ny vändning.
Det var detta som gjorde att jag måste göra ett nytt försök att berätta om alla outhärdliga minnen från Mimer. Den person som jag lever tillsammans med drabbades under våren i fjol av en smärta och av en sorg, så plötslig och ofattbar, och allt annat förtärande, att jag insåg att jag trots allt aldrig förstått hur hårt sorg kan drabba.
Jag vet att tiden på Mimer påverkat vem jag blev, och vem jag är, än idag. Jag är märkt av Mimer. Jag föraktar mig själv och ursinnet ligger alltid väldigt nära ytan hos mig. Jag har spelat rysk roulette med mitt liv vid så många tillfällen att jag borde ha varit död. Speciellt under min tid som knutte. Har du haft fyra motorcyklar har du även haft många tillfällen att ta chanser som du inte vet om du kommer att klara. Medvetet. Gång på gång på gång. Hade jag inte börjat arbeta politiskt och fått en väg att kanalisera allt självförakt och allt ursinne vet jag inte hur det hade gått. Men min partners sorg och förtvivlan fick mig att inse att det fanns de som måste ha drabbats ännu hårdare av Mimer än mig.
Det tog mig oerhört hårt att Kim inte kom. Detta bekräftade allt som jag själv kommer ihåg. För henne hade inte hotet kommit utifrån, från Heinz och hans fanclib, och allt helvete som fanns i väggarna på Mimerskolan. För Kim fanns hoten i den egna klassen. Vi var de som hade förgiftat hennes liv. Jag skulle vilja be Kim om förlåtelse, på mina egna vägnar och på många andras vägnar. Jag vet att jag kan tala för andra när det gäller detta.

Kanske kan jag, genom att berätta om Mimer, och därmed bryta något av denna äckliga tystnadens kultur som så ofta råder i Sverige, kanske göra något för någon? Kanske. Jag vet att jag har en skuld att betala. Jag vet att andra har en skuld, inte bara till mig utan till många andra, som också gick på Mimer. Men hur de handskas med denna skuld råder inte jag över. Det jag vet är att jag måste försöka betala av på min skuld. Även om detta är fåfängt. För i många fall är det försent. Men efter att ha sett denna omätbara sorg, vid min sida, insåg jag att det var ett måste att försöka. Försöka betala av något.

Sedan jag börjat skriva om Mimer har folk hört av sig.

Det handlar om människor som jag inte träffat sedan jag gick ut Östra gymnasiet 1973. Jag har även fått mail från Norge. Och kommentarer från en ort på amerikanska västkusten med orden ”jag minns det som igår”. Dessa kontakter har alla en av två saker gemensamma: de handlar om folk med minnen från Mimer. En kille har också velat berätta om hur outhärdligt det kunde vara även på andra högstadier i Umeå.

Så jag fortsätter skriva.
På måndag om mitt svek mot Sam. Jag kommer aldrig över att jag svek den andre av mina två bästisar (Sam) då han hade behövt mig som allra mest. Mot Heinz. Sam och jag borde ha gjort ett försök att befria skolan från denne djävul vid detta tillfälle. Men jag svek.  Jag har föraktat mig själv för detta i snart 50 år. Men även för att jag var en av dom som gjorde Kim illa. Och spöade andra för att inte själv åka ned i hackordningen.
Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti.
6 kommentarer

Kollektivtrafik kan drivas i offentlig regi – Anders Forss drivs av sin egen gränslöshet

Av , , 4 kommentarer 44

Detta debattinlägg är ett svar på Anders Forss angrepp.
Jag tänker dela upp mitt svar i två delar. I den första delen tänker jag analysera Forss debattmetoder. I den andra delen av mitt svar till Forss, efter en ny berättelse om Mimer, tänker jag föra fram argument för att det är ekonomiskt möjligt att driva kollektivtrafik i offentlig regi.

Jag har sällan eller aldrig debatterat med en person som använder sådana debattmetoder som Anders Forss. Jag tänker därför, steg för steg, visa på hur Forss manövrerar i de två debatter som han har startat med mig. I den senare debatten borde han ha hållit sig till huruvida det är bra, eller inte bra, att åter låta kommunen ta hand om kollektivtrafiken med buss i Umeå. Det är min och Arbetarpartiets utgångspunkt att det är bra om kommunen åter tog hand om driften av kollektivtrafiken. Det riktiga, eller felaktiga, i detta är vad Anders Forss borde ha tagit upp i sitt andra angrepp på mig i bloggosfären. Om han var saklig. Men det är han inte. Därför kommer det att bli mycket om Forss debattmetoder. Men det är nödvändigt att visa hur farligt gränslösa denna individs debattmetoder är.

När Forss smutskastar saknar han gränser.
Anders Forss syfte var uppenbarligen endast att smutskasta. Detta gjorde han i sitt blogginlägg den 28 augusti genom det smått fantastiska påståendet att Arbetarpartiet tillhör de partier som ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra”. Denna formulering speglades även i rubriken på Forss inlägg.

Forss första angrepp på mig skedde under rubriken ”Jan Hägglund och Arbetarpartiet har fel – I Umeå byggs inga skrytbyggen”. Jag nämner de båda paroller under vilka Forss har angripit mig. Detta för att läsaren ska få en uppfattning om vad som ligger bakom Forss angrepp. En hämnd för att vi vågat kalla saker som Kulturväven och Äventyrsbadet vid deras rätta namn: skrytprojekt.

Forss påstådda människokärlek
Då någon för fram ett så fantasifullt påstående som att ett konkurrerande parti ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra” måste frågan ställas: Hur ska ett sådant påhopp bemötas? Forss enda syfte, då han kastade ur sig detta påstående, var att smutskasta. Sedan syftet var uppnått skyndade sig Forss vidare mot nya, lika svagt underbyggda, illasinnade påståenden riktade mot andra personer och partier.

Denna debattmetod motsäger, å det grövsta, Forss påståenden om att hans politiska ”gärning” drivs av en stor ”människokärlek”.

Gränslösa påståenden – som inte ens kan försvaras av Forss
Jag vill göra läsaren uppmärksam på Forss karaktär och metod. För Forss påstående om Arbetarpartiet är unikt i ett avseende. Hans påstående är fullständigt gränslöst! För vilket parti ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra”? Inget.

Jag bemötte detta gränslösa påstående, från Forss, i ett blogginlägg den 3 september (läs gärna detta inlägg av mig). Det hade varit naturligt att Forss då åtminstone försökte backa upp sitt gränslösa påstående. Kanske med olika exempel. För om någon angriper en annan, så hårt, som Forss angripit mig förväntar sig läsaren troligen någon form av ”bevis” för påståendet att Arbetarpartiet, systematiskt, försöker djävlas med umeborna. Men Forss känner, uppenbarligen, inget behov av att backa upp sina gränslösa påståenden med fakta. (Ett annat alternativ är naturligtvis att Forss inte klarar av att ge några exempel). Istället bytte Forss – utan att visa något som helst behov av att förklara sig – helt plötsligt taktik.

I sitt blogginlägg från den 4 september hade Forss plötsligt bara släppt sitt gränslösa påstående om att Arbetarpartiet ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra”. Forss hade retirerat till den betydligt mer begränsade frågan om huruvida kollektivtrafiken ska drivas i offentlig eller privat regi.

Detta ansåg jag var bra. Arbetarpartiet stöder tanken på att låta kommunen återta driften av kollektivtrafiken i Umeå. Och ska vi debattera om vad som hände då frågan kom upp under fullmäktige bör även Forss hålla sig till just den frågan. Och inte påstå att de med annan uppfattning än honom vill djävlas med ALLT som umeborna gillar.

”Ett fall framåt” tänkte jag därför. Men, men, säg den glädje som varar, i mer än i några sekunder. I stället för den första metoden av gränslöshet – i form av smutskastning – förde Forss nu fram en annan och ny form av gränslöshet! Forss deklarerade, självtillräcklig som ingen annan, att han ”behöver inga fakta” i debatten med mig (för eller emot en kommunalt driven kollektivtrafik). Denna ståndpunkt, att han inte behöver några fakta, förstärker bilden av gränslöshet i Forss sätt att agera på nätet.

De flesta debattörer känner sig bundna av fakta, logik och tyngdlagen.
Men inte Anders Forss. Obekymrad hoppar han, i sin gränslöshet, obehindrat, från en infallsvinkel till en annan. Går det inte att få in en smäll på Arbetarpartiet genom påståendet att vi vill förstöra ”allt för alla” prövar sig Forss fram längs andra vägar. (Den risk Forss löper, genom sin överrörlighet, är att snubbla över sina egna fötter. Vi ska återkomma till detta).

Alltså: Hittills har vi sett Forss metod, eller brist på metod, i form av gränslösa beskyllningar och genom metoden att förneka behovet av fakta. Men detta är inte allt. Vår Forss är nämligen full av överraskningar.

Strax efter att Forss förklarat sig oberoende av fakta förvandlar sig plötsligt samme Forss till sifferexpert! Den 4 september skrev han:”Oerhört lågt räknat skulle vi behöva investera 200 miljoner kronor på ett bräde för att åstadkomma ett nytt kommunägt bussbolag och de pengarna finns inte i kommunen varför de måste lånas upp vilket gör saken till en icke fråga enligt mitt sätt att se på saken”.

I detta citat från den 4 september förklarar alltså, den till siffror och fakta omvände, Forss att det inte är möjligt att åter låta kommunen ta hand om kollektivtrafiken. Skälet är, återigen enligt Forss, att det skulle bli för dyrt att investera 200 miljoner (som ju var lågt räknat).

Det är tragikomiskt att följa den gränslösa ombytlighet som präglar Anders Forss. För i sin första debatt med mig – som han förde under rubriken ” … I Umeå byggs inga skrytbyggen” – hävdade nämligen Forss något helt annat! Vi kan lugnt säga att det som då var vitt, nu har blivit svart. Men denna sväng på hela 180 grader verkar den gränslöse Forss helt omedveten om själv. Det är här som han snubblar över sina egna fötter.

För i ett blogginlägg från den 9 augusti skrev Forss – efter att först ha argumenterat för ett både vitt och spritt bostadsbyggande – följande: Förvisso innebär detta utbyggd kollektivtrafik och investeringar i ny infrastruktur i form av vägar, VA och fibernätverk mm. Precis som innebörden i ordet investering säger så är detta … en investering och inte en kostnad för kommunen Jan”.

Här har Forss gjort en ekonomisk innovation.
En investering är alltså inte ”en kostnad för kommunen Jan”, mästrar Anders Forss. Herregud! I så fall behöver ju ingen vara rädd för någonting. Bankerna kan obehindrat låna ut pengar till alla sorters investeringar – på alla orter – eftersom en investering är en investering och en investering är ingen kostnad! Det är alltså bara att satsa. Sätt dig ned Forss och vänta på Nobelpriset i ekonomi!

Men väntan kan bli längre än vad Forss tror. Vår självlärde ekonom tar nämligen varken hänsyn till a) ”timingen” eller b) lokaliseringen. Det kan ta uppåt tio år innan en investering har återbetalat sig – exempelvis i form av genom hyror – och det kan även hända att en investering aldrig återbetalar sig. Låt mig förklara: En investering i bostäder i en avfolkningskommun kan bli svår att få igen pengarna på i form av hyresintäkter. För om utflyttningen från kommunen plötsligt ökar, exempelvis vid en större företagsnedläggning inom kommunen, så kommer det att bli svårt att fylla bostäderna med folk. Och omvänt: I storstaden intill kan det, däremot, vara så att en investering i nya bostäder betalar sig dubbelt. Dels genom att folk, snabbt, flyttar in och börjar betalar hyra. Dels genom att inflyttningen från bland annat glesbygden innebär en bostadsbrist som i sin tur driver upp fastighetspriserna till högre nivåer än vad investeringskostnaderna motiverar. Detta kallas för fastighetsbubbla.

Nu gäller det att hänga med – för Forss pekar åt alla håll samtidigt.
I citatet från den 9 augusti hävdar alltså Anders Forss att investeringar, bland annat i kollektivtrafik, inte är en kostnad för kommunen. Vid detta tillfället oroade sig inte Forss för lånen – vilket jag gjorde. Men om Forss hade rätt den 9 augusti betyder det att Forss har fel i det han skrev den 4 september – då han myndigt förklarade att det var otänkbart att låna upp 200 miljoner för att återta kollektivtrafiken!

Den uppmärksamme läsaren kan alltså konstatera följande: allt vi behöver göra för att finansiera ett nytt kommunalt bussbolag är att använda logiken hos ”Kung Forss den 9:e Augusti” för att vederlägga argumenten från ”Kung Forss den 4:e September”!

Detta, kära läsare, är ett tydligt exempel på faran med den flyktiga och gränslösa metod som Forss använder då han debatterar.  Forss har två olika kompasser. Den ena handlar om Forss försök att ställa in sig hos tongivande socialdemokrater – i förhoppning om att bli ”upptäckt” och själv kunna göra karriär. Den andra kompassen utgörs av Forss övertygelse om sin egen ofelbarhet.

Det jag har försökt visa är två saker: dels den hänsynslöshet som följer av denna debattmetod, dels riskerna för utövaren av metoden (för den som eventuellt tänkt följa i Forss fotspår). För hur går det då dessa två kompasser hamnar i konflikt med varandra. Detta kan nämligen hända. Eftersom Forss gissar, än hit och än dit, i hopp om att skriva vad de tongivande socialdemokraterna vill höra kan hans gissningar leda till att han motsäger sig själv. Och då uppstår det problem. För vad händer om en ofelbar person, som Forss, råkar ta ställning … mot sig själv? Exempelvis på det sätt som hände i och med Forss båda uttalanden den 9 augusti respektive den 4 september!

Till sist: Är det då möjligt att kommunalisera kollektivtrafiken?
Svaret på denna fråga är Ja. Vi ska bland annat titta på Region Örebro (eller Örebro län) i början av nästa vecka.

4 kommentarer

Rikspolischef Dan Eliasson har brutit mot lagen när han försett ett privat företag med hemlig information. 1 Står höga ämbetsmän över lagen, 2. Kan dessa sättas i fängelse?

Av , , 3 kommentarer 46

Jag håller tillbaka två blogginlägg:
Det första är mitt svar till Anders Forss. Senast påstod Forss att han inte behöver fakta då han debatterar med mig. Mitt löfte till Forss är dock att jag ska presentera fakta – både i form av ekonomi och juridik – samt analysera hans debattmetod,

Jag tvingas än en gång be om ursäkt för att jag håller tillbaka min berättelse om tiden från Mimerskolan. Av allt jag bloggat om har berättelserna från högstadiet mött allra störst intresse. Och av alla blogginlägg jag skrivit har inget varit viktigare för mig. Även detta håller jag tillbaka. Då vi lämnade Mimer var vissa trasigare än andra. Själv har jag inte kommit över det som hände, inklusive min egen roll, under de 50 år som gått. Men det fanns de som drabbades hårdare än mig. Av respekt för de vars liv jag tror slogs i spillror väntar jag med att publicera nästa del till på lördag. Detta för att kunna gå igenom det jag skrivit ett par gånger till. När det gäller åren på Mimer måste jag göra mitt yttersta, av respekt mot alla som drabbades.

*                      *                      *                    *                     *                     *

Det var Ekot på Sveriges Radio som avslöjade att rikspolischefen Dan Eliasson år 2015 fattade ett beslut om att ge ett privat företag tillgång till hemlig och känslig information.

Det privata företaget fick tillgång till Polisens personal- och lönesystem. Detta gav dels företagets anställda kunskap om hur Polisen arbetar. Dels fick företagets anställda även tillgång till enskilda polisers namn, personnummer, lön, resor, meriter och arbetsscheman, men också uppgifter om närmaste anhöriga inklusive barnen! För en enskild polis och de närmast anhöriga måste detta vara rena mardrömmen. För polisverksamheten som helhet måste mardrömmen, om möjligt, vara ännu värre.

Eliasson bröt mot Säkerhetsskyddsförordningen genom att strunta i den kryptering av uppgifterna som Försvarsmakten kräver. Detta för att spara tid och pengar. Agerandet från denne höge statlige ämbetsman påminner väldigt mycket om agerandet från Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren. Hon bröt mot en rad lagar – just för att spara tid och pengar. Detta innebar att såväl sekretessbelagd som hemlig information med stor sannolikhet hamnade i felaktiga händer. Detta beskrevs som att hennes agerande hade skadat ”rikets säkerhet”. Samma uttryck har använts för att beteckna effekterna av rikspolischefens agerande.

De skador som Maria Ågrens brott åstadkom jämfördes med den skada som spionen Stig Bergling åstadkom under 1970-talet. Stig Bergling dömdes till livstids fängelse. Maria Ågren fick sparken som generaldirektör och måste böta 70 000 kr – en bagatell i sammanhanget.

I en debattartikel på Svt Nyheter skrev Inga-Britt Ahlenius, känd som ”Miss Fearless” för sitt kompromisslösa arbete mot korruption på FN:s internrevision, bland annat följande med anledning av IT-skandalen. Efter att ha betonat det olyckliga i den förändrade lagstiftningen rörande tjänstefel uttryckte sig Ahlenius på följande sätt: ”Om den gamla lydelsen hade varit kvar är det väl sannolikt att generaldirektören Maria Ågren hade kunnat ställas till ansvar för tjänstefel och därmed riskerat en fängelsedom”.

Vi måste också påminna om att mellan dessa två skandaler, vad gäller sekretessbelagt och hemligt material (vilket inte nödvändigtvis är samma sak), orsakade av generaldirektören på Transportstyrelsen samt rikspolischefen har även ett tredje sekretesshaveri ägt rum. Det handlar om att Fortifikationsverket skickade ritningar över tusentals svenska militärbyggnader till Kina för digitalisering via en upphandling åren 2012-2013 hos ett företag med det ”förtroendeingivande” namnet Åkej AB.

I vissa delstater i USA finns det något som kallas för en ”three strikes law”. Det betyder att en person, efter två allvarliga brott, automatiskt drabbas av ett fängelsestraff på mellan 25 år och livstid då personen begår ett tredje brott.

I Sverige har vi nu sett tre uppseendeväckande skandaler – i vissa fall t.o.m. jämförbara med spioneri och som definitivt inneburit livsfara för enskilda individer – på, i tur och ordning, Transportstyrelsen, Fortifikationsverket och Polismyndigheten. Detta leder till följande två frågor:

1. Står höga ämbetsmän över lagen?
2. Kan dessa sättas i fängelse?

Det räcker inte med fördömanden från olika politiska partier och mer eller mindre rubbade ursäkter från brottslingarna i fråga. För att få slut på dessa skandaler krävs minst två saker: a) New Public Management måste upphöra, och b) någon av dessa ansvariga brottslingar måste sättas i fängelse.

3 kommentarer