Försäljningen av bostäderna visar att de folkvalda måste återta kontrollen över den del av kommunens verksamhet som bedrivs i bolagsform

Av , , 1 kommentar 30

A. En sak är säker inför framtiden

1) detta får inte hända igen: att kommunen säljer av bostäder för att finansiera annan verksamhet utan en demokratisk diskussion om vilka alternativ som finns,

2) Det som skedde är ett resultat av att de folkvalda har tappat kontrollen över verksamheten i de kommunala bolagen. De folkvalda måste återerövra insyn i, och inflytande över, de kommunala bolagens verksamhet,

3) Arbetarpartiet kommer att göra kampen för ett ökat personal- och medborgarinflytande till huvudfrågor i det kommande valet.

 

B. Som väntat erhöll förslaget om en försäljning av 1 601 av AB Bostadens lägenheter en majoritet då frågan
behandlades under måndagens möte med Umeå kommunfullmäktige. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ plus två politiska vildar. Därmed kommer Heimstaden att förvärva åtta procent av AB Bostadens bestånd av hyresrätter.

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av dessa lägenheter från miljonprogrammets dagar. Och en upprustning innebär kostnader. Å andra sidan genererar varje uthyrd lägenhet en hyresintäkt, månad efter månad, år efter år. När nu dessa lägenheter säljs byts dessa månatliga hyresintäkter ut mot en större engångssumma.

Försäljningspriset ligger på 1,1 miljard. Till detta ska läggas de minskade renoveringskostnaderna för AB Bostaden på 0,5 miljarder (Heimstaden övertar dessa renoveringskostnader). Engångsintäkten för AB Bostaden blir alltså 1,1 + 0,5 = 1,6 miljarder kr. Är detta en bra affär. Jag vet faktiskt inte.

 

C. Frågan var upp första gången i juni – då röstade vi Nej för första gången. Arbetarpartiet röstade alltså Nej till den föreslagna försäljningen av AB Bostadens lägenheter första gången i juni. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i denna ekonomiska storleksordning, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett annat och mer demokratiskt sätt.

Nu har det gått fyra månader. Under denna tid har den ekonomiska debatten kring försäljningen av bostäderna mer och mer kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte främst om AB Bostadens ekonomiska situation. Detta har gjort frågan väldigt svår att tränga igenom. Umeå kommuns ekonomi är svårgenomtränglig, o-transparant och icke-genomskinlig.

 

D. V klarade inte att behålla sinnet för proportioner – skrämmer hyresgäster utan att ha täckning i syfte att hämnas

1. Under debatten påstod Vänsterpartiet att Heimstaden kommer att bli en dålig ägare. Det kan bli så. Men vi tror inte att det behöver bli så. Det finns exempel på både beröm och kritik för den som kollar Heimstadens historia,

2. Vänsterpartiet framförde en oro för att hyresrätterna skulle komma att omvandlas till bostadsrätter. Återigen: Vi tvivlar stark på att så kommer att bli fallet. Våra förfrågningar talar inte för detta. Men det kan naturligtvis hända,

3. Vänsterpartiet påstod att försäljningen innebär att folk får sina lägenheter ”stulna”. Detta är en direkt lögn från V. Det som händer är att hyresrätterna säljs, från ett företag till ett annat. Men ingen får sin lägenhet ”stulen”.

4. Partiet påstod sig dessutom ha lösningar (inte på allt men på lite). En av V:s talare ville inte låna pengar och föreslog därför att AB Bostaden skulle ge ut en bostadsobligation. Men att ge ut obligationer är bara ett annat namn för att … låna. En från V hotar med att Heimstaden kan komma att göra om hyresrätterna till bostadsrätter. En annan från V föreslog att AB Bostaden självt skulle bygga radhus, som bostadsrätter, och sälja med vinst. Sanningen är att V helt saknade alternativ.

5. Vänsterpartiet hämnas nu för att de har blivit ratade av socialdemokraterna som en kommunal ”regeringspartner”. V vill tillbaka till åren 2010 – 2014 då partiet styrde Umeå ihop Socialdemokraterna. Men det vill inte S. V:s hämnd tog sig formen av att partiet vulgariserade debatten. Hård kritik har med rätta riktats, främst mot S, för partiets 180-graderssväng i sakfrågan om försäljning. Samt mot det hemlighetsmakeri som föregick beslutet i juni. I måndags var det V:s tur att sänka sig genom att föra fram påståenden ägnade att skrämma hyresgästerna på ett sätt som V saknar täckning för. Och V slog sig för bröstet då de låtsades presentera ”lösningar” som helt saknade täckning.

 

D 1. Kommunens verksamhet är tudelad …
Först har vi den ”öppna” delen av Umeå kommuns verksamhet som bedrivs i förvaltningsform.
Denna verksamhet leds av de politiska nämnderna. Exempel på sådana: Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen och verksamheten diskuteras öppet.

D 2. de kommunala bolagen gör det svårt att få grepp om helheten och skapar ett demokratisk underskott.
Sedan har vi den ”slutna” delen av Umeå kommuns ekonomi som ligger i kommunala bolag.
Denna verksamhet leds av en VD tillsammans med andra tjänstemän. Exempel på sådana bolag: AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva / Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De kommunala bolagens chefer hävdar, ivrigt understödda av kommunens politiska ledning, att aktiebolagslagen ersätter offentlighetsprincipen. Bolagschefer och kommunalråd hävdar också att de politiker som sitter i bolagens styrelser inte ska agera som folkvalda, knutna till sitt politiska parti, utan som individuella representanter för de kommunala bolag i vilkas styrelser de sitter. Går de politiska partierna med på detta förvandlas deras representanter till en, mer eller mindre kunnig (och ofta o-kunnig), gisslan i de kommunala bolagen.

De kommunala bolagen utvecklas till att utgöra en trendmässigt ökande, och samtidigt alltmer fristående, del av kommunens verksamhet. Många verksamheter som idag drivs i bolagsform skulle kunna drivas i förvaltningsform. Ett nästan övertydligt exempel på detta i Umeå kommun utgörs av äventyrsbadet Navet. Det bör ligga under Fritidsnämnden.

 

E. Skälet att vi röstade Nej till försäljningen för andra gången nu i oktober berodde på att vi inte kunde få ett helhetsgrepp om kommunens ekonomi. För den som vill sätta sig in i kommunens totala ekonomiska situation utgör de kommunala bolagen ett stort problem.

Vi har inte kunnat avgöra om kommunens ekonomiska läge, exempelvis skuldbördan och investeringsbehovet, är sådant att en försäljning av lägenheterna verkligen behövdes för att kommunens båda delar – förvaltningar och bolag – ska kunna fullgöra sina respektive verksamheter. De kommunala bolagen skapar ett demokratiskt underskott.Och i en sådan situation måste ett parti, för vilket principer är viktiga, rösta Nej.

En sak måste sägas: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma att behövas, istället för att bekosta skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov finnas av att låna upp pengar.

F. Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi.
Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Det finns inga privata företag där en VD, och de övriga cheferna i ett bolag, är så självständiga i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet anser att de folkvalda politikerna ska styra verksamheten i de kommunala bolagen – bland annat via tydliga ägardirektiv – som i sin tur styr de verkställande direktörerna. Men idag går utvecklingen mot att det är de kommunala bolagens chefer som, tillsammans med kommunalråden, styr ”styrelsepolitikerna” i de kommunala bolagen. Dessa utvecklas, som tidigare sagts, till att alltmer bli en gisslan.

 

G. Om vi blir återvalda, kommer vi i Arbetarpartiet, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten
i den del av kommunens verksamhet som de idag har förlorat kontrollen över. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skyller på de politiska makthavare som har släppt ifrån sig kontrollen över den del av den kommunala verksamheten som ligger i de kommunala bolagen.

 

Försäljningen av lägenheterna var ett nederlag – men en katastrof blir det först om det upprepas

Av , , 1 kommentar 19

 

Som väntat röstades försäljningen av 1 601 av AB Bostadens lägenheter igenom. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Åtta procent av Bostadens bestånd kommer därmed att övertas av Heimstaden

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja ut bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av dessa lägenheter från miljonprogrammets dagar. Men varje månad drar varje lägenhet in en hyresintäkt. När lägenheter säljs byts regelbundna mindre inkomster mot en större engångssumma.

 

Frågan var även upp i juni – då röstade vi Nej för första gången.

Arbetarpartiet röstade Nej denna gång också. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i den ekonomiska storleksordningen, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett demokratiskt sätt.

Sedan i juni har det flutit en hel del vatten under broarna. Dels har den ekonomiska sidan, i allt högre grad, kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte endast om AB Bostadens ekonomiska situation. Dels har detta gjort frågan väldigt svår att tränga igenom.

Det går att säga så här: frågan är o-transparat. Eller icke-genomskinlig.

Kommunens verksamhet är nämligen tudelad. Dels har vi den öppna delen som bedrivs i förvaltningsform under kommande av politiska nämnder. Exempelvis Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen.

Dels har vi de kommunala bolagen. Exempelvis AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva/Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De politiker som sitter där har tystnadsplikt, och medborgare får inte ut de dokument som de vill ha. De kommunala bolagen blir mer och mer en separat del av ekonomin. Fristående från kommunen. Men de kommunala bolagen skulle kunna drivas i förvaltningsform. Detta skapar ett demokratiskt underskott.

Skälet till att vi röstade Nej idag var att vi ärligen inte kunde få ett grepp om hur det stod till med kommunens ekonomi. Och i en sådan situation måste ett parti för vilket principer är viktiga rösta Nej. Men en sak kan vi säga: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma, istället för till bygget av skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov av att låna pengar ha uppstått.

Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi. Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Istället ska det vara så att de folkvalda beslutar om direktiv som verkligen styr de verkställande direktörerna och de kommunala bolagen. Idag styr bolagen politikerna. Men vi anser att politikerna ska styra bolagen – via tydliga ägardirektiv. Det finns inga privata företag där en VD och de övriga cheferna är så självständiga, i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna i företaget, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet kommer, om vi blir återvalda, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten i en verksamhet som de folkvalda ska kontrollera. Inte de verkställande direktörerna. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skylle på de politiska makthavarna som släppt ifrån sig kontrollen över den kommunala versamheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gästskribent från Haga: ”Jag hittade min parkas under trappen insmetad med hundbajs – det var dock en seger att aldrig visa något för någon”.

Av , , Bli först att kommentera 34

Jag började skriva dessa berättelser av två skäl.

Det första handlar om att jag aldrig har kunnat förlåta. Inte lärarkåren. Inte vissa elever. Inte mig själv. Det andra skälet är att jag sett sorgens obeskrivliga och nedbrytande kraft. Så jag började skriva i hopp om att kanske kunna – om så bara något lite, lite – lätta på den långlivade sorg som grundskolans helvete skapat även hos andra än mig. I vissa fall tyvärr åtminstone delvis beroende på mig. På vad jag gjorde. På vad jag underlät att göra.

Sedan jag började skriva har jag fått många kommentarer. Dessa har varit uppskattande trots att mina berättelser har varit brutala. Och min egen roll inte vacker. Kommentarerna har kommit i direkt anslutning till bloggen eller via sms, telefon och mail. Och på mailen har jag fått ta del av andras berättelser. För detta är jag väldigt tacksam. Jag är också tacksam för att det som jag har skrivit har uppmuntrat andra till att berätta. Detta var aldrig min avsikt. Men jag är tacksam för att mina berättelser har fyllt den rollen. För några.

I min förra berättelse kom en kille till min klass i vad jag tror var åttan. Han hade blivit så mobbad på Hagaskolan att han hade tvingats byta till Mimer. Jag gav bloggen ett namn som beskrev situation som jag uppfattade den då. Berättelsen hette något i stil med: ”Killen kom till Mimer som ett djur till slakt – efter att ha tvingats byta skola då han blivit så mobbad på Hagaskolan. Och han lade sitt öde i mina händer”. Han var en börda. Men jag kunde inte låta honom gå under. Så jag gjorde en av mina få goda gärningar, genom att ge killen en bra start, samtidigt som jag tänkte att jag skulle besöka Hagaskolan för att se hur tuffa dom egentligen var. Det gjorde jag också. I nian.

Denna berättelse var ursprungligen tänkt att handla om hur ett brödrapar från Finland blev behandlade. Det var nästan obeskrivligt illa. Eller hur hela denna finska familj blev behandlad. Men jag orkade inte fullfölja denna berättelse. Inte än. Därför gick jag över till att skriva om mitt besök på Hagaskolan – på en frukostrast förlängd med en håltimme. Men sedan slog det mig att mitt besök på Hagaskolan kan få vänta en vecka eller två. Istället vill jag låta någon annan, någon som själv gick på Haga, berätta om denna. Där gick du hela grundskolan. Årskurserna 1 – 9.

Jag har publicerat en längre kommentar vid ett tillfälle. Efter att ha bett, och fått, lov att göra detta. Jag behandlar personerna i andras kommentarer, eller i andras berättelser, som i mina egna. Jag skyddar deras identitet. Oavsett om de är offer eller förövare. Den enda som jag inte kan skydda är mig själv. Mot mig själv.

Denna gång har jag bett, och fått, lov att publicera en annan pesons berättelser. Så jag låter strax någon annan ta vid. Han kommer att berätta om Hagaskolan. Just den skola från vilken den kille kom som blivit så mobbad att de skickade i väg honom till oss på Mimer. Som jag sa var Haga en skolan där du kunde gå alla årskurserna i grundskolan: från 1 – 9.

Jag tror inte på sådana skolor.

Over and out.

 

             – – – – – – – –              – –  – – – – – – – – –               – – – – – – – – – –

 

Augusti

Läste ditt blogginlägg om skoltiden.

Det väckte många minnen och många känslor inom mig.

Jag gick på det som var för mig mobbingens högborg. Hagaskolan.

Blev alltid puttad ned först från snöhögen mitt på skolgården på vintertid.

Blev alltid vald sist då man skulle välja lag på gympan

Fick alltid mina ytterkläder stulna från kroken utanför klassrummet.

Mina föräldrar var inte som andras föräldrar så jag tror att det var därför jag blev lovligt byte.

Jag gick aldrig säker någonsin fram till sjunde klass. Då hände något som förändrade mitt liv.

Det var en kompis som dök upp.

Ska försöka samla mig och försöka skriva om detta.

Tyvärr slutade jag skriva uppsats då en fröken i lågstadiet gav mig en röd stor bock i skrivboken för jag hade använt ordet ”egocentrisk”.

Inte för att jag själv var det (jo kanske lite nuförtiden).

Jag försökte bara beskriva hur en person var.

September I.

Hej igen.

Jag slutade min korta historieskrivning som jag kanske lovade fortsätta på då jag gick i trean.

En aspekt som jag aldrig tänkte på som barn var klasskillnader. Nu som vuxen då jag ser tillbaka på min värld vid den tiden så var det bara jag och ett fåtal till som kom gående till skolan söderifrån.

Vi bodde i villa. Jag hade i stort sett inga kompisar i området som jag bodde i. Resten kom gående från andra väderstreck. Arbetarbarn och barn till dom som jobbade på I-20. Sen kom blåbussarna med dom från Bullmark, Sävar o andra byar. Jag var barn, gick i fyran och hade ingen pejling på det där med klass men domen blev stenhård.

Jag blev utfryst.

 

Ettan till trean på Haga gick man i någorlunda säkra lokaler.

Huset satt ihop med matan. I källaren huserade blåvingarna.

Det var nära till lärarrummet. Det kändes tryggt.

Men sen kom fyran. Då blev man förflyttad till klassrummen tvärs över gården i samma hus som gymnastiksalen.

En öken av grus stor och tom och ödslig utan någonstans att gömma sig då man gick till klassrummen. Den som ville jävlas såg precis var man var. Lärare såg man aldrig till utom strax innan lektionerna började då dom kom hastande från lärarrummet på andra sidan gården.

Ytterkläderna som försvann från från kroken utanför klassrummet kunde det ta timmar att hitta igen.

Du måste gå igenom 1-3 huset, fyrornas hus, gymnastiken, femmornas och sexornas hus med långa och ödsliga korridorer som slutade där skolsyster och slöjdsal var.

Sökte gjorde man länge och förtvivlat, för man kunde ju inte komma hem utan den nyinköpta parkasen mitt i smällkalla vintern.

Då skulle ju föräldrarna få veta.

Då skulle dom tala med fröken.

Då skulle helvetet bli värre.

Men till slut låg den någonstans, kanske under en trappa insmetad med hundbajs. Det var dock en seger att aldrig visa något för någon.

Om jag lägger till att jag var tjock som barn och att min kära mor tog dom nyinköpta byxorna från Sven M:s och sydde in en kil därbak gjorde det ju inte saken bättre.

Byxor med kil i baken, slamkrypare, grön parkas o keps.

Kan det bli finare.

Så var mitt liv då jag gick i fyran i rektor Kvarnbrinks rike.

 

I nästa del som kanske kommer:

Allt var inte nattsvart. 

Jag ska nu försöka samla mina förvirrade tankar och skriva några rader om det som var bra och lite annat.

Lev och må

 

September II

Nu fortsätter jag min berättelse.

Det är fredag kväll och jag väntar med spänning på ditt blogginlägg imorgon lördag. Jag tänkte att det var bra att sätta sig och skriva utan att vara påverkad av det som jag kommer att läsa imorgon.

Nåväl: Min Heinz hade flera namn.

En hette Kulik* i efternamn. Jag mins inte förnamnet. Han var kraftig och stor, svarthårig. Om man nu får ta sådana ord i sin mun idag så tror jag att han var av zigenskt ursprung. Jag tror mig minnas att jag till och med var hemma hos honom någon gång. I lägenhet nära Hagaparken.

Han var dock tyvärr helt oberäknelig och jag visste aldrig var jag hade honom. En vacker vårdag då vi radade upp oss efter solväggen utanför skolan gick han förbi, tog mig i håret och körde bakhuvudet med full kraft i tegelväggen. Det röda teglet på Hagaskolan är inte så slätt i ytan så det tog bra. Fort var det gjort och ingen rastvakt i världen kunde se det (om det nu fanns någon ute, det fanns ju kaffe i lärarrummet.)

Jag var livrädd för Kulik han var ju tre nummer större än mig.

Sen fanns det ljushåriga stora skräniga Leif som sedermera fick jobb på slakteriföreningen. Han fann alltid på ett sätt av jävlas med dom som var svagare. Där fick jag min beskärda del av kakan som alla måste äta av. Han skrattade gått åt sina upptåg efteråt.

Det fanns vänner också. Hans namn är för mig idag okänt. Jag minns en mörk vintereftermiddag då jag ville åka skridskor. Jag minns inte vilken klass jag gick i men jag tog på mig skridskorna och skydden hemma och gick från villaförorten till isbanan utanför Hagaskolan. Jag var både dålig på att knyta skridskor och att åka på dom så det gick inget vidare. Där stod jag vid isen med taskigt knutna skridskor och ingen ville va med mig. Humöret var på bottennivå.

Då kom en räddande ängel Han måste minst ha gått i sexan, en storpojke. Han snörde mina skridskor hårt, tog mig ut på isen och hjälpte mig ta dom första skären. Han uppträdde som en storebror, tog hand om mig och lärde mig en massa. Jag fick vara med. Det var en mycket glad pojke som gick hem en timme senare.

Räddningsplankan / sommarlovet.

Det var en paus i allt helvete. Klumpen i magen försvann. Vi flyttade ut till sommarstugan i Täfteå så snart skolan slutade. Frid och ro, två bra kompisar som bodde på gångavstånd / båtavstånd. Höjdpunkterna var då far kom i sin Volvo pv då han slutat jobba på lördagen och hade med sig veckans Kalle Anka. Berghems bryggeris röda Bedford som kom en gång i veckan och sålde läsk. En Rio med sugrör genom korken var aldrig fel. Fri tillgång till en eka med en trehästare på.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –              – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

*/ Efterforskningar visar att Kuligs föräldrar kom till Sverige från ett av de länder som ockuperades av Sovjetunionen efter andra världskriget. Gästskribenten var vid tiden för berättelserna totalt okänd för mig. Men Kulig kände jag till. Han och hans familj brukade besöka våra stuggrannar i Sörmjöle. Kuligs pappa var arkitekt. Umeå är litet. Och var väldigt mycket mindre under 60-talet. Kulig föddes 1954 och dog 1990, ännu inte 36 år fyllda. / Janne H.

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8, 15 och 22 och 22 oktober.

Tyvärr kommer bostäderna att säljas trots förvaltningsrättens beslut – medborgarnas insyn blir för dålig då verksamheten ligger i bolagsform

Av , , Bli först att kommentera 61

Sådant får inte hända

”…Enligt förvaltningsrätten ska en kommunmedborgare direkt av kungörelsen kunna utläsa vad som ska behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde.

Så har det inte varit i det här fallet, anser domstolen. Av kungörelsen om kommunfullmäktiges sammanträde framgick att ett ärende om ”Framtida finansieringslösning för AB Bostaden i Umeå” skulle behandlas.

Förvaltningsrätten anser att rubriken var kryptisk och kunde täcka flera olika tänkbara alternativ. Då kungörelsen inte uppfyller kommunallagens krav, hade kommunfullmäktiges beslut därför inte tillkommit i laga ordning, anser förvaltningsrätten..”

[Utdrag, Erik Isberg, Folkbladet]

Det är tragi-komiskt att Umeå kommuns politiska majoritet drev igenom beslutet att sälja på ett sådant sätt att det inte tillkom ”i laga ordning”. Frågan är varför? De har en stabil majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. De kunde ha förklarat sina ekonomiska motiv redan i mars. Då hade alla, både i och utanför kommunfullmäktige, kunnat debattera frågan samt skaffat sig de nödvändiga informationerna för att avgöra:
1. om den sammanlagda skuldsättningen i kommunens båda delar, den verksamhet som ligger i bolag samt den del av verksamheten som ligger under nämnderna i förvaltningsform, var så stor att något drastiskt var nödvändigt?
2. om skuldsättningen var så hög att något drastiskt borde göras, var då en utförsäljning det bästa, eller fanns det andra alternativ?
3. hur långt bort är räntehöjningarna?

Därefter kunde den majoritet som vill sälja ut tio procent av AB Bostaden ha kunnat ta in anbuden. Detta hade varit att agera i en demokratisk anda. Svårare än så är det inte.

  *                       *                       *                     *                    *                       *

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Och fått mycket på käften. En gång när jag, mycket ny och mycket upphetsad, talade om att överklaga ett beslut, kom Margot Wikström fram till mig i en paus. ”Djävlar”, tänkte jag, ”nu har jag gjort bort mig”.

Mycket riktigt. Margot och jag var politiska motståndare i den fråga som diskuterades. Och det var inte ofta som hon kom fram till mig för att säga något. Men detta var ett av de få tillfällen när hon gjorde det (antalet samtal kom att öka med tiden). ”Jan”, sa hon, ”du måste förstå en sak, du kan inte överklaga ett beslut bara för att du tycker att det är politiskt olämpligt. Beslutet måste vara olagligt eller inte ha tillkommit ”i laga ordning”.

Jag förstod omedelbart att hon hade rätt och att jag hade fel. Så i nästa anförande drog jag tillbaka mitt uttalande om överklagan och sade att vi skulle försätta att arbeta emot beslutet. Eventuellt genom en namninsamling och uppvaktning, insändare och långsiktig opinionsbildning. Jag vet inte, jag kollade, men jag tror att Margot log i mjugg.

Men det är skillnad på om beslut är tagna lagligt eller olagligt. Och det är viktigt att sådant slås fast. I detta fall av förvaltningsrätten. Ledamöterna och alla andra i fullmäktige, borde ha kunnat diskutera frågan i mars. Då hade detta inte hänt.

  *                        *                    *                    *                      *                        *    

För det finns nämligen inga vinnare i detta korrekta beslut från förvaltningsrätten.

Den politiska majoritet som fanns för att driva igenom beslutet i juni finns kvar. Det betyder att beslutet från i juni kommer att stå fast. Innebörden är att 1 601 av Bostadens hyresrättslägenheter kommer att säljas. Förvaltningsrättens beslut förändrar ingenting. När en majoritet i fullmäktige vill något ska det mycket till för att det inte blir så. Jag tror det var detta som Margot ville förklara. Eftersmaken efter junibeslutet 2017 var dålig. Nu kommer eftersmaken att bli ännu sämre. Detta gynnar inte den majoritet i fullmäktige som vill sälja.
Beslutet i förvaltningsrätten gynnar inte heller oss som är emot försäljningen. Vi är nämligen i minoritet.

Arbetarpartiet kommer att rösta emot utförsäljningen. Precis som i juni. Och vår grund kommer att vara densamma. Det gick för fort.

Vårt skäl i juni var att vi, och många andra, ansåg att handläggning hade varit alldeles för snabb. Jag är ersättare i Kommunstyrelsen och saknade rösträtt. Men att få ett tjockt beslutsmaterial tio minuter innan besluts ska tas, när det både gäller principer och en affär i storleksordningen 1,1 – 1,2 miljarder är inte lämpligt (för att uttrycka mig milt). När sedan beslutet togs, just innan midsommar, så sätter du dig inte alltid och läser de handlingar som blivit inaktuella. Du läser nya handlingar inför framtiden. Eller tar semester.

När sedan frågan kom upp på nytt har vi verkligen försökt skaffa oss ett underlag för att besvara de tre frågorna ovan. Det är allmänt sätt dåligt att sälja bostäder eftersom dessa innebär en stadig hyresintäkt för den del av kommunen som ligger i bolagsform (AB Bostaden). Det är att sälja en inkomstbringande del av verksamheten. Å andra sidan: om kommunens låneskuld är stor, och om räntorna höjs kraftigt, kommer den snabbt ökande låneskulden att kosta kommunen väldigt mycket mer och mer. Lånen kommer att öka på grund av att antalet barn och skolelever beräknas öka med 5 400 mellan åren 2014-2027, och antalet äldre-äldre, 80 år och uppåt, kommer att bli 3 000 fler mellan åren 2014-2027. Detta innebär att väldiga investeringar måste till i form av nya förskolor, grundskolor och äldreboenden.

Trots våra mycket idoga försök att tränga igenom den ”dimma” som uppstår då FÖR MYCKET av kommunens verksamhet ligger i bolagsform med dålig insyn och tystnadsplikt  – detta i förhållande till den del av kommunens verksamhet som bedrivs i förvaltningsform under de politiska nämnderna där offentlighetsprincipen råder – kan vi inte avgöra om det är berättigat att sälja ut eller inte. Det Arbetarpartiet dock anser sig kunna säga är detta: om frågan endast rörde tillgångar och skulder, inkomster och utgifter för AB Bostaden så finns det ingen anledning att sälja.

Men i juni blev betoningen mer och mer på kommunens totala låneskuld.

Men Umeå kommun, där en alldeles för stor andel av verksamheten lagts i bolagsform, har blivit för ogenomträngligt. Vi har alltså verkligen gjort vårt bästa för att tränga igenom den ”dimma” som uppstår när verksamheten dels ligger i bolagsform med dålig eller ingen insyn, dels när frågorna ÄR svåra. När vårt Arbetarpartiet under sådana förhållanden är osäkert på om ett beslut är riktigt eller inte, och det handlar om principer, då kommer vi att rösta Nej.

Jag vill redan nu avge ett vallöfte: blir vi återvalda i Umeå kommunfullmäktige kommer två av våra allra viktigaste uppgifter att bli:

*att öka de anställdas inflytande på arbetsplatserna – både inom kommunen och i övrigt,

*att öka medborgarinflytandet: Detta om vi så ska öka utgivningen av vårt eget gratismaterial direkt till medborgarna – för att inte sådana situationer som denna ska uppstå igen. Ett förslag är investeringar, skuldbörda och tillgångar och inkomster ska framgå för både den del av verksamheten som ligger i bolagsform, och för den del som bedrivs i förvaltningsform under politiska nämnder.

Till dess detta är genomfört kommer den misstro som nu uppstått att ligga kvar. Det beslut som tas på måndag i fullmäktige blir ett beslut om utförsäljning. Men det politiska pris som den majoritet som driver igenom beslutet betalar kan bli högt.

 

 

 

Killen kom från Haga för han hade blivit mobbad – till Mimer som ett slaktdjur. Och han la sitt öde i mina händer.

Av , , 1 kommentar 34

Hej. Jag sade vid 15.00-tiden. Sen igen. Sorry.

*                      *                   *                   *                   *

Killen kom till Mimer från ett annat av Umeås tre högstadier eftersom han blivit så mobbad. De andra tre högstadierna  var Tegs Central, Haga och Grubbe). Killen kom från Haga. Och han berättade för mig att han blivit mobbad och därför förflyttad. Han kände inte mig. Killens ansikte påminde lite om mitt offer, han som jag knockat genom att svepa undan benen på och som jag berättade om förra söndagen. Fast den här killen från Haga var mindre och spinkigare. Jag fick intrycket att han ville berätta sin historia i tron att detta skulle ge honom vänner i sin nya klass och att han hade valt ut mig. Kanske bara för att jag hade min cykel intill hans cykel. Vi hade i alla fall tid på oss. Och vi stod nere vid cyklarna intill Kungsgatan.

Han berättade, med sitt öppna ansikte och ljusa snälla röst, om att han hade blivit mobbad på sin gamla skola (fanns ordet mobba då) och därför blivit flyttad till Mimer och hamnat i vår klass (eller i den parallellklass vi hade gymnastik med). För ämnet kom in på gymnastik. Han gjorde ett så smärtsamt troskyldigt intryck, med en gard så sänkt, att det gjorde ont i mig på hans vägnar. Varje gång som jag tänker detta samtal återupplever jag detta. Det här utspelade sig i åttan. Det allra värsta året.

Han tog fram ett par nya gymnastikbyxor ur sin väska och visade mig dem. Han sa: jag har fått ett par nya gymnastikbyxor som jag ska ha på Mimer. De gamla blev stulna. Det gjorde ont i hela min kropp. Och jag kände hur ångesten kom över mig. Jag hade velat vråla: ”Din djävla idiot, säger du dessa ord till fel person kommer du att få gå naken hem”. Men istället sade jag uppskattande: ”dom var jättesnygga”. Det var dom. Svarta med guldränder vid varje sida ned till den lilla slits som fanns på den tidens korta gymnastikbyxor.

Killen kunde lika gärna ha haft en skylt hängande om halsen med texten: ”Offer – slå mig!” Det kunde hända tre saker då han bytte om i omklädningsrummet. Det första alternativet var att någon tog hans fina gymnastikbyxor och slängde upp dem i ett träd efter att först ha slitit sönder dem. Alternativ två var att han fick dem neddragna över huvudet som en dumstrut och sedan en knuff så att han for in i väggen. Det tredje alternativet var att någon tog hand om honom. Förklarade vad man gjorde och inte gjorde. Presenterade honom för de övriga som en kille med OK-stämpel i pannan.

Varför, varför, varför hade han kommit till mig? Det här var inte på Sofiehem där jag och Linn tillhörde de starkaste redan från och med femman. Det här var Mimer där vi hade gymnastik med Heinz och några ur hans fanclub från den klass där han gick (i vår klass hade Heinz definitivt inga fans). Jag skulle ha dött för Linda. Och Linn och jag hade en allians mot Heinz. And that´s it. Jag kunde inte åta mig några beskyddaruppdrag som som på mellanstadiet. Den här killen hade ju redan blivit så mobbad att han tvingats byta skola. (Detta var första gången som jag över huvud taget hörde talas om den metoden). En tanke for igenom mitt huvud som sa att man kanske skulle besöka Hagaskolan och se hur tuffa dom egentligen var där. (Jag gjorde verklighet av den tanken ett år senare).

Men jag kunde bara inte låta detta slaktoffer gå till slaktbänken.

Jag tänkte på hur oroliga hans mamma och pappa måste vara för honom. Hur dom skulle stå och vänta på hans rapport från sin första dag på den nya och (i huvudet på Umeås största idioter till rektorer) bättre skolan. Kanske hade någon av dessa ”umedalare” hört att vi hade en ”kristen lärarkår” på Mimer med karaktärsdanande morgonsamlingar tre gånger i veckan.

Varför hade Gud lagt denna börda på mina axlar, tänkte jag, om denna kille från Haga med sina alldeles för fina gymnastikbyxor och naiva tilltro till andra människor? Han kommer att råka sååå djävla illa ut. Han ber om det utan att han själv förstår det.

 

Apropå gud. Jag har fått frågan om jag hatar kristna? Nej, det gör jag inte. Jag trodde på gud längre än många andra. Längre än Linda. Jag hatar inte kristna. En del av mina vänner tror på gud än idag och är kristna. Men för mig kom det kristna endast att innebära förtryck. Min farmor talade jämt om att man fick evigt liv om man trodde på gud. (Till min pappas stora irritation). Mina första tre år i grundskolan präglades väldigt mycket av psalmsång varje morgon (på schemalagd skoltid). Fröken Strandgren ”Strankan”, som vi hade i trean på Östermalmsskolan, var kyrkvärd i Umeå stadskyrka. Hon brukade dra iväg klassen dit för att vi skulle få se hur fint där var och få lite hjälp med att fixa och dona. Och sedan Mimers totalt sinnesrubbade kristna lärarkår, med kristna morgonsamlingar varje måndag, onsdag och fredag, utanför skoltid. Vid 315 tillfällen, på ett ungefär, under våra tre år i högstadiet. Nej, jag hatar inte kristna. Men de hade försökt hjärntvättat mig. Och på Mimer förtryckte de oss allihopa. De utsatte oss för mentala övergrepp. Som i samband med 6-dagarskriget 1967.

Jag skriver det igen: Jag hatar inte kristna, tycker inte illa om kristna, jag bara hoppas på att tre fjärdedelar av Mimerskolans mentalt rubbade kristna lärarkår får brinna i det helvete jag inte tror på, i evigheters evighet, amen.

Men då ansåg jag att gud djävlades med mig. Jag hade inte styrkan att ta hand om denna stackare. Men jag såg, för min inre syn, hur förkrossad både killen själv, hans mamma och pappa, kanske även en lillasyster, skulle bli om han kom hem och grät. Jag tänkte att de hade tröstat honom under flera månader (efter en hemsk tid på Haga) med hur mycket bättre allt skulle bli bara han fick byta skola. Och hur ödeläggande allt skulle bli för hela familjen om hans helvete, redan första dagen på Mimer, endast skulle innebära en fortsättning på den mobbning från vilken han flytt Hagaskolan. Med sönderrivna jeans och blodiga knän, efter att ha blivit omkullknuffad på den gladiatorarena som Mimerskolans grusskolgård så blixtsnabbt kunde förvandlas till. Hans föräldrar skulle inte kunna sova, De skulle ligga och tala med varandra på natten. Killen skulle ha mardrömmar. Säkert lillasystern också, fast utan att fatta vad det var som hotade hela deras familj.

Jag kunde inte överge honom. Helvete.

Så jag gick tillsammans med honom till gymnastiklektionen. Presenterade honom för grabbarna och sa att han hade bytt skola eftersom dom på Haga ansåg att vi var så snälla på Mimer för att vi fick höra om gud tre gånger extra i veckan (råa och skratt). Jag både skyddade honom, och höjde hans status en aning, genom att säga att han hade tackat nej till att byta sina gympabrallor mot mina. (Mina ord betydde att jag redan hade försökt sno åt mig hans gympabrallor, men att han hade försvarat dem, på något sätt, och att han hädanefter skulle få ha dem i fred).

Jag hade stämplat in ett OK i pannan på honom. Det var inte det som var det svåra. Det svåra var att jag nu var tvungen att skydda honom. Och se till att han inte gjorde bort sig. För hans misstag skulle drabba mig. Efter det att skolan var slut förklarade jag livets realiteter för honom. Enkla regler som att inte berätta för andra om varför han kommit till Mimer på det sätt han hade berättat för mig. Inte skylta med sina snygga, men dyra, gymnastikbyxor utanför gympasalen eller utomhuslektionerna. Det gör bara tjockskallar som vill få stryk. Att inte sticka ut. Att det tog tid att bli accepterad. Var han bra i något ämne? Matte. OK. Vägra aldrig att hjälpa någon. Och så till sist: kom till mig om någon djävlas. Men säg aldrig, aldrig, att du kommer att be mig spöa någon som hotar dig. För då ställer du till det för mig. Och gör du det ska jag ta mig fan själv spöa dig, avslutade jag, rädd för vad detta åtagande skulle innebära. Han var blek efter min föreläsning. Blek men lycklig. Han hade fått en kompis. I sina ögon. Jag anade att jag skulle bli ett samtalsämne hemma i deras familj. Det blev jag också.

Han var min första elev.

Jag minns inte att han fick några problem. Han tillhörde den kategori som inte behövde slåss. Inte på Mimer. Han var för mycket av en plugghäst. Men han kunde utsättas för djävelskap. Men som jag minns det klarade han sig ifrån detta med. Han hade fått en bra start. Tack vare mig.

Varför kunde jag göra detta för honom?. Därför att han var ett oskrivet kort! Vissa bar med sig en ”Inte OK-stämpel” redan från tiden på Sofiehemsskolan. Eller från tiden utanför skolan. Att försöka förändra någons redan fastställda status innebar stora risker. Det kunde ha inneburit risken att bli social utfryst. Och kanske även att tvingas utkämpa slagsmål. Det var alltså både farligt och svårt att försöka höja någons status, sedan någons status redan blivit fastslagen. Inte sällan just slagen fast.

Men hade jag kunnat bistå några i alla fall. Trots att deras status redan var fastslagen. Som exempelvis Ossian och hans bror. De var finnar, två grabbar, som fick ett rent helvete på jorden. Detta är en av de frågor jag aldrig kommer att bli fri ifrån.

Men den här killen från Hagaskolan hade ingen fastslagen status. Han kom till Mimer som ett oskrivet kort. Och han hade tur som anförtrodde sig till mig. Och jag lärde honom det jag själv tvingats lära mig. Han fick också en släng av den eventuella ”status” som jag själv hade.

Den hjälp som jag gav killen från Haga var något bra som jag faktiskt gjorde under min tid på detta högstadium. Fattade jag allt det där redan i åttan? Ja. Jag fattade allt om det där som hotade honom och även allt det som hotade att drabba hans familj. Det var just hela familjens samlade lidande som gjorde att jag inte kunde backa ur. Skälet att jag bidra med att ge honom en bra start, eftersom han var ett oskrivet kort utan någon fastställd status, fattade jag också. Men just detta hade jag aldrig kunnat sätta ord på då jag var 15.

Det är bra att ha något som man kan vara nöjd med. Jag fick något på plussidan då jag väger mina positiva och negativa handlingar från tiden på Mimer. Men, återigen, hade jag kunnat göra mer för de som råkade illa ut? Efter alla år av grubblande, och sedan jag skrivit om detta så vet jag nu svaret. Jag hade kunnat ”rädda” Ossian och hans bror. Och det nästan utan några problem. Det kanske var den finska familjens öde som gjorde att jag hjälpte kille från Haga. Men det var så många som behövde hjälp. Och i en massa fall hade situationen kunnat explodera. Ingen hade kunnat rädda alla. Men till saken hörde ju också att jag också djävlades med andra. Jag inriktade mig på att skydda Linda. Och sedan fick det vara bra med det. Jag måste ju ta vara på mig själv. Varje dag i åttan var farlig. Men, sanningen är att jag visste vad som var rätt och fel, och att jag inte gjorde det jag borde. Därför kändes det så bra att ha gjort någonting. För någon.

Det finns en annan sak jag verkligen vill berätta om. Fast senare. Det var hur vi hanterade den situation som uppstod när en lärare ständigt kladdade på tjejerna i klassen. Det var vår uppgift, killarnas, att hantera den situationen.
För till lärarna gick ingen vad jag vet. Inte ens tjejerna. Vad jag vet.

 

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8, 15 och 21 + 21 oktober..

Inga ord idag kan laga det som började förstöras för 54 år sedan – men jag vill ända be en speciell person om förlåt, och berätta en historia som inte är nattsvart

Av , , 1 kommentar 27

Allt var inte hemskt alla dagar. Inte ens på Mimer. Men allt kunde bli hemskt alla dagar. Problemet var att du inte visste om det skulle bli en hemsk dag då du cyklade till skolan. Du visste det bara då du cyklade hem från skolan. Eller åkte buss. Dit och hem.

När jag skriver, som nu, försöker jag vara så ärlig som mitt minne är gott och som min personlighet är stark. Men även om mitt minne är sällsynt gott, och jag försöker att vara ärlig, finns det gränser för vad som jag klarar av att berätta. Under tiden som jag har skrivit har gränserna förflyttats. Jag minns mer och mer. Både män och kvinnor, mest män, har skrivit till mig och berättat egna historier. Mina egna berättelser har fått mig att minnas mer. Andras berättelser har gjort mig modigare.

Det finns folk som visat en sorts ömhet. De har sagt att det jag skriver är viktigt men att det är utlämnande och kan skada mig som folkvald. Och det känns bra att det finns människor som tänker så för min skull.

Skälet till att jag tänkte berätta om denna tid, första gången, var att Kim inte kom till vår klassåterförening hösten 2009. För åtta år sedan. Dum som jag var skrev jag till Sveriges Radio och berättade att jag ville göra ett Sommarprogram för att berätta att en vanlig skola i Umeå kommun kunde vara lika hemsk som internatskolan i filmen Ondskan. Allt som krävdes var en Heinz, en kristen lärarkår av ett speciellt slag samt en tidsanda från skolagans, tvångssteriliseringarnas och lobotomins tid.

Jag ville nå Kim med mitt förlåt, som var allas förlåt, för att hon blev utstött av skäl som vi inte längre kunde förstå. Men det avslag jag fick från Sveriges Radio kom i ett nästan roat tonfall. Jag var ju ingen kändis. Därför släppte jag den idén. Men jag glömde aldrig att Kim inte ville komma. Jag insåg vilket djupt sår vi tillfogat henne. Killarna på sitt sätt. Tjejerna på sitt sätt. (Om än inte alla killar och tjejer). Alla andra som vi som organiserade återträffen fick tag på ville verkligen komma. Även de som råkat illa ut. Även killen som åkt till väders i de romerska ringarna. Även tjejer som fått en tiolitershink med kallvatten över sig och sina kläder mitt i vintern efter sista lektionen som var gymnastik. Men alla ville verkligen komma. Och jag tror att det berodde på att ingen hade blivit själsligt ”bruten”. Många blev ursinniga. De försökte slå tillbaka. De ansåg nämligen inte att de förtjänade att någon, eller några, djävlades med dem. Naturligtvis hade de rätt. Och ingen djävlades heller med dem jämt. Det fanns också ett band mellan oss. Det fanns ett ”vi”. Åtminstone i vissa situationer. Inte i andra. Men i vissa.

Det jag tror att vi (de skyldiga) berövade Kim var känslan av att vara en del av ett nyckfullt, men existerande, ”vi”. Jag tror att Kim endast fick uppleva förtrycket, vid fler tillfällen och på värre sätt, utan att samtidigt kunna balansera detta med att få känna att hon tillhörde ett ”vi”. Kim fick ett brutalt underskott i den bokföring av känslor som alla bedriver, vare sig vi vet om det eller inte, av positivt och negativt.

Du klarar av mycket djävelskap från större och starkare killar, som att bli nedbrottad inför publik och få ta emot kroppsslag i omklädningsrummet, om vissa av dina plågoandar samtidigt frågar dig hur de ska klara av mattetalen. Du klarar av att få höra att dina bröst är lika stora som dina finnar om samma plågoandar, regelbundet, skickar dig lappar under uppsatsskrivning på engelska med frågor som vad order ”förvirrad” heter. Och när du blir nedbrottad kan du tänka på att busen som gör det snart kommer att be dig om hjälp med att räkna ut ett tal. Eller att den kille som fäller elaka kommentarer om ditt utseende snart kommer att vädja om hjälp på engelskan lika desperat som om han höll på att drunkna.

Slagen och retad, men du har bevisligen ett värde för plågoandarna, och ibland visar de att du betyder något. Ibland cyklar de till och med tillsammans med dig på vägen hem från skolan. Du känner du att det finns ett ”vi” och att du kan få vara en del av detta ”vi”. Ibland.

Livet blir oändligt mycket lättare att leva om det både finns ett plus och ett minus i bokföringen när det gäller känslor. Även om minussidan just nu är större. Livet kan nästan leka, om det finns tillfällen då även du får vara en del av detta ”vi”. Även om det inte är alltid. Även om andra djävlas med dig.

Det jag tror att vi berövade Kim var känslan att det fanns en plussida. Känslan av att det fanns ett ”vi”. Jag vet det inte. Jag bara tror. Jag tror också att hon, till skillnad från alla som blev arga, ”bröts”. Och att det vi åstadkom var en djup, kanske livslång, sorg.

Sedan i fjol våras har jag sett vad sorg kan göra. Jag har förstått hur olik sorgen kan vara den våldsamma självdestruktivitet som jag levde i när vi höll på som värst med våra dödslekar. Jag har under ett antal år delat livet med någon som haft den för mig så dyrbara gåvan att göra livet varmt. Jag har tvingats se hur sorgen utplånade alla förmågor. Hur sorgen förtärde nästan allt. Jag levde mitt i denna process och jag gjorde allt som jag kunde. Jag använde alla erfarenheter som livet någonsin lärt mig. Men kraften från en djup sorg var den mest destruktiva jag någonsin upplevt. Och mest skrämmande. När vändningen påbörjades, efter över ett år, blev det till ett ”måste” att berätta. Berätta historierna om grundskolan i Umeå och speciellt den om högstadiet på Mimer. Men nu tänkte jag inte försöka med Sveriges Radio. Jag skulle använda den blogg jag hade på Västerbottens-Kuriren.

Jag är inte så dum, naiv, eller fåfäng så jag tror att mina ord kan ge Kim det hon förlorat åter. Hon har rätt att hata mig, och många andra, för att vi tagit så mycket ifrån henne. Jag berättade i mitt blogginlägg förra söndagen om hur jag och Linn i femman bedrev ”beskyddarverksamhet”. Inspirerade av medeltidens ”överenskommelser” mellan adelsmän och bönder. Bönderna skulle betala till adeln för att få beskydd, det hade vi läst om i samhällskunskapen, så Linn och jag beskyddade två svagare killar mot att dessa kallade oss ”baron” och bar bar våra skolväskor (för vilket de dock skulle ha betalt eftersom vi även läst om fackföreningar).

Det Kim hade behövt för att få med sig en annan självkänsla ut i livet var en beskyddare. Och det redan från mellanstadiet och rakt igenom högstadiet. Mina ord idag, på en blogg, räcker inte. Men efter att ha sett sorgens ohyggliga brutalitet, så oändligt mycket kraftfullare än någon annan kraft jag sett, var jag tvungen att göra ett nytt försök att berätta för Kim om den våldspyramid i vilken så många av oss var fångna. Om den pyramid i vilken jag tror hon blev den största förloraren. Inte den enda.Men den som förlorade mest.

Det finns inga förlåt som kan vrida tiden tillbaka.
Jag har sökt människor som jag har velat be om förlåtelse. Människor som jag inte nått och aldrig kommer att nå. De saknar inte ansikten – fast i mina mentala ”filmer” är de femtio år yngre. De saknar namn, yrke och ort. Jag har försökt nå ett par utan att lyckas. En del som jag sökt har hunnit dö.

Men jag lever på hoppet att det jag har att berätta, på något sätt, skulle kunna vara av värde för Kim. Hon är i samma ålder som jag. Många långa årtionden har gått. Och de kan aldrig gottgöras. Men Kim har sannolikt längre tid kvar att leva än vad jag har. Det kanske skulle vara av något sorts värde även för henne att kunna försonas. Kanske.

Det kanske skulle kunna vara av något sorts värde för Kim att få höra att allt hon utsattes för inte har gått förlorat på grund av tiden, på grund av minnets överslätande effekt eller på grund av folks förmåga att förtränga. Kanske kan det ha någon betydelse för Kim att få veta att det finns dom som också har sörjt över det som hände. Även om dom har sörjt på samma sätt som jag tror att hon gjort. Kanske kan det ha något värde för Kim att få veta att hennes lidande förstods, och aldrig glömdes, och att hon inte är ensam med dessa minnen. Det finns fortfarande dom som vill säga förlåt. Även om ingen kan gå bakåt i tiden 54 år och vrida allt rätt. Det som slets sönder då kan aldrig mina ord laga nu.

För vad det än kan vara värt Kim. Förlåt!
Och om du kan förmå dig, ber jag att du kommer på den återförening av klassen som jag tänker försöka få till stånd 2019. Tio år efter den förra.

Din närvaro skulle betyda så mycket. Så väldigt, väldigt mycket.

 

Klockan är 06:33. Ännu en lördag är slut. Jag inledde med att säga att allt inte var hemskt alla dagar. Problemet var att du endast visste hur dagen blev på hemvägen. För såvitt du visste kunde dagen lika gärna bli fruktansvärd när du var på väg till Mimer. Och detta gjorde att varje dag i alla fall blev hemsk.

När jag vaknar igen ska jag berätta om en händelse som våldet inte slog sönder. Berättelsen kommer att handla om en kille som kom från ett annat högstadium. Och han kom till Mimer för att han blivit mobbad på sin förra skolan. Detta berättade han med klara ögon och troskyldigt tonfall.

Och han berättade för mig. Den stackarn hade kommit till odjurets håla. Ondskans näste. Mimer.

Vi hörs vid 15:00-tiden.

 

 

Så körs en kommunal ekonomi i sank: Exemplet Umeå

Av , , 5 kommentarer 34

I morgon kan du läsa mer om min tid i högstadiet med betoning på Mimerskolan. Idag skriver jag om Umeå kommuns svindlande affärer.

Det är många som upprörts av utförsäljningen av lägenheter inom AB Bostaden. Det handlade om en tiondel av företagets hyresrätter. Väldigt många har både förvånats och upprörts över Socialdemokraternas snabba 180-graderssväng i denna fråga. Det var inte länge sedan som S, med kraft och övertygelse, gick emot allianspartiernas förslag om just att sälja ut en del av Bostadens lägenheter. I detta blogginlägg, med tabell och graf, kommer jag att presentera en rad förklaringar. Dels till Socialdemokraternas 180-graderssväng vad gäller Bostaden, dels till vad som håller på att skjuta Umeås ekonomi i sank. Det är ingen lätt läsning, men det beror på att verkligheten är komplicerad.

I. Övermodet och dess orsaker

tabell1I tabellen intill ser du den nästan unikt långa period av överskott för Umeå som helhet (Umeå kommunkoncern) som varat i 15 år. Till Umeå kommunkoncern hör både den verksamhet som bedrivs under ledning av politiska nämnder som exempelvis äldrenämnd och kulturnämnd samt den verksamhet som bedrivs av kommunen i bolagsform, exempelvis Umeå Energi och AB Bostaden. Det var denna till synes oavbrutna framgångssaga, tillsammans med de historiskt låga räntorna, som skapade det ansvarslösa övermod som bland annat ledde till följande:

1. En flummig ekonomisk teori som byggde på tron om en ”kulturdriven tillväxt” som skulle ersätta varu- och tjänsteproduktion.

2. Denna teoribildning bidrog till att Umeå ansökte om att få bli Europas Kulturhuvudstad. För att bli utsedd till kulturhuvudstad åtog sig kommunen att bland annat göra följande investeringar på, ekonomiskt sett, orimligt kort tid:

  • Kulturhuset Väven
  • Äventyrsbadet Navet
  • Konstnärligt Campus med nytt bildmuseum
  • Tre nya resecentra
  • Upprustning av Gammliavallen samt bygge av ny inomhushall
  • Friidrottscentrum intill IKSU

I kommunens andra ansökan till EU nämns att det ”sammantaget planeras investeringar i infrastruktur av betydelse för det europeiska kulturhuvudstadsåret på mer än sju miljarder kronor fram till 2014” (sid 45).

3. Två av dessa projekt kom att bli särskilt betungande för kommunens ekonomi: skrytprojekten Väven och Navet. Dessa kostar kommunen över 100 miljoner kronor extra varje år, jämfört med det gamla stadsbiblioteket vid Vasaplan och en lägre ambitionsnivå när det gäller ett nytt badhus.

Det vi hittills talat om handlar om det förgångna. Men innan eftertankens kranka blekhet slog till (och vi talar om ett hårt slag) hann kommunens tongivande partier och politiker påbörja ytterligare storslagna skrytprojekt. Det ena var en skid- och turistanläggning vid Vallberget i Tavelsjö. Ett annat, skrämmande dyrt, projekt handlar om en jättedyr färjeförbindelse mellan Umeå och Vasa. Låt oss vara tydliga: vi vill ha en sådan förbindelse – i form av en ny bättre begagnad färja. Men vad Umeå kommun har varit med och planerat är en transportlösning som kommer att kosta uppåt 2 miljarder kronor! Skälet är att färjan planeras bli så exklusiv att hamnarna både i Umeå och Vasa måste byggas om till en i dagsläget beräknad kostnad på 0,8 miljarder. Vi skulle kunna fortsätta och nämna de ansvarslöst dyra ”utgrävningar” som skett på bland annat Rådhustorget. Men vi tror att du som läser förstår andemeningen.

II. Verkligheten hinner ikapp

Sedan brakade detta bekymmerslösa övermod rakt in i verkligheten. Verkligheten beskrevs på följande sätt av kommunens ekonomiavdelning:

a) Fram till 2027, eller kanske ännu längre framåt i tiden, kommer utgifterna att öka snabbare än inkomsterna.

b) Mellan åren 2014-2027 beräknas antalet elever i för-, grund- och gymnasieskola att öka med hela 5 000. Detta motsvarar 34 nya avdelningar inom förskolan och 15 nya grundskolor av Östtegs storlek (ca 200 elever). Samt 1,5 nya gymnasieskolor av Midgårdsskoans storlek (ca 700 elever).

c) Under samma period beräknas antalet umebor som är 80 år och äldre öka med 3 000. Detta beräknas kräva 540 nya boendeplatser eller motsvarande 11,5 nya äldreboenden av normalstorlek.

d) Ser vi till behovet av personal beräknas antalet årsarbetare (en heltidstjänst under ett år) behöva öka med 900 inom för-, grund- och gymnasieskolan samt äldreomsorgen fram till år 2027.

e) Samtidigt beräknas inte inkomsterna från den egna kommunalskatten, statliga bidrag, taxor och avgifter att öka i samma takt som utgifterna. Det hela påminner om ett krokodilgap. Ju närmare 2027 vi kommer desto större kommer skillnaden att bli mellan utgifter och inkomster.

f) Till detta ska läggas väldiga kostnader i samband med exploatering av nya markområden för bostadsbyggande. Tittar vi bakåt låg investeringarna på vatten och avlopp på ca 50 miljoner per år. Tittar vi framåt kommer dessa investeringar ligga på 200 miljoner per år. Men investeringsbehovet kommer också att vara stort hos både AB Bostaden och Umeå Energi.

tabell2

Räntekostnaderna

Under innevarande år beräknas Umeå kommuns räntekostnader uppgå till 40 miljoner. Kostnaden är baserad på en låneskuld på två miljarder och en ränta på två procent. Men kommunens låneskuld beräknas fördubblas på bara fyra år (se figur ovan). Om räntan ligger kvar på två procent kommer räntekostnaden att hamna på 80 miljoner 2021. Skulle räntan däremot öka till tre procent skulle räntekostnaden hamna på 120 miljoner. En ökning till fyra procent innebär 160 miljoner och fem procent innebär hela 200 miljoner i räntekostnader 2021!

III. Den utdragna kollisionen

Insikten om att det var fullständigt omöjligt att Umeå kommuns ekonomi skulle kunna klara både alla åtaganden som tillkom under övermodets period och den besvärande verkligheten i form av den stora ökningen av barn, skolelever och äldre drabbade olika partier och politiker vid olika tillfällen. En del fattade verkligheten relativt snabbt. Arbetarpartiet tillhör den kategorin. Andra har fortfarande inte insett den fulla vidden. Det finns politiker som fortfarande inte har fattat krisen – för det handlar om en kris – och dess orsaker. Vänsterpartiet, som har röstat för både Väven, Navet och Kulturhuvudstadsåret, verkar helt obekymrat. De är tyvärr inte ensamma. Frågan är hur stor skada de som fattar långsamt ska få hinna göra. Ju större gap på krokodilen desto våldsammare blir kraften då käftarna på odjuret slår igen. Det kommer att bli ett stort köttstycke som plötsligt slits loss från kommunens verksamheter.

IV. Utförsäljningen inom Bostaden

Därmed är vi tillbaka till utgångspunkten. Jag hoppas att du uppskattat resan genom Umeå kommun med dess svindlade affärer. Det du nu har fått är bakgrunden till den 180-graderssväng som Socialdemokraterna har gjort i och med utförsäljningen av en tiondel av AB Bostadens hyresrätter. Men du har förhoppningsvis också fått en rad andra insikter om kollisionen mellan övermod och verklighet.

Trevlig helg!

Berättelsen om Bertildas mod fick fler positiva kommentarer än något annat – läs en av dessa kommentarer här

Av , , Bli först att kommentera 26

Den 1 oktober skrev jag en berättelse om Bertilda med anledning av Pride.

Bertilda var Umeå första öppna transperson. Jag skrev en berättelse om vad jag visste om hur fruktansvärt hårt livet ofta hanterade Bertilda. Jag var själv med om en del av detta. Jag skrev också om det ”förtvivlans mod” som Bertilda nästan alltid visade. Han fick troligen aldrig själv ta del av frukterna av sitt nästan otroliga mod. Men hans mod, det är jag övertygad om, kom många, många andra tillgodo.
Vissa av mina blogginlägg, om tiden i grundskolan, har blivit mer lästa. Men inget som jag någonsin skrivit här har lett till så många positiva kommentarer som berättelsen om Bertilda. Detta trots att det var en i många stycken rå berättelse. Men den berättelsen måste vara rå om den skulle vara sanningsenlig. Och den måste vara sanningsenlig om den skulle visa på de krafter som Bertilda vågade trotsa.

Alla dessa positiva kommentarer gjorde att det kändes som om det fanns något av värde i det jag skrev.

Jag bad en av alla de som kontaktade mig, efter min första berättelse om Bertilda, att få publicera innehållet i den personens kommentar. Detta under förutsättning att jag tog bort namnet på den som sände mig detta mail. Till min stora, stora glädje fick jag göra detta. Nedan publicerar jag därför en av de många positiva kommentarer jag fick efter min berättelse om Bertilda.

Men skälet till att jag publicerar detta mail (nedan) handlar främst om att hatet mot avvikande lever vidare. Detta pekar på att det mod som Bertilda visade också måste leva vidare. Jag skrev att Bertilda borde få det erkännande som han förtjänar. En liten del i detta erkännande är att formulera frasen: ”Vi måste vara modiga – modiga som Bertilda”.

Jag tänker på detta då jag läser texten nedan!

 

”Hej

Jag vill bara tacka för din text om Bertilda. Jag är själv född 1967. Det var inte förrän i början av 80talet som jag själv var en del nere på stan gick på Grubbeskolan. Jag kände inte Bertilda. Vi pratade aldrig . Men hatet och ryktena mot honom fanns där då också . Det finns fortfarande en massa hat mot så många som inte följer det ”normala”. En mamma som inte som har bacill skräck andra föräldrar trakasserar  och låter sina barn hålla på mot mamman och hennes barn. Barn med olika problematik i skolan . Det är frittfram för andra barn att hålla på mot dom här barnen för alla kan ju se att dom inte följer normen och föräldrarna står bakom sina barn! Självklart behöver du inte bjuda in det barnet för jag förstår att du inte vill /orkar vara med den personen. Inte bara barn mot barn även vuxna mot vuxna startar rykten av olika slag som drabbar både grupper och enskilda människor. Många gånger är jag inte förberedd på plötsligt fritt hat mot någon som ingen känner. Människor som finns runt om mig plötsligt så kommer orden om missbrukaren, invandraren ,muslimen, trans ,gay, tiggare, psykisk ohälsa . Utsatta människor och det är fritt fram. Det behöver stoppas. Så än än gång stort tack

X X ”

 

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8 och 15 oktober..

Dödslekar för att hämnas på mig själv – Mimer gjorde även mig till en förtryckare och svikare

Av , , 1 kommentar 40

Med slutna ögon och knutna nävar ser jag samma film om och om igen
Jag har funnit mig själv stående blickstilla, med slutna ögon och händerna knutna. Hårt, hårt. Helt inne i min egen värld av vedervärdiga minnen. Plötsligt har jag insett vad jag gör. Öppnat ögonen och snabbt tittat åt alla håll. Jätterädd att få se folk som hastigt vrider bort huvudet i rädsla. Bort från vad som måste se helt stört ut. En man som står med slutna ögon, spänd i hela kroppen och i ansiktet. Med nävarna hängande men beredda. I sin egen värld. Detta har hänt många, många gånger. På folktomma platser, men också mitt inne i centrum.

Det var först i 50-årsåldern som jag insåg varför det endast var, och fortfarande endast är, på lördagarna efter lunch, som jag kan känna en sorts fridfullhet inombords. Söndagarna har jag alltid hatat. De har alltid utgjort en enda lång färd mot måndagen. Fylld av ångest. Men i 50-årsåldern insåg jag varför just lördag eftermiddag, inte förmiddagen och inte kvällen, utan just eftermiddagen ger mig några timmar av en djupare inre frid.

Det har med grundskolan att göra. Det har framför allt med högstadiet på Mimerskolan att göra. Denna skolan som har präglat mig så hårt.

Jag gick i skolan på lördagarna till och med åttonde klass. Min årskull gick i skolan på lördagar till och med åttonde klass. Det innebar att vi elever ibland satt hemma och pluggade även på fredagskvällar. Jag minns att jag en gång hade provräkning (som i ”prov” i ”räkning”) en lördag i sjuan. På morgonen hade jag strax under 40 graders feber. Men jag hade investerat så mycket pluggande inför provräkningen att jag ville gå.

Medan vi ungar kunde sitta uppe och plugga även på fredagskvällar hade föräldrarna fått lediga lördagar sedan flera år. Deras helg började när de gick hem från jobbet på fredagen. I våra engelska läseböcker hade vi redan på mellanstadiet fått veta att eleverna i England hade lediga lördagar. Det verkade overkligt bra. Mina föräldrar brukade åka ut till stugan redan på fredag kväll och packa mat i frysen, elda stugan varm om det var vår eller höst, klippa gräs, och göra annat nyttigt, för att sedan åka hem och hålla mig sällskap. Själv väntade jag på att skolveckan skulle ta slut, antingen genom att plugga, eller genom att träffade min tjej Linda. På lördagen brukade föräldrarna vänta i bilen utanför Mimer så att vi kunde åka ut till stugan så snabbt som möjligt.

Det som plötsligt slog mig i 50-årsåldern var att skälet till att lördagens eftermiddagar kändes, och fortfarande känns, så fridfulla är att vi slutade skolan vid elva, halv-tolvtiden, på lördagarna. När alla tjutande stormade ut ur skolan kändes måndagen så väldigt långt borta. Nästan hela två dygn bort. Men redan på lördagens kväll – då TV-serier som ”Helgonet” eller ”John Drake” var slut och det började vara läggdags – började söndagen. När jag lade mig för att sova på lördagskvällen visste jag att det enda som väntade då jag skulle vakna var söndagens ångest. Just därför infann sig ångesten redan vid läggdags på lördagen. Och därför gäller det att skjuta upp denna så länge som möjligt. Det var så på mellanstadiet, och på högstadiet och det är så än idag. Just nu är klockan 03:51.

Men den där tiden, efter att ha slutat skolan elva, halv-tolv, på lördag, och under de följande få ljusa timmarna fram till middagen, de var och de är de timmar som gör livet värt att leva. Det var så i skolan. Det är så än i dag. Och söndagarna? Det enda som kan hålla ångesten under kontroll, inte borta, men under kontroll, är att träna. Träna hårt. Helkroppspass. Då kan ångesten hållas under kontroll.

Och orsaken till att jag brukade stå, stel som en pinne, med slutna ögon, och såg filmer spelas upp i mitt inre, hade också med grundskolan att göra. Främst med Mimer. Filmerna inne i mitt huvud handlade om pennalism, sadism, misshandel, utfrysning och om vad som idag skulle kallas för grova sexuella trakasserier. Det var sådant som jag bevittnat utan att ingripa. Vilket representerar feghet och svek. Och ännu värre – saker som jag själv hade gjort. Handlingar som krossade min självbild. För jag hade trott att jag var en juste typ. En pålitlig kompis. Men det visade sig att jag inte kunde leva upp till detta. På Mimer kunde du inte undgå att bli ett offer. Men på Mimer förvandlades jag även till en förövare. Du blev en förövare för att inte bli mer av offer. Men det var just detta som fick min självbild att krackelera. Jag svek mig själv när jag svek andra – andra som hade förväntat sig mer av mig. Den insikten är bland de mest smärtsamma insikter som jag drabbats av. Någonsin.

Min nuvarande sambo ställde, då jag talade mycket om dessa saker, fast fragmentariskt, följande insiktsfulla fråga: ”Arbetar du politiskt för att betala av på en skuld”. Jag har alltid ansett att mina motiv är andra. Men frågan fick mig att sätta mig ned. Och jag var tvungen att erkänna något som jag själv inte förstått. Men det är en del av min drivkraft – att betala av på skulden.

Som två av de starkaste på mellanstadiet på Sofiehemsskolan bedrev Linn och jag ”beskyddarverksamhet” 
Otto och Mården var två killar i vår klass som kunde angripas av tuffingar från parallellklassen. Uppgörelsen var mycket kontraktsmässig. Jag tror det var i femman som den ingicks. I utbyte mot beskydd från Linn och mig om de blev angripna skulle dessa två bära våra skolväskor och kalla oss för ”baron”. Förutom beskydd skulle Otto och Mården även ha betalt. Tio öre i veckan. Efter ett tag blev övriga killar på Sofiehem medvetna om att Otto och Mården endast behövde vråla ”baron” så kom Linn och jag snabbt till undsättning. Det hela fungerade till ömsesidig belåtenhet. Ända till dess att dessa båda banditer, i femman, uppstudsigt förklarade att de hade bildat en fackförening! Och nu krävde de 25 öre i veckan! I detta läge beslöt sig Linn och jag för att visa vad som kunde hända dessa samhällsomstörtare om de inte hade beskydd. För vem skulle beskydda dem mot oss? Detta hade de inte tänkt på! Det är en rätt rolig historia med en rad poänger. Det var en lek. Men en allvarlig lek. Och Linn och jag var, i grund och botten, justa grabbar. Vi räddade Otto och Mården från stryk från fiender flera gånger.

 

Ett beslut att spöa Någon – för att inte åka nedåt i hackordningen kunde ha spräckt skallen
Jag minns en morgon när jag cyklade till Mimerskolan i åttan. Det var i åttan som Heinz Gunnarssons terrorvälde över skolan, eller över oss andra åttor, hårdnade. Detta var året han tvingade andra killar att stå på knä, inför hela skolan, med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns. Det året hårdnade allt. Den pyramid av hackordning som fanns kändes plötsligt som om den var på liv och död. Innebörden var att du inte bara tvingades oroa dig för Heinz. Du kunde när som helst bli utmanad av andra som försökte imponera på Heinz. Detta gjorde att du ständigt tvingades vara på din vakt. Heinz hade ingen djävulsk plan som gick ut på att få alla killar att slåss med alla andra. Men det var så det blev. Och den evigt förbannade kristna lärarkåren på Mimer var ju, naturligtvis, blind.

Den morgon som jag bestämde mig för att spöa Någon, så att snacket kom igång, tog jag beslutet någonstans i höjd med järnvägsspåren som korsade Kungsgatan och som då ännu ledde ned till hamnen. Idag låter ett sådant beslut makabert. Kanske overkligt. Men jag försäkrar, det var ytterst verkligt, och rationellt. Det fanns ett skikt som du kunde slåss med för att det skulle ge någon status. Plugghästarna gick oftast fria. Inte för djävulskap men för ett riktigt slagsmål. Själv pluggade jag hårt, samtidigt som jag tillhörde de som var bra i gymnastik och som därför alltid måste vara beredd på att bli utmanad. Eller tvingas utmana. Som den där dagen. I verkligheten slogs vi inte så ofta. Men det som gjorde rasterna hårda var den ständigt närvarande möjligheten att du skulle måsta slåss. Eller att delta i något sadistiskt övergrepp. Jag och den ene av mina två bästisar, Linn, hade ingått en pakt om att slåss tillsammans om någonsin en av oss två skulle råka ut för Heinz. Men pakten gällde bara Heinz. Om en som Stor T, en ovän från mellanstadiet på Sofiehemsskolan, gav sig på dig fick du klara dig själv. Beslutet att det var dags för mig att slåss, för att inte åka nedåt i hackordningen och därmed tvingas slåss mer, byggde på lång och beprövad erfarenhet.

Jag hade sprungit upp för de en-två-tre halvtrapporna till det andra våningsplanet på Mimer och svängde vänster mot korridoren som låg kanske fem meter mittemot lärarrummet. Jag såg både Linda och killen som jag omedelbart visste skulle bli mitt offer. Jag tänkte att det var synd att Linda skulle bli vittne till detta. Men det kunde inte hjälpas. Killen, vars bild och namn jag under många år utan framgång har försökt hitta för att be om förlåt, stod framför svängdörrarna till korridoren i till klassrummen, mellan svängdörrarna och Lärarrummet. Däremellan var det kanske fem meter. Så lite betydde lärarna.

Killen var lika lång som jag och vägde ungefär lika mycket. Han gick i åttan och såg snäll ut. Han gick inte i vår, eller i den parallellklass som vi hade gymnastik med. En främmande fågel, alltså. Men jag skulle inte ha några problem med honom, bedömde jag. Och han var stor nog. Så det fick det bli han. Och om en lärare kom ut från Lärarrummet så fick det gå som det gick. Killen stod vid svängdörrarna in till korridoren med elevskåp och klassrum och såg mig inte komma.

Han stod alltså i vägen för mig.

 

Så här gick det till att starta ett slagsmål.

Jag: – Du står i vägen!

Han: -Nej! (Och flyttade sig snabbt bort från svängdörrarna vilka jag skulle in igenom).

Jag: – Dumdjävel, hörde du inte att jag sa att du stod i vägen?

Han: – I helvete jag gjorde (utan att tänka sig för, tuff inför sina kompisar).

Jag: – Vad sa du? (med lägre och otäckt stillsam röst).

Han: – Jag har flyttat på mig och jag såg dig inte (nu mycket medveten om sitt misstag)

Jag: – Du verkar vilja slåss (nu med hög röst).

Han: – Nej (med en både gäll och samtidigt lågt röst – en rädd röst).

Jag: – Du står i vägen, du svär åt mig och du påstår att jag ljuger (med högre och hårdare röst).

Han: Jag har aldrig sagt att du ljuger (rädslan präglade nu hela hans uppträdande, inte endast rösten)

Jag: – Då jag sa att du stod i vägen sa du nej, och började svära åt mig, så nog fan verkar du vilja slåss (otäck lugnet).

Han: Jag vill inte slåss (nästan bedjande).
Det var, och det är, svårt att slå någon rak i ansiktet. För de allra flesta är det nödvändigt att provocera fram en situation som eskalerar och får adrenalinet att börjar pumpa och folk samlas runt omkring. Jag hade fått den eskalering som jag behövde. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att slå honom i ansiktet. Jag svepte därför med mitt högra ben åt vänster samtidigt som jag vred min kropp åt vänster för att få större kraft bakom min manöver och killens ben försvann under honom från det hala marmor- eller stengolvet. Min tanke var att han endast skulle falla på golvet och att alla skulle skratta. No harm done. Det skulle räknas som ett slagsmål för det var inte brottning. Tyvärr gick det illa. Killen föll bakåt mot dörrarna. Och han föll handlöst.Okontrollerat.

 

Kunde ha spräckt hans skalle
De svängdörrar som gick in till korridorerna (med lektionssalar och elevskåp) hade en sektion av glas som var smalare än själva dörren. Detta skapade en kant på dörren som var på 1½ – 2 cm. Killen föll först bakåt, så att hans huvud träffade glaset på den tunga svängdörren. Men ”utan fötter” kanade hans huvud med stöd från glaset i full fart nedåt ända tills hans bakhuvud träffade den utstående träkanten med en hårt smäll. Hans huvud for framåt och i nästa ögonblick landade hans bak på sten- eller marmorgolvet. Detta gjorde att hans huvud rörde sig bakåt igen och träffade svängdörren för tredje gången. Allt gick blixtsnabbt. Det var träffen mot den utskjutande träkanten som var farlig. Jag tog ett steg åt vänster och tittade rakt in i hans ögon. Han tittade rakt framåt men utan att se. Han såg knappt ut att vara vid medvetande.

Jag kände paniken välla upp inom mig. Jag hade aldrig ens tänkt slå honom. Jag hade bara tänkt svepa undan hans ben och fälla honom. Och nu såg han ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Det som for genom mitt huvud var att han kunde ha spräckt skallen mot det stenhårda golvet om huvud hade landat där. Som tur var gick det inte så illa. Men han såg dålig ut i alla fall. Sämre än någon i ett slagsmål jag deltagit i. Dittills. Min omedelbara instinkt var att ropa ”hur gick det”. Och ””det var inte meningen”. För att sedan hjälpa honom upp. Men det var för sent. Jag hörde redan de kommentarer som hade varit själva syftet med ”slagsmålet” runt omkring mig. ”Rätt åt dumdjäveln” och ”bra gjort” samt ”ten and out”. Det var väl tjugo, eller fler, elever som väntade på min reaktion. Minst halva min klass och lika många ”ströelever” som hängde i korridoren.

– Så går det när man spelar stöddig! Sa jag. Det kändes som om jag ville spy och som om jag var illröd i ansiktet. Hjärtat slog hårt och jag hade svårt att få in luft. Kanske hade han blivit skadad på riktigt av det hala hårda sten- eller marmorgolvet. Men jag intog en iskall attityd. Den attityd som många av oss tränat in sedan fjärde klass. Ryktet skulle sprida sig på nolltid. Hägglund hade spöat upp idioten i den eller den klassen. Detta skulle ge mig en hel del tillgodo.

Men sanningen är att det hela hade utvecklats till en mardröm. För både honom och mig. Och felet var mitt. När lärarna kom stormade ut ur Lärarrummet till sina lektioner med väntande elever gick killen, långsamt och osäkert, bort efter korridoren. Han gick bortåt, ut ur mitt liv. Jag hade aldrig talat med honom tidigare. Jag talade aldrig med honom senare. Jag skämdes så fruktansvärt. Men det fick inte ens Linda veta. Han höll sig undan för mig under de 1 ½ år som återstod på Mimer. Det var ett som var säkert, Detsamma gjorde hans två-tre kompisar. De tittade alltid bort när vi möttes i korridorerna. Rädda.

Under lektionen orkade jag inte se på den som var min bänkkamrat. Annars var denna typ av sammanstötningar ett självklart samtalsämne mellan den inblandade, bänkkompisen och de som kunde luta sig fram och ställa frågor. Under lektionen försökte jag lyssna på vad läraren sa. Men jag förstod inget av det som sas. Jag var kvar ute i korridoren. Linda brukade alltid försöka fånga in min blick, eller jag hennes, och jag tyckte så mycket om att se hennes leende. Hennes uppmuntrande leende. Men jag ville inte den gången – förtjänade det inte.


Sadism på gymnastiken
Det är plågsamt att skriva detta. Det var sådant här som jag tänkte på när jag stod, stel som en pinne, med slutna ögon och knutna händer, och uppfylldes av en känsla av förakt för mig själv. Och av overklighet. Har jag gjort detta? Ja. Det har jag. Låt mig berätta mer då jag nu ändå kommit igång

På gymnastiken, jag tror att detta också var i åttan, hissade vi upp en kille som begått misstaget att gripa tag i ett par romerska ringar. Och vi gick i samma klass! Han trodde att vi skojade med honom och det gjorde vi också. Till att börja med. Så han släppte inte taget i ringarna när hans fötter var 1 ½ meter över golvet i gymnastiksalen. Tyvärr. Vi var snabba. Efter några sekunder var hans fötter mellan tre och fyra meter över golvet. ”Släpp ner mig” skrek han. ”Nej”, skrek vi. ”Vi vill se hur stark du är”. Någon fyllde i med ”eller om du kan flyga”. Sedan gick vi och bytte om. (Det gick fort – ingen vågade ju duscha). Och återvände. ”Jag vill komma ned” ropade han med skräck i rösten”, hängandes i fingertopparna.

Det fanns ingen av oss som inte skulle ha firat ned honom omedelbart. Om vi hade varit ensamm med den olycklige. Alla visste att det vi gjorde var så in i helvete fel. Men vi var fången i en pyramid av våld. Den som hade mjuknat och ropat ”fira ned honom” hade riskerat ett kroppsslag. Det som hände var samma mekanism som gjorde att jag höll masken när jag fick killen i korridoren att falla och nästan slå sig medvetslös.

Så vår klasskompis släppte och föll. Vi höll andan. Ingen av oss ville detta. Men det blev så ändå. Som tur var bestod golvet inte av sten. Och killen vi hissat upp var tunn och vägde nästan inget. Han landade på fötterna och sjönk smart ihop vid knä -och höftled. Utan att slå sig. ”Djävla idioter” skrek han. I vanliga fall skulle detta ha lett till ordentliga kroppsslag. Men inte denna gång. Vi skämdes verkligen – en och en. Vi visste att det hela hade urartat. Till ren sadism. Och vi var lättade över att det inte hade gått riktigt illa. ”Håll käften, annars hissar vi upp dig dubbelt så högt nästa gång” sa någon. Det fick tyst på honom. Men han slapp fler fysiska bestraffningar.

Den dagen.

 

Dödslekarna ovanför Café Mekka
Jag muckade från Mimer i början av juni 1969. Heinz försvann, som jag minns det, under höstterminen i nian. Alltså 1968. Så gjorde även Linda. I alla fall för mig. Vi var ihop länge för att ha träffats i sjuan och gått i samma klass både i 7F och 8F. Hon var inte bara min tjej utan hade även blivit min allra bästa vän. Jag saknade henne oerhört. Den vintern drogs även jag in i mellanölets värld, började hänga på UG, när jag kunde lura mig förbi UG-vakterna (en av dom hette Lennart Holmlund och blev visst politiker). Och jag började träna för att kunna slåss på riktigt. Under ledning av Umeås mest framgångsrike boxare någonsin, Kenneth Israelsson, och en finne som jobbade på fängelset och som hette Lars Dahlkar. På våren 1970, samtidigt som jag hade hoppat av gymnasiet och börjat jobba som springgrabb på VK, hann smärtan över Mimer upp mig. Det var då vi började med dödslekarna. Jag och främst två andra.

Jag ska förklara vad en dödslek är. Det är en variant av rysk roulette. Du spelar med livet som insats. Men istället för att snurra cylindern i en revolver i vilken det endast finns ett av sex skott, och sedan sätta pistolpipens mynning mot tinningen och trycka av, hade vi andra metoder.

Nästa gång du står framför Café Mekka efter Rådhusesplanaden så titta på den dörr som finns närmast ingången till vänster om entrén till fiket. Den som går till bostadslägenheterna. Vandra sedan fyra våningar uppåt med blicken. Du kommer att se att det finns dörrar med franska balkonger. Alltså bara med ett järnräcke cirka 60 cm högt. Vi drack vodka och mellanöl. Sedan vi druckit lagom mycket var det dags. Reglerna gick ut på att vi, en och en, ställde oss på utsidan av järngallret. Kom ihåg: det var på fjärde våningen och bakom oss fanns endast rymd. Nedanför asfalt, cement och bilar. Vi talar om Rådhusesplanaden. Med ansiktet riktat inåt i lägenheten ”föll” vi sedan baklänges så långt vi någonsin kunde. Vi föll mot en säker död. Om vi inte – under den allra sista tiondels sekunden, hade fällt överkroppen framåt och sträckt ut armar och händer mot järngallret och fått grepp på det – hade vi störtat mot en säker död.

Som jag minns det var det jag, en annan kille med samma namn, en Sören och sedan några andra som var med då och då (vars namn och ansikten jag inte kommer ihåg) som sysslade med dessa dödslekar. Efter att ha klarat den första ”leken” brukade festen fortsätta. Mer vodka och mellanöl. Sedan var det dags för järngallret igen. ”Andra varvet” gick ut på att vi åter ställde oss utanför järngallret, fyra våningar upp, tog tag i järngallret och sänkte oss ned på utsidan av husväggen. Tills att vi hängde i raka armar. I den positionen skulle vi sedan släppa först vänster arm och endast hänga i höger, och sedan byta och endast hänga i vänster, till sist måste vi dra oss upp med egen armkraft och häva oss in i lägenheten, Det var inte tillåtet att hjälpa varandra.

Jag frågade aldrig den andre Janne eller Sören varför de gjorde det här. Jag vet att jag deltog i dessa dödslekar för att det lättade på smärtan efter allt jag råkat ut för, och allt jag gjort andra, under min tid i grundskolan. Och främst på Mimer. Kanske främst för att slippa ifrån det självförakt som jag kände inför mig själv på grund av att jag svikit vissa, gjort illa andra och fått min bild av mig själv som en juste typ krossad.

Vi höll på med dessa dödslekar många lördagar med början efter nyår 1970. Ett nytt årtionde, nya lekar. Vi kunde utmana döden helt fritt ända tills det blev ljusare tider. Sörens tjej var alltid med. Hon var urförbannad. Vi tyckte hennes omsorg om oss var rörande. Men hon kunde bara se på i vanmakt. Men på vårkanten 1970, då kvällarna blev ljusare, uppmärksammades vi av en folksamling utanför Blå Aveny, på andra sidan Rådhusgatan, en bit nedåt torget. De stod där, pekade på oss, under våra lekar, och började ropa. Sedan ringdes samtal. Den ene föräldern till en av oss tre i kärngruppen var både polis och vicevärld i huset. Det blev tvärstopp för våra dödslekar. Fast ingen utom vi själva förstod aldrig hur allvarligt det vi höll på med var. De som stoppade oss såg endast det vi gjorde som ”busfasoner” eller ”pojksträck”. Jag skulle säga att vi hade posttraumatiska syndrom efter den offentliga sektorns grundskola, särskilt dess högstadium, i Umeå.

 

Dödslekar på motorcykel.
Jag fortsatte dödslekarna på egen hand. År 1971 hade jag min första tunga motorcykel. På den tiden var Bussjövägen inte asfalterad. Jag brukade gå in i de snäva böjarna på den grusvägen i 140 km/tim för att se ”hur det skulle gå”. På den tiden hade jag träffat ”Sigge”. När hon åkte gjorde jag aldrig något dumt. Det är en sak när någon lägger sitt liv i ens händer. Men så fort jag var ensam var det fritt fram. På kvällarna, efter vansinneskörningarna, ofta efter ÖK som var en fartsträcka för oss knuttar, brukade jag ligga och tänka på hur jag kunde ha blivit spetsat på grenar i skogen, eller krossats under lastbilshjulen. En favoritgren var att köra upp bakom en långtradare, låta framhjulet ligga mellan 5 och 10 cm bakom lastbilens kofångare, och låta MC:n dras av själva vindsuget. Det var en svindlande känsla. Men hade lastbilen bara bromsat lite, för ett djur, så hade jag (ibland var vi fler) kört rakt in i kofångaren, störtat ned i asfalten i 110 km/tim och krossats av bakomvarande bilar. Jag var alltså rädd på kvällarna när jag tänkte igenom vad som hänt under vansinneskörningarna på dagen. Men jag var aldrig rädd nästa dag då jag satte mig på bågen, igen.Då var jag alldeles lugn. Alltid.

En morgon, då jag sommarjobbade i köket på I20 och var sen, beslöt jag mig för att ta hela Västra Esplanaden i 140 km/tim. Jag kom söderifrån. Från Sörmjöle där vi hade stugan. Den enda svåra korsningen var den som ligger vid nuvarande Maxgrillen. Där såg du inte bilarna som kom från höger. Jag löste det på bästa sätt. Växlade ned en växel och fick upp bågen i nästan maxfart. Det var en logisk sak att göra. Jag hade ändå varken kunnat bromsa om det kommit någon bil. Eller överlevt. Så varför inte öka farten. Klockan var 06.00 på morgonen. Allt gick bra. Detta år, 1971, var jag som tokig. Jag bodde i stugan i Sörmjöle och arbetade i köket på I20 den sommaren. De kvällar som jag inte var hos Sigge försökte jag se hur nära jag kunde komma en olycka. Utan att det hände en olycka. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Till sist insåg jag att det inte skulle gå bra varje gång. Farterna var för höga. På andra sidan berget fanns en tjej som varit min kompis sedan vi lärde känna varandra genom att hon kastade en stor sten i mitt huvud – då jag var cirka tio och hon sju. Stenen var ett misstag. Sa hon. För mig var hon en som förde tur med sig.

Katrin B hette hon. Jag minns att jag började skjutsa vart jag än skulle köra. Och var jag i stugan gick jag alltid över berget och frågade om Katrin ville följa med. Det ville hon nästan jämt. Hon visste det inte. Men hon blev en av mina livförsäkringar. När jag skjutsade hade jag ansvar för någon annans liv. Då kunde jag aldrig ta risker. Men hela poängen var att riskera mitt eget. Så jag klarade mig igenom denna sommar. Den värsta. Men jag slutade inte med dödslekarna. En av de riktigt vansinniga lekarna genomförde jag 30 år fyllda. Året var 1983. Jag var på besök hos den tjej som senare skulle bli mor till mitt barn. Hon bodde på åttonde våningen i det nedersta punkthusen på Gluntens väg. Eller det punkthus som hade adressen Sofiehemsvägen 2. När hon gick in i badrummet hoppade jag upp på balkongräcket. Jag satt med vänster ben utanför balkongräcket åtta våningar upp, medan det högra benet nuddade i balkonggolvet.

Det var en fantastisk utsikt över älven.

Sedan svingade jag även det högra benet över balkongräcket. Som vi gjort ovanför Café Mekka. Sänkte mig snabbt ned så att jag hängde i raka armar utanför balkongen. Åtta våningar upp. Sedan drog jag mig upp. Blixtsnabbt. (Jag var lika stark då som idag men hälften så tung). Det hela tog inte mer än 30 sekunder. Max. Jag kunde helt inte låta bli.

 

Detta är mitt arv från grundskolan
Vad gjorde mina olycksbröder- och systrar från Mimer. Tjejerna klarade sig bättre i gemen. Tror jag. Men jag vet i ärlighetens namn inte. Jag har inte haft koll på så många. Men en del av killarna gick, som jag, igenom någon sorts fas av våldsamhet efter att de lämnat Mimer. Med viss fördröjning. Vissa blev slagskämpar ungefär under samma år som jag hängde från franska balkonger och gjorde mitt bästa för att köra ihjäl mig. Andra började sniffa tinner och bensin (med fyra procents bly i, varje dag, under ett år). En del dog tidigt. Redan på 80-talet Om de hade samma motiv som jag för sina våldsbeteenden vet jag inte. Man snackar inte om sånt. Men det är troligt. Det är också troligt att många inte har tänkt på det lika mycket som jag. För jag saknar tyvärr förmågan att förtränga saker.

Det glädjande är dock att då vi hade vår återföreningsträff hösten 2009, 40 år efter att vi lämnat Mimer, ville verkligen de från vår klass vara med. Med ett undantag som jag sörjer djupt. Och detta gjorde mig jätteglad. Men när jag tänker på hur det gick sedan så inkluderar jag alla som jag kände till på Mimer. Och då blir bilden mörkare.

Detta är mitt arv från grundskoan. Framförallt från Mimer. Jag hatar denna skola. Jag hatar dess kristna lärarkår. Jag hatar rektorn.

Men det fanns det som var fint. En och annan sak. Som jag vill berätta om. Men nu är klockan 09:38 på söndag morgon och jag ska lägga mig. Lördagen är slut för denna vecka.

 

San Quentin, I hate every inch of you
Jo, en sista sak.
I februari 1969 spelade Johnny Cash in låten ”San Quentin” live på fängelset med samma namn. Jag och mina kompisar hörde låten. Vi började genast sjunga den fast vi bytte ut två ord. San Quentin bliv Mimer och Mister Congressman blev Mister Headmaster (rektor). Vi dömdes till tre år på Mimer som började avtjänas hösten 1966, medan Cash´s tänkte fånge i sången började avtjäna sitt straff 1963 – men det tyckte vi kunde passera). Men i övrigt passade låten perfekt sedan vi bytt namnen på fängelst till Mimer och politikern till rektorn.

På kvällen i början av juni 1969, efter att vi lämnat Mimer för sista gången, med avgångsbetyget i handen, hade vi en fest. Med öl. Vi kunde inte stå emot. Vi var en 4-5 stycken som var tvungna att säga adjö till skolan en andra gång, fast på våra egna villkor. Vi cyklade ned till Mimerskolan och ”lättade på trycket” på skolans ytterdörr. Och samtidigt sjöng vi, med våra två förändringar, nedanstående text.Högt och fult, men med en djup, djup känsla. Av hat.
Spela låten.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.
You’ve guarded me since nineteen sixty three
I’ve seen ’em come and go and I’ve seen ’em die
And long ago I stopped askin’ why

San Quentin, I hate every inch of you.
You’ve cut me and you’ve scarred me through and thru.
And I’ll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman why can’t you understand.

San Quentin, what good do you think you do?
Do you think I’ll be different when you’re through?
You bend my heart and mind and you warp my soul;
Your stone walls turn my blood a little cold

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall down and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And the world regret you did no good.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.

 

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 och 8 oktober..

Bertilda avhumaniserades men gick i spetsen för transpersoner – han skulle även kunna stå som symbol i kampen mot nazismen

Av , , Bli först att kommentera 33

Jag har aldrig fått lika många uppskattande kommentarer som när jag skrev om Bertilda för en vecka sedan.
Jag tackar för all uppskattning jag fått för det jag berättat om min tid i grundskolan – och främst om åren i högstadiet på Mimerskolan. Läsare har ringt, skickat sms och mail samt brev med frimärken på. En kommentar kom från USA, med anledningen av våldet på Mimers skolgård, och löd: ”jag minns det som igår”. Andra har hört av sig från Norge. Vi har träffats och knutit vänskapsband som inte har funnits på 40 år.

Berättelsen om Bertilda var bitvis mycket rå. Mitt ordval framkallade smärtsamma bilder. Men jag ville berätta sanningen. Det som berört mig så mycket är att alla som hört av sig, och de har alltså varit fler än någonsin, förstått att detta smärtsamma språkbruk varit nödvändigt för att beskriva – lukta, höra, se och känna – den tiden. Och varför Bertilda blev fredlös. Sanningen bestod både av handlingar (som att systematiskt misshandla folk som inte ville ställa sig på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att de var så djävla fula) och av en brutal atmosfär som skapats av tidigare våld. Jag anser att det var kombinationen av detta tidigare (gamla) våld och det nya våldet som tillsammans byggde upp en stämning som kom att legitimera skottet mot Bertilda. Skottet kom sannolikt inte från f.d. elever på Mimerskolan. Den brutala atmosfären fanns nämligen i hela Umeå.

Apropå rubriken: Jag anser inte att det Bertilda blev utsatt för var nazism.
Ett sådant påstående vore att reducera nazismen till att endast vara grym och fördomsfull. Men nazismen var och är oändligt mycket mer komplicerad än så. Och den riktar sig mot så oändligt många andra grupper i samhället än transpersoner. Nazister, exempelvis medlemmarna i, eller medlöpare till, NMR (den nazistgrupp som försökte marschera i Göteborg den 30 september) utgör trots allt en mycket, mycket liten minoritet av samhället. Och under andra halvan av 60-talet fanns det inte skuggan av en chans att några nazister skulle ha kunnat samla ihop 700 uniformerade slagskämpar med hjälmar och sköldar, och organiserat en demonstration. Men ändå råkade Bertilda mycket illa ut.

Å andra sidan vore också ett påstående om att det Bertilda utsattes för var nazism detsamma som att frita exempelvis Mimerskolans fördomsfulla kristna lärarkår med rektorn i spetsen, andra vuxna samt oss elever från ett större eller mindre ansvar för vad Bertilda utsattes för. Hade Bertildas enda fiender varit dåtidens nazister – symboliserade av Assar och Vera Oredsson från Nordiska Rikspartiet, som var allmänt hatade och extremt isolerade under andra halvan på 60-talet och lång tid därefter – skulle hans liv ha varit så mycket bättre. Bertildas liv skulle rent av ha präglats av solidaritet och omsorg, både från myndigheterna och från en helt överväldigande majoritet av befolkningen. Men så var det inte. Även ärliga anti-nazister bidrog till att förmörka Bertildas liv. Så att stämpla alla som gjorde Bertilda illa som nazister är inte endast totalt fel. Det är att göra frågorna om fördomar mot transpersoner, och orsakerna till nazismens framväxt (och konsekvenserna av denna framväxt), oändligt mycket enklare än vad de är. Men sådana förenklingar skulle passa många svenskar som utvecklat en djup motvilja mot att problematisera frågor som dessa.

Skälet till att jag ändå skrev att Bertilda kan användas som symbol i kampen mot nazismen är att nazisterna inom NMR än idag skulle bli upprörda över Bertilda. Detta trots att det gått över 50 år sedan mycket av det som jag berättade om ägde rum. Det som står fast över tiden är emellertid att Bertildas mod är en förebild för all kamp. Skulle vi vilja hedra honom, och det vill jag verkligen att vi ska, så skulle en av vägarna kunna vara att göra honom till en, av flera, symboler i kampen mot nazismen.

Bertilda avhumaniserades och utsattes för mänskligt ”renhållningsarbete”
De som sköt med luftgevär på Bertilda var inte så ”svagbegåvade” (ett av den tidens begrepp) att de inte förstod att skottet, om det träffat på halsen, kunde ha fått honom att vingla ut på E4:an och krossas under en lastbil. De som sköt förstod detta mycket väl. Liksom att Bertilda kunde ha blivit blind om skottet, trots att det ”bara” kom från ett luftgevär, hade träffat ett öga. Men dessa obeskrivligt fega, halvberusade, parodier till människor hade hört så många historier om Bertilda att han hade avhumaniserats i deras ögon.

Jag och många som jag kände (och känner) ”föddes” in i skolgårdens brutalitet. Och vi brutaliserades själva av de handlingar vi utförde. Vissa måste få hjälp med att förstå att de skulle hålla käften. Eller med att förstå att de inte var en del av gemenskapen. Det vi gjorde, och det som många av oss själva utsattes för, var fruktansvärt. För att klara av att spöa oskyldiga (i värsta fall retsamma) killar var vi tvungna att antingen degradera värdet hos dessa. Och ibland, någon enstaka gång, kanske vi försökte intala oss själva att vårt våld var, om inte hjältemodigt, så i alla fall nödvändigt. För en viss typ av mänskligt renhållningsarbete behövdes. Ansåg många av oss.

Men samtidigt förstod vi nästan alla att det vi gjorde, och det vi själva utsattes för, var djupt fel. Det var därför som så många av oss hanns upp av den förnedring vi utsatts för, eller av den smärta vi tillfogat andra, och efter att vi släppts ut från Mimerfängelset. Själv började jag och den krets som jag tillhörde att spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du riskerar livet på riktigt i någon form av ”lekliknande” verksamhet. Jag ska berätta om dessa dödslekar i framtida berättelser om Mimers långa skugga. Men i inget av det vi gjorde, eller i det som vi blev utsatta för, fanns det någon vilja att åstadkomma permanent skada och än mindre att döda. Därför var det Bertilda utsattes för extremt.

 

Processen fram till skottet på E4:an var alltså lång
Jag skriver detta för att understryka att det finns, och fanns, även på 60-talet en ribba för vad som ansågs vara acceptabla och inte acceptabla handlingar hos alla (utom hos några verkligt få). För att sänka denna ribba, och få några att skuta på en annan människa som kör moped efter den tungt trafikerade E4:an, krävs det något alldeles särskilt.

Det avgörande, enligt min mening, var avhumaniseringen. Alla osanna påståenden om vad Bertilda själv ville bli utsatt för (sexuellt) fyllde denna funktion. För tänk igen på vad historierna berättade om Bertilda? Historierna handlade alltså ofta om att han själv ville bli utsatt för en kombination av våld och sexuella handlingar. Lägg ovanpå detta påståendet om att Bertilda var pervers och gillade småpojkar. Dessa båda påståenden tillsammans innebar en uppmaning till någon, eller till några, att ta på sig rollen att utföra det mänskliga renhållningsarbetet.

Bakhållet och skottet mot Bertilda krävde dels en allmänt brutal miljö, dels oändligt många osanna historier som tillsammans stegvis formade en legitimitet för beskjutningen. De som bidrog till att denna legitimitet skapades var ”vuxna och aktade” samhällsmedborgare i vilkas krets Mimerskolans kristna lärarkår ingick. Det var först med alla dessa kriterier uppfyllda som situationen kunde mogna  fram så till den grad att några ”lowlifes” uppfattade sig ha rätten att genomföra en handling som kunde ha lett till Bertildas död.

 

Det jag ville med min berättelse om Bertilda i samband med årets Pride
var att berätta om den smärtsamma råhet som omgav, och som drabbade, Bertilda. Jag vet inte vilka som sköt. Men jag har berättat om de övergrepp – enligt dagens syn och språkbruk – som vi småglin blev utsatta för. Detta både direkt och indirekt, av lärare och andra vuxna som badmästare, samt av varandra.

Det jag också ville berätta om var det förtvivlans mod som Bertilda visade då han, i nästan alla situationer, försökte upprätthålla sin värdighet. Detta både som människa och som transperson. Hans främsta metod, som jag tror stärkte honom själv och som definitivt förvirrade och avväpnade oss högstadieelever, var hans ord: ”Tänk vilka fina kavaljerer jag har”!

Vi måste erkänna betydelsen av Bertildas kamp för människovärde och för rätten att vara transperson. Det var pionjärens ensamma kamp. Den kamp han förde kom troligen aldrig honom själv tillgodo. Men hans kamp uppmärksammades av alla, även om vi inte förstod – eller inte ville förstå – att det faktiskt var en verklig kamp för något viktigt som Bertilda bedrev. Men Bertildas livslånga kamp kom däremot andra tillgodo.

Under de sista månaderna innan jag lämnade Mimer för alltid anade jag storheten i det jag såg. Men jag var för svag, i alla avseenden, för att som 16-åring ta Bertildas parti – mot mina egna. Det hade betytt slagsmål och vad långt värre var: ett socialt självmord. Ingen annan kunde ställa detta krav på mig. Jag själv kunde inte ställa detta krav på mig. Men i de känslor som jag alltid kommer att bära med mig, som ett arv  från tiden på Mimer, finns den väldig känslan av svek. Jag svek en bästis i verklig nöd, jag svek oskyldiga som jag spöade för att försvara min plats i hackordningen, jag svek genom att delta i utfrysning av hon som inte ville komma på klassens återförening efter 40 år. I denna känsla av svek innefattas även Bertilda. Jag hade aldrig tidigare förstått att man, genom vissa handlingar – men också genom bristen på handlingar – mot andra även sviker sig själv.

Men min tid på Mimerskolan lärde mig det. Så grundligt att ett av resultaten blev de dödslekar, för att lätta på smärtan av att leva, som vi började utmana oss själva med. Andra elever blev slagskämpar under några år. Ytterligare andra började missbruka. Många dog. Berättelserna om detta kommer tids nog. Men just denna berättelse, som du läser just nu, är ett försök att komplettera historien om Bertilda. En berättelse vars första del jag publicerade förra söndagen (1 oktober).

 

Bertilda förtjänar en plats i Umeås och i Nordmalings historia
Jag är mycket rörd, och berörd, av att fler människor än vid något annat tillfälle då jag skrivit har hört av sig med uppskattande ord. För återigen: jag vet ju hur rå och brutal berättelsen var och vilka smärtsamma bilder som jag medvetet försökte framkalla genom mitt ordval.

Men mitt syfte med dessa berättelser är, och kommer att fortsätta att vara, att föra vidare sanningen om hur smärtsamt det kunde vara att genomlida grundskolan – och främst högstadiet på Mimerskolan – under uppväxten i Umeå på 60- och första halvan av 70-talen. Det är från denna tidsperiod som jag kan ge förstahandsinformation om.

Till er som kanske tyckt att jag använt för hemska ord, och framkallat för hemska bilder, kan jag endast säga detta: Bertildas storhet ökar om alla vet vilka våldsamma krafter och brutala stämningar han valde att trotsa.

Den sanningen vill jag inte undanhålla er som läser det jag skriver. Skulle jag försköna språkbruket – och anpassa mig till dagens sätt att uttrycka sig – vore jag en simpel förfalskare. Jag skulle dessutom svika Bertilda en andra gång. Och till skillnad från situationen som den var för 50 år sedan, kan kravet ställas på mig idag, att inte svika Bertilda. Och därmed inte heller mig själv.

Än en gång: Tack alla ni som uttryckt er uppskattning över min första berättelse om Bertilda. Och tack även ni som är några år äldre än jag, och som hört av er för att fylla igen några av mina kunskapsluckor när det gäller Bertilda. Jag ska försöka omvandla den uppskattning som visats mig så att Bertilda, efter alla dessa år, till slut erkänns som den positiva kraft han var. Både för transpersoner och för alla som strävar efter att få sin mänskliga värdighet erkänd.

För egen del och för andras.

 

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 oktober.
Jag kommer att fortsätta att blogga om den här tiden. Jag har nämligen mycket kvar att skriva om: Exempelvis

– dödslekarna för att bestraffa sig själv för sina svek,

– de sexuella trakasserierna av tjejerna,

– försöken att krossa varje lärare som uppvisade tecken på svaghet

– hur vi skyddade tjejerna i klassen mot en lärares sexuella trakasserier,

– hur det går till att starta ett slagsmål med någon oskyldig för att försvara sin position