Bertilda avhumaniserades men gick i spetsen för transpersoner – han skulle även kunna stå som symbol i kampen mot nazismen

Jag har aldrig fått lika många uppskattande kommentarer som när jag skrev om Bertilda för en vecka sedan.
Jag tackar för all uppskattning jag fått för det jag berättat om min tid i grundskolan – och främst om åren i högstadiet på Mimerskolan. Läsare har ringt, skickat sms och mail samt brev med frimärken på. En kommentar kom från USA, med anledningen av våldet på Mimers skolgård, och löd: ”jag minns det som igår”. Andra har hört av sig från Norge. Vi har träffats och knutit vänskapsband som inte har funnits på 40 år.

Berättelsen om Bertilda var bitvis mycket rå. Mitt ordval framkallade smärtsamma bilder. Men jag ville berätta sanningen. Det som berört mig så mycket är att alla som hört av sig, och de har alltså varit fler än någonsin, förstått att detta smärtsamma språkbruk varit nödvändigt för att beskriva – lukta, höra, se och känna – den tiden. Och varför Bertilda blev fredlös. Sanningen bestod både av handlingar (som att systematiskt misshandla folk som inte ville ställa sig på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att de var så djävla fula) och av en brutal atmosfär som skapats av tidigare våld. Jag anser att det var kombinationen av detta tidigare (gamla) våld och det nya våldet som tillsammans byggde upp en stämning som kom att legitimera skottet mot Bertilda. Skottet kom sannolikt inte från f.d. elever på Mimerskolan. Den brutala atmosfären fanns nämligen i hela Umeå.

Apropå rubriken: Jag anser inte att det Bertilda blev utsatt för var nazism.
Ett sådant påstående vore att reducera nazismen till att endast vara grym och fördomsfull. Men nazismen var och är oändligt mycket mer komplicerad än så. Och den riktar sig mot så oändligt många andra grupper i samhället än transpersoner. Nazister, exempelvis medlemmarna i, eller medlöpare till, NMR (den nazistgrupp som försökte marschera i Göteborg den 30 september) utgör trots allt en mycket, mycket liten minoritet av samhället. Och under andra halvan av 60-talet fanns det inte skuggan av en chans att några nazister skulle ha kunnat samla ihop 700 uniformerade slagskämpar med hjälmar och sköldar, och organiserat en demonstration. Men ändå råkade Bertilda mycket illa ut.

Å andra sidan vore också ett påstående om att det Bertilda utsattes för var nazism detsamma som att frita exempelvis Mimerskolans fördomsfulla kristna lärarkår med rektorn i spetsen, andra vuxna samt oss elever från ett större eller mindre ansvar för vad Bertilda utsattes för. Hade Bertildas enda fiender varit dåtidens nazister – symboliserade av Assar och Vera Oredsson från Nordiska Rikspartiet, som var allmänt hatade och extremt isolerade under andra halvan på 60-talet och lång tid därefter – skulle hans liv ha varit så mycket bättre. Bertildas liv skulle rent av ha präglats av solidaritet och omsorg, både från myndigheterna och från en helt överväldigande majoritet av befolkningen. Men så var det inte. Även ärliga anti-nazister bidrog till att förmörka Bertildas liv. Så att stämpla alla som gjorde Bertilda illa som nazister är inte endast totalt fel. Det är att göra frågorna om fördomar mot transpersoner, och orsakerna till nazismens framväxt (och konsekvenserna av denna framväxt), oändligt mycket enklare än vad de är. Men sådana förenklingar skulle passa många svenskar som utvecklat en djup motvilja mot att problematisera frågor som dessa.

Skälet till att jag ändå skrev att Bertilda kan användas som symbol i kampen mot nazismen är att nazisterna inom NMR än idag skulle bli upprörda över Bertilda. Detta trots att det gått över 50 år sedan mycket av det som jag berättade om ägde rum. Det som står fast över tiden är emellertid att Bertildas mod är en förebild för all kamp. Skulle vi vilja hedra honom, och det vill jag verkligen att vi ska, så skulle en av vägarna kunna vara att göra honom till en, av flera, symboler i kampen mot nazismen.

Bertilda avhumaniserades och utsattes för mänskligt ”renhållningsarbete”
De som sköt med luftgevär på Bertilda var inte så ”svagbegåvade” (ett av den tidens begrepp) att de inte förstod att skottet, om det träffat på halsen, kunde ha fått honom att vingla ut på E4:an och krossas under en lastbil. De som sköt förstod detta mycket väl. Liksom att Bertilda kunde ha blivit blind om skottet, trots att det ”bara” kom från ett luftgevär, hade träffat ett öga. Men dessa obeskrivligt fega, halvberusade, parodier till människor hade hört så många historier om Bertilda att han hade avhumaniserats i deras ögon.

Jag och många som jag kände (och känner) ”föddes” in i skolgårdens brutalitet. Och vi brutaliserades själva av de handlingar vi utförde. Vissa måste få hjälp med att förstå att de skulle hålla käften. Eller med att förstå att de inte var en del av gemenskapen. Det vi gjorde, och det som många av oss själva utsattes för, var fruktansvärt. För att klara av att spöa oskyldiga (i värsta fall retsamma) killar var vi tvungna att antingen degradera värdet hos dessa. Och ibland, någon enstaka gång, kanske vi försökte intala oss själva att vårt våld var, om inte hjältemodigt, så i alla fall nödvändigt. För en viss typ av mänskligt renhållningsarbete behövdes. Ansåg många av oss.

Men samtidigt förstod vi nästan alla att det vi gjorde, och det vi själva utsattes för, var djupt fel. Det var därför som så många av oss hanns upp av den förnedring vi utsatts för, eller av den smärta vi tillfogat andra, och efter att vi släppts ut från Mimerfängelset. Själv började jag och den krets som jag tillhörde att spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du riskerar livet på riktigt i någon form av ”lekliknande” verksamhet. Jag ska berätta om dessa dödslekar i framtida berättelser om Mimers långa skugga. Men i inget av det vi gjorde, eller i det som vi blev utsatta för, fanns det någon vilja att åstadkomma permanent skada och än mindre att döda. Därför var det Bertilda utsattes för extremt.

 

Processen fram till skottet på E4:an var alltså lång
Jag skriver detta för att understryka att det finns, och fanns, även på 60-talet en ribba för vad som ansågs vara acceptabla och inte acceptabla handlingar hos alla (utom hos några verkligt få). För att sänka denna ribba, och få några att skuta på en annan människa som kör moped efter den tungt trafikerade E4:an, krävs det något alldeles särskilt.

Det avgörande, enligt min mening, var avhumaniseringen. Alla osanna påståenden om vad Bertilda själv ville bli utsatt för (sexuellt) fyllde denna funktion. För tänk igen på vad historierna berättade om Bertilda? Historierna handlade alltså ofta om att han själv ville bli utsatt för en kombination av våld och sexuella handlingar. Lägg ovanpå detta påståendet om att Bertilda var pervers och gillade småpojkar. Dessa båda påståenden tillsammans innebar en uppmaning till någon, eller till några, att ta på sig rollen att utföra det mänskliga renhållningsarbetet.

Bakhållet och skottet mot Bertilda krävde dels en allmänt brutal miljö, dels oändligt många osanna historier som tillsammans stegvis formade en legitimitet för beskjutningen. De som bidrog till att denna legitimitet skapades var ”vuxna och aktade” samhällsmedborgare i vilkas krets Mimerskolans kristna lärarkår ingick. Det var först med alla dessa kriterier uppfyllda som situationen kunde mogna  fram så till den grad att några ”lowlifes” uppfattade sig ha rätten att genomföra en handling som kunde ha lett till Bertildas död.

 

Det jag ville med min berättelse om Bertilda i samband med årets Pride
var att berätta om den smärtsamma råhet som omgav, och som drabbade, Bertilda. Jag vet inte vilka som sköt. Men jag har berättat om de övergrepp – enligt dagens syn och språkbruk – som vi småglin blev utsatta för. Detta både direkt och indirekt, av lärare och andra vuxna som badmästare, samt av varandra.

Det jag också ville berätta om var det förtvivlans mod som Bertilda visade då han, i nästan alla situationer, försökte upprätthålla sin värdighet. Detta både som människa och som transperson. Hans främsta metod, som jag tror stärkte honom själv och som definitivt förvirrade och avväpnade oss högstadieelever, var hans ord: ”Tänk vilka fina kavaljerer jag har”!

Vi måste erkänna betydelsen av Bertildas kamp för människovärde och för rätten att vara transperson. Det var pionjärens ensamma kamp. Den kamp han förde kom troligen aldrig honom själv tillgodo. Men hans kamp uppmärksammades av alla, även om vi inte förstod – eller inte ville förstå – att det faktiskt var en verklig kamp för något viktigt som Bertilda bedrev. Men Bertildas livslånga kamp kom däremot andra tillgodo.

Under de sista månaderna innan jag lämnade Mimer för alltid anade jag storheten i det jag såg. Men jag var för svag, i alla avseenden, för att som 16-åring ta Bertildas parti – mot mina egna. Det hade betytt slagsmål och vad långt värre var: ett socialt självmord. Ingen annan kunde ställa detta krav på mig. Jag själv kunde inte ställa detta krav på mig. Men i de känslor som jag alltid kommer att bära med mig, som ett arv  från tiden på Mimer, finns den väldig känslan av svek. Jag svek en bästis i verklig nöd, jag svek oskyldiga som jag spöade för att försvara min plats i hackordningen, jag svek genom att delta i utfrysning av hon som inte ville komma på klassens återförening efter 40 år. I denna känsla av svek innefattas även Bertilda. Jag hade aldrig tidigare förstått att man, genom vissa handlingar – men också genom bristen på handlingar – mot andra även sviker sig själv.

Men min tid på Mimerskolan lärde mig det. Så grundligt att ett av resultaten blev de dödslekar, för att lätta på smärtan av att leva, som vi började utmana oss själva med. Andra elever blev slagskämpar under några år. Ytterligare andra började missbruka. Många dog. Berättelserna om detta kommer tids nog. Men just denna berättelse, som du läser just nu, är ett försök att komplettera historien om Bertilda. En berättelse vars första del jag publicerade förra söndagen (1 oktober).

 

Bertilda förtjänar en plats i Umeås och i Nordmalings historia
Jag är mycket rörd, och berörd, av att fler människor än vid något annat tillfälle då jag skrivit har hört av sig med uppskattande ord. För återigen: jag vet ju hur rå och brutal berättelsen var och vilka smärtsamma bilder som jag medvetet försökte framkalla genom mitt ordval.

Men mitt syfte med dessa berättelser är, och kommer att fortsätta att vara, att föra vidare sanningen om hur smärtsamt det kunde vara att genomlida grundskolan – och främst högstadiet på Mimerskolan – under uppväxten i Umeå på 60- och första halvan av 70-talen. Det är från denna tidsperiod som jag kan ge förstahandsinformation om.

Till er som kanske tyckt att jag använt för hemska ord, och framkallat för hemska bilder, kan jag endast säga detta: Bertildas storhet ökar om alla vet vilka våldsamma krafter och brutala stämningar han valde att trotsa.

Den sanningen vill jag inte undanhålla er som läser det jag skriver. Skulle jag försköna språkbruket – och anpassa mig till dagens sätt att uttrycka sig – vore jag en simpel förfalskare. Jag skulle dessutom svika Bertilda en andra gång. Och till skillnad från situationen som den var för 50 år sedan, kan kravet ställas på mig idag, att inte svika Bertilda. Och därmed inte heller mig själv.

Än en gång: Tack alla ni som uttryckt er uppskattning över min första berättelse om Bertilda. Och tack även ni som är några år äldre än jag, och som hört av er för att fylla igen några av mina kunskapsluckor när det gäller Bertilda. Jag ska försöka omvandla den uppskattning som visats mig så att Bertilda, efter alla dessa år, till slut erkänns som den positiva kraft han var. Både för transpersoner och för alla som strävar efter att få sin mänskliga värdighet erkänd.

För egen del och för andras.

 

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 oktober.
Jag kommer att fortsätta att blogga om den här tiden. Jag har nämligen mycket kvar att skriva om: Exempelvis

- dödslekarna för att bestraffa sig själv för sina svek,

- de sexuella trakasserierna av tjejerna,

- försöken att krossa varje lärare som uppvisade tecken på svaghet

- hur vi skyddade tjejerna i klassen mot en lärares sexuella trakasserier,

- hur det går till att starta ett slagsmål med någon oskyldig för att försvara sin position

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>