Det ohyggliga är att barnen riskerade att börja förakta fadern för att han inte kunde skydda dem – utan lät sig själv förnedras av samma ligister som misshandlade hans barn

Av , , 2 kommentarer 17

I. Veeti och Aleksi blev inte bara drogade.

När mina kompisar märkte att de kunde djävlas, nästan hur mycket som helst med dessa finska pojkar, trappade de upp. Jag vet att vissa av övergreppet utspelade sig efter att vi slutat hemkunskapen på Vasaskolan. Detta betyder att vi gick i sjuan – alltså i högstadiet på Mimer – den tid och plats då allt våld trappades upp. Det jag inte kommer ihåg är om trakasserierna av den äldre Veeti och den yngre Aleksi började i sexan, eller om det hela började redan i femman. Hur som helst var det redan på mellanstadiet.

Jag har tidigare frågat om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade utan att föräldern kan stoppa detta? Och mitt svar är: Det finns det som är värre. Det är när den förälder som saknar makt att skydda sina barn själv förnedras, inför sina barn, av samma ”ligister” som misshandlar förälderns barn.

II. Detta ämne är bland det svåraste och mest ohyggliga jag någonsin skrivit om.

Den ena tanken ledde till den andra, i rasande fart, och efter bara någon sekund drabbades jag av en känsla som endast kan betecknas som fasa. För tänk om det hade handlat om min familj?!

Tänk om jag inte hade haft en farsa som kunde upplösa en ”liga” med ett enda samtal och endast en antydan till en knuff. Tänk om jag inte hade haft en farsa som definitivt blev trodd (av morfar) då han hotade med att slänga ned morfar från stugtaket om morfar en enda gång till hotade mig med stryk bara för att jag ville att farsan skulle komma ned och leka med mig? Min farsa var varm.
Min farsa var hjälpsam. Han var även förlåtande. Men till skillnad från så många andra anser jag inte att han var ”snäll”.
Jag kände min farsa. Han var född 1921 av en ogift mor i en by mellan Umeå och Nordmaling, som resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse mellan min farmor och en gift man, och hade lärt sig att försvara sin mors heder – och att inte acceptera att bli kallad för horunge själv – av större pojkar. Det handlade om att besvara varje nedsättande ord om sin mamma och om sig själv med en smäll på käften. Detta gällde både för farsan och för hans bror. Vissa gånger måste du slåss. Det spelar ingen roll om du vill det eller inte. Detta gäller oavsett om motståndaren är större eller inte. Oavsett om du kommer att vinna slagsmålet eller inte. Du tillåter inte att din mamma, din bror eller du själv – din familj – kallas för vad som helst. Farsan sa aldrig någonsin dessa ord till mig. Och jag växte upp utan att känna till det jag just nu berättat. Den kunskapen har jag fått av olika kusiner. Efter farsans död. Men detta var vad farsan överförde till mig i alla fall. Utan ord och utan att berätta sin egen historia.
När det gällde märktes det att farsan besatt en hårdhet som även kunde skrämma andra vuxna – exempelvis stuggrannar som blev riktiga kaxar efter att ha druckit för mycket i samband med surströmmingspremiären – och som kom över till vår stuga för att tala om vad de tyckte när det gällde parkeringsplatser på ”allmänningen”. Även vår stugförening hade olika viljor i vad mina föräldrar ansåg vara ”skitsaker”.
Jag var alltid rädd att någon stuggranne skulle reta farsan för mycket utan att själv begripa det. Och åka på en redig smäll. Var det något farsan hade svårt med var det sådana fylltuffingar. Men deras besök slutade alltid på samma sätt. Farsan talade om att de skulle lämna vår tomt, snabbt, annars skulle han hjälpa dem. Och OM de fortfarande hade något de ville berätta när de nyktrat till kunde de återkomma. Men NU skulle de gå, av egen kraft, eller med farsans hjälp.
Det var kombinationen av den stadiga blicken, den märkbart tillbakahållna ilskan och det lugna, men samtidigt totalt orädda, kroppsspråket som gjorde att kaxarna förstod att farsan menade allvar om att de skulle gå. Det hände någon att de tittade på farsans bagarnävar. De hängde lugnt där. Men de var dubbelt så tunga som kontorsnissarnas. Och till min ilska snabbare än mina. Vi brukade skojboxas farsan och jag. Han lät mig oftast vinna. Men ibland när jag svingade för våldsamt kom denna blixtsnabba vänster (eller höger) mot någon av mina axlar och det tog så hårt att jag domnade. Och sedan fick jag alltid höra farsans, lite ursäktande, engelska uttal då han sa orden: ”protect yourself at all times” (det sägs alltid i början av en proffsboxningsmatch i engelskspråkiga länder). Följt av: ”vad hade hänt om du haft en sådan usel gard mot Heinz?”
Det värsta var att gubben hade rätt.

Men pojkarna från Finland hade inte min farsa. Det hade inte mina kompisar från Sverige heller. Det är nästan obegripligt hur man tar sina föräldrar för givna.

Jag säger det igen: Detta ämne är bland det svåraste och mest smärtsamma jag någonsin skrivit om. Jag tvingas därför närma mig ämnet steg för steg.

Då det hände – i sjuan, sexan och kanske redan i femte klass – kapslade jag in det i mitt medvetande. Det var helt enkelt för skrämmande för att ens börja tänka på. Jag skriver det igen: den ena tanken ledde till den andra, i en rasande fart, och efter en sekund, eller mindre, drabbades jag av den tanke som var så fasansfull. Tänk om det hade varit vår familj?

III. Hat, självförakt och avståndstagande

Detta är svaret på frågan om vad som KAN hända med de föräldrar som varken kan skydda sina barn mot ligister eller bevara sin egen värdighet i sina barns ögon?

För att förstå måste vi först fråga oss vad som händer med barnen? Vad händer med de barn som märker att deras trygghet i världen, föräldrarna, varken kan skydda dem mot övergrepp från ”ligister” eller ens bevara sin egen värdighet genom en konfrontation med ligisterna?

Det som är så ohyggligt grymt är att det fanns en risk att barnen kom att börja förakta sina föräldrar, speciellt fadern, för att han inte slog ligisterna på käften. Det som är så ohyggligt grymt är att pojkarnas (obefogade) förakt mot sin egen far, som bara ville dem väl i det nya landet och som gjorde sitt allra, allra bästa, riskerade att bli större än det hat som vore berättigat mot de ligister som misshandlade dem själva och som förnedrade hela deras familj.

Det ohyggliga i svaret på vad som hände med barnen är att de kan ha tagit avstånd från sin egen far i besvikelse för att han inte räddade dem och därmed visade att han förtjänade deras respekt.

Hade samma sak utspelat sig i Finland hade fadern alldeles säkert kunnat försvara sina pojkar och sin familj. Där kunde han språket, hade andra vuxna bekanta och var inte rädd för myndigheterna. Men osäkerheten över sina rättigheter i det nya landet Sverige, skammen över att inte kunna språket, berövade denne fader hans kraft.
Så vad händer med denne förälder? Som vet med sig att han sviker sina båda pojkar och hela sin familj och som dessutom känner pojkarnas besvikelse och skam över honom? Han börjar naturligtvis hata de svenska små ligisterna. Han börjar hata de svenska myndigheterna och den svenska skolan och de svenska föräldrarna – som alla är skyldiga till att ligisterna kan gå lös på hans båda pojkar och som slår sönder hans tillvaro. Inklusive bilden han har av sig själv.

Risken var att han började förakta sig själv. Började förakta sig själv för att han inte kunde hindra några (knappt tonåriga) svenska ligister – från Ålidbacken, Gluntens väg och Sofiehem – att droga och spöa hans barn. Och dessutom, kanske, lyckas få hans egna barn att se ned på honom. Kanske till och med att förakta honom. Det finns de som tagit till flaskan för mindre.

Dessa tankar var så skrämmande att jag låste in dem då jag var cirka tolv år gammal och har inte vågat formulera dem förrän nu, just denna kväll, natt och morgon 30-31 december 2017. Ganska exakt 52 år senare.

IV. UPPTRAPPNINGEN AV VÅLDET MOT TVÅ POJKAR URARTADE TILL ATT BLI TRAKASSERIER AV ”FINNDÄVLAR”

Jag vet inte om detta var EXAKT vad som hände hemma hos den, från Finland nykomna, familjen. Men jag vet exakt hur upptrappningen av våldet gick till. Och jag vet att det berodde på två saker. Dels på att pappan inte kom ut och jagade iväg mina kompisar. Detta var ett tecken på svaghet. Och tecken på svaghet är livsfarligt. Dels på att familjen kom från Finland och inte från exempelvis Skåne (där folk också talade så att man inget begrep). Ingen av oss, varken mina kompisar eller jag, vågade angripa vuxna. Men det skrämmande var att kompisarna vågade angripa denna familj: två pojkar, en pappa som framstod som udda och svag. Och en mamma som jag inte minns att jag någonsin såg.

Sanningen är att detta aldrig skulle ha skett om familjen varit från Sverige.

Intill Vasaskolan, där vi hade hemkunskap, fanns en mycket hög stång på vars topp det var meningen att ett trafikmärke skulle sitta. Men trafikmärket var borta. Då vi gick hem från hemkunskapen, som ibland var dagens sista lektion, brukade en klasskompis som jag cyklade hem med ta Veetis cykel och med våldsam kraft kastade den upp i lyften, så att den triangel som en herrcykel är uppbyggd kring liksom omslöt stången, innan cykeln föll ned drygt tre meter till marken. Cykeln var därmed omöjlig att ta därifrån. Och Veeti fick gå från Ålidbacken till Vasaskolan och hem igen.

Efter cirka tre veckor, en tidsperiod då cykeln låg ute på marken, helt oskyddad för väder och skadegörelse, hade pappan lånat en stege och lyft upp cykeln från marken över toppen på stången. Nästa dag stod Veetis cykel i sitt ställ på Vasaskolan igen. Men vi hade både hemkunskap och gymnastik på Vasaskolan. Och hade koll även på denna skolgård. Omedelbart när min kompis såg Veetis cykel gick han fram till cykelstället. Bar den låsta cykeln fram till stolpen och slängde den med samma våldsamma kraft över stolpen.

Denna gång vet jag inte hur länge Veetis cykel fick ligga ”fastlås” av stången. Det allra värsta var dock att bristen på motstånd eskalerade övergreppen. Nu började de av mina klasskompisar som tyckte att detta var kul att trakassera hela familjen. Det var som om de hamnat i ett sorts feberrus över att ha upptäckt sin egen makt. De stoppade ned hotbrev och äckliga saker från marken i den finska familjens brevinkast. Och krävde betalt för att sluta. En gång när vi i ”cykelpatrullen” samlades vid kiosken på Ålidbacken 5 kom mina klasskompisar, de av kompisarna som djävlades med familjen, vrålskrattande och berättade följande för mig: ”och då vi krävde betalt för att sluta stoppa ned saker i brevlådan såg vi en hand innanför brevlådan med en enkrona i”. Och de fortsatte: ”Den dumma djävla finnen betalade oss en enkrona”!

Det har aldrig varit ”inne” i Sverige att syna våra övergrepp mot vårt finska ”broderfolk”. Vi upprörs idag över att invandrare kan bli trakasserade och misshandlade. Med rätta. Men ingen har skrivit historien om HUR djävligt finnarna bemöttes här i Sverige. Sverige, detta PK-iternas förlovade land.

V. Det fanns ingen som helst ära i att spöa försvarslösa småpojkar från Finland.

Småpojkar som var för rädda för att ens lyfta en hand för att skydda sig själva. Eller sin cykel. Jag minns att det var med en starkt stigande olust som jag följde upptrappningen. Och detta angrepp på familjen var för mycket. Detta krävde ett resonemang med farsan och morsan. Jag måste få veta hur jag skulle hantera situationen. Och jag förstod att det var bråttom.

Framgången med ”utpressningen” hade gett blodad tand. Det talades redan om att kräva en ”femma” nästa gång. Eller att hälla in en vätska av något slag i brevlådan. Mina klasskompisar var inga dårar. De var mina vänner som hade tappat den moraliska kompassen totalt. Deras föräldrar var inte lika närvarande som mina. SPECIELLT inte deras farsor.

Jag förstod att det mesta de sa bara var snack. Men risken fanns att två av dem, som av någon anledning var speciellt aggressiva när det gällde den finska familjen, kunde hetsa varandra att hitta på något som gick riktigt åt helvete.

Så jag förstod att det var bråttom. Det var med föräldrarna som med lärarna på den tiden. Du blandade nästan aldrig in dem. Det enda exempelvis visste om Heinz var att det var en kille som jag behövde träna lite för att klara mig mot (sagt av mig med ett alldagligt tonfall). Så att jag tog upp frågan om vad vissa av kompisarna gjorde mot den finska familjen utgjorde ett verkligt undantag. Men det var bråttom. Det som skett innebar att en gräns var passerad och händelserna hade växt både åskådare som mig och ”de aktiva” ur händerna. Om ett nytt angrepp på familjen – d v s på vuxna – verkligen kom tillstånd i form av utpressning, eller vätska genom brevlådan, kunde allt gå över styr. Jag var rädd för jag uppfattade situationen som både skrämmande och farlig. Både för den finska familjen och för mina inblandade kompisar.

Och själv hade jag varit feg länge nog när det gällde övergreppen mot Veetis och Aleksis. Men att angreppen hade riktats även mot föräldrarna i familjen från Finland krävde att jag gjorde någonting. Gång på gång malde tankarna: ”Tänk om det varit vår familj”. Eller grannflickans familj. Hon som var född samma dag som jag.

VI. Nästa gång ska jag skriva om två frågor:

* om att det fanns svenskar som både respekterade och gillade finnar: bland annat på farsans jobb.
* när är du gammal nog för att andra ska kunna kräva att du sätter stopp för övergrepp?
Väldigt mycket av det jag har skrivit om handlar i grunden om just detta.

Ni som anser att detta ansvar kommer i låg ålder, vilket är min uppfattning, får gärna höra av er. Ni som anser att åldern då ansvar kan utkrävas får också gärna höra av er. Detta är en oändligt svår fråga.
Och jag sitter inte inne med Sanningen.

Vi ses vid 12.00-tiden på nyårsdagen – alltså på måndag.

GOTT NYTT ÅR.

Finndjävlar kallades dom. Inte alla. Bara de som talade taskig svenska, hade omorderna kläder och fula tänder.

Av , , 1 kommentar 19

Jag började denna berättelse med att fråga om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade, utan att kunna stoppa detta? Mitt svar är, den förälder som dessutom själv blir förnedrad just inför de barn som föräldern inte kan skydda.

Sedan berättade jag om hur Veeti och Aleksi blev drogade och raglade omkring utanför det hus som en gång hette Ålidbacken 5. Och deras pappa kunde inte göra någonting. För hela familjen var hjälplös i ett främmande land. Deras enda önskan var att bli accepterade. Men de talade taskig svenska, hade gammalmodiga kläder, sämre tänder och kom från ett annat land.

Inte från Somalia eller Afghanistan. De kom från Finland.

Någon gång hoppas jag att sanningen om hur vedervärdigt många finnar blev behandlade i Sverige, så sent som under 1960-talet, kommer fram i ljuset. För det är ett verkligt mörkt kapitel i Sveriges historia. Och mörkt lär det fortsätta att vara. För när har det någonsin varit ”inne” att beskriva hur finnarna hade det i Sverige under det optimistiska 60-talet. Beatles ”All you need is love” gällde inte vårt östra ”broderfolk”.

Det är bra att rasistiska attityder från tiden runt andra världskriget dras fram i ljuset när det gäller lappar och zigenare – och att vi därför börjar kalla dom för samer och romer. Men finnarna?

Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, som vill erkänna hur ofta finnarna blev kallade för finndjävlar. Ett begrepp som slogs in i skallen på dom. Med ord och nävar. Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, i detta land fyllt av PK-idioter som vill erkänna hur hatade vi umebor var då vi kom över till Vasa.

Så sent som 1973 blev jag och det sällskap av ungdomar som jag, som en tillfällig 20-årig reseledare, ansvarade för varnade av personalen på det hotell i Vasa där vi bodde för att promenera tillbaka till hotellet efter att ha besökt centrum i Vasa. Hotellpersonalen sa att vi måste åka taxi, ända fram till hotellentrén, för annars skulle vi få ordentligt med stryk av ett gäng finska ungdomar.

Hela eller delar av gänget uppehöll sig ständigt runt omkring hotellet i hopp om att få se fulla svenska komma vinglande tillbaka. Speciellt på lördagar. Hörde gänget några tala svenska kom de springande för att hinna spöa upp hotellets svenska gäster. Personalen berättade att de skulle hinna både slå, sparka och skalla innan polisen kom. Och att det dessutom kunde hända att polisen tog tid på sig …

Hotellpersonalen inskärpte verkligen behovet av att åka taxi, absolut ända fram till hotellfoajén, och att dessutom ha pengarna redo i näven så att betalningen till taxichauffören gick fort. För sedan var det bråttom in i hotellet. Du kunde nämligen få en smäll på käften även då du gick de få steget mellan taxin och den bemannade hotelldörren. Hatet i Vasa var starkt mot oss umebor. Och skälet var att vi i Umeå behandlade finnarna lika djävligt som finnarna blev behandlade i nästan alla andra delar av Sverige.

Hotellpersonalen ljög inte. Jag såg gänget från mitt hotellfönster. De var cirka tjugo ungdomar, i åldrarna allt från tio år till tjugo och stod cirka 30 meter från hotellets baksida. Och väntade. På oss. En av dem såg mig i hotellfönstret, pekade och skrek ”Ruotsi” och slog sedan några slag i luften. Gänget ansåg att de hade skäl att spöa svenskar. Troligen inte för något de själva hade råkat ut för. De flesta var bara runt 15 år. De spöade svenskar för att hämnas för hur illa deras föräldrars generation hade blivit behandlade. Och för hur illa finnarna fortfarande blev behandlade på många håll i Sverige under 1970-talet.

Som en mycket nervös reseledare tackade jag hotellpersonalen för upplysningarna. Min uppgift var att få hem alla ”gymnasieettor” i ett stycke. Så jag talade allvar med den klass som jag, på ett lustigt sätt, kommit att bli ansvarig för. Jag lovade dem att om de drack sprit ute på stan, eller inte åkte taxi ända fram till hotelldörren, eller inte var hemma före en viss tid, så skulle de önska att finngänget fått tag i dem. För jag svor, på finska, att jag skulle sitta uppe tillsammans med nattportieren och pricka av närvaron på varenda djävel i klassen. Och om någon av dem bröt mot mina (mycket nyss skapade) ordningsregler, så skulle jag personligen spöa skiten ur varenda en. (Mitt rykte som mc-knutte kom väl till pass). Och hem kom dom. Själv tog jag aldrig på mig något reseledarjobb igen.

Men jag säger det igen: jag var chockad över hatet.

Men jag visste på vad det berodde. I morgon ska vi återvända till 1965- 66. Detta hopp framåt i tiden, och till Vasa, var nämligen nödvändig för att alla ska förstå hårdheten i umgänget mellan svenskar och finnar. Inte mellan alla svenskar och finnar och inte i alla sammanhang. Men i väldigt många.

Och det är mot denna bakgrund som händelserna på Ålidbacken ska förstås. Händelser som utspelade sig i mitten på 60-talet och vars huvudaktörer dels var svenska killar i tolv-trettonårsåldern, dels en finsk familj där de två grabbarna var minst ett respektive två år yngre.

Den svårbegripliga men otvivelaktiga samvaron mellan även brutala plågoandar och svårt drabbade offer – Veetis och Aleksis grymma öde

Av , , Bli först att kommentera 11

Jag ber mina läsare om ursäkt.

 

Ända sedan jag började skriva om det jag upplevde under mina år i grundskolan är det en sak som jag har velat ta upp, beskriva och kanske försöka förklara. Och det handlar om den svårbegripliga men otvivelaktiga samvaron mellan även brutala plågoandar och svårt drabbade offer.

Jag såg detta i de klasser som jag gick i under låg-, mellan- och högstadiet. Jag såg det även i relationer som växte fram utanför skolan. Exempelvis när det gäller Veetis och Aleksis grymma öde. Och det är något av det mest hjärtskärande som jag varit med om. Och det återupprepades igen och igen.

Men jag misslyckades med att beskriva detta idag. Jag utgick från Veetis och Aleksis grymma öde.Det känns som om jag är skyldig dem det.

Men efter fyra timmar tvingas jag nu att ge upp.

Jag kommer att försöka i morgon igen. Och imorgon lägger jag ut den fortsatta berättelsen. Även om jag inte har klarat av att beskriva den svårbegripliga men otvivelaktiga samvaron mellan även brutala plågoandar och svårt drabbade offer.

Jag ber återigen om ursäkt till de läsare som jag har gjort besvikna.

Kan någon lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta o misshandlade utan att kunna stoppa detta? Jo, den som dessutom själv blir förnedrad just inför de barn man inte kan skydda.

Av , , Bli först att kommentera 15

De hette Veeti och Aleksi. De kom från Finland och ville bli accepterade. Men det blev de inte.
Istället fick de magnecyl och annat, som femteklassare kunde stjäla ur sina föräldrars medicinskåp, krossat och blandat med Coca Cola. Tanken var att se om de blev fulla. Det blev de. Det kan ha berott på den mytomspunna berusning som alla femteklassare kände till, och som gick ut på att du blev full av en blandning av just magnecyl och Coca Cola. Det kan också ha berott på att de två finska pojkarna fick för mycket magnecyl och liknande. Men raglade omkring gjorde de båda. Och det berodde inte på placeboeffekten. Hela poängen var nämligen att testa om ryktet stämde om magnecyl och Coca Cola-berusningen. Och av effekten på Veeti och Aleksi att döma stämde den. De raglade, som sagt, omkring utanför kiosken och damfriseringen som på denna tid hade adressen Ålidbacken 5.

 

Jag har försökt vara så ärlig som möjligt om min egen roll i de brutaliteter som förekom under min tid i grundskolan. Både i låg- mellan och i högstadiet på Mimer. Det ska jag göra även fortsättningsvis. I detta övergrepp deltog jag inte. Jag tänkte på hur fruktansvärt mina föräldrar skulle ha lidit om det varit jag som råkat ut för detta. Jag minns också hur fruktansvärt jag tyckte det var att pojkarnas pappa själv blev förnedrad av samma killar. Killar som alla var mina vänner och som dessutom, nästan, alla gick i min klass.

Jag tror att jag kunde ha stoppat det som de finska pojkarna blev utsatta för. Jag var i alla fall tolv-tretton år gammal. Och mitt ord hade viss tyngd. Tyvärr gjorde jag inget.

 

Jag och mina dåvarande bästisar ”Packe” och Anders blev plågade av en ”liga” av grabbar som var cirka 14-15 år.
Vi själva var bara tio-elva år gamla. Åldersskillnaden gjorde att ett slagsmål var uteslutet. Killarna i ligan var både fler till antalet och mycket äldre.

Ligaledaren jobbade extra som springgrabb i en livsmedelsbutik som låg i dåvarande Ålidbacken 5 (i dag en samlingslokal med en adress som jag inte kan). Han körde packmoppe och måste alltså ha varit 15 år. Jag tror han var äldst i ligan. Vi grabbar som ligans medlemmar fångade in – slog och djävlades med på olika sätt innan de släppte oss – var endast 10 -11 år gamla. När min farsa fick klart för sig vad som pågick upplöste han ligan på ett ytterst effektivt sätt. Ingen annans farsa kunde det min farsa kunde. Om sanningen ska fram.

Han talade med ligaledaren. Som kaxigt svarade emot. Det var vinter och halt. Farsan ilsknade till och knuffade ”kaxen” mycket, mycket lätt på armen för att understryka att han skulle ge fan i småkillar som mig och mina kompisar. Jag stod intill och såg det hela. Killen tappade balansen, trots att det nästan inte fanns någon kraft i knuffen alls. Men ligaledaren föll i alla, snett mot cementväggen, som han stod intill och slog skallen i. Hårt.

 

Ligaledaren ställde sig långsamt upp. Farsan frågade honom hur han mådde.
”Kaxen” försökte svara kraftfullt med orden ”jag mår bra”. Men hans röst hördes knappt. Farsan sade följande ord till killen: ”det var otur att du halkade”. Ligaledaren viskade tillbaka ”Ja, jag halkade”. Farsan avslutade samtalet med att fråga ligaledaren när han slutade jobba? ”Nu” svarade ledaren. ”Det är bra” svarade farsan ”du måste nämligen gå hem och ligga still eftersom du kan ha fått en hjärnskakning”. ”Okej”, svarade ligaledaren spakt. Efteråt talade farsan med mig. Han frågade om jag sett den lilla knuff han gett killen och jag sade att det hade jag. Farsan fortsatte ”det var tur att han inte slog ihjäl sig mot cementväggen”. Han avslutade ”en vuxen ska, egentligen, aldrig ens röra i en kille i hans ålder hur dum han än är mot småkillar som dig, Hans och Anders”. Packes (Hans) pappa var läkare. Anders pappa var professor i odontologi. Deras farsor var aldrig närvarande. Utom för att tvinga sina söner att ta extralektioner i sådant som sång och pianospel. Min farsa var däremot mycket närvarande. Han tog med mig ut i skidspåret och vallade mina skidor så att jag hade bättre glid än alla andra. Och bättre fäste, också! Han kände Assar Rönnlund, Sveriges bäste på längdåkning. Det var en upplevelse att få följa farsan och handla på Monark där Assar jobbade. När jag tävlade i längd på skidor hade jag ”Assar-mössan” på mig”.

Nästa gång jag mötte ligaledaren gjorde jag mig, som vanligt, beredd att springa. Han var äldre men jag var trots det snabbare. Men det enda som hände var att han, mycket spakt, sa: ”säg åt farsan din att han tar det lugnare nästa gång”. Detta var hans exakta ord. Jag svarade att det skulle jag, och för att skydda farsan tillade jag att vi borde sluta bråka. ”Då slutar jag att reta dig” lade jag till. ”Okej” svarade han.

 

Detta ingripande från farsan innebar slutet på ligan.
Vi småkillar behövde aldrig vara rädda igen. För som jag sa: min farsa kunde sådant som de andras farsor inte kunde. Exempelvis tala med ligaledare på hans eget språk. Mina kompisars farsor var läkare och professorer. Min farsa var bagare. När vi talade om hur starka våra farsor var brukade alla berätta vad deras farsor hade berättat för dem om vilka tuffa saker de gjort. Men jag förstod att det bara var prat. Min farsa, däremot, han upplöste den liga som hade plågat oss smågrabbar under nästan ett år. Det tog fem minuter. Men jag skvallrade aldrig för farsan om ligan. Det var farsan som själv såg hur de djävlades med oss genom fönstret, tog med mig och gick upp till ligaledaren och cementväggen. Jag var stolt över farsan då 1963-64. Han dog 2006. Jag är stolt över farsan idag.

 

Men Veetis och Aleksis pappa kunde inte försvara sina två söner.
Jag och mina kompisars var tolv-tretton år. Veeti var ett år yngre än oss. Och Aleksi var 2-3 år yngre. Och de ville bli vänner med oss. Men mina kompisar lurade i dem en brygt som gjorde dem berusade. Det var fruktansvärt. Jag visste att farsan aldrig skulle ha deltagit i något sådant. Jag gjorde det inte heller. Det fanns en ära i vissa slagsmål. Jag kommer att berätta om ett sådant i morgon. Men att lura i pojkar, som var ännu yngre än vad vi varit då ”ligan” plågade oss, en cocktail bestående av magnecyl och Coca Cola så de började ragla, fick lov att sätta sig ned och började att spy, det var ärelöst. Men mest tänkte jag på deras pappa. Och hur han måste ha känt det. Och jag visste att man farsa var bäst. Bättre än Packes och Anders. Även OM de brytt sig så anade jag att de hörde till en annan värld. De visste inte hur man ska tala till en ”ligaledare”.

Och Veetis och Aleksis pappa – han var bara hjälplös. Jag såg att han inte kunde försvara sina pojkar. Jag tänkte ofta på dessa denna familj från Finland.

Hur finnar blev behandlade i Sverige under 50- och även under 60-talet utgör en mörk – mycket mörk – del av Sverige historia. Och det var en sådan skillnad. En tjej som bodde i samma trappuppgång som jag hade också föräldrar som kom från Finland. Och de var exakt som vi. Tjejen gick inte bara i min klass. Hon var också född exakt samma år, månad och dag som jag plus att hon också hade rummet direkt under mitt – vilket var förunderligt – och var en jättebra kompis. Hennes pappa körde lastbil och kände min farsa. Och farsan sa att han var en bra karl. Och då var han det. Bra var därmed också hans fru och döttrar. Det var jag den förste att erkänna.

Så det fanns finnar och finnar. Språket var en avgörande sak. Kläderna en annan. Tänderna en tredje. Barnen i skolåldern, som var födda och uppvuxna i Finland, lyste då ännu ofta (inte alltid men ofta) av fattigdom. Detta gjorde dem annorlunda. Detta bidrog till det som Veetis och Aleksis, och deras pappa och mamma, utsattes för. Och det är smärtsamt att tänka på. Än idag.

Berättelsen fortsätter på onsdag den 27 december.

Ständig söndags-ångest är arvet från Mimer – men också en vägran att backa. Inför slagsmål, prov eller nazimedlöpare

Av , , 2 kommentarer 33

Mitt största bestående men från grundskolan är ångest. På söndagarna. Den har två källor. Våldet. Och från pressen att lyckas.

Varje söndag från och med fjärde klass var en enda lång ångestladdad transportsträcka till måndag. Men oavsett hur du än kände dig måste du möta måndagen. Möta kraven från den som eventuellt ville slåss med dig. Möta kraven från de lärare som eventuellt hade satt samman en provräkning.

Men det är så än idag. Söndagsångesten kommer att finnas med mig tills jag dör. Som min skugga.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men just idag är söndagen extra vedervärdig. Det finns ingen människa som kan dämpa den ångest som antyder den kommande katastrofen. Det spelar ingen roll hur mycket jag än tycker om någon. Och de om mig. Det enda sättet är att träna. Jag började träna med vikter 1971. Det enda sättet är att slåss. I grundskolan med nävarna. Idag för en politik mot en annan – med hjälp av ord och kunnande. Det går inte att backa.

Söndagsångesten kan ibland pressas tillbaka. Ensam, eller med någon som förstår värdet av tystnad, kan jag ibland med hjälp av vikterna kan jag klara detta. Ibland. Om jag kör riktigt hårt.

 

Det bästa är att lyfta vikter och lyssna på radioteatern samtidigt. Under lång tid började radioteatern klockan 20.00 på söndagarna i P1. Under de perioder som jag levt ensam har jag tillbringat oändliga många timmar i något gym, pressande mig och skivstången till det yttersta, utan att missa en enda stavelse av vad de sa i pjäsen på radio. Känner ni igen orden: ”Jag vet inte varför de i denna kväll slipar så långa knivar på Branehög”?

För mig är det den mest skrämmande passagen i den radioteater som bygger på Selma Lagerlöfs bok Herr Arnes penningar.  Orden kommer helt plötsligt under aftonvarden på Solberga prästgård från hustrun till prästen Herr Arne. Hustrun har fått en hemsk syn som kommer att besannas. När jag var riktigt liten hörde jag denna radioteater ensam hemma. Det var både skrämmande och lockande. Radioteatern var magisk. Det är den ännu. Och det var för några år sedan som jag åter hörde dessa ödemättade ord strömma ut från radion medan jag försökte lyfta 90 kilo i bänkpress. Jag är inte lika stark som jag en gång har varit. Men jag tränar envist på. För vilket alternativ finns det?

Ska du både kunna träna med vikter, och samtidigt verkligen lyssna på nyanserna i rösterna på de som framför teaterföreställningen i radio, måste du antingen vara ensam. Eller träna med någon som förstår värdet av tystnad.
Vi har inte längre många vi kan vara nära – samtidigt som vi är tysta.

 

När jag gick i grundskolan under 60-talet handlade söndagarna om att hålla ångesten tillbaka – så länge som möjligt. Först började Svensktoppen. Sedan programmet med den enfaldiga signaturmelodin ”När man är en glad pensionär”. Slutligen slog en klockan i transistorradion och en röst sa ”Radioteatern ger … ”. När teatern var slut fanns det absolut ingenting längre mellan mig och den ångest som skulle följa mig under resten av dagen. För när radioteatern var slut började morsan och farsan att plocka undan saker som vi dragit fram på stugtomten i Sörmjöle under helgen och packa bilen. Det var dags att åka hem till stan. Hem till Umeå och därmed ett steg närmare skolan.

Ju högre upp i åldersklasserna jag kom desto tydligare märkte jag att ångesten fanns där även under de tre söndagsprogrammen i radion: svensktoppen, de glada pensionärerna och radioteatern. Ändå hängde jag fast vid det sista halmstrået, radioteatern, som om det gällde livet. För vad annars fanns att göra. Till dess jag började kunna träna styrketräning på söndagarna – många, många, många decennier senare – var radioteatern något som lindrade ångesten om jag helt lät mig slukas av handlingen. Men bara för en kort stund.

 

Mamma tyckte om att jag lyssnade på radioteatern.
Likt alla föräldrar ville hon så gärna att just hennes barn skulle vara speciellt. Hon påstod att hon en gång, då jag bara var tre år gammal, satt på en filt intill transistorradion medan radioteatern gav en föreställning. Då hon tog radion ifrån mig, utan en tanke på att jag verkligen lyssnade på föreställningen, hade jag protesterat högt av ilska. Mamma tog detta till intäkt för att jag var ett ovanligt begåvat barn.

Men sanningen är nog denna: jag var äldre än tre och handlingen oftast för avancerad för mig att förstå. Men de gamla föreställningarna var mycket ödesmättade. Tonfallen var både lockande och skrämmande. Och stämningen så tjock att den gick att ta på. Det var nog detta som ursprungligen lockade mig att lyssna på radioteatern. Men då jag blev äldre började jag verkligen att älska radioteatern. Och den kärleken består.

I dag finns det dessutom böcker inlästa på CV-skivor som jag kan träna till. Det har ökat utbudet.

 

*    *    *    *    *

Första gången jag hörde Johnny Cash sjunga låten ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” började tårarna att rinna.
Jag förstod inte det var möjligt att det som jag känt under så lång tid – och utan framgång försökt förklara för så många, vid så många tillfällen – plötsligt strömmade fram ur högtalarna! Jag satt i en bil på väg över den amerikanska kontinenten. Vi hade tvärstannat för att äta. På vägen ut från mathaket hade jag ryckt till mig en kassett med Johnny Cash, på måfå, i en hög med musik som reades ut. Vi var på väg från New York till Los Angeles, via Chicago, på ett verkligt äventyr. Jag tänkte att lite extra musik kunde inte skada.

Det gjorde det inte heller.

 

Texten finns här nedanför.
Men som vanligt rekommenderar jag att du själv lyssnar på Cash´s originalinspelning. Precis som i radioteatern handlar det också om hur texten framförs.

 

    *    *    *    *    *

I morgon är det möte med Umeå kommunfullmäktige.

Tillsammans med de andra i Arbetarpartiet tänker jag ta itu med den person som mer än någon annan i Umeå bidrar till att skapa en nazistisk miljö – både i Sverige och här i Umeå. Detta genom att föra fram rasbiologiska och nazianstrukna idéer.

Jag kommer inte att använda våld.
Oavsett hur mycket jag än är en produkt av Mimerskolan. Men precis som i skolan måste först ångesten övervinnas.

 

__________                    __________                    __________

Johnny Cash Lyrics

Sunday Mornin’ Comin’ Down
originally by Ray Stevens

”Well I woke up Sunday morning
With no way to hold my head, that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled in my closet through my clothes
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.

I’d smoked my mind the night before
With cigarettes and the songs I’d been pickin’
But I lit my first and watched a small kid
Playin’ with a can that he was kicking
Then I walked across the street
And caught the Sunday smell of someone’s fryin’ chicken
And it took me back to somethin’
That I’d lost somewhere, somehow along the way.

On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
’Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone.
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down.

In the park I saw a daddy
With a laughin’ little girl who he was swingin’
And I stopped beside a Sunday school
And listened to the songs they were singin’
Then I headed down the street
And somewhere far away a lonely bell was ringin’
And it echoed thru the canyon
Like the disappearing dreams of yesterday.

On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
’Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone.
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down.”

*    *    *    *    *

Återigen: lyssna på låten med Johnny Cash.
Originalinspelningen.
Jag tror att den framfördes inför publik.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6, 7, 10 december

Tjejen som besegrade den kille som tog henne mellan benen inför hela klassen i skolkorridoren

Av , , Bli först att kommentera 46

Berättelsen om tjejen som besegrade den kille som tog henne mellan benen inför hela klassen i skolkorridoren.

Det var i åttan.

Den årskursen var den brutalaste. Det var då Heniz Rogersson slutade med att endast spöa folk. Istället började han ställa andra killar inför ett val med två alternativ: antingen slås blodiga offentligt eller bli förnedrade offentligt. Jag har skrivit om detta i många berättelser. Någon kanske inte förstår var jag fortsätter att skriva om just detta när jag har annat jag kan skriva om. Jag har blivit stoppad på en bakgata i Istanbul och tvingats lämna ifrån mig pengar, hört skotten när två gangsters sköt ihjäl varandra på Centralen i samma stad, sett deras blod och kritstrecken från platsen där uppgörelsen ägde rum. Eller när jag kraschade med min första både, slängdes över styret, roterade i luften och landade med huvudet 20 cm från en vass sten som definitivt varit dödlig för mig som inte körde med hjälm. Eftersom jag var 16 år och förbannat dum. Jag har gjort detta och så många, många andra, ofta riktigt dumma, saker. Ändå finns det absolut inget som har fastnat i mitt medvetande som detta.

Varför spöar du inte bara upp någon?

I någon blogg ska jag berätta hur det känns att bli nedslagen tre gånger i rad inom loppet av max två minuter. Jag var 16 år då också. Den fysiska smärtan är inte så farlig som du tror. Och finns det folk runtomkring, och någon heder i slagsmålet, behöver du inte ta emot mer, om du väljer att inte stiga upp för en fjärde omgång.

 

Varför denna sadism? Varför tvingar du en annan kille att välja mellan att slås blodig eller att ställa sig på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att han är så djävla ful, och dessutom säga detta med så hög röst så att ”alla” hör det? Inför 50-100 andra elever? Däribland de som du absolut inte vill förlora ansiktet inför. Dina bästa kompisar. Den tjej du är kär i. Varför spöar du inte bara upp killen? Svaret är naturligtvis att Heinz ville förnedra folk så att han skadade dem för livet. Jag tror inte för ett ögonblick på de killar som jag har talat med – och som tvingades gå ned på knä – när de säger att ”det där var länge sedan nu, jag tänker aldrig på det, det var ju på högstadiet. Jag tror att jag gick i åttan”.

Det är så det brukar låta. ”Det var ju på högstadiet. Jag tror att jag gick i åttan”.

Nej, du vet att du gick i åttan, eftersom du aldrig har glömt vad som hände. Eftersom du inte kan glömma vad som hände. Mimer förändrade många av oss. Vissa hatar och föraktar sig själva för att de inte ställde dig upp och tog slagen eftersom det är, trots allt, bara fysisk smärta. Och den går över. Men förnedringen att gå ned på knä fick många att tvivla på sig själv. Jag slapp detta val. Heniz tog struptag på mig, en gång då vi bytte om till en gymnastiklektion, och tryckte till. Jag hann ta tag i hans armar och kämpade emot för allt vad jag vad värd. Gymnastikläraren som saknat oss på uppställning kom och bröt tillställningen. Till min smala lycka.

En annan gång, också i åttan, tillhörde både Heinz och jag de som blivit uttagna till att representera Mimer då olika högstadieskolor skulle tävla mot varandra. Under uppvärmningen slog Heinz ”skämtsamt” mot min vänstra axel. Det var fruktansvärt tunga slag. Hade slagen tagit i ansiktet hade både näsa och mun gått sönder. Det var ett av Heinz olika test. Jag spände musklerna allt vad jag kunde, och log när kraften från slagen och smärtan gick genom min kropp. Jag sa obesvärat ”du måste spara lite av krafterna för sprinterloppet. Och tänk på mig som ska springa 1500 m”.

Okej, svarade Heinz, flinade och lämnade tillbaka den avklippta kappa jag fått av morsan, och som han lånat av mig för att kolla om den passade på honom. Den var för liten. Jag visste då att jag inte behövde vara rädd för Heinz mer. Även om han log då han slog, som om vi vore vänner, kollade han om jag kunde ta hans smällar. Men jag förstod att det var något sorts test och låtsades inte om smärtan.

Jag hade, vilket jag också nämnt många gånger, varit beredd att slåss med Heinz om han rört vid min tjej Linda. Just i åttan fick Heinz frispel. Det var inte endast killarna han gav sig på. Det var även tjejerna. Fast på ett annat sätt. De kom gående från en lektion till en annan. Närheten till lärarrummet var cirka tio meter. Det borde ha varit en lärare ute i korridoren. Men det var det aldrig. Aldrig. Vid var tredje eller var fjärde tjej lösgjorde sig Heinz från väggen. Steg fram, tryckte till brösten på tjejen, som automatiskt skrek till och höjde händerna till skydd, och då tog han dem mellan benen genom att föra in handen på de jeansklädda tjejerna och halv lyfta upp dem i luften. Det var brutalt. Osmakligt. Kränkande.

Då Linda kom gående utgjorde hon det perfekta offret. I mina, och andras, ögon var hon mycket snygg. Och hon hade allt. Så mitt hjärta och min hederskodex gjorde att jag skulle ha vrålat åt Heinz, om han hade börjat röra sig mot Linda, och sedan hade jag klippt till honom. Jag minns att jag slängde in skolväskan i skåpet, låste blixtsnabbt och gjorde mig beredd på att få stryk. Jag var övertygad om att Heinz skulle slå ihjäl mig. Men först efter att jag fått in tre-fyra smällar innan han fattade vad som hände. Adrenalinet och rädslan pumpade.

Men av någon, outgrundlig, anledning lät han Linda passera. Däremot lät han inte en av mina två bästisar passera. Senare det året utsatte Heinz min ena bästis Sam för något ännu grymmare än att gå ned på knä. Heinz tvingade honom att rulla, framför sina fötter, i snöslasket. Rullningen började på Mimerskolans bakgård, fortsatte över Skolgatan, ned mellan P-huset Nanna och Badhuset Navet (som givetvis inte fanns då), sedan till höger på trottoaren ända fram till ÖK, över ÖK, och en bit till.

Detta utspelade sig inför hela Heinz högljudda hejarklack. Och minst 50 andra elever. Det var som en ond dröm. Detta är en av de händelser som jag aldrig kan förlåta mig själv för.

Jag borde ha stoppat övergreppet på min bästis
Jag borde ha sagt åt Sam stiga upp. Och bett honom hjälpa mig att slå ihjäl Heinz. Inte bokstavligen döda honom. Men slå honom sönder och samman. Det fanns ingen annan utväg. Du kunde liksom inte gå fram till Heinz och säga: ”Hej, jag heter Janne som du vet och jag vill upplysa dig om att du kan orsaka livslånga trauman hos andra människor när då är så stygg. Har någon varit stygg mot dig då du var liten?”

Jag missbrukar ordet eller begreppet ”hata”. Jag använder det för ofta. Men en sak kan jag säga efter att ha övervägt detta noga: ”Jag hatar människor som inte begriper att ibland måste du använda våld i det mellanmänskliga umgänget”. De som säger att så inte är fallet – att våld aldrig är rätt – är i mina ögon fega, egocentriska, uppblåsta, livsoerfarna, verklighetsförnekande och fega – en gång till. Det handlar naturligtvis inte om att jag kräver att varje elev, eller vuxen i en liknande situation, måste våga ta sig an en sådan som Heinz. Det jag kräver är att de ska våga inse behovet, och moraliskt stödja, att någon annan gör det.
Det främsta skälet till att jag inte slagit sådana fega verklighetsförnekare på käften är att jag inte anser att de är värda fängelsedomarna (men jag har skrämt några stycken).

Jag också har förstått att våld har en tendens att brutalisera samvaron mellan människor.

Men det förhindrar inte att jag var ett fegt kräk som inte försökte stoppa Heinz övergrepp mot min bästis Sam. Jag hatar mig själv för att jag inte försökte. I cirka 50 år har jag hatat och föraktat mig själv för detta. I denna situation, då Heinz tvingade Sam att rulla framför hans fötter, inför denna gapande pöbel, hade våld med knytnävar varit ett mindre våld som kunde ha stoppat ett större våld. Det våld som tvingade en av mina två bästa kompisar att rulla, flera hundra meter, i snöslasket inför minst 50 andra elever. Något som hela skolan givetvis kom att tala om. Utom de blinda, döva och dumma lärarna. Det våld som hade behövts för att stoppa Heinz övergrepp hade utgjort ett försvar av civilisationen. Det våld som jag, och alla andra, tillät Heinz att utsätta Sam för den dagen – i mars 1968 – innebar ett fruktansvärt svek. Vi svek Sam, oss själva och civilisationen. Åtminstone är det så jag ser det. Och känner det.

 

De som använde våld mot de nazistiska arméernas angrepp försvarade civilisationen
De stater som använde våld för att försvara sig mot Nazityskland försvarade civilisationen. Hade jag bett Sam stiga upp för att hjälpa mig att spöa Heinz hade jag gjort Sam, mig själv och den del av mänskligheten som gick på Mimer en stor tjänst. Det hade varit rätt att använda nävarna för att sätta stopp för Heinz terrorvälde på Mimer. Men jag gjorde det inte. Sam var ensam när han tvingades ned och började rulla. Jag befann mig någon annanstans vid denna tidpunkt. När jag senare fattade vad som utspelade sig, inför mina ögon, visste jag inte hur jag skulle nå Sam. Men jag borde ha sprungit fram och förbi hela lynchmobben. Ställt mig framför både den rullande Sam och den, någon meter bakom Sam, strosande Heinz och sagt att ”det får vara slut nu”. Och sedan fortsatt ”Ställ dig upp Sam, och försöker Heinz hindra dig så slår vi ihjäl honom”.

Jag kommer aldrig över att jag inte gjorde det rätta. Istället kom jag att ingå i den hackordning där Heinz befann sig i toppen och där så många andra kom att dras in i den våldskultur som växte fram. Vi andra slog till stor del för att skaffa oss poäng hos Heinz. Visst hade vi även slagits på Sofiehemsskolan. Men då hade det handlat om ett enstaka slag. Och i den våldskultur som växte fram drabbades även tjejerna. Att en person faktiskt kunde, på grund av det tomrum som en frånvarande lärarkår skapade, sätta tonen för en hel skola märktes då Heinz försvann. Jag skriver det igen: det var plötsligt som om hela skolan slappnade av. Vi började uppträda mot varandra utan rädsla igen. Och tjejerna fick gå fredade genom korridorerna. Civilisationen återvände. Och det var vårt, elevernas, verk. Inte lärarnas.

Det sexuella övergrepp jag vill beskriva inträffade i åttan då våldet fått fria tyglar och civilisationen till stora delar bröt samman. Det var då Heniz började tvinga ned killar på knä med knäppta händer, det var då rädslan för att tvingas välja mellan att bli slagen blodig eller stå på knä var som störst, det var då som bland annat jag spöade andra killar för att inte halka nedåt i hackordning, det var då våldet ”spillde över” i form av sexuella trakasserier där killarna ”kladdade” på tjejerna (”kladda” var det uttryck som tjejerna själva använde). Det var det året som jag och min andra bästis Linn kom överens om att vi skulle slåss mot Heinz tillsammans om han försökte tvinga ned någon av oss på knä. Varken Linn eller jag ville nämligen ställas inför valet att antingen bli slagen blodig eller förödmjukas inför hela skolan genom att tvingas ned på knä med händerna knäppta. Så vi gick nästan aldrig mer än en meter ifrån varandra på rasterna – om vi hade gemensamma lektioner. Det var året då civilisationen på Mimer till stora delar bröt samman.

En av de killar som blivit mycket illa åtgången Heinz – jag säger inte detta till hans försvar – hade tänkt visa sig på styva linan inför oss andra killar i klassen. Och inför de övriga killar som passerade förbi i korridoren. Ingen kille kladdade på tjejerna för att bli populär hos dessa. Detta sänkte, givetvis, aktierna hos den killen dramatiskt. Och för lång tid. Ingen kille som var ihop med en tjej gjorde något liknande. Det du gjorde var däremot att försvara din tjej mot detta ”kladdande”.

 

Han kom krypande på alla fyra. För att få uppmärksamhet. Och det fick han. Han såg rolig ut.
Smög sig fram, på alla fyra, stannade, vädrade menande mot oss andra killar, och vred på huvudet mot gruppen av tjejer i korridoren för att vi skulle förstå åt vilket håll han var på väg. Han började på cirka fem meters håll från tjejerna. Det passerade mycket folk i korridoren så han väckte endast en flyktig uppmärksamhet hos de som inte skulle ha lektion där vi stod utan bara skulle passera förbi. Däremot doldes han delvis av alla som rörde sig. Han närmade sig gruppen av tjejer, smygande, stannande, likt ett lejon på jag efter en hind. Alla killar var tysta. Men roade. Ingen förstod exakt vad han tänkte göra. Alla hade vi sett det vi strax skulle komma att få se, och många hade själva deltagit, men ingen av killarna förstod ännu vad som komma skulle.

Tjejerna stod i en ring. Vissa måste också ha noterat killen som kom krypande på alla fyra. Vi gick ju alla i samma klass. Några av tjejerna kunde helt enkelt inte undgå att se honom. Men ingen av tjejerna reagerade heller. Det hela såg inte hotfullt ut. Snarast som något ofarligt, och barnsligt, killpåhitt.

När han var cirka en meter bakom en av de vuxnare (mycket vuxnare skulle det visa sig inom bara några sekunder) tjejerna rörde han sig snabbare och sträckte plötsligt fram ena handen och placerade den mellan tjejens ben. Högst upp, för att undvika alla missförstånd.

Alla annan aktivitet avstannade.

 

Om detta skulle ha varit en strid mellan två gladiatorer så hade den ene gladiatorn just kastat sitt enda vapen mot motståndaren och väntade nu spänt på att få se effekten.

Scenen var overklig. Vissa killar skrattade. Andra killar var tysta. Men jag återupprepar – all aktivitet stannade upp. Även den tjej, som hade fått en ytterst ovälkommen hand mellan benen, stod blick stilla. Jag tror det var hennes reaktion som fick allt att bli verkligt stilla. Han hade garanterat räknat med att hon skulle hoppa rakt upp i luften och skrika. Kanske hade han sedan tänkt försöka jaga henne, fortfarande på alla fyra, för att få skrattarna med sig. Men detta, det mest brutala, kladdande utfördes alltid av fysiskt starkare killar och förekom mycket mer sällan (i jämförelse med att någon gick upp bakom en tjej och tog henne över brösten). Det utfördes också snabbt. Det var en grej som ingen var stolt över, och var du själv ihop med en tjej var det inget som du gjorde.

Du var däremot rädd att din tjej skulle råka ut för något sådant. Om exempelvis någon kille gjorde en gest som antydde detta bakom hennes rygg, vilket förekom, så förklarade du snabbt för den killen hur du skulle dunka hans huvud mot golvet tills det sprack och hjärnan rann ut så städerskan fick något att torka upp. Om han skulle försökte omsätta sin gest i handling. Ibland med en liten smäll i solar plexus för att visa att du menade allvar. ”Dumdjävel. Tål du inte ett skämt. Vem tror du att du är” var ett vanligt svar då du gjorde denna markering. Det bästa då var att slå en gång till (i solar plexus) och väsa ”du vet vad som händer” och stirra killen stint i ögonen tills han vek bort blicken. Tanken var att han skulle inse att en sådan handling skulle kosta honom förbannat mycket mer än den smakade.

 

Tillbaka till golvet.
Detta sexuella övergrepp krävde överlägsenhet vad gällde fysisk styrka. Om exempelvis tjejen inte bara försökte skydda sig utan dessutom avfyrade en rungande örfil, vilket ofta förekom, ville ingen ta emot denna smäll. Därför var detta övergrepp, från golvnivån, mycket ogenomtänkt. För angriparen stod nu på knä och hade förlorat sitt enda vapen – om vi fortsätter jämförelsen mellan två kämpande gladiatorer.

Hon hade däremot sitt vapen kvar. Men hon slog inte. Fast hon hade kunnat. Hon sparkade inte heller. Fast hon även hade kunnat göra det med. Men först och främst, hon skrek inte, och hoppade inte upp i luften. Det var detta som var den förväntade effekten och målet för placeringen av handen. Men denna unga kvinna stod bara alldeles stilla.

 

Tänk på scenen. Han står där med handen utsträckt, placerad mellan hennes ben,
nu på alla tre och i svajande i obalans. Och hon bara står blick stilla. När jag nu sitter och skriver om händelsen känns det som om situationen varade i en minut. Men i verkligheten varade dramat – för det utvecklade sig till ett verkligt drama – kanske i mellan fem och tio sekunder. Men på dessa sekunder krossade hon honom.

Hennes motangrepp krävde en enorm sinnesstyrka. Jag har aldrig sett något liknande vare sig tidigare eller senare. Genom att låta honom stå där förvandlade hon honom från ett låtsaslejon till en verkligt kastrerad mus.

Sedan rörde hon på sig. Hon satte in det perfekta motangreppet. Hon lät fortfarande handen vara kvar. Hon vred endast på överkroppen och på huvudet. Och tittade sedan NEDÅT – på honom. Rakt in i hans ögon. Och han, ostadigt stående på alla tre, fortfarande med handen mellan hennes ben, tvingades titta UPPÅT – på henne. Och från denna underlägsna position in i hennes ögon. Allt var om möjligt ännu mer blick stilla. Hennes förakt gick nästan att ta på. Men hon lät honom fortfarande hålla sin hand där han höll den. Hon väntade ut honom.

 

För varje tiondels sekund blev nu hans position allt mer omöjlig. Han såg ut som Den Totale Idioten. Pionröd i ansiktet tog han slutligt bort handen, utan den gest som vissa killar brukade använda sig av – de låtsades lukta på handen med ett ljudligt sniffande – och backade på alla fyra till dess att han var cirka två meter bort från henne. Då reste han på sig och sökte, med ett mycket stelt grin i ansiktet, våra blickar. Han försökte låtas som om han hade gjort något roligt. Och hade situationen under kontroll. Oss grabbar emellan.

Han försökte få en bekräftelse på det. Samtidigt stirrade hon fortfarande, inte hatiskt men föraktfullt, på honom.

Nu när jag skriver inser jag att det var vi killar som, i detta ögonblick, avgjorde vem av dessa två som hade vunnit. Vi avgjorde hur eftersnacket skulle komma att gå. Hade detta verkligen utspelat sig på en romersk arena hade han legat på sanden med blottad strupe och hon hade varit den andra gladiatorn som höll treudden mot hans strupe. Med möjlighet att döda. På order av kejsaren.

 

I sjuan hade denna tjej blivit släpad i håret på grund av brottet att ha deklarerat att hon inte trodde på gud. Hon tvingades upp till rektorn. Endast tretton år fyllda släpades hon, i sitt långa hår, av den genom religiös tro helt galna lärarinnan Astrid (som på allvar trodde att hon hade guds änglar i baksätet då hon körde bil) ut ur skolsalen och upp till rektorn. Hade detta skett i nian hade vi grabbar stoppat Astrid. Men det vågade vi inte i sjuan. Denna tjej förtjänade stor respekt för sin integritet.

Tjejen hade inte endast integritet. Hon var mycket duktig i skolan. Liksom Sam och jag förstod hon också en hel del om politik. Troligen hade hon, precis som jag och Sam, politiskt intresserade föräldrar. Hon sökte min vänskap. Och jag sökte, mycket försiktigt, hennes. Men Linn var min stora kärlek. Och jag ville inte att något skulle missförstås.

Det var viktigt för tjejer att ha killkompisar. En killkompis utgjorde en sorts allians. Och allianser var ett skydd. Det var faktiskt viktigt också för oss killar att ha tjejkompisar. Även om vi inte alltid ville erkänna det. Men det gick att sänka garden tillsammans med dem. För mig stod tjejerna för civilisationen. Inte endast Linda. Utan tjejerna som grupp.

Denna gladiatortjej åtnjöt alltså redan respekt. Hon var uppenbart begåvad och försökte inte ställa in sig hos lärarna, som vi killar, med viss rätt tyckte att många tjejer gjorde. Men denna tjej hon hade ju blivit släpad upp till rektorn i håret för hennes uttalade ateism.

Vi killar spelade alltså kejsarens roll i detta drama. Han, hon, och de andra tjejerna väntade alla på vårt domslut. Tumme upp. Leva. Tumme ned. Död. Här fanns ingen tvekan. Killens nederlag hade varit totalt. Han fick tummen ned. Vi mötte inte hans blick. Vi skrattade inte. Vi vände oss bort pinsamt berörda av hans totala nederlag. Killen i klassen fick tummen ned. Död.

 

Jag vet inte hur många killar som förstod att hans förkrossande nederlag berodde på hennes mentala styrka. På hennes närmast övernaturliga själsliga styrka. På en sorts andens seger över kroppen. Troligen förstod de flesta av oss killar hennes styrka. Av eftersnacket framstod det klart vilket väldigt nederlag han hade lidit. Hans nederlag fick en mer omedelbar negativ effekt för honom, vad gällde hans ställning i hackordningen, än vad segern fick för positiv effekt henne. Hon var ju inte kille och slogs inte. Men hennes seger fick en positiv effekt även för henne. Jag tror inte att någon kille i klassen någonsin försökte tafsa på henne efter detta. Respekten för henne ökade definitivt efter denna seger.

 

Det är två saker som jag vill att ni ska tänka på.

Det första handlar om vilka svåra situationer vi försattes i och vilka svåra beslut vi måste fatta. Med kort varsel. Vi kunde inte springa in till något lärarrum och gapa om att någon slog oss eller att vi blivit … kränkta! Ingen gick till lärarna och tjallade. Varken killar eller tjejer. Jag vill att ni ska förstå att vi var så oändligt mycket mer ensamma än vad ungdomar är idag. I media talade ingen om våld i skolan under 60-talet. Det handlade om ”friska tag” grabbar emellan. Men det vi utsattes för var en både fysisk och psykisk misshandel. Ingen talade heller om det som tjejerna kallade för att ”kladda” men som idag kallas för sexuella trakasserier. Och det fanns inga # Me Too upprop. Vi var väldigt, väldigt många som drabbades fruktansvärt hårt av våld. Jag har försökt att få er som läser min blogg att förstå brutaliteten som vi levde i.

Men mest av allt vill jag att ni ska förstå att vi var utsatta barn. Vi var inte vuxna. Kom ihåg att jag var fjorton då jag började åttan. Först på vårterminen, i mars, fyllde jag 15. Linda var tretton då hon började åttan. Hon fyllde fjorton någon månad senare. Även killen som försökte leka lejon och som slutade som en kastrerad mus var antingen fjorton, eller nyss fyllda femton, då han led sitt förkrossande nederlag.

 

Beundra tjejen som gick segrande ur denna strid. Hon förtjänade beundran då. Och hon förtjänar beundran idag.
Jag är säker på att hennes seger kom att skydda andra tjejer från övergrepp. Jag är säker på att hans nederlag kom att avhålla andra killar från sexuella trakasserier. Men jag ber er också att inte förakta oss killar.

Vissa av oss slogs. Andra ”kladdade” på tjejerna. Även killen som, stående på händer och knän, och placerade handen där den under inga omständigheter skulle ha varit förtjänar inte förakt. Inte av vuxna.

Jag är inte ute efter att förringa övergreppen på tjejerna. Tvärtom.

Mitt syfte är att framhålla hur många som jag själv är övertygad om tog skada av våldet. Detta oavsett om det handlade om det våld som tjejerna utsattes för (och som innebar att de kände sig smutsiga efter att någon ”kladdat” på dem). Eller killar som tvingades ned på knä med knäppta händer. Eller de som slogs, för att själva inte bli slagna, eller för att det innebar att de inte behövde slåss så ofta. Jag skrev denna berättelse för att tala om hur mycket brutalitet som både tjejer och killar utsattes för. På olika sätt. I skilda former.

Berättelsen handlar om hur det var på ett vanligt högstadium dit skolplikten tvingade oss att gå innan vissa ens blivit tonåringar. Jag beskriver inte vad som hände på någon grabbig sportredaktion. Bestående av vuxna. Jag beskriver inte vad som hände på någon redaktion för ett nöjesprogram där lovande artister utnyttjas – av vuxna makthavare. Ni får inte döma oss som om det var Martin Timell ni dömde.

Vi var barn. Barn övergivna av lärarkåren. Eller inte bara övergivna. Lärarkåren, som borde ha utgjort trygghet och beskydd, utgjorde istället en av de värsta förtryckarna. Vi blev systematiskt trakasserade av lärarkåren. Om detta kan ni läsa i min förra blogg – och i många av de ännu tidigare bloggarna.

 

Och kom ihåg – det var vi elever som själva återerövrade ett civiliserad beteende då våldet avtog i nian.
Vi var barn. Vi förtjänar förlåtelse.

Men många av oss kommer aldrig att kunna förlåta oss själva.

*         *         *         *         *

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6, 7  december

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har inte klarat av att beskriva att trots vad tjejen i min klass blev utsatt för, så avgick hon med segern.

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag har inte klarat av att beskriva att trots vad tjejen i min klass blev utsatt för, så avgick hon med segern.

Det handlade om en viljornas kamp inför publiken i korridoren. Å ena sidan en sällsynt kränkande ”handpåläggning”från killen. Å andra sidan en sällsynt en ännu starkare vilja från tjejen. Det var en andens seger över kroppen.

Men de rätta orden kommer inte i den så känsliga berättelse. Jag vill beskriva en verklig seger för henne och ett förkrossande nederlag för honom.

Men det blir bara plumpt.

Jag har försökt sedan 08.00 men jag lyckas inte.

Jag ber mina läsare om ursäkt och fortsätter att skriva efter Morden i Midsommer. Jag hoppas kunna lägga ut berättelsen strax efter 24.00 tidigt, tidigt på söndag morgon.