Hur de finska pojkarna överlevde – förvriden sammanhållning mellan offer och förövare – slagsmålet som gjorde mig till någon att räkna med

Det jag vill berätta, på ett djupare sätt, är de grymheter som de båda finska invandrarpojkarna utsattes för. Men också hur dessa, trots all sadism, ändå lyckades skapa en form av gemenskap med sina plågoandar. Offrens förmåga att skapa en gemenskap med sina plågoandar har räddat liv. Främst i bildlig mening men även i bokstavlig.

Innan jag går in på dessa grymheter mot finnarna vill jag backa tiden ett par-tre år. Det är nödvändigt att först berätta om hur även svenska plågoandar och svenska offer kom att hålla samman inom ramen för någon sorts större gemenskap. Trots stryk och tårar. Det handlade om allianser, brutna allianser som åter byggdes upp, för att åter brytas, om och om igen, under mellanstadiet. Detta innan allt blev så mycket brutalare och grymmare ett par-tre år senare i högstadiet på Mimerskolan.

 

Sofiehemsskolan och mellanstadiets grymheter
Ett av de grymmaste inslagen elever emellan var killarnas brutalitet mot varandra samtidigt som om det såg ut som om vi var kompisar. På ytan. Låt mig ta ett exempel: jag och en av mina bästisar hälsade på hos en klasskompis (detta var nog i sexan). Han hade en väldigt liten stereoanläggning som vi var nyfikna på. Det var hans egen. Min bästis föräldrar hade en stor stereoanläggning och jag hade ingen alls.

Klasskompisens lilla stereo såg förbannat löjlig ut, tyckte vi, och det sa vi till honom i hans rum i hans familjs lägenhet. Vi spelade skivor och det framkom att han hade en ”kass” musiksmak. Han ansåg att ett svenskt popband var (nästan) lika bra som The Beatles. Vi var tvungna att korrigera honom på den punkten. Det var bara inte acceptabelt att han hade så sjuka åsikter om musik. Vi hotade med att förstöra hans skivor med det svenska popbandet om han inte bytte åsikt och det illa kvickt. Han uppträdde då kaxigare mot oss än han någonsin skulle ha vågat på skolgården. Och med all rätt. Vi var på hans hemmaplan. I hans familjs lägenhet. Just detta väckte vårt ursinne. Och trots att vi var hemma hos honom utdelade jag eller min bästis ett blixtsnabbt kroppsslag. Inne på hans rum. Det var outhärdligt att han satte sig upp mot status- och hackordningen bara för att han var på hemmaplan. Detta bestraffades alltså. Ordningen skulle upprätthållas. (Den var inte på något sätt lika fruktansvärt brutal och systematisk som senare på Mimer. Men en status- och hackordning fanns redan i första klass på Östermalmsskolan. Redan då jag var sju år 1960).

Det blev högljutt inne i klasskompisens rum. Han mamma eller pappa kom in i hans rum och påpekade att vi förde oväsen. Jag och min bästis avlägsnade oss då. Ut ur lägenheten. När vi gick var det han som sa ”hej då”. Vi sade ingenting. Tystnaden utgjorde ett dubbelt hot. Det fysiska hotet sa: vänta tills på skolgården i morgon. Men det värre hotet sa (vi gick då i sexan på Sofiehemsskolan) ”ingen kommer att tala med dig i morgon”. Det var därför som han, som vi uppträtt så illa emot, var den som sade ett ängsligt ”hej då”. Och vi bestraffade honom genom vår tystnad då vi gick. Ett ”subtilare” hot.

 

Sadistisk bestraffning genom isolering
Varför var han så angelägen om att förlåta oss? Därför att han hade inga andra än oss. Eller de som vi lätt kunde ta ifrån honom. Vi som bestämde kunde ta in killar i en ”inre” krets. Och vi kunde frysa ut andra. Detta var ren sadism. Jag känner endast förtvivlan då jag tänker på vad vi gjorde. Metoden var att spräcka en vänskap för att isolera någon. Han som hade dålig musiksmak hade en kompis som inte heller tillhörde den inre kretsen. Vi bestraffade killen med dålig musiksmak genom att ta in hans kompis i den ”inre” kretsen, den krets som alla ville tillhöra, vilket innebar att dessa två slutade att vara kompisar! För ett tag. Det var priset för att få tillhöra den ”inre” kretsen. Ville du bli upptagen i denna ”inre” krets var priset att bryta gamla lojaliteter och acceptera nya.

Tjejerna agerade ofta så mot varandra. Deras metod var utfrysningens. Någon gång kunde en tjej utdela en örfil till en annan tjej. Men det var ytterst sällan. Utfrysning var vad som gällde bland dem.

 

Växlande nätverk öppnade chansen för en väg tillbaka
Vi var tio år då vi började fjärde klass i mellanstadiet (vissa var endast nio). Vi var tretton år fyllda då vi lämnade mellanstadiet genom att gå ut sjätte klass (vissa var endast tolv). Detta var åren 1963 – 1966. Både vår låga ålder och 60-talets tidsanda, som även vi småglin uppfattade med mordet på John F Kennedy, musikskiftet och med striden vi killar förde med föräldrarna för att få ha långt hår (beatlesfrisyr), garanterade ständiga förändringar.

Så allianserna växlade. Även den ”inre” kretsen växlade. Därför behövde de flesta inte vara isolerade så länge. Det som ofta hände var att det uppstod bråk mellan de tongivande personerna i den inre kretsen. Det låg liksom ständigt i luften. Och då ledarskapet i ”kretsen” sprack så öppnade sig chansen för de som varit utfrusna under en period att göra sig nyttiga. Inget gav så stora öppningar för de utfrusna som ett ”krig” mellan de två killar som utgjort själva kärnan i den inre kretsen.

Det blev antingen ett slagsmål mellan de två mest tongivande. Men detta hade båda mycket att förlora på. Därför blev det oftare ett gruff där värderingar kring frågor som popband och deras låtar var vad det handlade om – på ytan. Och två läger uppstod som samlade anhängare.

Men under konflikterna låg ofta något djupare.
Positionen i klassrummet kunde kollidera med positionen på skolgården. Om en känsla växte fram som sa att någon gynnades av läraren, när det gällde vad som hände under lektionstid eller vid betygssättning, kunde detta tas igen i form av knuffar, brottning eller genom regelrätta slagsmål på skolgården.

Detta hände både tjejer och killar. Inte slagsmål. Men känslan av orättvisorna. En tjej, vars pappa var advokat, ansågs länge vara klassens smartaste och snyggaste. Detta var alltså i mellanstadiet. Men slutligen kom eleverna i hela klassen att vända sig emot henne. Både killar och tjejer. Hennes pappa var advokat och hela klassen ansåg att hon fick mer beröm på lektionerna och högre betyg än vad hon borde ha. Detta eftersom läraren tog hänsyn till pappans högstatusyrke. Det gick så långt att läraren tvingades tala ut med klassen om detta. Hon började bli mobbad. Läraren blev arg och skulle säga åt oss på skarpen. Men i ett sådant läge slöt alla elever upp mot läraren. Den inre kretsen såväl som de utfrusna (skulle någon ha svikit i ett sådant läge hade den eleven aldrig fått några kompisar). Vi var alla överens. För vi visste ju att hon blev favoriserad. Jag minns denna episod väl. Läraren blev rädd. Och det var tjejerna som var hårdast både mot läraren och den favoriserade tjejen i klassen. En rädd lärare var ovanligt på mellanstadiet dessa år. Detta öppnade för en gemenskap mellan alla – utom för tjejen i fråga.

(Denna episod visar också på tjejernas roll. När de var eniga skrämde de lärarna mer än vi killar. Men hela klassens enighet var det som skrämde mest. De tjejer som tog denna strid mot läraren blev väldigt väl behandlade av oss killar. De fick hög status och slapp undan tafsandet under mellanstadiet. De kunde be om hjälp mot killar i andra klasser. De fick beskydd).

Men spänningar uppstod ständigt bland vissa av killarna. Ett skäl var att även bland oss ansågs vissa vara gynnade och andra missgynnade av läraren. Men det gällde också i allt högre grad att testa vem som var starkast. Som jag tidigare sagt: det fanns ett antal brödra-gäng på Sofiehem. Vissa av eleverna hade tuffa ”raggarbrorsor”. Andra hade äldre bröder som satt i ungdomsfängelse. Dessa killar rökte ofta och tog efter sina bröder genom att slåss. De tog igen dåliga resultat på lektionerna genom att uppträda som kungar på rasterna. Och skrämmas eller slåss. De var aggressiva men i längden tappade vi andra respekten för dem. Det slutade oftast med att de synades på gymnastiken. Det gick att spela hårt speciellt ishockey. Men vi ”slogs” ofta om att vara högst uppe på den väldiga snödumpningshögen på skolgården. Och då räckte dessa killar sällan till mot oss som tränade.

Slogs och grät
Till skillnad mot på Mimer gav sig äldre ofta på yngre. Någon hederskodex fanns inte. En sexa gav sig på mig då jag gick i fyran. Jag grät över chocken att helt plötsligt ha blivit angripen av någon så stor. Det var ett beställningsjobb av någon av ”busarna” på Sofiehem. Med tårarna rinnande, och ursinnigt sammanbiten, fortsatte jag brottningsmatchen mot den mycket större killen. Och jag märkte att han inte kunde vinna över mig om han inte övergick till boxning. Jag hade en sådan kondis att om jag bara inte gav mig så vann han inte. Andra gav upp när de var nedbrottade. Men inte jag. Det gjorde inte ens ont. Jag var bara rädd men rädslan gjorde mig endast mer beslutsam att ALDRIG ge upp. En ursinnig lärare kom och avbröt matchen.Visserligen hade jag gråtit men jag gav aldrig upp mot den stora sjätteklassaren. Sådant gjorde att alla kom och frågade hur läget var. Sådant gav respekt.

Men oavsett vad det var som sprängde allianserna mellan de tongivande killarna i den inre kretsen så började båda (för det var oftast två som ”kom ihop sig”) att samla anhängare. Och då två tidigare ”samregerande” kungar började strida mot varandra var alla välkomna till något av de två lägren. Killar som tidigare blivit utfrusna välkomnades (utan några ceremonier, men alla visste ändå att det var så det var) till något av de två nya lägren. En kille som tidigare haft låg status kunde bli en av de två (tidigare samregerande, men numera stridande) ”kungarnas” högra hand. Status- och hackordningen gjordes om.

Detta hörde på något sätt åldern till. Men just ”rörligheten” var positiv för de som ville in från ”kylan”. Det slog dock sällan fel: de båda tidigare ”kungarna” försökte ofta, via trevare, återuppbygga sin vänskap. Perioderna av stora spänningar som delade upp klassen i två läger var jobbiga. Ofta återuppstod den ursprungliga status- och hackordningen efter ett viss tidsperiod. För att sedan spricka igen.

 

Min upphöjelse till någon att räkna med
Jag höll mig borta från slagsmål så mycket jag kunde. Jag blev testad en hel del i fyran då vi kom, från Östermalmsskolan, till Sofiehem. Jag fick försvara en del andra från Östermalmsskolan. Men det var inte kul att slåss. Så jag undvek detta. Men det var svårt. En av skolans ”busar”, död idag, utmanade mig offentligt. Han kallades för ”Leppe”, var tuff, rökte och gick en klass under mig men vi var födda samma år. Vi träffades för att göra upp i vinkeln på Ålidbacken 2 där det finns en kort gångtunnel. Och på 1960-talet ett raggarfik som hette Olympia, ett kontor för Handelsbanken samt någon klädesaffär. Jag hade Linn med mig som sekundant. Leppe hade en lite äldre raggarkille med sig, utrustad med en butterflystillett som han gjorde konster med för att imponera, som sin sekundant. Han var äldre än oss andra. Jag och Linn tittade på varandra. Vi bedömde att han var ofarlig. Trots stilett och allt. En ärlig sekundant.

Vi började med att snacka regler. Detta var ett formellt utlyst slagsmål – med regler och sekundanter. Nästan alla på skolan kände till det. Men vi som skulle slåss ville inte ha insyn. Jag hade läst att boxaren Sonny Liston brukade vinna sina matcher i förväg genom att stirra ut sina motståndare. Psyka dem helt enkelt. Liston var min tidigaste idol vad gällde boxning och efter många decennier med Ali blev Liston år 2003 återigen min stora idol vad gäller boxning (efter att jag läst en biografi om honom). Därför sade jag med en kaxighet som jag inte kände: ”jag vill att vi boxas, jag är en tränad boxare”. Boxning var den blodigaste formen av slagsmål. Då slog du mot både ansikte och kropp. Till saken hörde att jag inte alls hade tränat boxning. Men det visste inte Leppe. Han tvekade. ”Brottning” blev hans förslag. Jag såg att hans tidigare självförtroende var skakat. ”Bra”, tänkte jag ”Listons taktik  fungerar”.

Så jag accepterade (spelat) tveksamt att brottas (men detta var exakt vad jag ville). Adrenalinet pumpade. Detta formella slagsmål var som en boxningsmatch. Och publik hade vi, fast den var liten. Busen Leppe, som velat ha slagsmålet tillstånd, började med att säga att han skulle ta mig med ett ”jutsu”. Och kom emot mig med armar som såg ut som om han slagit knut på dom. Självmant. Lynn skrattade högt åt Leppes försök att verka farlig. ”Du tar honom lätt, Hägglund”, hörde jag Linn skrika. Uppmuntrande och själv exalterad.

Det gjorde jag också. Leppe var tyngre men jag tränade ständigt längdlöpning, slalom, skridskor samt med den tidens alla träningsredskap. Och hade väldigt starka ben samt en kondis som var enorm. En seg och ettrig en. Efter en kort men våldsam inledande brottning kände jag att han tog slut. Då vräkte jag ned oss båda på marken och rullade runt till dess att jag satt ovanpå Leppe med hans armar låsta av mina knän. Han var helt fast. Själv hade jag båda händerna helt fria. Jag kunde slå honom rakt i ansiktet eller kittla honom. Ett lustigt val i denna spända situation. Tänk att kittla honom. Jag skrattade. Leppe trodde att jag skrattade åt honom och blev räddare. Bra.

Sekundanterna var där för att se till att allt gick juste till. Och jag ville inte ha ett krig med Leppes två bröder och alla djävla raggare som de i sin tur kände. Så jag varken slog eller kittlade utan frågade: ”ger du dig”. Efter en besviken tystnad mumlade Leppe: ”Okej”. Bra tänkte jag. ”Försök inget dumt nu då jag släpper upp dig”, sa jag, och släppte upp honom. Leppe höll sitt ord. Detta var mitt första slagsmål med sådana formella regler och efter en sorts hederskodex. Det var på hösten i femman – eller i sexan. Jag var elva eller tolv år gammal.

Jag och Linn hörde lite senare Leppe säga anklagande till sin sekundant ”Varför grep du inte in, du hade ju kniv och allt”? Linn och jag blev iskalla av rädsla. Men sekundanten svarade Leppe ”Detta var er sak, småglin, jag var bara med för att kolla att ni slogs juste”. Linn och jag bestämde oss för att den blivande raggaren var 16 år, eftersom hade inte hade någon bil utan promenerade, trots sin raggarfrissa. Och en juste typ. Trots allt.

Nästa dag spred sig ryktet på Sofiehemsskolan. Jag hade tagit ned Leppe, som många var rädda för, på 30 sekunder. Mitt rykte på Sofiehemsskolan steg sky high.

 

Jag svek de två finska pojkarna
Det var därför som jag senare ständigt löpte en risk att hamna i slagsmål. På Mimer hade Leppe kompisar. Och även för vissa andra innebar denna seger att jag var en ”skalp” att ta (spöa). Det var något jag förbannade. För jag visste att det var just så. Å andra sidan betydde mitt ord något. Efter segern över Leppe tillhörde jag både ”de tuffa” och de som var ”duktiga” i skolan. Ett ben i båda lägren. Det var också därför som mitt ord betydde en del. Jag kunde vinna stöd i flera läger. Om jag hade tur. Det var därför som jag hade kunde ha räddat de två finska pojkarna.

Men jag svek dem. De två pojkarna från Finland förväntade sig inget av mig. Visste knappt vem jag var. Men jag förstod den tragedi de gick igenom. Mina föräldrar hade förklarat saker för mig redan då jag var liten.

Jag blev tidigt bekant med en helt annan, och långt värre, brutalitet som inte många visste något om vid min ålder. Sinnessjukdom. Mentalsjukhus. Lobotomi. Min mammas fostersyster (kusin) spärrades in på Umedalen då hon var 15 år. Samma år som jag föddes. Märta hette hon och var en av mina första barnvakter. Hon lobotomerades då hon var tjugo år 1958. Utsattes sedan för varma och kalla bad, spännbälte, massor av el-chocker och en ännu våldsammare medicinering. Både sommarvikarier och läkare har brutit mot sin tystnadsplikt då de hört vem jag var släkt med. Hon var en ”legend” inom vården av sinnessjuka (som vi sade på den tiden). Jag kunde överföra Märtas hjälplöshet till den finska familjens. De var inte sinnessjuka. Inte alls. Men de var hjälplösa. Precis som Märta. Och det var hemskt att höra mina kompisar skryta om vilka svinerier de utsatte familjen för. Ändå gjorde jag inget. Jag var bara tyst. Fast jag visste att jag såg en tragedi utspelas.

Nästa lördag: Hur den finska familjen skapade en sorts ”gemenskap” med sina plågoandar.

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november,
3, 6, 7, 10, 17, 27, 29, 31 december,
1 januari,

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

  1. Christer Jilder

    Peter Karlsson han med Blå Grodorna har gjort en monolog som heter Aimo och som beskriver just detta med en finsk pojkes mobbning. I detta fall är det syfröken som mobbar finnpojken. Du kan hitta den på Spotify och jag tror också på Youtube om du söker på Peter Karlsson och Aimo.

    Allt gott
    Christer Jilder

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>