Jag har aldrig åkt på så mycket stryk som utanför festplatsen. Men ingen skam i att förlora. Allt handlade om hur. Jag föll med hjärnskakning – men hade äran i behåll

Del I.  Därför kunde jag inte backa

Det var svårare att backa om du var 16 år och jobbade, än då du var 14 och gått ut sjunde klass
Sommaren 1969 hade jag lämnat Mimerskolan, men Mimer hade inte lämnat mig. Jag var inte längre samma ”lill-grabb” som jag varit två år tidigare då jag just gått ut sjuan och väntade på att få börja åttan. Sommaren 1969 hade jag mina två fösta, krävande, sommarjobb. Först var jag ”på bilen” på Backmans möbler. Mitt jobb var att tillsammans med tre vuxna karlar bära bokhyllor och soffor uppför de sex halvtrapporna till den lägenhet i vilken de som skulle ha möblerna bodde. Ingen bodde på botten, på första eller andra våningen. Eller i ett högre hus med rymlig hiss. Ingen. Inte som jag minns det. Vi som var ”på bilen” höll ofta till på varulagret som var beläget inne i Hamnmagasinet. Jag minns att en av de tre vuxna karlarna ”på bilen” hette ”Isoletto” – döpt efter en ö i Finland.

Det var tungt att bära bokhyllor uppför sex halvtrappor som innebar att bokhyllan måste ”vändas” vid varje trappavsats. Liksom soffan. Det handlade om att lyfta lika tungt som fullvuxna karlar, som var vana att bära, trots att man själv bara var 16 år och vägde under 60 kilo. Och dessutom ovan att gå baklänges med tunga möbler uppför trappor. Jobbet på Backmans möbler varade i två-tre veckor. Mitt andra jobb den sommaren var på Slakteriet. Det var hårdare. Bara att stiga upp 05.00 varje morgon, cykla ut till Teg i morgonkylan samt vara omklädd och instämplad för att kunna börja jobba 06.00 var hårt. Men att stiga upp tidigt blev snabbt till en vana. Men själva jobbet var slitsamt.

Det var inte en massa tunga lyft som på Backmans möbler. Men istället handlade det om att stoppa 1-2-3-4-5-6-7-8 sportkorvar i en burk, ställa burken på ett löpande band och sedan plocka åtta nya korvar som skulle stoppas i nästa burk. Det var slitsamt att göra detta jobb timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Sedan skulle korven kokas inne i burkarna, burkar som i sin tur skulle åka på ett band genom en tvätt. Bandet var en föregångare till de band där alla flygresenärer idag lägger sina väskor för att de ska kunna röntgas så att vapen och bomber upptäcks. Tanken var att korvburkarna sedan skulle falla, avsats för avsats, ned i en ny förpackning i vilka de sedan transporterades vidare till kunderna. Problemet var att burkarna fastnade på de olika avsatserna. Som den yngste, och dessutom sommarvikarie, var det jag som fick lägga mig ned på golvet i minst en millimeter vatten och rengöringsmedel för att peta loss burkarna, detta med en för ändamålet avsedd käpp. Men jag var stolt och tacksam för detta sommarjobb som räckte sex – åtta veckor.

Det värsta var lönesättningen.
Alla ordinarie såg att jag slet som bara den för att hinna med i tempot. Plikttrogen som få. Efter en vecka var jag uppe i cirka 90 procent av det tempo i korvplockningen som den ordinarie personalen låg på. Men som icke fyllda 18 år fick jag endast fyra kronor i timmen. De ordinarie fick mellan tolv och sexton kronor i timmen. Mina vuxna arbetskamrater tyckte att jag arbetade bra och tog upp saken med förmannen. En riktigt dum djävel. Nej, företaget fick inte ge en sextonåring mer betalt. Men även förmannen höll med om att jag arbetade bra. Alla undrade när det blev förbjudet för ett företag att frivilligt betala mer än minimilönen (eller vilket begrepp som användes på den tiden). Det hade i alla fall med ålder och kollektivavtal att göra. Så sa förmannen. Så jag fortsatte att hålla 90 procent av de övrigas tempo men fick endast en fjärdedel i lön för min arbetsinsats i jämförelse med de som var gamla i gårn´. Det kändes bittert.

Däremot kände jag mig väldigt stolt då jag hämtade ut min första lön efter de inledande två veckorna. Alla fick gå upp till administrationsbyggnaden och hämta ut lönen varannan vecka. Jag med. Sedlar, kronor och ören, allt i ett och samma lönekuvert, ett kuvert som bestod av ett material som påminde om smörpapper. Det var löning på fredag. Jag bodde hemma och fick behålla hela lönen för mina föräldrarna.

Mitt stora projekt den sommaren var köpet av Zackes mc – en Husqvarna Silverpil på 175 cc.
Jag bodde på Ålidbacken och det gjorde ”Zacke” med. Tror jag. Han var ett par år äldre och skulle köpa en tung motorcykel. Därför sålde han sin ”Silva” årsmodell 1958. Och jag blev köpare. Men min första lön gick inte oavkortat till mc-köpet. Jag minns än idag hur trött jag var denna fredag eftermiddag – efter att ha jobbat på Slakteriet i två veckor. Jag cyklade inte hem direkt till min älskade Silverpil, utan parkerade trampcykeln någonstans och började promenera längs gågatan. Jag fastnade för två saker. Ett par amerikanska pilotglasögon med mörkgrönt glas och skalmar som nästan gick runt örat så att dessa tuffa solbrillor satt fast ordentligt. Till detta ett svart läderbälte med nitar. Tufft även det. Det gällde att skaffa rätt utstyrseln när man nu hade skaffat en båge. Jag hade tagit körkortet på FMCK (Frivilliga Motorcykelkåren). Mycket ekonomiskt och med bästa tänkbara utbildning. Föräldrarna hade köpt en hjälm – för säkerhetens skull. Snällt. Men de borde ha låtit mig välja hjälmen. Den satt för högt uppe på huvudet och såg töntig ut, så därför körde jag utan hjälm. Det blev nämligen olagligt att köra utan hjälm först 1971.

Jag kände mig alltså rätt vuxen den där kvällen då jag åkte på mitt livs värsta omgång.

 

Del II. Slagsmålet – rätt humoristiskt (50 år efteråt).

Jag hade inte en tanke på att slåss den kvällen.
Tanken var istället att det var slut med sådant sedan jag hade lämnat Mimerskolan. Bara dricka ett antal mellanöl, klättra över Hamrinsberget och sedan gå ned till området intill Östra gymnasiet för att spana in någon snygg brud. Det var inte Barnens Dag inser jag nu. Det var samma gungor och karuseller, tält och sockervadd, som på Barnens Dag. Fast mitt i sommaren och inte på hösten.

Slagsmålet, om något så ensidigt kan kallas så, berodde på att jag inte var snabb nog när gällde att komma undan en av Umeås verkliga slagskämpar. Det var en boxare som inte tålde alkohol och hette Björn. Jag hade ett behov av att uppsöka buskarna (straffet för att dricka mellanöl). Så jag gick ut från festplatsen för att hitta ett par buskar. Detta utspelade sig intill Östra gymnasiet. Jag stod där framför buskarna, i kö liksom, och väntade på att ett par andra killar skulle bli klara. De skulle pissa i kors, hade väldigt roligt och tog god tid på sig. Plötsligt hör jag någon skrika ”dumdjävel”. Jag vände mig om och såg endast en väldig massa folk. En del ute i samma ärende som jag. Andra för att gå hem från festplatsen med sina barn, eller för att gå in på festplatsen utan barn. Kvällen var fortfarande ung och det var en massa folk i rörelse. Jag såg inte den som vrålade och han såg inte mig. Det måste ha varit minst hundra människor mellan oss två. Just då.

Vrålet kom från en plats i höjd med järnvägen nedanför Östra. Och det handlade uppenbarligen inte om mig. Den som skrek kunde absolut inte se mig. Sedan blev det blev min tur att besöka buskarna. Jag gjorde mig ingen brådska. Då hördes vrålet för andra gången: ”Dumdjävel!”. Mycket högre den här gången. Antalet decibel antydde att den som vrålade var närmare nu. Det var också färre människor mellan mig och den som ansåg sig ha en fiende. Men jag såg fortfarande inte honom och han såg inte mig.

Mitt misstag var att jag trodde att boxaren Björn var ute efter någon speciell fiende. Det var han inte. Bara en fiende.

Därför tänkte jag att vrålen inte var något att oroa sig för. Och jag avslutade lugnt det jag höll på med. Plötsligt hördes vrålet för tredje gången. ”Dumdjävel”! Nu lät det som om vrålet kom från en punkt cirka fem meter bakom mig. Eftersom jag var klar med mina bestyr vände jag mig om och såg då ett par tre personer springa. Och sedan såg jag vem som vrålade. Det var en stadigt byggd kille, kanske fem centimeter längre än jag, äldre och uppenbarligen riktigt farlig. Då alla andra sprungit iväg var jag ensam kvar. Jag insåg att ”dumdjäveln” var vem som helst som inte hade vett nog att sätta sig i säkerhet. Och det hade uppenbarligen inte jag. Det var alltså jag som var en ”dum djävel”

Jag insåg det ironiska i situationen. Och kunde helt enkelt inte låta bli att flina trots den överhängande faran och min rädsla. Jag gjorde ofta sådana misstag. Kunde bara inte låta bli. Några meter efter killen kom en tjej som jag kände väl sedan tiden på Mimer – en tid som bara låg någon dryg månad bort. Det var en berghemsbrud som hette Monika. En riktigt juste tjej. Hon tittade på mig, mycket olyckligt, och ropade ”Björn, jag känner den där killen”. Jag kände hoppet tändas. Jag visste att det var som om David mötte Goliat – och det var inte jag som var Goliat. (Dessutom saknade jag slunga – om du kan din bibel). Och Monikas rop hade ingen effekt på Björn. Tyvärr. Han hade avancerat och stod plötsligt direkt framför mig. Jag tyckte att han stod lite för nära för att få in ett riktigt hårt slag. Så fel jag hade, fast också så rätt.  ”Va flinaru åt, dumdjävel” frågade han. ”Äre nåt som är rolit”.

Roligt. Knappast. ”Nej” svarar jag sanningsenligt och tittade honom stint i ögonen. Han stod för nära. Han var redigt berusad. Kanske för berusad för att slåss. Mitt hopp tändes igen. För att släckas.

Pang!

Det svartnade för ögonen och plötsligt upptäckte jag att jag satt på marken. Varifrån kom slaget? Jag fattade plötslig. Han hade skallat ned mig. Han stod för nära för ett riktigt hårt slag. Men han stod på perfekt avstånd för vad som då kallades för en ”dansk skalle”.

”Sitt kvar” sa Monika högt till mig och började samtidigt dra i Björn.

Men stoltheten tvingade mig att ställa mig upp. Trots det hopplösa styrkeförhållandet. Det enda jag tänkte på var Heinz – eleven som hade styrt Mimerskolan i lärarnas ställe. Jag gick aldrig titelmatchen mot honom, av rädsla, istället svek jag en av mina två bästa kompisar på grund av rädslan för denne Heinz. Men nu fick det vara slut med att låta rädslan styra. Jag hade tagit mc-kort, köpt båge och jobbade. I helvete att jag skulle ge upp för denne slagskämpe.

Problemet var att jag aldrig, någonsin, vare sig tidigare eller senare, slagits med någon som gick i denna killes division. Inte på långt när. Men jag kände faktiskt ingen smärta efter den våldsamma skallningen. Däremot kände jag en domning i skallen av kraften. Han hade träffat min panna. Annars hade jag säkert fått näsan krossad.

”Göru dig dum?” frågade den kraftige unge mannen som jag nu visste hette Björn. Han var troligen irriterad över att jag ställt mig upp och därför utgjorde ett potentiellt hot. ”Nej, Björn”, svarade jag. ”Hur vet du att jag heter Björn” frågade han, uppenbarligen överraskad. ”Din tjej sa det alldeles nytt”, svarade jag och såg honom åter i ögonen.

Pang!

Jag satt på marken. För andra gången. Det gjorde inte ont denna gången heller. Det kändes fortfarande bara som en, djupare, domning i skallen. Jag minns att jag kände efter att näsan fanns kvar. Det gjorde den. En till träff i pannan, alltså.

”Sluta, Björn” skrek Monika. Nu högre och med gråten i halsen. ”Det här är ingen rolig lördag”. Och sedan till mig ”sitt kvar, Janne”. Monikas agerande var rörande. Hon hade alltid varit en juste tjej. Jag insåg plötsligt att hon hade varit med om detta tidigare. Kanske många gånger. Det var därför som hon skrek ”sitt kvar” till mig. Björn skulle inte sparka någon som var nedslagen. På den tiden gick det inte till så.

(Den hyllade fotbollsspelerskan ”Marta” Vieira da Silva i UIK:s damlag sparkade motståndare som fallit under match vid ett antal tillfällen. Men i idrottens underbara värld så avfärdades detta bara med att ”hon är ju en sådan vinnarskalle”. Men hade någon sparkat en som låg, med fotbollsskor som Marta, och utanför planen, hade brottsrubriceringen blivit grov misshandel – och eventuellt även vållande till kroppsskada).

Jag var för stolt.
Det var den icke närvarande Heinz som tvingade upp mig igen. Men inte bara Heinz. Jobbet. Körkortet. Motorcykeln. Känslan av att vara på väg in i vuxenvärlden. Allt gjorde det omöjligt att backa. Under hela denna så ojämna holmgång tänkte jag aldrig på att försöka sänka denne Björn med min bästa kombination – en snabb rak vänster på hakan uppföljd med en tyngre höger i solarplexus. Om jag hade velat slåss så hade detta, kanske, till och med fungerat. Björn var berusad. Men han var samtidigt så mycket större, tyngre och starkare än vad jag var. Även om jag hade lyckats slå ned honom en gång hade han garanterat kommit upp igen. Tusen gånger värre. Och jag ville verkligen inte slåss. Det tar emot att slå någon rakt i ansiktet. Efteråt fick jag redan på att denne Björn tränade både styrketräning och boxning. Jag ångrade aldrig att jag endast gick in för att förlora med hedern i behåll. Alltså: tvingade jag mig upp på vad jag då märkte var lite vingliga ben.

Monika skrek ”sluta” jättehögt. Jag ryckte till och vände blicken mot henne. Hon såg ut som om hon var rädd och grät. Hennes blick mötte min och den bad tusen gånger om ursäkt. (När vi träffades nästa gång bad hon om ursäkt tusen gånger till). Och hon drog allt vad hon kunde i killen som hette Björn. Men han var orubblig. Jag tittade honom i ögonen igen. Ritualen måste ha sin gång. Jag visste det. Björn visste det. Monika visste det. Det hela var oundvikligt.

Pang!

För tredje gången satt jag på marken. Björn hade tagit i ordentligt denna gång. Det tar mindre för den som lyckas röra skallen framåt än för den som får sitt huvud kastat bakåt. Jag minns ännu att jag tänkte ”fan vad det tar bra att skallas”.

Denna gång beslutade jag mig för att sitta kvar nere på marken. Som sagt: på den här tiden var det (i stort sett) ingen risk att någon skulle sparka en som stannade kvar där nere och markerade att han gav sig. Jag minns att Björn svajade till lite. Slagsmålet, om vi kan kalla det så, hade sannolikt tagit en del även på Björn. Plus alkoholen. Han konstaterade att jag inte tänkte stiga upp. Jag tittade uppmärksamt på honom. Han tittade bara förstrött på mig, som plötsligt hade blivit ointressant, och vände sedan blicken mot ingången till festplatsen.

Sedan vrålade Björn ”dumdjävel” – och började gå mot ingången till festplatsen!

Han var nu på väg mot nästa grupp människor och mot någon person som, precis som jag, inte fattade vad som var på gång och som därför inte hann undan. Jag hörde Monika skrika: ”Lägg av Björn, jag går hem”. Jag förstod att Monika verkligen hade varit med om detta tidigare. Troligen många gånger. Det stod klart att denne Björn, vid denna tidpunkt i sitt liv, gillade sprit, slagsmål och Monika.

Tyvärr i just den ordningen.

 

Del III. Hjärnskakning

Dagen efter tog jag min älskade ”Silverpil” och körde ut till stugan. Mina föräldrar var bortresta och jag skulle kolla att allt stod rätt till. På morgonen hade jag haft en lätt huvudvärk. När jag var framme i stugan kände jag att huvudvärken tilltog. Men jag satte den inte i samband med ”slagsmålet” kvällen innan.

”Stugan” bestod av ett antal byggnader och ett otal lås med olika nycklar till varje. Jag minns att jag började med att låsa upp alla dörrar. Sedan blev jag yr och illamående. Men jag gick i alla fall runt och tittade in i byggnaderna och vattnade ömtåliga blommor för att sedan låsa efter mig. Men sedan blev jag osäker på vilka byggnader som jag verkligen hade besökt. Efter en halv timme med allt svårare huvudvärk fick jag lov att sätta mig ned på verandan. Koncentrera mig noga och sedan ta byggnad för byggnad enligt ett schema för att kolla att allt var okej och sedan låsa noggrant. Slutligen gick jag ett sista varv och rycka i varje dörrhandtag.

Det var medan jag satt ned som jag fattade jag att huvudvärken, yrseln, illamåendet och svårigheten med koncentrationen  berodde på de tre smällarna. Jag insåg hur hårt jag hade blivit träffad. Sexton år gammal funderar man inte på hjärnskador. I alla fall inte 1969. Däremot var det viktigt att jag inte hade uppträtt fegt eller visat rädsla (även om jag naturligtvis hade varit rädd).

Men vid 16 års ålder, med ett hårt sommarjobb, körkort för mc och en motorcykel kunde jag inte backa. Inte ens för en kille som Björn. Som var flera år äldre och helt överlägsen mig vad slagsmål gällde. Jag tänkte att det faktiskt inte hade varit så hemskt att bli nedslagen. Det hade inte ens gjort ont. Inte förrän dagen efter. Så den fysiska smärtan var inget att vara rädd för. Och jag var, som sagt, för okunnig för att inse att tre sådana smällar kunde vara farligt för hjärnan. Men det som inte jag förstod, det förstod en läkare som hade garaget intill oss på dåvarande Ålidbacken 7.

När jag kom brummande med ”Silvan” var jag vit i ansiktet.

Läkaren som just höll på att köra in sin bil i garaget intill vårt lade märke till detta. ”Har du kört omkull, du är alldeles vit i ansiktet” sade han och tittade forskande på mig och sedan på mina kläder. Jag fick en impuls och berättade om ”slagsmålet”. Han bad mig sitta ned på en stol vi hade inne i vårt garage. Sedan tände han en ficklampa, lyste mig i ögonen och bad mig följa en penna med blicken. Hit och dit. Han slog mig också under knäna för att kolla reflexerna och lät mig slutligen stå på ett ben i taget.

”Du är en tjockskalle” sade han sedan, halvt på skämt, halvt på allvar. ”Du har troligen fått en hjärnskakning, men du reagerar helt normalt”. Och han fortsatte med att säga ”du kan också ha fått en chock, så gå hem och lägg dig och se för fan till att ha hjälm på huvudet då du kör motorcykel i framtiden, för kör du åt skogen utan hjälm är det definitivt både slut och kört för din del”. Mot slutet lät han riktigt förbannad. Jag beslöt mig för att göra som han sa. Även om jag invände mot att jag skulle ha fått en chock.

Året var alltså 1969. Jag har aldrig fått så hårda smällar. Varken före eller efter. Men jag föll med äran i behåll. Det var alla överens om. Björn visade sig nämligen vara fruktad bland de som visste vem han var. Det gav mig en hel del prestige (idag kallas det för ”street cred”) att ha slagits med honom. Även om jag förlorat. Jag hade ju rest mig ju upp. Två gånger.

Vad betydde detta?

Idag, inget.
Då, allt.

Jag hade ju för fan gått på Mimer.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>