Gästskribenten från Hagaskolan berättar om den positiva roll som kvinnorna i matbespisningen spelade i grundskolan. På den tiden fick de aldrig den uppskattning de förtjänade. Men än är det inte för sent. Glöm inte Internationella kvinnodagen 8 mars

Jag har fått lov att publicera en berättelse från en person som jag blivit vän med efter att jag började skriva berättelser om min tid i grundskolan. Han läste vad jag skrev och hörde sedan av sig via mail. Med egna berättelser. Jag kallar honom från och med nu för ”Gästskribenten från Hagaskolan”. Här ger han rättvisa åt de så ofta bortglömda kvinnor som, trots låga löner och en orättvis kritik för att laga dålig mat, var avgörande för att vi skulle få i oss den näring vi behövde för att ta oss igenom både grund- och gymnasieskolan.

På Mimerskolan fick dessa kvinnor i matbespisningen sååå ofta städa efter det att vi elever medvetet svinat ned i matsalen. Detta är en av de grupper inom skolan som jag fortfarande får dåligt samvete av att tänka på. Och som jag är skyldig så många ursäkter.

Därför känns det väldigt bra att ha fått tillåtelse att publicera denna fina berättelse från ”Gästskribenten från Hagaskolan”.
Sent om sider kan jag därmed visa alla de glömda kvinnor som jobbade inom skolbespisningen den uppskattning som de, så väl, förtjänade redan på 60-talet. Detta även om jag måste låna berättelsen från en grabb som förstod dessa kvinnors positiva och viktiga roll bättre än vad jag gjorde under min tid i grundskolan – en tid då alla som arbetade inom skolbespisningen verkligen var kvinnor. Idag jobbar även en och annan man där.

Glöm inte Internationella kvinnodagen torsdag 8 mars

 

Mattanternas lov.

Det är först nu en massa år senare då jag själv jobbar med mat som jag till fullo uppskattar det jobb som dom gjorde mattanterna.

Det fanns en liten lastbrygga på kortsidan av skolan . Den som vetter upp mot Sandbacka. Där lastades matvaror in. Tillagades på plats i vårt eget lilla skolkök.Maten tillagades och serverades av våra egna mattanter alltid klädda i vita kockkläder. För mig var det en glädje att gå till matan. Det var för matens skull. Jag som äter det mesta älskade deras levergryta, tjockpannkaka, köttbullar, för att inte tala om den uppstekta tjockpannkakan med lingonsylt.

Semlor och mjölk på semmeldagen och choklad och ostfrallor då vi hade skidtävling utanför skolan.

I matsalen åt alla. Från ettan till sexan. Om jag minns rätt så var det två omgångar  En omgång med lågstadiet och en omgång med mellanstadiet. Vi satt alla vid långbord utom lärarna dom hade en egen glasbur i ena hörnet av lokalen så dom skulle slippa oss ungar och sitta i en lugnare miljö då dom åt lunch.

Dom kunde ju i alla fall se oss om nåt gick på tok. Dessutom var det en eller två lärare som var matvakter. Dom gick runt i matsalen och kontrollerade ordningen.

Det fanns dam under min tid i lågstadiet som tog det på största allvar och som jag uppfattade som pennalist. Hon var väldigt mörkhårig och såg sträng ut. Jag tror att hon hette Tyra … men blev i folkmun kallad för Tortyra. Hon hade som specialitet att lyfta dom som hon uppfattade som oskötsamma. Inte i örsnibben utan i dom små håren som sitter bakom.

Det gör jävligt ont kan jag lova och du står på tå som en balettdansös.

Efter den behandlingen fick man sätta sig ner och skämmas.

 

Matan användes ju också till samlingar vid högtider.

Gissa vem som varit stjärngosse och stått på den lilla scenen och försökt sjunga

Tillsamman med två stjärngossar till och en pepparkaksgubbe.”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>