Tillbaka till grundskolan med hjälp av gästskribenten – men också ett par ord inför dagens fullmäktigedebatt om Abu Muadh och våra tre typer av fiender i dessa frågor

Kära läsare: Sedan den 7 mars har jag skrivit bloggar som kritiserat Abu Muadhs besök i Umeå.
Under vägen har det varit nödvändigt att ta upp en rad frågor som i grunden har visat vilka som inte har varit beredda att kämpa för en medveten sekulär stat och samtidigt  försvara det demokratiska samhället. För att göra dessa begrepp mer konkreta har jag översatt dem till en fråga om lagar, lagstiftningsprocess och våra rättigheter och skyldigheter.

Det är alla gruppledare riksdagspartiernas lokala organisationer, och andra tongivande företrädare för dessa, som inte velat ta upp striden för en sekulär stat och ett demokratiskt samhälle. Det är däremot väldigt många som läst min blogg. Och läsarnas vilja att kämpa för en sekulär stat och försvara de demokratiska fri- och rättigheterna är det inget fel på. Här är kampviljan glädjande hög.

Tillåt mig en sammanfattning.
Tro på människan och förnuftet …
Det som ställs mot varandra är å ena sidan metoden att stifta lagar och utse regeringsbildare via en riksdag (parlament eller förbundsdag) utsedd i fria val – en metod som den svenska majoritetsbefolkningen anser utgöra grunden för ett demokratiskt samhälle – med dess fel och brister. De fria valen till riksdagen har gjort att prästerskapet och kungahuset saknar världslig makt och religionen har blivit en privatsak. Som barn av upplysningen tror vi på människan och förnuftet.
Jag och Arbetarpartiet i övrigt skiljer på muslimer som accepterar den svenska majoritetsbefolkningens uppfattningen om att de svenska lagarna ska följas exempelvis 1. när det gäller kvinnan, barnen och familjen, 2. hur lagar ska stiftas, 3. hur samhällets ska styras. 4 samt att religionen är en privatsak. Med dessa muslimer vill vi upprätta allianser för att samarbeta.

… eller tron på en gudomlig lagstiftning
Mot detta ställs tron på en gudomlig lagstiftning – något som utesluter fria val och det majoritetsbefolkningen i Sverige anser utgöra demokratins grund. Islamistiska imamer skiljer sig från vanliga muslimer genom att islamisterna anser att samhället ska styras via sharialagar och shariadomstolar. Islamisterna basera sig på sharia. Grunden utgörs av 350 verser från Koranen som utgör Allahs, guds, ord berättade för profeten Muhammed genom ängeln Gabriel. Till detta ska läggas profeten Muhammeds sunna (gärningar och uttalanden). Det muslimska prästerskapet tolkar sedan verserna i Koranen och profetens sunna. Detta kallas fiqh. Islamisterna baserar sig inte på fria val till en lagstiftande församling som riksdag, parlament eller förbundsdag.

Det handlar om ett val som alla måste göra. Antingen försvara vi den sekulära staten – en stat som står neutral i religiösa frågor. En sekulär stat tillåter både troende och icke troende, och de troende får tillhöra kristendom, judendom, islam, hinduism eller buddism. Men detta gäller endast om den religiösa riktningen accepterar den sekulära staten som tillåter olika religioner och ateism samt fria val till en lagstiftande församling som stiftar lagarna och utser regeringsbildaren. Islamister och jihadister accepterar inte detta. Deras mål är att bygga upp ett parallellsamhälle där den lag – med friheter och skyldigheter – som gäller för majoritetsbefolkningen inte ska gälla för människor som kommer till Sverige från länder med en övervägande muslimsk befolkning. Denna ska tvingas in i ett samhälle styrt av sharialagar. Genom detta parallellsamhälle ska de skyddas från den svenska majoritetsbefolkningens dåliga inflytande.

Sharia-anhängarna accepterar inte majoritetssamhällets lagstiftningsprocess, lagar med dess rättigheter och skyldigheter. Istället vill de få majoritetssamhället att överge principen ”samma lag ska gälla för alla” – detta eftersom de vill att sharialagar ska gälla för folk från länder i vilka muslimerna utgör en minoritet. Men islamisterna vill inte bara att vi ska överge principen att ”samma lag ska gälla för alla”, de vill att majoritetsbefolkningen i Sverige ska överge principen att ”alla ska vara lika inför lagen”. Sharialagarna tillåter en man att ha fyra fruar samt ingå barnäktenskap. Detta är det samhälle som islamisterna vill ha. Abu Muadh – inbjuden av Islamiska Föreningen i Västerbotten – jämförde de homosexuella med ett virus som föräldrarna måste skydda sina söner från att smittas av. Vi alla som inte är muslimer utgör också ett virus som barnen (åtminstone sönerna) måste skyddas ifrån. Hela idén med ett parallellsamhälle är att människor från muslimska länder måste skyddas från majoritetsbefolkningens skadliga inflytande. En annan imam som Islamiska Föreningen i Västerbotten inbjudit två gånger (2014 och 2016) heter Hussein Halawa. Denne imam anser att det kan vara rätt att döda homosexuella som påverkar andra att bli homosexuella. Själv har jag alltid undrat om detta innefattar att gå med i en pride-parad.

Den debatt som förts har visat att riksdagspartierna, vars lokala representanter sällan eller aldrig talar så mycket om demokrati och värdegrund, som i Umeå. Nästan ingen kommun har antagit så många dokument om värdegrunder hit och värdegrunder dit som i Umeå. Det vore inte överraskande om kommunalpolitikerna i Umeå citerar FN:s barnkonvention oftast i Sverige.

Men så kommer sådana som Abu Muadh hit, och före honom Hussein Halawa, varvid skarpt läge uppstår. Och då rasar hela korthuset. Begreppet ”Feghetens apostlar” dyker upp i mitt medvetande.

De törs inte säga Nej till sådana som Abu Muadh som bidrar den mylla som underlättar för jihadister att värva krigare
för att dö martyrdöden exempelvis för Islamiska Staten. Eller för att utföra terrordåd som det på Drottninggatan. Ingen talar om FN:s barnkonvention för att ifrågasätta det islamisterna anser vara deras rätt – alltså att gifta sig med (mycket unga) barn eftersom detta var vad profeten Muhammed gjorde.

Jag har, uppbackad av mina partikamrater, bloggat till försvar för de principer som majoritetsbefolkningen i Sverige anser vara demokratiska rättigheter. Anders Forss har gett mig en klapp på axeln. Men inga gruppledare eller företrädare från några riksdagspartier, företrädda i Umeå kommun, har ställt upp. Detta är inte förvånande. Men det borde vara chockerande. I en framtida blogg ska jag berätta varför.

Jag ska under inga omständigheter sluta att kämpa för:
a) att införa en fullständigt sekulär stat,
b) att försvara det demokratiska samhället.

På tisdag morgon kommer min utvärdering av debatten på måndagens fullmäktige. Även om jag inte väntar mig några överraskningar utifrån det svar vi redan fått på vår interpellation.

Vi har under två år haft tre fiender i denna fråga:
–Den ena består av ”V med vänner”. Deras insatser har inskränkt sig till att kalla oss för ”rasister”. Själv har jag fått veta att jag personligen har ”bajsbruna åsikter”. Det skulle vara intressant var dessa smädare utan politisk kompass kan hitta någon rasism i den sammanfattning jag gjort här ovan. Eller i någon av alla blogginlägg jag gjort sedan den 7 mars. Eller i något inlägg eller artikel som jag någonsin skrivit: .
–Den andra fienden utgörs av de som skyller på hudfärg eller kulturarv. Det är pinsamt. Denna kamp handlar om så mycket mer komplicerade frågor än sådant primitivt snack. Det handlar om att stödja de muslimer som kastar slöjan och som riskerar livet för att islam ska genomföra sin försenade reformation – där prästerskapets makt över lagstiftning och regerande avskaffas.
–Den tredje fienden utgörs av ”feghetens apostlar”. Inte ens massakern på Drottninggatan fick dem att reagera – och självmant re-agera då sådana som Abu Muadh och Hussein Halawata inbjuds till Umeå. Ibland undrar jag om den överenskommelse som Carina Hägg avslöjade fortfarande gäller – här i Umeå? Eller är det rädslan för att den bestraffning som denna modiga kvinna utsattes för på grund av sitt visselblåsande som gör att S-ledamöterna i Umeå är rädda. Och att detta förklarar tystnaden för bland annat ledande socialdemokrater när det gäller sådana islamister som Abu Muadh?