Tillbaka till grundskolan och till min väns berättelse från Hagaskolan

I morgon kommer min kommentar till dagens debatt (måndag 26/3) på fullmäktige om imamen Abu Muadh och den förening som bjöd in honom. Förmiddagens blogginlägg handlade om kärnfrågorna i debatten kring denna islamist – som aldrig hinns utvecklas i fullmäktige.

_     _     _     _     _     _     _     _     _     _     _

 

Tiden i grundskolan

Nu ska vi återgå – för en dag eller två – till det jag började blogga om på allvar. Tiden i grundskolan.  Till min hjälp har jag idag ”Gästskribenten från Hagaskolan”. Och tur är det. Det har varit en hård period. Inatt sov jag 20 minuter.

Men tillbaka ska vi, till grundskolan, vid övergången från 60- till 70-tal. Min gästbloggare har mörkare minnen än vad jag har från mellanstadiet. Men hans minnen från högstadiet är ljusare än mina – väldigt mycket ljusare. De ger hopp.

Min egen nästa bloggberättelse ska handla om ett knivslagsmål utanför ”Versan”. Återigen: jag höll inte i kniven – det gjorde min motståndare. Men det blev en polisaffär. Ett råd: Undvik ”polisaffärer”.

Men vad som än hände mig behövde jag aldrig vara ensam. Men det tvingades min vän från Hagaskolan att vara,ofta, i vad han brukar kalla för rektor Ingvar Kvarnbrinks rike.

Gästskribentens berättelse börjar här nedan.

 

”Vad hände då på högstadiet frågar kanske någon.

Jag tänker nu idag mindre på högstadiet än på mellanstadiet. Mellanstadiet var för mig en mörk period.  På högstadiet blev det ljusare, tack vare den nya skolan och tack var en bra kompis.

Du Janne har dock rätt om att skolan var byggd på längden. Från matan på lågstadiet i ena ändan av skolan (den mot Sandbacka) till matan på högstadiet som låg i andra änden av skolan ( mot centrum) var det jättelångt. Någon gång blev man skickad till det allra heligaste. Rektorsexpeditionen, för att hämta eller lämna något.

Det var kusligt. Det var långt att gå och man skulle gå upp en trappa .

Man valde alltid att gå ut på gården och sedan gå till högstadiet. Att gå genom korridorerna den kortaste vägen var inte tänkbart (för min del i alla fall). Så fort man kom in på högstadiet var det alltid mycket folk i rörelse så man blev aldrig fast i en återvändsgränd. Men däremot fanns det återvändsgränder både på låg och mellanstadiet.

Att bli fångad i en sån var aldrig kul så man valde sina gångvägar. Att hamna i en korridor utan flyktväg och med låsta dörrar i slutet var en fasa.

En av dom hemskaste var den korridoren på mellanstadiet som slutade närmast högstadiet.

I änden av den korridoren var det slöjdsalar och lokaler för skolsyster som användes sällan och garanterat var det inga vuxna där. Dörrarna som gick ut till friheten var låsta. Det var ingen väg ut. Återvändsgränd.

Så det var områden som man undvek.

 

Ett annat hus som man undvek var gymnastiken på mellanstadiet.

Gymnastiksal och omklädningsrum i bottenplan och 3 klassrum

på övervåningen  samma byggnad.

Så länge det var gymnastiklärare eller lärare på plats så var det någorlunda tryggt.

Sedan drog man så fort som det gick därifrån.

 

Högstadiet och nya lokaler.

Nu steg man i graderna. Fick flytta från småskolan till högstadiet.

Fasiken nu är man ju stor nu går man i sjuan.

Plötsligt inget klassrum.

Den fasta tillvaron blev ett skåp i den stora korridoren.

Skolan byggd på längden. Helt ok. Hade du tittat på schemat och läst fel blev det mycket långt att springa för att kolla schemat igen och sedan springa till rätt klassrum. Var du på fel ställe kanske tillsynsläraren hittade dig.

Fortfarande är vi i den tidsperiod där dom som var för busiga (mitt samlingsnam för alla som behövde stöd i en eller annan form) fick gå i OBS-klass. (Obervationsklass med extra undervisning.)

Det var en klass där dom som var lite extra busiga fick mer handfast undervisning

Så var det också som så att om du inte gjorde dina läxor kunde du få gå på på bok.

Vad betyder då detta.

Det måste förklaras för dagens ungdom.

Du fick en liten blå skrivbok där läraren skrev in vilka läxor du skulle ha gjort till morgondagen.

Den skulle visas fram till respektive förälder.

Där skulle dom sätta sin signatur i boken att dom mottagit meddelandet.

Detta för att säkerställa att läxan blev gjord.

Nu så här i efterhand tycker jag att det var en bra grej.

 

Åter till vuxenlivet en liten stund.

Att gå på bok.

Jag försökte framföra detta till en lärare på en annan skola långt efter denna tidpunkt.

Jag och min fru hade separerat och jag hade ingen som helst koll vad som skulle vara gjort till nästa skoldag. Böckerna var alltid glömda på skolan. För att inte tala om gympapåsar och biblioteksböcker.Vilka läxor som skulle göras under min vecka som förälder fick jag aldrig veta. Kommunikationen mellan mig och min före detta fru var noll. Barn är ju inte dumma. Dom spelar ut föräldrarna mot varandra. Jag blev skitless och framförde då till läraren. Låt han gå på bok. Då jag får veta något om framsteg, om bakslag, på skolan och så jag vet som ska vara klart till nästa dag under den period som han är hos mig.

Svaret från sonens lärare blev att så kan man ju inte göra.

Det får man inte i dagens skola. Slokörad gick jag hem till min lilla lägenhet. Det blev ingen blå bok. Jag hade ingen koll under en lång tid. Det var jobbigt att som förälder känna maktlösheten och ovissheten. Så här 30 år senare ser jag i facit att allt har gått bra men just då kändes det fördjävligt att inte ha en röst som förälder.

 

Tillbaka till Hagaskolan på 70-talet.

Det bestämdes via elevrådet att uppehållsrummen skulle målas i lindblomsgrönt, vi skulle få nya möbler och vi skulle även få en kaffeautomat.

Vi hade även pingisbord i källaren.

Rätta mig någon om jag har fel det är länge sedan.

Man kanske får skänka en tacksamhetens tanke till elevrådet på den tiden. Dom stred för den lindblomsgröna färgen.

Jag skall dock inte klaga.

Som jag minns det så hade vi samling i aulan en gång i veckan, på fredagar och på skoltid. Inte varje morgon som på Mimer.

Då var det teater, musik eller annat. Till och med jag har uppträtt på den scenen en gång som deltagare i ett rockband. Bandet gjorde dock bara en spelning …

 

Sorry.

Det var två gånger.

Jag mins en gång då det var teater. Alla skulle agera på scenen. Utom jag. Jag skulle vara backstage.

Det var jag kanske lite tacksam för i början. Om jag minns rätt så satt alla skådespelare på scenen på kanten till en himlakropp jorden var platt och en person skulle falla ned.

Då han föll skulle det komma ett skrik. Det var jag som satt bakom scenen som skulle skrika som om jag föll från ett stup och långt ned i intet.

Jag minns att jag och min lärare satt där bakom och hon sa till mig att nu skall du skrika ungefär så här.

Jag höll på att skita på mig då hon visade hur det skulle låta.

Efter lite träning så gick det bra. Jag skrek som f-n .

Det var min hittills enda instats i teaterbranchen.

Här slutar min essä om hagaskolan för denna gången.

Jag har ännu inte skrivit om min kompis som betydde så mycket för mig. I en sådan här berättelse får han inte utelämnas. Jag har inte skrivit något om gymnasiet men det kommer i sinom tid.

Nu har jag i bakhuvudet att kanske skriva om min barndoms gata.

Södra Ersmarksgatan. Från skomakeriet nere vid järnvägen upp till den gröna kiosken. (Lisa kiosken). Där kunde man köpa både underläppssnus (om man blev lurad av en vuxen) och en liten tidning som hette ”Kapten Miki”. Det fanns en till sådan liten tidning men den har jag glömt namnet på. Det satt en kondom automat på baksidan av kiosken som var mycket spännande för oss barn.

För att inte tala om Hagaparken och Djupbäcken.

Med vänliga hälsningar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>