Skolgymnastiken och rädslan för omklädningsrum och duschar – samt rätten till den egna kroppen

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

INGRESS

Umeå kommunfullmäktige har ett enormt ekonomiskt problem framför sig under de kommande tio åren. Eller mer.

Därför är det väldigt viktigt att de resurser kommunen har används på rätt sätt. Och i detta ingår att gymnastiksalar är till för alla – även gymnastiksalarnas omklädningsrum och duschar.

Jag har ofta försökt att förflytta fokus, då nya djärva satsningar ska göras på idrottsanläggningar, till skolidrotten. Jag tycker att vi borde diskutera hur denna fungerar – och inte fungerar:
-Ska barn känna rädsla i omklädningsrummet?
-Vem bestämmer om ett barn ska tvingas klä av sig naken inför andra och duscha?
– Varför är så många rädda att duscha?
Jag vet att det ofta händer att barn känner rädsla i omklädningsrummen.
Och att denna rädsla innebär att alltför många därför struntar i att duscha efter gymnastiklektionen. Jag vet däremot inte om barn som deltar i skolgymnastik har rätt att själva bestämma om de ska duscha eller inte – eller om de måste ”fuska” för att slippa duscha. Men frågan är principiell: vem är det som bestämmer över barnets kropp – barnet eller någon annan?

Jag växte upp under en tid, och gick på skolor, där våld hörde till vardagen. Och det var om detta som mitt ursprungliga, regelbundna, bloggande handlade om. Och då jag gick på mellan- och högstadierna förekom det mycket våld. Väldigt ofta i omklädningsrummen. Så det fanns en stark olust förknippad med att duscha.

Jag vet att mycket olust fortfarande finns kvar bland skolelever när det gäller att vistas i den miljö som utgörs av omklädningsrummen. Och när det gäller att stå naken i en dusch. Men det behöver ju inte ha något med våld att göra. Inte med fysiskt våld i alla fall. Men många  vägrar att duscha tillsammans med andra. Inte för att de skulle vara mer ohygieniska utan på grund av en stark känsla av olust. Eller på grund av rädsla.

Jag anser själv att det är barnet (eleven) som måste få bestämma om det ska klä av sig naken inför sina klasskamrater. Eller inte. Det barn som känner rädsla för omklädningsrum, och dusch, eftersom situationen är så utelämnande, måste själv få bestämma. Jag vet inte om detta skulle bryta mot några regler, som jag bryter emot då jag säger detta, men jag säger det ändå. Det kan nämligen vara avgörande för om ett barn vill delta i skolgymnastiken. Eller inte delta.

 

Jag var privilegierad
Mina föräldrar var med i vad jag tror hette (på den tiden) ”Skid- och friluftsfrämjandet”. Och de gick på långa skidturer i bland annat Kirunafjällen, redan i slutet på 40- och början av 50-talet. Mamma var ofta den enda kvinnan. Pappa hade tidigare spelat fotboll i UIK:s herrlag (som inte var lika framgångsrika som damerna blev 40 år senare). Och mina föräldrar tänkte inte ändra på sina skid- och friluftsvanor bara för att jag föddes. Så då andra ungar fick tjata sig till skridskor fick jag skridskor vare sig jag ville det eller inte. För jag skulle med ut och åka skridskor på Nydalasjön (som hette Tavlesjön) innan snön hade lagt sig på isen.

Detsamma gällde för skidor längd och skidor utför. Då jag var tio år hade jag tre par uppsättningar: ett par för längdlöpning, ett par för slalom och ett par för turåkning på fjället. Vi började åka till Joesjö, som ligger strax före Tärna, då jag var liten. Jag blev bra på en rad idrotter och sporter. Utan att egentligen fundera på det. Familjen åkte alltid skidor eller skridskor, så länge det fanns snö och is, och jag fick alla träningsredskap som jag ville. Och jag fick givetvis låna pappas.

Jag hade det därför mycket lättare att tillgodogöra mig undervisningen på skolgymnastiken. Att ta i och bli svettig var redan min ”hemmamiljö”. Och vi som var duktiga dominerade också i omklädningsrummet. Eller i duschen. Andra elever hade det svårare. Jag har insett, efteråt, att vissa var rädda för skolgymnastiken. Under högstadiet var även jag rädd för att duscha och såg mig ofta om, över axeln, i omklädningsrummet. Men detta under hela skoldagen, och överallt på skolan, så det hade inget med gymnastiken att göra. Sammanfattningsvis: Jag hade fördelar med mig hemifrån, vilket gav mig fördelar i skolan som inspirerade till att fortsätta att träna på fritiden. I en uppåtgående cirkel.
Men de som inte hade föräldrar som mina, de kom lätt in i en nedåtgående cirkel
Om du är rädd för omklädningsrummet, och speciellt för duschen då du tvingas klä av dig inför andra, som djävlas, eftersom de är starkare, så är det inte underligt om du blir negativ inte endast till omklädningsrummet utan till hela skolgymnastiken. Det är inte svårt att förstå. Du är aldrig är du så utsatt som barn som då du är naken.

Till saken hör naturligtvis att vi utvecklas olika. Vissa kommer in i puberteten tidigare. Och detta kan vara negativt i en situation då du tvingas vara naken inför andra. Detsamma gäller för de som utvecklas senare. I en viss ålder tittar alla särskilt mycket efter sådant. Inte nödvändigtvis av elakhet. Det händer saker som både kan vara spännande och skrämmande. Men i omklädningsrummet, och särskilt i duschen, förstärks allt som är negativt. Som kan inleda en nedåtgående cirkel när det gäller intresset för att ”röra på sig”.

Det kan bli så negativt att det tar död på ett intresse av att delta i gymnastikaktiviteterna där man tvingas svettas. Och jag tror att många missar chansen att grundlägga ett sunt intresse för att ”röra på sig” på grund av kulturen i skolans omklädningsrum. Och detta är tragiskt. Det kan nämligen vara väldigt kul att ”röra på sig”. Bara på lek. Utan ambition att bli någon ny Zlatan eller Kalla.

 

Vi måste ta ”kulturen” i omklädningsrum och duschar på allvar
Det bästa vore om det fanns en extra lång rast efter gymnastiklektionen och att alla som vill, eller behöver det, då kunde duscha i ett sorts ”eget” duschutrymme. Det kommer inte att gälla för alla. Men det kommer att gälla för några. Jag skulle gärna se en sådan satsning inför framtiden. Detta istället för ytterligare satsningar på nya specialhallar.

En sådan satsning behövs. Målet för skolgymnastiken måste vara att lägga en bra och TRYGG grund till det som en gång i tiden kallades för ”lek och idrott”.

Vi måste erkänna att det finns en hel del att göra när det gäller dessa frågor.

Vissa är ekonomiska och handlar om rätten att få vara trygg och slippa andras blickar på sig då man duschar. Genom ett ”eget” duschutrymme. Detta kommer att kosta pengar i ett läge då Umeå kommun kommer att tvingas att både spara och prioritera för att klara ens de lagstadgade uppgifterna inom områden som äldreomsorg, individ- och familjeomsorg, för – och grundskola, med mer. Och för att skaffa och behålla personal.

 

Andra saker har med rättigheter att göra
Det handlar alltså dels om ekonomiska satsningar vad gäller ”eget” duschutrymme. Dels om beslutanderätten. Vem har egentligen beslutanderätten över barnets kropp – om vi ställer det på sin spets? Har eleven rätt att säga NEJ – jag vill INTE klä av mig naken och duscha inför andra. Eller saknar eleven denna rättighet – om eleven inte beslutar sig för att skolka?

Själv vill jag slå ett slag för barnets eller elevens rättigheter i denna fråga. Det handlar om att förhindra rädsla. Skolgymnastiken kan vara något väldigt positivt.

Men den kan också vara ett helvete.

 

__________________________

Du som vill läsa de blogginlägg som jag hittills har skrivit om
den svenska politiska fegheten kan göra detta genom att
gå in på www.arbetartidningen.se – eller klicka här.

Det kommer även fler inlägg om den svenska politiska fegheten.