Jag håller på att flytta. Min mamma håller också på att flytta. Samt min lillasyster och min mammas halvstids-sambo. Att alla ska flytta samtidigt är ingen hit. Visst får vi en del gjort men alla vill helst hålla på med sina saker. Men vi ska alla ut hur Radhuset och om sanningen ska fram så har de väl gått sådär.
Nu är de dock tomt, sånär som på en tjock-tv, lite hyllor och en del rat som ska till myrorna.

Jag har alla mina prylar på plats i min nya lya. Jag har bara ett litet problem. Det är inte färdig-tapetserat ännu. Och eftersom att dom ska tapetsera mera så kommer det att lukta mer tapet-klister, vara mer fukt och mer papper på golvet. Vilket i sin tur betyder att jag har lite småsvårt att bo där. Dessutom så tar företaget ett sjututsans tid på sig att få tummen ur och byta lite vitvaror åt mig. Vilket gör mig mäkta irriterad.
När allt är färdigt så kommer de dock att bli rätt bra tror jag. Jag lever iaf i den tron.
På fredag anläder mitt och Camillas lass från Ikea, dvs flytt nr 2, sen när Camilla ska in i lägenheten så blir de alltså flytt nr 3, som tur är så är det 3 veckor tills dess. Jag kommer att bli rätt bra på att flytta innan denna karusell är över. Dock är jag redan less.

Att flytta är dock inte bara negativt, det är riktigt bra också. Man får rensa, städa och se över alla prylar man egentligen har. Inte för att jag tänker kasta något av mina 35 par skor eller någon av mina 12 jackor men jag har andra prylar som jag faktiskt gör mig av med. Typ gamla räknehäften från andra klass, ett halvt suddegummi och trasig penna som jag sparat för att den var cool när jag var 12.
Men trots att jag rensar och packar om och fixar och donar och kastar en hel del prylar så blev de ganska mycket som jag tog med mig. Men det är ju så, de blir ju hela tiden mer och mer saker som man samlar på sig. Framförallt om man har utrymme att ställa sakerna på.

Min kära mor tex. hon vill inte ta med isig så mycket prylar till sin lägenhet vilket jag kan förstå, hon går ju 38 kvadratmeter back i yta så hon har helt enkelt inte plats men så har hon en fin sommarstuga dit allt åker som inte får plats med men som hon vill spara ändå. Absolut inget fel i det men de blir mycket som ska sparas.

Hur som helst så börjar flytt nr 1 att närma sig sitt slut. Iaf för min del. Och jag har en liten pärla att tacka att för de. Ni vet, han som bakar kladdkaka med diverse undebar fyllning, han som backar in släpet, han som strukturerar upp alla mina banankartonger och lyfter mitt matbord som väger 29 kg utan vidare och han som säger ’inga problem’ om ungefär allt som jag vill ha hjälp med. En riktig pärla helt enkelt.

Nåväl, dags för bingen.
Och sista rycket imorrn. Varför suckar jag redan?

Idag besökte jag och Camilla Ikea. Ett festligt besök. På grund av min något för tunga högerfot så kom vi fram en timme för tidigt men eftersom att ikeas restaurang redan var öppen så gick vi dit och slog oss ner i soffa och såg på nyhetsmorgon under våran väntan.

Vi avklarade ikea rätt snabbt, 4 timmar allt som allt. trots att Camilla glömde köpa ben till sin säng. Sen bär de av hem igen och precis som vi kommer till Timrå så frågar jag Camilla ’Vilkel storlek var de på madrasen vi köpte till mammsen?’ ’140×200, de som du tjatat om hela dagen’ får jag till svar. Och mina farhågor besannades, vi hade köpt fel mått på madrassen så de var bara till att vända och åka tillbaka till ikea, in och byta madrass och packa om hela bilen sen gjorde vi ett nytt försök att ta oss iväg mot Umeå, med lite bättre lycka.
Nu är jag dock helt förstörd av trötthet.

Så en sista harang om Hemavan-resan.
Vi har en kommentar, ett citat, som vi tjatar om hela tiden, vi brudar. Vi kan kalla honom Den finske fiskaren. Han kläckte ur sig detta inne på stockstugan strax innan stängning på lördagskvällen ’Jag ska fiska innan vi går hem’ Och så pekade han upp på trä-ekan som hänger uppe i nocken på stockstugan. Vi skrattade då åt honom och skrattar lika mycket fortfarande åt hans något annorlunda idé.
Det ska dock tilläggas att han inte tog sig upp i båten, vakternas närvaro hindrade honom, vilket var lika bra.

Idag bokade vi även nästa års Hemavan-resa, dom tyckte att vi var ute i god tid…..

Godnatt.

Erika, Jag och Camilla – flickorna på 13.

Så kom jag till slut hem ifrån Göteborg. Inga tårar rann, otroligt nog. Men jag erkänner att jag höll tillbaka, för allt vad jag orkade. Tågresan hem blev lång och besvärlig, jag hade 11 väskor med mig och var ensam, men allt går.
Väl hemma så undrade jag lite vad jag hade gjort, lämna hem för att åka hem? Lämna något jag trivs med, tycker om och håller av för att åka till något som jag trivs med, tycker om och håller av?
När jag flyttade till Göteborg så tänkte jag nog aldrig tanken på att de skulle göra ont att lämna den stan, tänkte aldrig att den skulle ha satt spår i mig, att jag skulle ha trivts så pass bra som jag gjorde. Men nu när flytten är genomförd och jag har någorlunda landat i Umeå så vet jag att jag gjorde rätt, jag lämnade inte Göteborg för att jag ville därifrån eller för att jag vantrivdes, jag lämnade för att jag ville till Umeå.

Så började jag på nya jobbet och det känns alla tiders! Underbara lokaler som är anpassade efter verksamheten, kanonfin personal som gärna pratar, förklarar och lär ut och dessutom – det visade sig att jag redan kände en hel del av dom som jobbar där, världen är bra liten.

Och i torsdags så bar de av mot Hemavan och den årliga fjällresan. Vi var alla tre riktigt slitna själar men ändå peppade på att få komma fram.
Och fram kom vi, så de blev bastu, dusch, middag och middagslur och sen hände det. Vi tog oss lite vin och satt och pratade ute i ’vardagsrummet’ i korren och jag försöker öppna min plunta, men det var störtomöjligt, så jag går fram till en av killarna och som också verkar bo i korren och säger ’ursäkta, men du skulle inte kunna öppna min plunta, du som är lite starkare än mig?’ ’jo, får jag bara stänga byxorna först!’ säger han och otroligt nog så blev de startskottet så en riktig kanonhelg tillsammans med 16 grabbar från ett Umeåföretag som var uppe till fjälls för att ’komma närmare varandra och umgås’ och jag kan lova er, dom umgicks! 😀

På fredag blev det em skoterfärd upp till Tärna vilt och lite våfflor. Så fint att åka skoter, kanske inte den mest sociala grejjen man kan hitta på med nya bekantskaper men vi hade mycket trevligt! Och på vägen hem, när vi var påväg nerför Jofjället och vi hade hemavan framför oss, nere i dalen, så blev jag nästan lite sentimental. De var så fint! Vintern, skoterfärden, byn, backarna, kungsliften och fjällsmassiven som sträcker upp sig mot himmlen. Jag kände mig riktigt glad, över att vi var där, att vi har möjligheten att göra sådana resor, att våra föräldrar har gett oss de ursprunget, den aktiviteten, att åka på vintersemster i fjällen. Ja, de kändes fint på något sätt.

Lördag var de dags att äntra backen, kändes mycket bra eftersom det var ett tag en sist jag stod på skidorna. Första åket gick som en dans, kändes kanon!!! Andra åket gick fint, fick upp en rejält hög fart och skulle fara över att gupp när jag tappar balansen och ramlar, jag landar på knät och kullrar sen ner för halva backen. När jag väl stannar så gör de ont överallt och framförallt i knät, blir liggandes en stund men tar mig upp sen och tänker ’Jag ger mig inte, jag SKA upp i kungsliften, så upp for vi och jag grät hela vägen ner, mycket smärta och mycket järnvilja.
Till sjukstugan sen, smärtan tog över handen och jag stod inte ut längre, domen blir trasiga ligament, bara att träna upp dom och fotsätta som vanligt, nåväl, det blev kryckor hela lördagen och söndagen, kände mig kanske inte coolast i stockstugan på lördag, men allt går.

Och så hem på söndagkväll, dåligt väder, halkigt väglag och värdelös sikt. Men vilken helg vi hade, vilket gäng vi träffade. Helt underbara människor som vi skrattade oss sönder och samman tillsammans med, och efterfesterna med bandet och alla dessa gifta 40-åringar – UNDERBARA!

Idag är de dock slagna hjältar som kliver av fältet; knät, rösten och förkylningen, ja det är ingen hit. Men vet ni vad? Det var värt de.

Tack mina flickor för en underbar helg!
Och tack T.E. för ett helt otroligt sällskap!