Erika, Jag och Camilla – flickorna på 13.

Så kom jag till slut hem ifrån Göteborg. Inga tårar rann, otroligt nog. Men jag erkänner att jag höll tillbaka, för allt vad jag orkade. Tågresan hem blev lång och besvärlig, jag hade 11 väskor med mig och var ensam, men allt går.
Väl hemma så undrade jag lite vad jag hade gjort, lämna hem för att åka hem? Lämna något jag trivs med, tycker om och håller av för att åka till något som jag trivs med, tycker om och håller av?
När jag flyttade till Göteborg så tänkte jag nog aldrig tanken på att de skulle göra ont att lämna den stan, tänkte aldrig att den skulle ha satt spår i mig, att jag skulle ha trivts så pass bra som jag gjorde. Men nu när flytten är genomförd och jag har någorlunda landat i Umeå så vet jag att jag gjorde rätt, jag lämnade inte Göteborg för att jag ville därifrån eller för att jag vantrivdes, jag lämnade för att jag ville till Umeå.

Så började jag på nya jobbet och det känns alla tiders! Underbara lokaler som är anpassade efter verksamheten, kanonfin personal som gärna pratar, förklarar och lär ut och dessutom – det visade sig att jag redan kände en hel del av dom som jobbar där, världen är bra liten.

Och i torsdags så bar de av mot Hemavan och den årliga fjällresan. Vi var alla tre riktigt slitna själar men ändå peppade på att få komma fram.
Och fram kom vi, så de blev bastu, dusch, middag och middagslur och sen hände det. Vi tog oss lite vin och satt och pratade ute i ’vardagsrummet’ i korren och jag försöker öppna min plunta, men det var störtomöjligt, så jag går fram till en av killarna och som också verkar bo i korren och säger ’ursäkta, men du skulle inte kunna öppna min plunta, du som är lite starkare än mig?’ ’jo, får jag bara stänga byxorna först!’ säger han och otroligt nog så blev de startskottet så en riktig kanonhelg tillsammans med 16 grabbar från ett Umeåföretag som var uppe till fjälls för att ’komma närmare varandra och umgås’ och jag kan lova er, dom umgicks! 😀

På fredag blev det em skoterfärd upp till Tärna vilt och lite våfflor. Så fint att åka skoter, kanske inte den mest sociala grejjen man kan hitta på med nya bekantskaper men vi hade mycket trevligt! Och på vägen hem, när vi var påväg nerför Jofjället och vi hade hemavan framför oss, nere i dalen, så blev jag nästan lite sentimental. De var så fint! Vintern, skoterfärden, byn, backarna, kungsliften och fjällsmassiven som sträcker upp sig mot himmlen. Jag kände mig riktigt glad, över att vi var där, att vi har möjligheten att göra sådana resor, att våra föräldrar har gett oss de ursprunget, den aktiviteten, att åka på vintersemster i fjällen. Ja, de kändes fint på något sätt.

Lördag var de dags att äntra backen, kändes mycket bra eftersom det var ett tag en sist jag stod på skidorna. Första åket gick som en dans, kändes kanon!!! Andra åket gick fint, fick upp en rejält hög fart och skulle fara över att gupp när jag tappar balansen och ramlar, jag landar på knät och kullrar sen ner för halva backen. När jag väl stannar så gör de ont överallt och framförallt i knät, blir liggandes en stund men tar mig upp sen och tänker ’Jag ger mig inte, jag SKA upp i kungsliften, så upp for vi och jag grät hela vägen ner, mycket smärta och mycket järnvilja.
Till sjukstugan sen, smärtan tog över handen och jag stod inte ut längre, domen blir trasiga ligament, bara att träna upp dom och fotsätta som vanligt, nåväl, det blev kryckor hela lördagen och söndagen, kände mig kanske inte coolast i stockstugan på lördag, men allt går.

Och så hem på söndagkväll, dåligt väder, halkigt väglag och värdelös sikt. Men vilken helg vi hade, vilket gäng vi träffade. Helt underbara människor som vi skrattade oss sönder och samman tillsammans med, och efterfesterna med bandet och alla dessa gifta 40-åringar – UNDERBARA!

Idag är de dock slagna hjältar som kliver av fältet; knät, rösten och förkylningen, ja det är ingen hit. Men vet ni vad? Det var värt de.

Tack mina flickor för en underbar helg!
Och tack T.E. för ett helt otroligt sällskap!