I fredags jobbade jag över några timmar för att räkna klart alla mina uträkningar, så vid sjutiden var jag hemma, Markus min yngste son levererade ett av mina barnbarn Gaia, som ville vara hos farmor denna helg.
När vi ätit lite olika saker allihop for Norén iväg och hälsade på alla ungdomsgårdarna, så att jag och Gaia kunde kosa oss själva,

På lördagen for vi till Y, Åkulla och köpte en hästvagn åt min syster, När vi var hemma igen tvingade jag Norén att sandpappra ner bordet igen, Han trodde nog att han var färdig, men icke. Jag sydde en klockad kjol av en gammal gardin i gult och lila till Gaia och på söndagskvällen gick vi och såg Klungan eller Det är vi som är hemgiften, i Robertsfors. Mycket udda föreställning.

Onsdagen började fint med att Noréns väckarklocka göd, 3,15 Han kastade sig ur sängen
Gav mig en blöt puss och for till Stockholm.
Tur att det jag är bäst på, är att somna om!
Jag skrev en fin version av Hållbar utvecklingsplan för Nämnden nästa torsdag, så när jag var klar med den, drabbades vi i städorganisationen av budet att en arbetskamrat gått bort.
Funnen död i sitt hem.
Jag och Pirjo grät en skvätt i fikarummet, och ett underligt stilla sus la sig runt oss.
Vi sänder en tanke till hennes nära och kära och träffas i morgon för en stilla stund tillsammans.

I går morse ringde en person till mig och bad mig dra åt Helvete, senare sa han att han inte orkade mera nu, Två män berättade samma dag att de i var sitt möte fick veta hur dåliga De var, hur illa skött allt som dom skulle sköta var, att dom inte presterade det som förväntades av dom. Många orättvisa beskyllningar utdelades.
En annan jag mötte frågade mig hur jag mådde, jag sa som jag brukar, hårt och brutalt att man skulle ha tagit livet av sig, men då sa hon förvånansvärt att det hade hon också funderat på. Helena ringde hem och grät för hon sjöng dåligt, var hungrig och var på väg att bli hemlös. Någon sa att; hade jag råd skulle jag aldrig gå till jobbet mer.
På ett par dar har jag mött hålögda modlösa personer överallt. Vad göra? Är det höstens mörker som likt en svart filt dragit över våra sinnen eller är det bara det norrländska svårmodet som sitter i våra gener? Varför känner vi sådan hopplöshet? Som om kraven på oss är för höga? Vi springer runt och jobbar som skållade råttor, men blir aldrig färdiga, hinner aldrig riktigt i kapp, alltid är det något som skulle varit gjort i går. Suget är stort, att likt en björn gå i ide och dra något gammalt över oss och sova. Sova tills allt är glömt och en ny dag randas, så vi kan stiga ut i en ny ren fräsch dag utan elaka hugg, mobbing och nervärderande kommentarer,
Dagen; när alla Processbeskrivningar, Hållbara utvecklingsplaner, Budget, Investeringsförslag, Arbetsskadeanmälningar, Miljöutredningar, Lönesamtal, Fakturor, Medarbetarenkäter och Nämndsammanträden är gjorda;
Då ska vi leende skutta ut
Och kyssa envar som står i vägen, lyfta varandra upp ur diken, vara toleranta mot varandras fel och brister. Leva lugna och glada i landet.

I fredags när vi kom hem var min lilla mamma hemma, det fann inga golv att dammsuga, ingen tvätt att vika, ingen disk, inga golv att torka,
Norén började med att slipa bordet (som han byggt om under hela veckan)
Jag la mig på soffan för att övervaka. Jag älskar arbete, jag kan ligga och se på det hur länge som helst.
Jag titta i en minut sen sov jag som en medvetslös, märkligt nog ända till 18oo.
Vi åt snabbt för att vara en fredag, sen för Norén till UG och jobba.
Jag och modern gjorde inget vettigt alls.
På lördag jobba Norén hela dan på Globalen. Jag och mamma kokade två kg Bostongurka.
Sen for vi till Stig och åt surströmming.
Söndag målade Norén bordet svart, Jag sydde lite och färgade håret kycklinggult.
Mamma övervakade det hela.

Vi har ställt in 91 årsfesten, för det var bara fyra stycken som ville komma.
Jag tror att vi gör en lite mindre fest. För fyra!

Onsdag börjar vi med självförsvar för tjejer på The Globe. Kl 18,30
Jag hoppas att det kommer fler än fem.

Ja, vad ska man säga om allting som händer och sker? Ibland blir man stum av förundran, inför alla kommentarer och ibland elaka utfall. Om jag får säga det själv så var det ett smart drag att anställa mig som städchef, En tuff tant som vet hur det är att vara städare. Vi var, både jag och städarna i kommunen chockade och omtumlade när jag kom för två år sen, allt gick väldigt fort, Jag ägde Mac Maggie´s Städbolag och älskade mitt jobb som jag med långa dagar, hårt arbete, frenetisk iver och med mycken glädje byggt upp, tillsammans med helt underbara medarbetare som varje dag gjorde allt för att företaget skulle gå bra och vara bäst.
Vad fann jag när jag tog över här? 21 hårt arbetande kvinnor som slet ont varje dag för att hålla skolor och andra lokaler rena, så att andra kunna nyttja dem.
Dåliga kunskaper i kemi, dåliga redskap och skurtrasor, trasiga skurmaskiner och inga egna tvättmaskiner och torktumlare och dammsugare som brunnit ihop för länge sen, så dom städade nog så gott det gick med det dom hade, utan att knota. (Dom betalar med arbetsskador och värk)
Jag ordnade bättre grejer att städa med, utbildning, bättre kem så att vi kapar några led i städkedjan, tvättmaskiner, bättre skurmaskiner och fungerande dammsugare. Kostar pengar !med absolut nödvändigt för att få en dräglig arbetsmiljö.

Två år går fort. Vi har inte fått betalt för löneökningen.
Vi har ett nytt sätt att städa på nu som är mindre slitsamt, ett nytt sätt att tvätta, vi är inte färdiga; MEN, vi har åstadkommit mycket på två år
Vi får fortfarande inte betalt vad vi kostar, jag vill ha En krona och femton öre/kvadratmeter
Nu får vi En krona och sex öre/kvadratmeter.
Jag har haft en långsiktig plan med allt jag har gjort och investerat mycket i framtiden och det ger nog bra resultat redan nästa år.
Tur att Jag har en chef som förstår mig och att Tekniska Nämnden inser problemen vi har och har haft.
( Man kan fråga sig varför inte städet får kosta något, får ha dräglig arbetsmiljö och bra grejer i arbetet? Är det för att det är kvinnor eller för att vi är längst ner i näringskedjan?
Syns vi först när vi INTE fixat rena toaletter åt er?