Nu, äntligen, ska jag gå DuN Får (Distansutbildning Nord) och få veta vad jag ska göra, hur man ska bygga och hur jag ska sköta mina får. Det som faktiskt känns mest vettigt att få lära sig är olika sjukdomar. De känner jag att jag behöver veta mer om. Det kan faktiskt bli riktigt spännande. Efter att den kursen är klar är jag färdigutbildad fårbonde enligt länsstyrelsen. Det är lovande!

En av dagarna sammanfallen tyvärr med LRF’s regionstyrelsemöte som jag tänkte vara med på eftersom jag är ordförande för Nordmalingskustens LRF avdelning samt för Nordmalings LRF kommungrupp. Vi får väl se hur det går att ordna…

Linda myser med kalven i lösdriften

Spanar in den nya flockmedlemmen. 

Här är ”smyckena” på kalven. Bruna ska hon heta. Imorgon ska hon och hennes mamma tillbaka till flocken med alla sina kompisar. 

Nu är hon fått sina nya, livslånga ”smycken”. Ett resultat av EU. Id märkningen med stora, gula märken i öronen. Det gjorde jag efter jag tog den här bilden. 

Flera bilder på sötingen

Liten, naggande god och så söt. Alldeles nyfödd liten kvigkalv, av vad vi kan se. Modern är lite väl överbeskyddande så det blir ingen mjölkning för mig den här gången. Jag får ju sällan bestämma. 

Vintetstolpar som fungerar klockrent. Det är en hästägare i byn som kommit på det. 

Nu kommer det många lamm. Det var fler än jag förutstpådde som blev betäckta på bete. Dessutom får vi många fina, svarta lamm. Några är vita. Mycket finullslamm (det blir fina skinn sen) eller gotlandsblandningar. Det kommer att finnas många fina skinn om 1,5 år ungefär. Det tar så lång tid att bereda dem, tyvärr. Dessutom kommer det att finnas gott om lammkött dels redan till påsk och även grillstyckat lamm till sommaren *mums.

De lamm som kom sist igår, fotot nedanför, var ett helt svart bagglamm och ett mörkbrungrått bagglamm. Undrar vad det blir för färg på honom sen? Det svarta kan bli grått eftersom det är mycket gotlandsfår i lammen som kommer nu. 

Kalv väntar vi också. Kvigan har fyllt juvret ordentligt, är lämpligt sur och vresig. Hon går med lugn värdighet och hon har sjunkit ihop ordentligt vid korset sas. Vilken kvinna går inte med värdighet samt är sur och vresig dagarna innan nedkomst? Jag förstår hur kvigan känner sig men vi andra bara väntar och väntar. Vi kan ju få vänta ett tag också. Det vet man ju aldrig.

Bloggen känns lite tråkig ibland då jag bara har foton om djuren och det är det enda jag skriver om: Vårt arbete. Ganska ytligt många gånger men det är så himla roligt och om barnen skriver jag inte om, av princip – om det inte är något väldigt, väldigt speciellt. Jaja, jag skriver för jag vill och ni gör som ni vill: Läsa eller inte läsa… Men jag är tacksam för att ni vill dela mitt yrkesliv på det här sättet. Det tycker jag är roligt. Tack!

Alldeles nyfödd