Spökskog med hopp om liv

Jag sitter på en sten mitt på hygget. Det luktar fortfarande bränt trä av marken. De unga tallar som för ett år sedan lovade en god start på den nya skogen står nu som svarta skelett över hygget. Alla markens stenar lyser vita då mossan brunnit bort och jordens svartbrända färg står i skarp kontrast till det vita. Jag börjar förstå berättelser om hur landskapet inte längre känns hemtamt. Det har brunnit så hårt att stenarnas yttersta lager faller av som äggskal.

Tydligast blir det på vår vandring in i naturreservatet Fermansbo urskog. Vi går från levande skog och in i brandfältet. Här har det inte brunnit lika hårt, men ändå blir kontrasten mellan mossbelupna stenar och mjuka kullar knivskarp när vi kliver in i brandfältet. De flesta träden står kvar här och marken är beskuggad, men stenarna är inte mjukt rundade utan kantiga och avklädda. Avbrända rötter skvallrar om att fler träd kommer att dö och falla än de som redan gjort så och det blir förståeligt varför man tagit till ett så drastiskt beslut att man stängt av skogen för tillträde. Den har helt enkelt varit farlig att besöka.

Jag är på besök i Västmanland med mina kollegor vid enheten för att studera brandfältet som uppstod i slutet av juli 2014 då 13 100 ha skog brann. Du kommer säkert ihåg nyheterna om evakuering av människor och hur explosivt förloppet var måndagen den 4 augusti. Det var den morgonen man vaknade i Norberg och tyckte synd om dem där vid Öjesjön som drabbats av branden och innan kvällen fick man lämna hem och hus för att vara säker på att man skulle klara sig undan lågorna.

På väg från hygget förstår jag också varför kollegorna vid Västmanlands distrikt trodde att det var något fel på de infraröda bilderna de beställt av lantmäteriet två veckor efter branden. En infraröd bild ger vanligtvis en klarröd färg där det finns levande vegetation och bild efter bild var svartgrå. Det var inget fel på bilderna. Skogen var i stora stycken helt död. Vi åker genom spökskogar. Längs vägen ligger det dessutom träd i brötar som fällts för att inte falla över vägen och stänga av den. Det ser surrealistiskt ut. Unga träd, gamla träd, välgallrade bestånd och bestånd som borde ha röjts. Skogar som var mogna för slutavverkning och skogar som just börjat sin bana. Ljust brunröda i topparna och svärtade stammar på svart jord med vita stenar. Kilometer efter kilometer… när vi kommer in i levande grön skog igen släpper ett tryck i bröstet jag inte visste att jag hade. Å då är jag varken skogsägare eller boende i dessa trakter. Men jag har hela tiden föreställt mig hur det skulle kännas om det varit min bygd som drabbats.

I allt det här svarta finns det dock vinnare. En av dem är svedjenävan som visar sina gröna friska bladrosetter här och var på de brända ytorna. Stybbskålen är en annan. En liten oansenlig svamp som dyker upp i stybben. På mindre brända ytor ser vi såväl vitsippor som liljekonvaljer och olika gräs som börjar spira. Växtligheten har en otrolig vilja att slå rot där det finns den minsta lilla fläck av bar jord. Här finns det massor.

Andra som gynnas starkt av skogsbränder är den sotsvarta praktbaggen och raggbocken eftersom de vill ha så varma miljöer för sina larver att utvecklas. Mindre önskvärda brandgynnade arter för den som tänkt sig föryngra marken med plantor är snytbagge och rotmurkla. Min kollega som arbetar med skadeinsekter hittar två snytbaggelarver i en stubbe på hygget.

8000 ha av brandområdet kommer att skyddas genom naturreservat och ekopark. Det blir alltså ett helt landskap att följa utvecklingen i.

Efter en lång dag färdas vi tillbaka till Sätra brunn där vi ska sova inför morgondagen. Då ska vi tillbaka och besöka fler delar av brandfältet. När jag kliver ur bilen konstaterar jag att det var alldeles för tyst inne i brandområdet. En och annan fågel kunde vi höra, men inte den kakafoni av röster som hör våren till när man rör sig i skog och mark.

Du som vill veta mer om hur branden utvecklades och varför det gick så fort den där måndagen kan titta på Anders Granströms, SLU, föredrag som finns på sr ur. Länk till Anders Granströms föreläsning på urplay>