Jag tror på mirakel! Igår kväll när jag satt vid min stationära dator slocknade den helt plötsligt. Försökte starta om den – icke. Pillade lite på kontakter och kollade strömkabel – icke. Eftersom jag hade ett jobb att skriva tog jag min bärbara och skrev det som skulle skrivas. Men hela tiden fanns det i bakhuvudet, allt som gått förlorat, allt arbetsmaterial som finns lagrat. Men jag tänkte att – kanske – ordar dig sig av sig själv på nåt sätt. Jag hann även fundera på vart jag skulle vända mig för att få hjälp och när jag skulle hinna med det.

Vaknade tidigt i morse och vad är det första jag tänker på. Datorn! Klev upp och bad om ett mirakel när jag tryckte på startknappen. Ingenting hände. Hörde ett litet sprak från baksidan av datorn, tryckte till strömkabeln återigen, och sen startade den.

Det är jag och Ranelid , vi tror på mirakel!

Ledig söndag i snöns tecken. Här några bilder från dagens promenad.

En hel del snö, man undrar hur mycket det finns egentligen.

Hör på nyheterna om mannen som enligt egen uppgift suttit insnöad i sin bil i ett par månader. Det första jag tänker är; -Hur är det möjligt, är det ingen som saknar honom? Han ska ha överlevt genom att äta snö. Detta är ju oerhört tragiskt.

Jag har allt mer börjat fundera på vart har våra värderingar tagit vägen, när pratar vi om vad som är viktigt för oss? Ska det vara så att först när insikten om vår egen dödlighet når oss börjar vi att uppskatta livet?

Jag träffade en kvinna för många år sedan som flytt från kriget i Bosnien. Vi samtalet om livet, hur krig uppstår, om svenskarnas utbrändhet, något som för henne var helt främmande och obegripligt. Hon tyckte att det var svårt att förstå hur man kan bli utbränd i Sverige med allt vårt samhälliga nätverk i form av förskola, föräldraledigt och sjukförsäkring. Hon sa: – När är ni svenskar glada, föruttom när ni dricker alkohol? Hon fortsatte: – Ni är så otroligt ensamma.

Jag är beredd att hålla med henne. Hon berättade att hon var van vid att människor ställde upp för varann. Om en granne hade det svårt med ekonomin ställde omgivningen upp med mat och dylikt. – Man kunda alltid lita på att få hjälp när man behövde det, och det var en självklarhet att ställa upp för andra.

Det är en bild som jag önskar fanns hos oss i större utsträckning. Vi har lätt att ta tillvaron förgivet, att vi har varandra, att vi har mat för dagen och någonstans att bo. Om vi tillhör de lyckligt lottade – bör vi ha ödmjukheten att uppskatta det och dela med oss.

Önskar er ett frö till eftertanke och en trevlig lördag.

Varsågoda… en riktig fredagslåt.

Äntligen hemma efter en dag på stan . Åt lunch med sonen, tog en matig macka. Jag  vet av erfarenhet att halva är lagomt åt gången. När vi sedan var klar och skulle gå lindade jag in resterande halva i en servett och stoppade i väskan. Sonen höll på att skämmas ihjäl!!!

Kom precis ihåg mackan som legat i väsken ett antal timmar. Ser kanske inte så god ut, men det är den.

Vi hade en trevlig pratstund på tu man hand, pratade om allt möjligt. Det är verkligen kul att ha en vuxenrelation och prata vuxensaker med sin son. Självklart var jag ju tvungen att ställa lite "mammafrågor" också, det hör liksom till.

Därefter var det dax att shoppa presenter till storasyster, vi gick runt i lite olika affärer och sonen hittade riktigt bra presenter. Sen skildes vi åt och jag besökte affären för mina presentinköp och gjorde mina inköp. Jag tror dottern blir nöjd.

Jag hann även med ett besök på lakritsaffären och en snabbvisit hos min mamma. Lagom less tog jag bussen hem. Proppfull, så det var bara att stå nästan hela vägen. Jag tänkte på vad skönt att få komma hem, byta om till lite ledigare kläder och börja med maten i lugn och ro. Men vad kommer jag på precis när jag kliver av bussen? Toalettpapperet är slut sedan en dag eller två …(näsduksförådett har krymp väsentligt) och kattlåderna behöver rengöras och kattströet är också slut! Suck, pust och stön…

Ja, inte mycket mer att göra än att pallra sig iväg till affären för att inhandla dylika prylar. Så typiskt! Men nu… är det fredagsledigt.

Önskar er en skön fredagkväll.

Företagsfrukosten avslutad. Som vannligt mycket givande. Vi har avhandlat allt från Marias föreläsningsturne, att många åtal läggs ner för att offren har en mental funktionsnedsättning och inte kan uttrycka sig i förhör, till den viktiga kreativa delen av företagande till att fikonmarmelad är det "senaste". Som ni förstår ett brett spektra av samtalsämnen.

När man är egenföretagare som jag är på halvtid, och ensam i sitt företag, är det oerhört viktigt att träffa andra företagare och lyfta tankar och funderingar. Och framför allt den sociala biten. Det är anledningen till att jag just nu valt att jobba halv tid inom den kommunala verksamheten – för att få arbetskompisar, det är mycket värt för välbefinnandet.

Jag ser genom mitt köksfönster att det är vackert väder ute, solen skiner och himmelen är härligt blå. I dag ska jag uppskatta det som är.

Önskar er en smarrig lunch och go`fika i eftermiddag.

Sitter just nu och väntar på min kollega Maria, vi äter företagsfrukost hemma hos mig idag. Vi avhandlar både privata saker såsom vad som händer i våra företag samt vad som är på G. Det är roligt att träffas med likasinnade och prata "affärer" och framtidsplaner.

Senare idag ska jag luncha på stan samt kolla på present till dottern som fyller 25. Tänk vad tiden går.

Önskar er en bra förmiddag.

Som sagt… jag har haft mycket tid för mina egna tankar i dag eftersom mina kolleger har varit sjuka. Jag lyssnar mycket på radion, gärna P3. Med jämna mellanrum tas barn och framför allt ungdomars dåliga mående upp. Att självmorden bland ungdomar ökar, att allt fler barn kontaktar BRIS och berättar hur de blir mobbade och blir dåligt behandlade i skolan. Det skrivs ut antidepressiv medicin till ungdomar under 18 år, som inte är anpassad för deras ålder. Biverkningarna är självmordtankar, aggressivitet och depression. BRIS påtalar att barn och ungdomar behöver någon att prata med, någon som lyssnar. Regeringen har skjutit till pengar till skolan och elevhälsan, men det tycks inte bli bättre. Idag kan det vara så att på vissa platser går det 1 psykolog på 21000 elever! Om jag minns rätt var målet 1 psykolog på 500 elever.

Det finns en vårdgaranti som säger att man ska fått komma till exempelvis BUP (Barn och Ungdoms Psykeatrin) inom 30 dagar. Det uppfyller tydligen de flesta landsting – men – sen att få hjälp och behandling kan dröja månader. Lång tid för en ungdom som umgås med ett dåligt mående och självmordstankar.

Mina reflektioner på detta är följande: Vad beror detta på, varför lyfter vi inte fram det i strålkastarljuset och börjar fundera där samtidigt som vi MÅSTE finnas för ALLA barn och ungdomar som mår dåligt. Jag är också av den bestämda åsikten att ALLA vi som är förälder har en skyldighet till våra barn att göra en ordentlig självrannsakan. Ställa oss frågorna om vad vi värderar, vad är viktigt i livet, hur har jag levt mitt liv, är jag en förebild för mina barn och vad ger jag mina barn?

Oavsett vilka svar man får av sig själv är det viktiga att INTE fastna i känslan av dåligt samvete i fall vi upptäcker saker om oss själva som vi inte gillar eller att vi gjort val i livet som påverkat våra barn negativt.

Experterna säger att våra barn och ungdomar behöver någon att prata med och någon som lyssnar. Egentligen ganska enkelt, eller hur? Vad väljer alla vi vuxna istället? Och jag anser att det inte alls måste vara en psykolog dom behöver prata med, det är väl superbra med en engagerad vuxen som bryr sig. Vi har en övertro på alla andra och sk. experter. Titta och känn efter allt bra som vi "vanliga" har att komma med.

Man kan läsa rubriker som: Samhället sviker våra ungdomar – visst – men samhället är ju vi vuxna som har skapat detta samhälle. Jag tycker även att vi vuxna ska titta på vad vi gör, du och jag, för att skapa en värld där våra barn och ungdomar får känna sig trygga och blomma ut till den fantastiska person just dom är.

Kanske är det dax att packa ihop böckerna om självförverkligande och se oss omkring.

Vad tycker du?

Gång på gång blir jag påmind om att ingenting går egentligen att förutse, allt kan förändras i ett ögonblock utan att jag kan påverka det. Det ända jag kan göra är att bestämmamig för hur jag ska förhålla mig till det.

Denna dagen har bjudit mig på små förändringar som inte var väntade, men det bjuder ju in till nya saker. Egentligen ingenting märkvärdigt men det blev inte som jag förväntat mig. När jag kom till jobbet fick jag veta att jag måste jobba ensam idag när vi brukar vara två – inga problem. För mig innebar det att jag kunde själv välja vilken radiokanal som skulle vara på, jag kunde lägga upp jobbet enligt mitt eget huvud och ta kafferast när det passade mig. Det innbar också att jag fått vara i fred med mina egna tankar, jag har kunnat planerat och tänk på utbildning jag ska hålla åt Almi, utan att bli störd, jag har funderat på dotterns 25-års present och lyssant på roligt prat på radion och härlig musik. Jag har kunnat sjunga högt (om jag velat).

Fick även ett SMS från min eftermiddags träff att den behövdes bokas om. Ja, det innebär att jag har hela eftermiddagen "ledig" att göra något som jag inte planerat. Spännande!

Önskar er en god och avslappnad lunch.

Vissa mornar när jag tittar mig i spegeln funderar jag på vad som händer när jag sover. Håret står åt alla håll, krufsigt och omedgörligt utan en dusch. Vissa mornar ligger håret snyggt i den önskade frisyren. Konstigt.

Godmorgon på er alla!