Ännu lite tid gick och ännu mer tid gick åt att pyssla om den stora flocken akitor.

Och plötsligt en dag så var Lyyli dräktig igen och den här gången fick hon ur sig åtta stycken ljuvliga småttingar.

Två av dom var vita…snöprinsessan som skulle komma att heta Akira och flytta till södern och så det Magiska Snö Hjärtat…det Lilla Socker Hjärtat…Corda…Jansson Fnasson Knasson…Inokidokis Whitepride Sioux…

Jansson var magisk…han skulle komma att leva helt i sitt eget lilla sagoland som ligger på gränsen mellan dom olika världarna.

Jansson blev kvar…liksom den mörka Akira…liksom Smilla.

Dom andra flyttade ut över hela landet.

Det började bli ett rätt stort antal akitor nu och Miki-Musen tyckte att hon behövde mer plats. Hon flyttade ner till Ewy i Örebro och där fanns en Qito…som Ino träffat ett antal gånger på alla utställningar han släpades runt till.

Första gången dom träffats var i Österbybruk och Qito tänkte då sno åt sig några av Inos köttbullar han haft med sig….Det glömde Ino aldrig, så varje gång dom var på samma utställning, stod dom och skrek och bråkade med varandra,  fast dom stod på var sida av utställnings området.

Så småningom flyttade också Lyyli ner till Qito, som hon blev förälskad i.

Under den här tiden skulle Kinji få uppleva ännu en traumatisk händelse…

Ino och Kinji hade ju varit bra vänner och sprang i skogarna tillsammans. Men Kinji växte och växte och blev ståtligare och ståtligare..

Ino började muttra mer och mer över Kinji och såg honom som en konkurent. Ino var ju inte direkt förälskad i Minda men han var ju nu van vid att ofta vara med henne och ingen annan skulle heller komma och försöka flirta runt med Minda.

Dörren till Kinjis rum hade inte blivit låst och Ino och Minda fanns i stora salen intill. Minda gick och kände på handtaget och dörren gled upp och ut kom en glad Kinji. Minda blev ju också glad, men det kan man inte säga att Ino blev när han såg dom två tillsammans!

Ino flög på Kinji, slet tag i hans huvud och släpade honom över hela salen. Kinji försökte förgäves kämpa emot och Minda stod och skakade av skräck.

Hon hade aldrig sett Ino som ett sådant monster.

Till slut tyckte Ino att han ruskat tillräckligt i stackars Kinji och släppte honom. Det var blod överallt…på väggarna, i taket, hela golvet var täckt med blod.

Där låg stackars Kinji, nästan avsvimmad…han förstod ingenting…varför hade Ino gjort sådär? Dom var ju vänner…

– Tikarna i det här huset är mina och varken du eller någon annan rör dom! sa Ino.

Kinji hade fått sig ett par djupa jack och rispor över hela kroppen…Ino hade också fått någon reva, men de läkte ihop på några dagar.

Det gjorde inte såret Kinji fått i sitt hjärta. Han hade förlorat sin bästa vän och efter den händelsen började Kinji ty sig till sina gosedjur istället.